”Oh my god, it’s you!” säger hon högt och Niall släpper min hand och ser sig om. Jag ser att hans blick flackar till Liam borta i kiosken. ”I- I- I-” stammar tjejen som fumlar med sin telefon. Niall ler självsäkert och signalerar till mig att fortsätta gå. Eleanor lägger en arm om mig och vi skyndar ut genom entrén. I ögonvrån ser jag Niall ta tjejens telefon och ta en selfie med henne och honom. Eleanor vinkar till sig en taxi som vi sätter oss i medan vi väntar. 

Paul sitter på nocken av det mörklackade träbordet. Samma bord som vi samlats runt dagen då Cindy råkat sätta sig i samma lift som mig. Då hon nästan skrämt mig ur skinnet och fått mig att vånda över resans syfte. Nu sitter vi alla där igen, och Cindy sitter uppkrupen i mitt knä med huvudet mot min axel. Jag gnuggar mina händer över hennes rygg och hon andas tyst i kröken av min käklinje. Louis sitter bredvid mig och jag ser att han håller Harrys hand under bordet. Harry ger honom komfort genom att låtsa sin tumme cirkla över Louis knoge. Jag ler för mig själv, mötet känns som en överreaktion av en liten händelse (som vi redan är vana med). 

”So boys, we had a little incident yesterday” börjar Paul byråkratiskt. Han har händerna flätade framför sig på bordet och vi studerar honom ingående medan han pratar. Eleanor nickar instämmande och ger Louis ett vagt leende som för att säga att allt är okej. Harry ser på Cindy som biter sig i läppen och jag kollar på Liam som mimar något som ser ut som ”it’s gonna be okay”. 

”You don’t say…” mumlar jag och Zayn ser upp på mig med stora runda ögon. 

”I actually don’t get what happened.” flikar Louis in och kliar sig med sina fria hand i håret. Paul suckar och särar händerna i en lugnande rörelse. Snön som viner förbi utanför fönstret får mig att rysa och Cindy ger mig ett varmt nyp i underarmen och jag uppfylls av värme igen. Jag sätter Liam på att förklara vad som hänt. Hans mörka röst får det att låta värre än vad det egentligen är, och jag himlar lite med ögonen medan han berättar. Egentligen hade en sådan rörelse skapat argument, men just nu så är det som om alla våra argumentationer bara försvinner. 

”The management has decided that it wasn’t a big thing, we’re trying to cover it up with tour-information and some old unrealesed photoshoots and it’s working quite well.” informerar Paul och vi suckar alla i lättnad. ”You won’t have to leave yet, we’ll be able to stay until our set date.” Han ler vagt mot Cindy och jag placerar en puss på hennes panna. Jag känner att hennes ögonbryn åker upp i ett leende. Jag älskar när hon drar upp sina bryn, för det gör att hennes ögon blir extra stora och särskilt runda och glittrar lite extra. Hennes blonda hår faller runt mina axlar och jag trycker henne ännu lite närmare. Paul har inget mer att infoga och vi beviljas att lämna bordet. Jag, Cindy, Harry och Louis sitter dock kvar. De två pojkarna har skjutit sina stolar närmare varandra och Louis har lutat sig in i Harrys famn. Harrys stora händer omsluter perfekt Louis’ höfter och Louis’ huvud är som format för Harrys nacke. 

”So Cindy,” det är Louis som tar till orda. ”Everyone seems to really like you.” Jag känner hur hon stelnar till under mina fingrar när han säger det. Han ger henne en drypande blick och Harry knackar honom lätt på höften för att avleda honom. Han brukar göra sådant, små nyp och smekningar som gör Louis lugn. Cindy nickar och ler.  ”Hopefully.” Hon skrattar till och jag blänger surt på honom. 

”It must be truly amazing to meet your biggest idols and become friends with them just like that,” han knäpper med fingrarna och studerar hennes ögon in i minsta detalj. 

”Well, you should know shouldn’t you?” frågar Cindy. ”Must have been nice to meet Robbie Williams, one of your biggest idols.” säger hon syrligt. 

”How is it when everything falls out exactly as in a fanfiction, is it nice?” frågar han. 

”Firstly, don’t you dare to put fanfiction down like that, it’s art. I get why you’re always portrayed as the rude one.” säger hon kort. ”Read any Larry fanfiction in a while, I bet everything is pretty much true.” Louis höjer ögonbrynen och är precis påväg att slänga något tillbaka. 

”Cindy!” säger jag kastar en blick på Louis som har ögonbrynen uppe vid hårfästet. 

”It’s tr-” börjar hon men blir avbruten av Harry:

”You’re not the one to judge, Lou. They look splendid together and so do we, you should be happy for your brother.” Louis vänder sig mot Harry och ger honom en kyss och mumlar något som bara Harry kan höra. 

”I love that.” säger Cindy och lutar sitt huvud mot min tinning. Hon fångar de båda andras uppmärksamhet och Harry släpper ut ett förvirrat: 

”What?” 

”How you call yourselves brothers, it’s nice.” säger hon. 

”Oh,” Louis kommer av sig lite. ”But we are.” Harry ger honom en till kyss och jag muttrar: 

”Incest.” Som svar får jag ett finger av Harry och jag hostar lätt till av skratt. Ljudet av deras läppar är allt som hörs för några korta minuter, sen är det Cindy som bryter tystnaden igen. 

”It’s getting late, I should head home.” säger hon och bryter i och med det även deras kyss. 

”Yeah right!” säger jag och hon reser sig från mina svagt domnade ben. Louis reser sig också och drar med sig Harry på vägen upp. På vägen mot dörren så lägger han handen på Cindys axel och viskar så bara hon hör: 

”No hard feelings?” 

”No hard feelings.” bekräftar hon och ger dem båda en kram innan vi två rör oss ner för trappan och mot entrén. Hon kramar sin halsduk i ena handen och min hand i den andra. Hon har stora händer i jämförelse med Louis’, men små i jämförelse med mina. Jag är så lycklig att jag har henne, just henne. Hennes blå ögon gnistrar av bråket hon försökt trigga igång med Louis och hennes fötter tar två trappsteg i taget. Sättet hon andas på och sättet hon rör sina läppar på. Viset hon rynkar pannan och hon gillar att knacka på sina nyckelben. Allting sluter upp henne, skapar henne och jag är övertygad om att hon kan storma världen. 

Snön slår emot oss och en ensam taxi står och väntar på tomgång precis utanför. Jag försöker urskilja liften som går strax nedanför hotellet, men himlen är mörk och luften full av is. Hon öppnar hastigt bakdörren och hoppar in i taxin och jag böjer mig efter henne. Snöflingor har fastnat i hennes ögonfransar och jag ger henne en lätt kyss. 

”See you tomorrow?” säger hon efter hon besvarat kyssen. 

”Promise, no snowstorm stops me.” säger jag med ett leende och snuddar vid hennes näsa med mina läppar och smäller sen igen dörren mellan oss. Hon vinkar lite och baklyktornas ljus försvinner suddigt in i stormen. 

***

Jag vänder mig oroligt i sängen. Den är smal och obekväm och tankarna glider tillbaka på den stora fluffiga dubbelsängen jag haft beslag på sen vi anlänt i Åre. Min säng stod i fullt förfogande för Louis och Harry under natten och motvilligt hade jag klättrat upp i Harrys säng. Drömmen jag har handlar om att jag är i ett mörkt rum och att väggarna tickande rör sig närmare mig. Tickandet låter som skrik och de super in mina rop på hjälp och kvar finns bara jag och klämmande väggar. Jag vaknar av att någon lätt petar mig i sidan och jag snurrar över på sidan och frustar chockat till när Zayn kikar upp över kanten på våningssängen. 

 ”What the-, what’re you doing up?” frågar jag förvirrat och gnuggar mig själv i ögonen. Zayn har sin underställströja på sig och hans långa fingrar krokar kanten på sängen. Han stirrar stint på mig och vinklar huvudet mot fönstret. Jag rynkar pannan och stödjer upp mig på armbågarna. ”Is that..?” frågar jag.

”Yes.” svarar han och skakar lite på huvudet. ”Woke me up.” 

”Well, that’s pretty damn amazing I must say.” säger jag och spetsar öronen. Han har rätt, ett dovt hurrande ljud hörs från det öppna fönstret. Jag klättrar ner från sängen och drar med mig en av de filtarna Harry lämnat kvar uppe i sängen för att skydda sig mot Zayns öppet-fönster-vana. Vi smyger tillsammans fram mot fönstret och kikar försiktigt ut. En storm av skrik stiger mot oss och jag vinkar försiktigt och stapplar sedan tillbaka in i rummet. 

”Go wake Liam, I’ll wake the love birds.” säger jag snabbt och knycker på huvudet mot dörren. Zayn nickar och drar snabbt på sig sina skor och smiter ut genom dörren. Själv gläntar jag på dörren till Harry och Louis och finner dem i ett dunkelt upplyst rum och med ett vitt täcke stretande emellan sig i kampen om värme. Jag smyger fram till Louis och petar försiktigt på honom. Han ger ifrån sig ett purrande ljud som Harrys ögonlock genast fladdrar av. Han öppnar ögonen och sätter sig spikrakt upp i sängen. ”Erm, Harry. We’ve a situation.” säger jag och nickar mot fönstret. 

 ”Why’re you dressed in a blanket?” frågar Louis sluddrigt och jag suckar aningen. ”Craic?” frågar han och jag nickar. 

”Whatever craic you want.” svarar jag och smyger bort till Harry som kikar ut genom fönstret och ner på parkeringen där säkert femtio personer står och tillsammans stämmer in i Live While We’re Young. 

Let's go crazy, crazy, crazy till we see the sun

I know we only met but let's pretend it's love

And never, never, never stop for anyone

Tonight let's get some

And live while we're young 

”Time to pack?” frågar Harry lugnt. 

”I’d say so.” svarar jag med en kort nick. 

***

Propellrarna på helikoptern smattrar och vi sitter tätt hopklämda bakom piloten som precis meddelat att vi börjat flyga in mot Trondheim där ett privatplan ska vänta på oss. Zayns arm ligger runt mig och jag fumlar med min avstängda telefon. 

”I promised her.” mumlar jag och knackar telefonen mot mitt knä. 

”You said that.” suckar Louis, ”Just tell her that we had to change our plans.” 

”Gosh why did you take that picture with that girl?” frågar Liam barskt. 

”Because she was a fan, and you should be thankful for her.” snäser jag tillbaka. Vi sitter tysta och telefonen förblir avstängd och Cindy oinformerad. ”I’ve got no reception in Norway, so I won’t be able to call her before London.” 

”Tough life.” svarar Louis. Jag stönar irriterat och kryper upp mot Zayns bröst. 

”Always the rude one.” mumlar jag och Harry skrattar till men sätter snabbt en av sina stora händer för munnen. Louis himlar med ögonen. 

”We had a pretty great time, ey lads?” säger Zayn uppmuntrande och börjar göra cirklar med sin hand på min rygg. Jag nickar och Liam kliar sig i pannan. 

”Yeah, I suppose.” säger han. Hans ögon längtar också efter Danielle, men även deras tjejer lämnades kvar för att sedan bila in till Trondheim och komma strax efter dem. Veckorna hade gått så fort, bara rusat förbi och ingen av dem kunde ha anat att en liten svensk tjej, ett fan, skulle röra om så mycket i grytan för dem. 

Näst sista kapitlet. Vill verkligen avsluta den här, men Cindy har glidit mig lite ur fingrarna. Hösten har varit väldigt omtumlande för mig, ny stad, ny skola, nytt jobb och nya vänner. Allting är nytt och mina hjärnceller trötta. Men tack till er som hänger kvar, tycker om er väldigt mycket! xx

 Jag vinklar bort datorskärmen från sängen och drar upp ena benet under mig. Niall sitter på min säng och bläddrar lite i en bok som han hittat på mitt sängbord. Mitt finger rör sig över plattan på datorn och ytterligare hundra tweets flimrar förbi på skärmen. Jag är inne på hans hashtag på Twitter, och det ord som förekommer mest i samband med hans namn, bortsett från ”follow”, är ”fuck”. Fuck me, fuck me, fuck me. Upprepningen känns som en trans, och jag sneglar svagt på honom. Han verkar inte notera mig och jag återgår till flödet. Jag har gjort det; fuckat Niall Horan. Problemet är det att jag inte känner mig lyckad på något sätt - jag känner mig tom. Som om han tagit något ifrån mig som kommer vara helt omöjligt att ta tillbaka. Det känns inte dåligt och jag ångrar inte att jag gjorde det, men det känns... underligt.  

”Are you okay?” frågar han. Jag nickar och stänger datorn. 

”Yeah, I’m fine.” Jag ler och snurrar min stol mot honom. Han sätter sig med flätade fingrar och kollar på mig, boken ligger bredvid honom på sängen. Mina ögon försöker hela tiden dra sig mot hans skrev, men jag tvingar kvar blicken mot hans ögon. De är isande blåa och innehåller ett liv jag inte sett hos honom på länge. Som om att han glömt bort allt om mig och Harry, som att han förstår att det är han och mig. 

”Good” säger han mjukt och håller fram en hand. ”Come here.” Jag reser mig och går fram till honom. Han slingrar sin arm runt mig och jag kryper upp i hans starka famn. Hans kind är stubbig och han luktar handkräm och svett. Jag ger honom en puss och ler mot hans läppar. Vårt kel avbryts av att hans telefon ringer. Han fumlar fram den och svarar aningen irriterat. 

”Heey, it’s Liam!” Niall har satt på högtalare så att vi båda ska kunna höra. 

”We’ve been in a band for three years mate, I’m pretty sure I know who you are.” svarar Niall. 

”Right, but do you and Cindy wanna come and go zip lining?”  

”Ehm, but there’s just six spots in a group.” säger jag. 

”Oh, hi Ci!”

 ”Hi Liam.” 

 ”Anyway, Harry and Louis doesn’t wanna come and I don’t know where Zayn’s at.”

 ”Yeah sure, when do we need to be there?” frågar Niall. 

”Thirty minutes?” frågar Liam och vi får väldigt brått att rota fram kläder och skor. 

*** 

Vi står alla samlade uppe i ett litet torn byggt av stockar och metall. En tunn vajer är ordentligt svetsad till tornets tak och den är så lång att man inte ens ser slutet. Luften är kall men inte en vind drar ner snö från träden runt om oss. Niall håller sina starka armar runt min överkropp och våra hjälmar klinkar när de nuddar varandra. Jag känner hans andedräkt i nacken och jag kan inte låta bli att le. 

Ledaren för vår grupp är tur nog ingen jag känner, det hade varit en lång ranta att förklara vad jag gör där med fyra engelsktalande turister och varför en av dem klänger på mig som en blodigel. Instruktören ger oss än en gång instruktioner på hur selarna ska sitta och jag bryter mig loss från Niall för att hjälpa Eleanor att justera hennes. Instruktören lägger en hand på hennes axel och frågar om hon vågar åka först. Hon nickar osäkert och tar ett par tveksamma steg mot kanten av tornets plattform. 

”Don’t worry, there’s heaps of snow down there” säger Liam uppmuntrande och ger henne ett brett leende. Hon skrapar ner lite snö som faller ner under henne och hon flackar lite med blicken. Instruktören hakar hennes sele i en kabinhake som ligger runt vajern. Hon står tvekande på kanten med det bruna håret utslaget över axlarna. Hon biter sig i läppen och kastar sig sedan ut. Vi ger ifrån oss ett hejande rop innan luften trängs igenom av hennes skrik. Vi skrattar åt henne och jag stiger snabbt fram och frågar om jag får åka efter. Jag bibehåller mitt talande i engelska för att inte skapa någon slags förvirring för honom och han kopplar glatt in mig. Eleanors skratt hörs ända upp till oss och jag kastar mig ut för stupet. Selen fångar upp mig och jag studsar i luften innan den fjädrar tillbaka och jag blir hängandes rakt ner samtidigt som jag viner fram mellan granarna högt ovanför det vita fluffet nedanför. Eleanor tar emot mig tillsammans med vår andra instruktör och vi kramar snabbt om varandra. Instruktören börjar plötsligt svära i sin walkie-talkie och jag ser undrande på honom, han informerar oss om att anordningen bara trasslar lite och att det inte är något att oroa sig för. Vi nickar förstående. Jag och Eleanor lutar oss emot ett av träräckena och jag ser nyfiket på henne. 

Till skillnad från de andra får jag en tryggare känsla nära henne. Hon verkar lugn och sansad och är inte kort i komplimanger. Min uppfattning hade annars alltid varit att hon varit ganska självgod och rentav kaxig, men i verkligheten är hon verkligen vänligheten själv. En tanke på Larry flaxar förbi i mitt sinne, är det rätt tid att fråga? Jag vrider på mig lite och blickar uppför vajern. Instruktörerna snoddar fortfarande med rep och vajrar och jag tar ett djupt andetag och kollar på Eleanor. 

 ”I need to ask you something.” säger jag nervöst. Eleanor lägger huvudet på sned. 

”Sure, what is it?”

 ”It’s kind of private.” Jag känner mig dum där jag står. 

 ”Okay, I might not answer it but I’ll give it a go.” säger hon och ler samtidigt som hon granskar mitt ansikte med sina stora bruna ögon. 

 ”Harry-told-me-that-Larry-is-real-and-I’m-just-really-confused-why-you’re-here.” säger jag jättesnabbt. Hon rynkar pannan och ber mig att upprepa vad jag just sagt. ”If Larry is real, and according to Harry it is, why are you here?” Hennes mun formar ett O och hon ryggar tillbaka lite. Jag biter mig hårt i läppen och studerar hennes ansikte. Det formar en blandning mellan förvåning, förvirring, ilska och lättnad. 

 ”Did Harry tell you this?” frågar hon långsamt. Jag nickar och hon drar ett djupt andetag och börjar plocka lite med sina stickade vantar. 

 ”Well… I’m kind of paid to be with Louis. I know it sound horrible, but we’re really good friends really and I knew everything about the two of them when this started. We really like to hang out together, all of us, and me and Lou are having a blast every time we’re out in public because there’s a lot of funny comments.” Hon ler men jag ser att hennes ögon är lite blanka. Det är troligen ett stort steg att hon berättat det här, speciellt för mig som bara är ett litet fan. 

De ansvariga har lyckats trassla ur linan och jag hör att de ropar att nästa kan komma ner nu. 

 ”Is that why he isn’t here today?” frågar jag och hon rycker på axlarna. 

 ”I suppose so.” svarar hon. 

 ”But, isn’t it hard to get all the hate?” frågar jag försiktigt. Hon biter sig i läppen och ler sen. Hennes kinder är varmt rosiga. 

 ”Sometimes, yes. But I’m having a great lot of fun.” Jag ler och ger henne en kram. Hon håller mig nära och jag känner hennes parfym i håret. Vajern rasslar till snart glider Niall in. Han håller ut armarna för att hålla balansen på avsatsen och när han blir urkopplad går han fram till mig. Jag sadlar genast bort från den nedstämda stämningen som legat över mig och Eleanor och ser på honom. Det blonda håret är nedtryckt av mössan och hans blå ögon tindrar ikapp med himlen. 

 ”You were brave enough to do it!” säger jag ironiskt och han tar några steg mot mig och lyfter upp mig. 

 ”Say that again!” väser han och försöker låta skräckinjagande, men det lämnar inget djupare sår i mig och vi alla tre börjar skratta. Hon sätter ner mig igen och ger mig en lätt puss på munnen. Samma slirande ljud skär genom luften och snart står även Liam nere hos oss, och det dröjer inte länge innan alla är samlade igen. 

Benen skakar när vi kommit hela vägen ner till byn igen. Allas kinder lyser röda och vi tackar hjärtligt instruktörerna. De vinkar av oss och vi snubblar skrattandes över torget. På vägen ner hade Niall kommit på den geniala idéen att åka och bada nere på ett av de andra hotellen - Holiday Club. Trots att ingen av oss har speciellt goda minnen därifrån bestämmer vi oss för att det är ett gott förslag och badkläder finns att köpa i hotellets minishop. 

Varm luft torkar våra blöta hår när vi gemensamt tågar in på Holiday. Affären är liten och skidor är uppställda bakom kassan och det finns en salig blandning av skidkläder, mössor och fleecetröjor. Dock hittar vi en liten ställning med svarta badkläder. Jag ser att både Danielle och Eleanor letar fram S-märkta underdelar och jag fingrar osäkert på min L-märkta. Plötsligt slår det mig att jag inte alls vill bada med dem. Att visa upp mig själv är som att visa upp alla mina dåliga kvalitéer. Det känns som om Niall kommer se mig bredvid dem och plötsligt ångra sig, ta sig själv tillbaka och leta upp det han förtjänar. Jag sväljer och täcker lappen med handen. Niall är påväg att säga något men stänger munnen igen innan han och Liam går och betalar. 

Det känns olustigt när vi skiljts åt från killarna för att byta om och jag börjar skala av mig alla lager av kläder. Killarna hade hyrt ut handdukar åt oss och jag tvinnar den hårt runt min kropp. På vägen in till poolen ser jag mig i en av de stora speglarna och jag ser de andra tjejerna gå förbi mig. De båda skulle kunna få plats i mig. Hela vägen genom duschen och sedan ut i poolen har jag mina armar slagna om min hårt indragna mage och jag anstränger mig för att sträcka på ryggen. Niall och Liam ligger redan i poolen och väntar flytande på att vi ska hoppa i. Danielle tar min hand och sedan Eleanors och uppmanar oss att vi hoppar tillsammmans. Jag släpper tveksamt min mage och vi hoppar på tre. Vattnet sluts runt om mig och letar sig upp i min näsa. Med ett simtag är jag uppe vid ytan igen och vågorna slår runt om mig. Danielle bryter också genom vattenytan och skyfflar en våg av vatten över Liam som fräsande skvätter tillbaka på henne. Niall simmar fram till mig och slingrar sina armar runt mig. Han står på sina tår och håller upp mig ovanför ytan. 

 ”You’re beautiful.” viskar han och jag känner hur jag blir alldeles varm. Vi kysser varandra men avbryts av ännu en skur av vatten. Tillsammans simmar vi runt i äventyrsbadet och jag visar dem alla trix som finns tillhanda med olika bubbeleffekter och strömmar. Vi köar också huttrande upp till vattenruschkanan som slingrar sig på hotellets utsida. Jag sätter mig mellan Nialls ben - trots att det är strängt förbjudet att åka mer än en - och han lägger sina armar om mig. Lampan visar grönt och med en knuff från Liam är vi påväg utför. I mitten av åkturen så skimrar det lysen överallt och Nialls andedräkt är varm i min nacke innan det sluttar utför och vi dränks i poolen på slutet. Skrattande ställer vi oss upp och väntar på dem andra. 

Det är relativt blöta, utmattade och skrattandes som vi lämnar tillbaka våra badband och handdukar och beger oss mot utgången. Jag ska sova uppe hos dem på hotellet och Liam har bokat middag nere i baren. Danielle försvinner iväg för att köpa en varmkorv och Liam travar moloket efter henne. Jag, Niall och Eleanor blir ståendes vid entrén och plötsligt ser jag hur en ung tjej, lite yngre än mig, kommer emot oss. Nialls grepp om min hand hårdnar och Eleanor flyttar sig närmare honom. Hon kammar fram håret över axlarna och ser ner i golvet. Jag står undrande kvar och snart är tjejen så nära att jag kan nudda henne. Hon mumlar för sig själv och ser ut att svimma lite halvt. 

”Oh my god, it’s you!” säger hon högt och Niall släpper min hand och ser sig om. Jag ser att hans blick flackar till Liam borta i kiosken. ”I- I- I-” stammar tjejen som fumlar med sin telefon. Niall ler självsäkert och signalerar till mig att fortsätta gå. Eleanor lägger en arm om mig och vi skyndar ut genom entrén. I ögonvrån ser jag Niall ta tjejens telefon och ta en selfie med henne och honom. Eleanor vinkar till sig en taxi som vi sätter oss i medan vi väntar. 

”Shit!” säger hon högt när hon smäller ner på sätet. Hon lägger armarna i kors över bröstet och drar en djup suck. ”Shit.” säger hon igen. Jag gnuggar mina händer mot varandra. Jag tänker på hur Nialls ögon lyst av panik när han såg sig om efter Liam och hur stressad han varit när han schasat iväg mig och Eleanor. Och jag tänker på Eleanors reaktion, hennes ”Shit!” som varit som en bekräftelse att allt kommer gå åt helvete nu. Det är som när polisen avslöjar en kriminell plan i alla deckare, de är upptäckta. Brända. 

Det dröjer några minuter sen kommer Niall, Liam och Danielle ut till bilen. Eleanor beordrar chauffören att köra till Copperhill och Niall sätter sig med ansiktet i händerna. Jag vill klappa hans rygg, krama om hans axlar och viska att allt kommer bli okej men han är alldeles inne i sig själv. Liam sitter och skakar på huvudet, Danielle håller hans händer och det är som om alla ger ifrån sig ett enda andetag till suck. 

”It wasn’t that bad.” säger Danielle lugnande. Niall fnyser och Liam ger henne ett litet leende. 

”Don’t be too sure.” svarar han dovt.

Här har ni ert, förhoppningsvis, efterlängtade kapitel. Jag är lite rostig men jag ska försöka skruva ihop allting så att slutet spinner ut i ert tycke. Mina månader utan er har varit händelserika, men varje dag har jag suttit med ett tomt dokument framför mig och dragit mig för att skriva. Men nu är jag tillbaka för att ge er ett välförtjänt slut på Cindy och Niall. 

Lämna gärna era åsikter nere i kommentarerna! 

”I know you want to” mumlar jag och pussar henne lätt vid käkbenets kant. Hon skruvar på sig men vänder sig sedan mot mig. Hon ler ett halvt leende, så som hon brukar göra, och hennes blå ögon är vackrare än någonsin. Jag ger henne en mjuk puss på läpparna innan hon lutar sig framåt och kysser mig. Jag tar korgen ur hennes hand och sätter ner den på marken innan jag fortsätter att kyssa henne. 

”We should stop now” mumlar hon generat mot mina läppar och jag bryter kyssen. Ett fåtal människor kollar på oss och våra kinder börjar hetta. Snabbt tar vi korgen och går bort ifrån skylten som lyckligt skriker ut kiss me och sedan en pil under.

---

 Alla lampor är släckta och mörker täcker rummet. Trots att klockan inte är speciellt mycket har solen redan gått ner och jag snubblar lätt över ett par skor som står alldeles innanför dörren. Irriterat lyfter jag undan dem och drar av mig jackan jag lånat av Cindy. Förhoppningsvis kommer jag ha hunnit hitta på en bra ursäkt tills att Zayn kommer hem och jag kan förklara varför hans kappa är borta. Han har ändå en skidjacka, så den får ta och duga åt honom så länge. Jag undrar vad Cindy och Niall tänker hitta på, troligen går de väl och äter något, men vem är jag att veta. Rummet är tyst och jag stannar till för att lyssna efter om någon vänder blad i en bok eller om raspet från en penna hänger i luften, men ingen sådan tyst aktivitet pågår. Det borde inte vara någon här eftersom jag står i hallen, Niall är med Cindy och Zayns pjäxor är borta. Efter att ha försäkrat mig om att jag är ensam så går jag för att ta något att äta i pentryt. Dörren till Nialls rum står på glänt och jag fastnar med blicken i springan. En skepnad ligger i sängen. Först försöker jag intala mig att det bara är Nialls täcke som ligger skrynkligt, men det kan inte vara det. Till en början blir jag rädd, sen känner jag igen skuggan. Jag skulle kunna känna igen den siluetten var som helst. Jag tvekar på om jag borde gå in, men det finns inget annat att göra. Det är jag som måste reda ut allt det här, inte Louis. Han har inget ansvar alls för det som hände. Jag skrek på honom, jag gjorde slut med honom, jag var otrogen mot honom. Inget vore hänt om jag inte vore så naiv och mån om hämnd. Jag om någon vet varför det inte kan vara han och jag, vet varför Eleanor måste följa honom i hälarna. Egentligen borde jag vara glad för att det är just hon som är så genuin. 

”Louis” viskar jag. Världen slutar snurra medan jag väntar på ett svar; ett andetag lite djupare än hans andra, ett hummande som ersätter orden han inte orkar öppna munnen för att säga, mitt namn eller bara en skiftning i hur han ligger. Men han ligger kvar utan ett ljud. Andetagen är rytmiska och knappt hörbara. Försiktigt kryper jag upp i sängen bredvid honom. Min arm faller runt hans midja och jag böjer in mina knän mot hans knäskålar. Hans kropp spänns under mig. 

”Go” mumlar han och jag skakar på huvudet mot hans rygg. Han ligger still men tar ny sats med rösten. ”Go, Harry” upprepar han men jag ligger envist kvar. ”Leave me alone, don’t touch me!” Hans röst är plötsligt gäll och varnande och jag spänner mig också. Jag känner av honom, hur allvarlig han är. Han är allvarlig och jag drar mig bort från honom. Istället lägger jag mig på den andra sidan av dubbelsängen. 

”I’m sorry Louis” viskar jag och känner hur min strupe blir tjock. ”I didn’t mean to hurt you, I was confused and lonely and-” jag vet inte riktigt vad jag ska säga. En tår rullar ner för min kind och jag försöker att inte snörvla.

”You’re always sorry” muttrar Louis och drar täcket lite tätare omkring sig, skyddar sig lite mer från mig. Jag drar efter andan för att samla ny kraft. 

”That’s because I could enter the Olympics in douchbagness” säger jag med ett litet leende. 

”Douchbagness?” frågar Louis och jag försöker lokalisera leendet som jag vet finns i kanten av hans mungipa. 

”Mhm, douchbagness” bekräftar jag. ”I hate to fight with you, but sometimes your stage-thing kills me a little bit too much. You’re playing your part too well,” jag andas ”it’s almost like I’ve started to believe it” min mun stängs och jag försöker att hindra en långsam tår som rullar ner för min kund. 

”Harry we’ve discussed this awfully many times before-” 

”I know, but I need to understand. I don’t want to have my love for you pushed aside. You’re my everything Louis, and I don’t want to deny anyone that. We were stupid when we agreed to this, we really were. I just want to hold your hand in public and hug you and kiss you and tell everyone how much you mean to me. I want to sleep beside you today, tomorrow and forever. I want us to get married one day, get kids and just grow old together” jag gråter nu. Hulkningarna stöter upp ur min hals och jag drar händerna över ansiktet för att torka bort det värsta. Det lönar sig inte för nya tårar svämmar upp gång på gång. ”It’s like there’s a wall between us, Lou” jag försöker börja andas ordentligt men lyckas inte med det heller ”I’m trapped inside a box that’s keeping me away from you, and I’m scared” 

”I’m also scared and that’s why I’m staying away from you! I hate to see how I’m hurting you when I hold Eleanor’s hand, or when people ask me about her. I want to tell them to shut the fuck up and then scream your name from the roof tops, but I can’t Harry.” Louis är stel, han gråter inte. Hans tårar är slut sedan kvällen innan och jag kan inte skylla honom för det. ”Right now our careers, the other boys too, are the most important fact here. Without it we’re nothing. I would be buried in books at university and so would you! You need to understand, Harry, that I’m doing all this for our best” 

”But how can our best be us hiding, Lou?” 

”I DON’T KNOW” han ryter till och kryper ihop tätare till en boll än vad han redan varit. Jag ligger kvar eftersom jag inte vill störa honom igen. Jag tror jag känner Louis, nej, jag känner Louis och när han ryter ifrån vill han vara ifred. Jag håller upp handen så att jag ska se min klocka. Vilken minut som helst kommer Zayn storma in efter en dag i skidbacken. Trött stänger jag ögonen och försöker fokusera på mörkret av mitt ögonlock. Snart dåsar jag till, men utan att somna helt. Jag är tillräckligt vaken för att känna när ett ben krokar sig mitt och en näsa letar sig in mot min nacke. Luften upptas av lukten av Louis och jag anstränger mig för att inte snusa i hans hår så att han ska upptäcka att jag är vaken. Vi ligger där, tvinnade i varandra, lyssnande på varandras lugna och gråtburna andetag. 

   ”I love you more than life” viskar han mjukt och cirkulerar sitt finger på min underarm. Jag svarar inte, men jag vet att han kan känna den plötsliga värmen som sprids i min kropp.

 

Detta har hänt:

”We could go sled racing” föreslår jag och deras ansikten sjunker lite, som om de inte alls gillar idéen. 

”Sled racing..?” Niall låter tveksam och jag nickar. Harry rycker på axlarna och verkar lägga barnsligheten bakom sig. 

”Sure, but my clothes-” 

”You can borrow some of dad” säger jag med en enkel vink på handen. Niall rycker också på axlarna tillslut och ler, han verkar också vara med på det. 

”Niall!” Jag ruskar på huvudet och möter två par ögon som stirrar på mig. Både Harry och Cindy blossar röda om kinderna av kylan och deras hår lockar sig värre än vanligt. Cindy bär upp ett bländande leende, men ser samtidigt lite undrande ut med extra runda ögon. 

”Yeah?” frågar jag med ett litet leende, lyckligare än på länge. Slädåkningen hade verkligen varit upplyftande för humöret, och dessutom fick jag krama Cindy hela vägen ner för varje åk. 

”Do you want to take a cab with me back to the hotel?” frågar Harry jollrande. 

”Eh, no thanks. I rather stay... if that’s okay?” frågar jag och ser på Cindy. Hon nickar. 

”Of course” säger hon och Harry nickar med ett brett flin, han tror han vet mer än han borde. ”I can take your sled” han räcker henne snöret till pulkan och hon snurrar det några varv runt handflatan. Harry letar upp en taxi på torget och vi ser efter honom när han åker iväg. 

   ”He better talk with Louis when he gets there” säger jag och rättar till mössan lite. Cindy nickar tyst. 

”So, what do you want to do?” frågar hon. 

”Dunno, just be lazy maybe? Rent a movie and eat some chips maybe” säger jag och hon nickar med ett litet leende krokat i mungipan. 

”Sure” svarar hon. Vi börjar gå nedför backen till parken som vi gott igenom efter vi varit och bowlat. En äldre man i rött skidställ går runt med en gammal syltburk och sandar samtidigt som han drar in luft genom näsan för att förhindra att den ska rinna. Vi skyndar förbi honom och nedför en liten trappa. Jag känner igen den stora byggnaden som har funktionen av en tågstation och det närmaste till ett shoppingcenter som de har. Trots det finns bara ett bibliotek, en matvaruaffär och lite andra småaffärer där. Absolut inga kedjor som jag känner till i alla fall. 

”I’ll pay for the food this time” ler hon och lutar madrassen och pulkan mot väggen utanför stationen. Jag rycker på axlarna. 

”I really don’t mind paying for you actually” säger jag och passerar in till värmen. En varm vind slår emot oss och hennes hår dansar runt kanten på hennes mössa. 

”Do you remember Louis’ bi-” börjar hon trotsigt och jag suckar högt. 

”Okay, okay, I don’t mind paying for you anymore” betonar jag. Hon ler och nickar. 

”I’m happy with that I suppose” säger hon glatt och tar en korg från ett av ställen utanför matvaruaffären. Jag sträcker min hand efter den, men hon ger mig bara en blick som säger hur trött hon är på mig. ”I can carry a basket Niall” säger hon och jag rycker på axlarna utan att säga något mer. Inombords skiner jag av beundran. Vi letar oss fram genom hyllorna och plockar på oss det vi tycker ser lockande ut. Det resulterar i en tub vispgrädde, lite juice, apelsiner, dessertyoghurt och ett paket med honungsflingor. Vi fortsätter sedan in mot bakavdelningarna och godiset. Precis när vi passerar godiset så fångar en skylt min blick. Jag vänder mig mot den och registrerar först och främst att det står något på Engelska, troligen därför jag la märke till den, sen ser jag budskapet och ler. Cindy uppfattar mitt leende och kollar också på skylten, även hon ler. 

   ”Oh no” säger hon sedan och fortsätter gå. Jag drar tag i hennes arm men hon fortsätter bara att gå. Jag smyger upp bakom henne och trycker in mina fingrar i hennes midja. Hon tjuter till och jag lyfter upp henne, inte orolig eftersom hon under skriket skrattar. Folk kollar lite på oss när jag bär henne tillbaka till skylten. Jag sätter ner henne innan det blir för tungt att bära henne, men håller ändå fast hennes armar. Nyfiket snusar jag bakom hennes öra.

”I know you want to” mumlar jag och pussar henne lätt vid käkbenets kant. Hon skruvar på sig men vänder sig sedan mot mig. Hon ler ett halvt leende, så som hon brukar göra, och hennes blå ögon är vackrare än någonsin. Jag ger henne en mjuk puss på läpparna innan hon lutar sig framåt och kysser mig. Jag tar korgen ur hennes hand och sätter ner den på marken innan jag fortsätter att kyssa henne. 

”We should stop now” mumlar hon generat mot mina läppar och jag bryter kyssen. Ett fåtal människor kollar på oss och våra kinder börjar hetta. Snabbt tar vi korgen och går bort ifrån skylten som lyckligt skriker ut kiss me och sedan en pil under. Jag betalar varorna vi plockat ihop innan vi hämtar pulkorna och beger oss hemåt. Hennes föräldrar jobbar tydligen fortfarande så vi har huset för oss själva fram tills kvällen. Vi bunkrar upp i hennes säng med flingor och filtar. Flingorna förstår jag inte riktigt, men hon säger att hon brukar äta det istället för chips. Aja, är hon nöjd så antar jag att jag också får ta och vara det. Hon hämtar sugrör och ger ett till mig. Den gröna plasten passar perfekt i flingornas runda mitt och hon visar hur jag ska trä på dem där. Jag börjar göra det och känner hur fingrarna blir klibbiga av sötsliskig honung. 

”Okay, so now we will compete” säger hon fnittrigt och håller upp sugröret med alla flingor ovanför munnen. Hon tiltar huvudet bakåt samtidigt som hon förklarar hur jag ska göra. ”On my count you just drop all the cereal, the one with the most in one’s mouth is the winner” förklarar hon. ”One, two”  

”Wait, wait” säger jag och sätter strået med flingor över munnen så som hon har gjort. 

 ”Three” vi släpper den nedersta flingan samtidigt och det börjar rasa ner i munnen på mig. Snart börjar de studsa lite utanför och jag biter ihop käkarna för att fånga dem jag redan har. Cindys kropp hoppar av skratt medan hon försöker tugga och svälja ner. Jag lyckas svälja och samlar sedan ihop de flingorna jag tappat. 

”Four” säger jag och håller upp de sista flingorna.  

”Six damn” säger hon och äter upp sina sista. Jag skakar på huvudet och ler mot henne. 

*** 

”That dude is high as fuck” kommenterar hon och nickar mot en kille i tajta jeans och en tröja det står games på upprepade gånger. ”He reminds me of a boy in my class, his name’s Sam, who’s so fucking hyper” berättar hon och kryper in under min arm. Jag håller om hennes överarm och hon lägger kinden mot mina revben. Filmen vi kollar på är ganska ny, men verkar utspela sig på åttiotalet eller något sådant. Adventureland heter den i alla fall, och hon Kristen Stewart spelar mot Jesse Eisenberg. Det enda jag vet är att hon spelade Bella och han var typ med och spelade någon facebook-kille. I slutskredet av filmen snubblar han fram genom regnet i New York och letar efter henne, och filmen avslutas med en passionerad kyss av både dem och oss. 

Cindys läppar är mjuka men inte omfamnande. Jag låter mina händer glida nedför hennes rygg och hon stönar lågt av beröringen. Hennes händer rör sig över min mage och mitt bröstparti. Luften runt om oss är het och jag drar ut flätorna i hennes hår. Hon tar en av mina händer och placerar den på sitt ena bröst. Ett pirr rusar genom min kropp och hon snuddar med sin näsa mot min. 

”Do you wanna do this?” frågar jag och hon nickar. 

”Yeah” andas hon mot mig och ger mig en lätt kyss på läpparna. Hon reser sig och tar min hand. Tillsammans halvspringer vi över det ljusa trägolvet och upp för trappan till hennes rum. När vi stängt in oss så ställer jag upp henne mot dörren och kysser henne nedför halsen. Hon andas lite snabbare när jag börjar dra av henne tröjan och knäppa upp hennes BH. Den krånglar till en början och jag är ganska säker på att jag river henne på ryggen, men hon verkar inte bry sig. Jag drar av min egna tröja och fastnar för en sekund med blicken på hennes bröst. De är inte så stora och har några bristningar, men de känns värdefulla. Hon är värdefull för mig. Händer glider över hettade kroppar och efter några minuter drar hon ner mig på sängen. Jag låter handen glida innanför hennes trosor och drar med två fingrar mellan benen på henne. Hon stönar och kysser min hals samtidigt. Jag känner hur jag börjar hårdna och hon gnider hjälpande sin hand utanpå mina kalsonger. Jag lirkar av hennes trosor och mina kalsonger landar snart bredvid dem på golvet. Trots att jag har gjort det här några gånger så känns den här gången mer speciell, den är inte bara för nöjes skull. Försiktigt kysser jag skuggorna av hennes nyckelben och nedåt hennes bröst vilket får henne att ge ifrån sig fler njutande ljud. 

”I can’t believe this is happening” viskar hon och griper tag i mitt hår. En vänlig touch egentligen, en liten bit mer kontakt. Hon kysser min panna och jag ser menande upp på henne. 

”Do you want to do this?” frågar jag igen för att vara riktigt säker. Hon nickar och jag brister ut i ett glädjeanfall inombords. Det är otroligt att hon vill ge sin kropp till mig, låta mig utforska den och ge henne en oförglömlig upplevelse. Långsamt kysser jag henne nedåt magen och hennes insida lår. Hon andas häftigt under mig. ”Condoms?” frågar jag och hon sätter sig hastigt upp och pekar på sin hylla som är innanför dörren. 

”In the little bag right there” säger hon och jag sträcker mig efter den. dragkedjan är redan öppen så jag sticker ner handen och drar tag i en rektangulär liten förpackning. Den är röd och det står stay cool condom på utsidan. Försiktigt öppnar jag den och trär snabbt på den innan jag lutar mig över henne igen. Hennes tänder gräver sig ner i hennes läppar och han lägger långsamt sina händer på mina axlar. Långsamt för jag in min stake. Hon kvider till och jag stryker henne varligt över kinden. För varje millimeter blir hennes ögon glansigare och mitt sinne tyngre. 

”It’s all in” viskar jag samtidigt som en tår trillar från hennes ena öga. Hon försöker le mot mig. Jag drar sakta ut igen. ”You okay?” frågar jag och hon nickar hastigt. 

”You can go on” säger hon och jag gör det en gång till. 

 ”Relax baby” uppmanar jag då hennes kropp vibrerar av spänningar då och då. Efter tredje gången så känner jag hur min penis ger efter och sprutar ut sin vätska i kondomen. Snabbt drar jag av den och gör en knut högst upp för att försluta den. Med en njutningsfull suck lägger jag mig bredvid henne. Hon rullar över på sidan och ser på mig. Hennes hår är stripigt av svett och jag tar hennes hand i min. En mjuk kyss placeras på mina läppar. ”Thanks” mumlar jag och kysser henne tillbaka. Hon ler bara innan hon drar min bröstkorg mot sig och borrar in ansiktet i den. Jag lägger armarna om henne och håller hårt. Åh vad jag älskar henne.

 

Detta har hänt:

”I promise you Niall, nothing happened” säger han. 

”He’s right Niall” hon låter avvaktande. ”I’m not his type anyway.” 

”And how do you-” börjar jag. Harry avbryter mig. 

”I told her-”

”Told her what?” snäpper jag av honom. 

”That I’m gay” svarar han tyst. 

”Oh...” åter igen har jag inget att säga. ”Well then, I’ll come down so we can talk” lägger jag till.

”You’re truly an angel” bekräftar han och jag skakar på huvudet. 

”That’s nothing” svarar jag och sätter mig bredvid honom. Han vänder sig lite mot mig och hans gröna ögon blir allvarsamma. ”You can never tell anyone about me and Louis, okay?” säger han långsamt, avvaktande för att jag verkligen ska förstå innebörden. Jag nickar. 

”Of course not, but I do wish you could be together” säger jag och han biter sig i läppen. 

”Yeah, me too” säger han. ”But we can’t and I need to keep up with that.” Jag låter bli att fråga honom om Eleanor, för det är uppenbart att det kommer vara en svag punkt hos honom. Att höra om flickan som stal hans pojkvän, eller lånade, för att han inte kan vara med honom. Det är för ovanligt, äckligt och orealistiskt. Jag tänker på alla bilder det finns på Louis och Eleanor och hur mycket varje bild måste sticka till i Harrys hjärta varje gång han ser dem. Hur mycket han måste längta efter att kunna hålla om Louis och visa världen vad de är. Harry pressar fram ett leende mot mig och kramar min hand, ger mig lugn. 

”Hungry?” frågar jag och han nickar. Samtidigt hörs ett skall från hallen och jag himlar med ögonen. Mamma och pappa jobbar och Casper är redan ute i skidbacken eller hänger med sina kompisar. ”Niall’s here” säger jag och reser mig. Harry svingar sig till fötter och samlar ihop lite av sina saker för att bära med dem ner för trappan. Han tassar nästan ljudlöst efter mig, och jag vänder mig mot honom innan jag öppnar dörren. Harry darrar där han står, lockarna åt alla håll och munnen hårt ihopknipt. Jag har inte på mig mer än ett par korta shorts och en långärmad tröja. Jag tar hans hand, precis som han gjort med mig, och trycker den lätt. 

”It will be fine” säger jag mjukt. Sen öppnar jag dörren och släpper in Niall. Han har hakan instoppad under kanten på sin jacka, så som han haft när jag träffade honom på torget, och han pressar fram ett leende. 

”Hi” säger han och granskar oss två. 

”Hi” svarar Harry och jag suckar utan att säga något. 

”I and Harry were just up for some breakfast. Are you hungry?” frågar jag istället och tar hans jacka ifrån honom. Han rycker på axlarna och drar av sin toppluva och kastar den på bänken där min familjs mössor och vantar ligger utspridda. Jag suckar igen, oförstående om varför han ska vara så tvär, och leder in dem i köket. ”I’ll make some oatmeal, you want some?” Harry tackar jag och Niall slår sig ner vid bordet, på samma plats som han suttit förut. Jag plockar fram burken med havregryn och öser i fyra deciliter innan jag fyller upp med vatten och strör lite salt i det. 

”Do you want help with something?” frågar han blygt och väger lite på sina smala fötter. Jag nickar och pekar kylskåpet. Han börjar plocka ur grejer efter mina instruktioner och snart är vi i full gång med att koka mjölk och steka ägg tillsammans. Niall sitter vid bordet och vi försöker hålla upp en konversation med honom. Det märks att Harry undviker Louis som ämne och jag låter honom komma undan med det. Niall pratar inte så mycket utan svarar mest enstavigt på det vi frågar honom, även han undviker Louis. 

”Do you want cinnamon in your milk Niall?” frågar jag och ser på Niall. Hans kopp står på bänken framför mig och jag har redan rört ner socker och lite kakao i den. Niall skiner plötsligt upp och lyfter hakan från sin hand. Han nickar ivrigt. 

”Damn yes, Harry you need to taste it!” säger han upphetsat och ger Harry en varmare blick än på hela morgonen. Harry ler och nickar. 

”Sure” säger han, troligen nöjd över att Niall äntligen piggnat till lite. Jag ler och blandar ner en matsked kanel i varje kopp och bär sedan fram dem en och en till bordet. Niall omsluter sin kopp med händerna och blundar några sekunder, sakta glidandes med händerna mot det upphettade porslinet. Harry smuttar på sin kopp och slickar sig sedan om munnen för att få bort den lilla mjölkmustachen som bildats på hans överläpp. Jag ler, men skriker inombords. De här två männen sitter vid mitt bord och dricker varm mjölk med kanel, det är obegripligt. Deras samtal har lossnat lite och jag sitter som i trans och lyssnar på dem. Helt oberoende av kameror och scenarbetare, bara dem och lite frukost. Det måste vara fantastiskt att vara med i deras gäng, kunna berätta saker för varandra och bara vara. Få uppleva världen tillsammans och tjattra om det på kvällarna. Förstå varandra på en helt unik nivå. 

”Cindy?” Nialls röst är mycket mjukare än när han ringde på morgonen. Hans mjuka blonda hår hänger ner över hans panna och han har en grå tajt underställströja på sig. Jag hummar som svar och skakar lite på huvudet, fortfarande inte medveten om vad han sagt. 

”Mm” svarar jag flummigt och försöker slita blicken från hans lilla grop i hakan. Han skrattar lite. 

”Do you have any idéas what we should do today?” frågar han och jag skakar lite kort på huvudet igen. Jag tänker faktiskt efter, sorterar de idéerna jag haft när jag gav honom förslaget att göra allt utom att åka skidor, men hittar inget fack som direkt skulle passa oss tre. 

”Nope, what do you want to do?” frågar jag och studerar dem sedan tyst. De ser på varandra. ”You must be sick of skiining” säger jag sedan vänd mot Harry. Han rycker på axlarna. 

”Well, yeah” svarar han och rynkar sedan pannan som om han funderar på vad vi skulle kunna göra. Jag trummar lite med fingrarna på bordskanten, så som jag alltid gör när jag är uttråkad, och knäpper sedan med dem. Niall ser upp från sin tallrik med lite brända äggkanter. 

”What’s on your mind?” frågar han och jag kommer och tänka på den lilla textraden som står i statusrutan högst upp på Facebook. Men hans kommentar får mig att le. Han har sugit in mitt kroppsspråk så pass mycket att han kan se när jag fått en idé. 

”We could go sled racing” föreslår jag och deras ansikten sjunker lite, som om de inte alls gillar idéen. 

”Sled racing..?” Niall låter tveksam och jag nickar. Harry rycker på axlarna och verkar lägga barnsligheten bakom sig. 

”Sure, but my clothes-” 

”You can borrow some of dad” säger jag med en enkel vink på handen. Niall rycker också på axlarna tillslut och ler, han verkar också vara med på det. 

***

Bergbanan tickar långsamt uppåt för bergssidan. Jag står lutad mot en tunn träskiva som skiljer de olika ståsektionerna åt inne i konstruktionen. Harry sitter vid mina fötter och fingrar lite på handskarna han fått låna av mig. Båda har lånat täckbyxor och vantar av pappa. Ingen av oss vet vart vi ska fokusera blicken, så vi cirkulerar runt i kabinen och ibland korsas min och Nialls blick. Han vågar på sig ett litet leende. Det är skönt att se att han verkar ha lagt vårt bråk bakom sig. Att bråka med honom är surrealistiskt, det är som en dröm och en rent helvete samtidigt. Det knakar till i banan och den stannar. En liftkille i rött Skistar-ställ kommer och öppnar alla dörrar för att släppa ut oss. Stjärnbacken rullar ner mot hotell Fjällgården och både turister och erfarna åkare kommer i full karriär nedför branten för att svänga över en bred betongbro för att sedan ta sats nedför backen till VM6:an. Jag tar snöret som sitter fast i pulkan och börjar dra den över den uppkörda snön. Harry släpar på en madrass. Vi snor runt hörnet på bergbanehuset och stegar iväg mot Kälkspåret. För en gångs skull är det öppet. Det orangea nätet ligger kastat på sidan av ingången och jag skyndar på stegen, spänd på att åka. Snön är tung att gå igenom och små mjuka flingor singlar från himlen. Ett fåtal turister kör om oss innan vi är framme. 

”Okay guys, you can ride the mattress” säger Harry och lämnar över madrassen till mig. ”I’ll take the sled.” insisterar han och tar pulkan ur mina händer och sätter sig på den. Pulkan välter nästan när han viker in benen framför sig i en ställning som ser mycket obekväm ut och sedan drar sig framåt med hjälp av händerna. Små vilsna lockar sticker fram ur hans mössa och bildar en krans av hår runt hans ansikte. Han ser på mig som ett barn på julafton och skjuter sedan ut tills det börjar luta. Hans pulka sätter fart nedåt och jag känner ett par händer om min midja. Niall sitter redan på madrassen och drar nu ner mig framför sig. Jag sätter mig mellan hans ben och han krokar sina ben runt min midja. Harry har redan kraschat i den första skarpa svängen och håller just på att gå tillbaka en bit uppför backen för att få fart igen. Han sätter sig på pulkan och åker före oss igen. Niall andas nära mitt öra och jag känner en rysning gå över min hud. Mina händer knyts runt snöret längst fram på madrassen. 

”Ready,” börjar han mjukt.  

”Steady,” fortsätter jag. Han knäpper sina händer runt min mage.  

”Go!” ropar vi och kastar oss ut för backen. Vi klarar första svängen utan större problematik och fortsätter sedan nedåt. Harry har kommit en bit, men vi tar snabbt in på honom. Madrassen är halare än pulkan och vår extra vikt gör att vi lätt kommer kunna vinna över honom. Speciellt också när Harrys knän snuddar marken när han svänger. Vi kommer över krönet på ännu en backe och åker om Harry på vägen ner. 

”Heeeeyy!” skriker han från en plats lite över oss. Vi ser bak på honom och tappar då helt kontrollen över madrassen. Den tumlar runt och det ramlar in snö bak vid våra luvor. Niall svär från någonstans under mig och jag öppnar ögonen igen, vilt skrattandes. Han skrattar också men avbryter sig och stannar upp för att kolla upp på mig. Hans blå ögon går i kontrast med hans bleka skinn och han sträcker sig lite uppåt för att komma närmare mig. Jag viker undan och kravlar upp till kälkspåret igen. Harry har bromsat in vid vår madrass och ser på oss med ett flin i mungipan. Jag rätar upp madrassen igen och Niall tar sin plats bakom mig. Vi åker ner till bergbanans början igen och åker upp igen, flera gånger. Men efter krashen kan jag inte låta bli att önska hans händer lite tajtare om mig än innan.

Hola! Jag har på senaste tiden fått in sjukt mycket frågor på att jag ska skriva lite om mig själv, så jag tänkte att det var dags att göra det. Det irriterar mig lite att Niall fick skriva först, han tar över hela storyn, men ett silver är väl helt okej antar jag. 

Hur som helst heter jag Cindy Rita Lise Olovsson. Jag bor i Åre och har gjort det i hela mitt liv. För ett år sedan började jag gymnasiet i Järpen en bit utanför Åre. Där trivs jag väl helt okej, det kunde varit bättre men jag klarar mig. Jag har en yngre bror vid namn Casper och två föräldrar som är som alla andra föräldrar. De är övertrevliga och undrar alltid vad jag håller på med. Men det är ändå skönt att jag får göra vad jag vill utan att de oroar sig allt för mycket. I mellanstadiet hade jag inte så många vänner utan försökte mer fly in i musikens värld. I högstadiet hade jag tre bästisar men de spreds sedan med vinden i samband med gymnasier och annat, jag saknar deras skratt varje dag. Jag började gilla One Direction i december 2011, och de påverkade mitt liv väldigt positivt. Jag har lärt mig massor av musik och de har gjort mitt liv lite mer positivt. Instrument är inte min grej, jag kan inte ens ta ett ackord på gitarr. Men jag har spelat saxofon, men det kommer jag inte ihåg något av haha.

Jag har nog inte pluggat en enda dag i hela mitt liv, men jag har ändå hyfsade betyg. Jag är intresserad av att lära mig saker och är närvarande, men det betyder inte att jag verkligen studerar och läser på i det jag borde. Mitt favoritämne är helt klart svenska. Faktumet att jag kan skriva saker andra läser är en sak som får mig att le varje dag. Engelskan är sämre, och jag ser hur killarna flinar ibland när jag pratar. Ugh, det är svårt. 

När jag träffade Niall i liften trodde jag att jag drömde, trots att jag babblat med honom på svenska innan. Trots att det skulle kunnat sluta med att jag skrikit honom rakt i ansiktet så höll jag mig på något konstigt sätt och övertygade mig själv om att det inte var verkligt. När jag sedan fick komma upp till deras hotell och fick kramar av dem så förstod jag att det var riktigt, de var riktiga. Helt sjukt, jag önskar att alla ni också skulle kunna få uppleva det. Dock var det lite av en chock hur killarna var irl, ni förstår nog vad jag menar. De var ohövliga och jag gillade varken Niall eller Liam till en början, men det har släppt nog. De var kanske bara nervösa över min perfektion (jag skämtar okej). Jag gillade Zayn bäst, utan tvekan. Han var så rar under bowlingen. Eleanor är också kanon! 

Jag är en ganska öppen och ärlig person som rodnar mycket. Jag har aldrig haft någon som gillat mig, så jag är helt ovan med det. Det känns så konstigt att the Niall Horan skulle bli min första kyss *tihi*, men det är samtidigt fantastiskt och speciellt. När killarna kom hit var jag bestämd på att jag skulle låta dem vara ifred, men har jag rätt i att det var dem som ville hänga med mig, haha. Det är bara så sjukt att de vill hänga med mig, gosh. Men annars är jag oftast positiv men kan bli arg av små saker, eller sådär himlar-mycket-med-ögonen-för-att-du-är-en-idiot. Vintern är inte min favoritårstid, fast egentligen har jag ingen favoritårstid. Dock förknippar jag våren med massor av bra saker, så våren får det bli! 

Några har undrat över mitt utseende. Niall tycker att jag har fina ögon, men jag kommer inte ihåg om han har sagt det eller om det är jag som har märkt det. Hans ögon är till för att drunkna i, punkt. Jag har hållit mitt hår relativt kort så att inte snö och annat ska trassla till det alltför mycket. Jag är medellängd, 171cm för att vara exakt. Personligen tycker jag att alla killar i bandet är ganska korta, kanske inte Harry, men korta. En kille är inte lång förrän han är minst 185cm. Min kropp har jag inte mycket kommentarer på. Den är kurvig och magen är inte platt när jag sitter om man säger så. Mina lår nuddar varandra och jag får dubbelhaka när jag skrattar ibland. Man ska vara nöjd med det man fått, och det är jag. Kroppsdelar jag är stolt över? Rumpan kanske, och så gillar jag mina händer. Mina ögon är också blå btw. 

Utan att skriva alltför mycket mer ska jag berätta för er hur en perfekt partner ska vara. Jag är heterosexuell, men har inget emot någon annan läggning. Jag är som jag är och de är som de är. Den perfekta killen ska ha humor och vara ärlig om vad han tycker. Helst ska han kunna ta ett argument och inte rusa ut så fort man säger något (jag vet någon som kan vara bra på det hmm). Jag gillar inte killar som tillbringar all vaken tid på dygnet. Han ska helst vara lätt tonad, men inte muskulös hehe. Men egentligen spelar det ingen roll, man bara känner när den rätta kommer helt enkelt. 

Jag kommer avsluta det här nu, tack för att ni stod ut med mig. En liten bild på lilla mig kommer finnas längst ner. Döm mig inte för mycket. Kom ihåg att ni alla är underbara, och tack för att ni följer mitt liv här på bloggen! 

Kramis, 

Cindy. 

På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta.

---

 Det är mörkt i rummet och jag öppnar försiktigt ögonen. Min rygg värker och jag misstänker att jag legat fel under natten. Längst med min bröstkorg och mina ben ligger en annan människa. Jag hindrar en gäspning och drar åt mig armen. Louis kvider till och när jag ser konturerna av honom i sängen så kommer jag ihåg vad som hänt under natten och jag ångrar mig plötsligt för att ha dragit bort min hand. Det känns dumt, som om han behöver mig bredvid sig. Trots allt vaknar han inte och jag rullar över på rygg och stirrar upp i det mörka taket. Jag vet inte hur länge jag ligger där och stirrar, tyst lyssnandes på Louis’ svaga andetag. Ibland så rycker han till i sömnen och jag gissar att det är en mardröm som hänger sig kvar i hans sinne. Långsamt glider jag ur sängen och kryper fram till min klädhög på golvet. I fickan på mina jeans ligger min telefon och jag trycker på den. Klockan är bara nio och jag suckar. Liam har skickat ett sms om att han, Danielle, Zayn och Eleanor redan dragit ut i backen för att hinna till liftarna innan de öppnar. Jag suckar och kliar sig i hårbottnen. Den är fett och jag gnider fingertopparna mot varandra, äcklad av mig själv. Det rasslar i byxorna när jag drar på mig dem och jag håller händerna på fickorna så att småmynten däri inte ska väcka Louis. Med aningen dåligt samvete så tassar jag ut genom dörren. Det har börjat ljusna lite ute, så rummet ligger inte i komplett mörker. På bordet framför soffan står en skål halvfull med chips och popcorn blandat. Det verkar inte finnas mycket annat och äta, och frukosten stänger inom några minuter, så jag doppar ner handen i skålen och rafsar upp lite snacks i handen. Med ena handen full av chips och den andra fingrande på telefonen så slår jag mig ner i soffan och börjar scrolla bland alla meddelanden på Twitter. Det står bara samla gamla skit, det går inte ens att urskilja de intressanta tweetsen ur alla skitspalter hur som helst. Jag klickar in på min profil och skummar igenom vad jag skrivit. Jag har inte skrivit något sedan jag kom till Åre och träffade Cindy vilket känns dumt. Trött klickar jag på den lilla pennan i hörnet och börjar knappa in bokstäverna var för sig. 

Niall Horan @NiallOfficial 09:08 

What a night. Wow. 

På bara några minuter har tusentals andra konton retweetat det jag skrivit och dubbelt så många svar har skickats. Folk frågar vart jag är, om jag kan följa dem, konstaterar hur ful jag är och om jag brukar suga av mina bandkamrater. Ett fåtal gånger kan jag urskilja folk som frågar om hur jag mår.  Små meddelanden som dem kan få mig att le, men idag känns det inte som om något kan få mig att le. Det är tyst, ibland kan jag höra någon gå förbi i korridoren utanför. Zayn är ute och åker, så det är bara Harry som skulle kunna vara kvar inne på hotellet. Misstänksamt reser jag mig och går fram till Zayn och Harrys dörr. Den står på glänt så jag kan inte lägga örat mot den och försöka höra andetag genom dörren. Bävande för att Harry ska ligga där inne så tvekar jag om jag ska öppna. Allt han gjort mot Louis kvällen innan hade verkligen ändrat min bild av honom. Men som jag nämnt är han min ända lillebror, och det skulle innebära att jag skulle översvämmas av orolighet över att han kanske är borta ur sin säng. Efter att ha övervägt mitt beslut noga så gläntar jag ytterligare på dörren. Zayns tröja han haft på sig dagen innan ligger släng på Harrys underslaf där täckena är prydligt vikta. Det innebär att Harry antingen lämnat rummet innan Zayn, eller att han aldrig varit där inne och sovit i den. Mitt hjärta hoppar över ett slag, skräckslagen för vad som skulle kunna hända honom. Jag vet hur mycket han älskar Louis, och efter deras bråk så skulle han kunna vara kapabel till att göra vad som helst. Innerst inne hoppas jag ändå på att han inte är dum nog att somna utomhus efter att ha dränkt sig själv i sprit. Med skakiga händer tar jag upp telefonen och lutar mig mot dörrkarmen bakom mig. Den skär in i min ryggrad och jag byter position så att jag ska stå mer rakt upp mot den. Oroligt knappar jag in koden på min telefon men stannar sedan upp. Min bakgrundsbild ler mot mig. Snarare är det Cindy som ler mot mig. Hennes hår ligger i svaga lockar över hennes axlar och hon ler med hela ansiktet. Bilden tog jag igår, i hemlighet, under julklappsöppningen. Hon hade varit så perfekt just då, fram tills hon gick ut med Harry. Hur kunde hon göra så mot mig? Jag har koncentrerat mig så mycket på Louis och Harry-dramat att jag faktiskt glömt av min egen konflikt. Den om flickan jag erkänt mig vara förälskad i, hon som visat mig en vänskap med en flicka på högre nivå än bara ett fan. Hon som tagit sig tid för mig, slagit mig och kysst mig. Samtidigt som hon är varm och älskvärd är hon kall som is. En kvinna full av kontraster, svart och vitt, men också av grått. Sen inser jag det, stirrandes på henne, att jag aldrig haft ett brustet hjärta förut. Men hade hon och Harry betytt något för henne? Eller var han bara ännu en cool kyss i hennes samling. 

Besviket ruskar jag på huvudet och klickar in på kontaktlistan. Harrys namn står med stora bokstäver under favoriter tillsammans med de andra killarna och min familj. Jag trycker på hans namn och en ruta dyker upp på skärmen som visar att jag ringer. Signalerna är långa och piper till i örat vid jämna mellanrum. Efter tio signaler meddelar telefonen att mottagaren inte går att få tag på. Jag trycker på hans namn igen, vägrar att låta honom slippa undan. Telefonen meddelar samma sak, Harry tänker inte svara. För varje gång telefonen svarar åt mig och mitt samtal studsar tillbaka så blir jag mer och mer svettig och min blick flackar mer och mer i rummet. Tillslut så bläddrar jag ett namn nedåt och ringer den kontakten egentligen. Efter tre signaler brusar det till på andra sidan och personen ropar att jag ska vänta en sekund. 

”It’s Liam!” Han låter glad, som om ett leende är spritt runt om i hans skarpa ansikte och att ögonen tindrar i takt med snön. Jag vill inte förstöra den känslan för honom, men jag måste göra det. Vi har lovat varandra att alltid söka hjälp hos varandra först. 

”Hello mate. Is Harry with you guys?” Liam är tyst en sekund innan han kopplar vem rösten hör ihop med och sedan hör jag hur han skrattar åt något Eleanor sagt i bakgrunden. 

”Nah, why?” frågar han och jag sväljer. 

”I can’t find him, he’s gone” säger jag och riktar blicken ut till bakcen nedanför hotellet. En svag släplift stretar sig uppåt flacken och jag följer den stilla med blicken. ”Did Zayn see him this morning?” frågar jag sedan och Liam frågar vidare åt Zayns håll. 

”No he didn’t. Harry’s bed was already made when he leaved” säger Liam förbryllat. ”Have something happened?” frågar han sedan och jag skakar på huvudet. 

”I don’t think so, I was just wondering” svarar jag och försöker låta oberörd. ”But yeah, have fun today” säger jag mellan ett falskt leende och Liam som hälsar och lägger på. Jag suckar och knackar löst med knytnäven mot dörrkarmen. Bilden på Cindy glänser till igen och jag knäpper snabbt med fingrarna och klickar in på kontaktboken igen. Hon ligger under O, men det går snabbt att bläddra ner och  hennes namn blinkar på skärmen när jag ringer. Precis när jag ska lägga på så klickar det till i luren och ett lågt mummel strömmar genom luren. 

”Hey Niall” mumlar hon och jag känner hur jag blir varm i hjärtat av att hon säger mitt namn. Hon låter nyvaken och hennes röst är hes. Framför mig ser jag en bild av hennes rufsiga hår och tår som viker sig runt nederkanten på hennes täcke när hon sträcker på sig. 

”Hi Cindy, sorry for waking you up” säger jag mjukt och försöker lägga stressen över Harry åt sidan. Det prasslar i bakgrunden av telefonen och hon pausar lite. 

”Uhm there’s no worries” försäkrar hon trött. 

”Who is it?” viskar någon i bakgrunden och jag stelnar till, rösten är bekant och bilden jag försökt måla upp av en sömndrucken Cindy rasar samman framför mig. Harrys röst skulle vem som helst kunna urskilja var som helst. En långsam brittisk accent som är en av få i världen. En röst som jag så många gånger hört skaka av gråt och som jag varit så rädd för att höjas i ilska. 

”Oh” är allt jag kommer på att säga. Det prasslar mer i lakanen omkring dem. 

”Niall, it isn’t in the way you think” säger hon och jag rynkar pannan. 

”Of course it isn’t, I knew it-” 

”Listen to me, Ni” Harry har tagit över hennes telefon. Han låter mer vaken än hon. ”I didn’t want to wake you and Lou up so I sleeped here” Jag skakar på huvudet. Det ligger ingen logik i det, varför skulle han åka hem till henne av alla ställen? Han skulle lika gärna kunnat lagt sig på soffan utan att störa oss. ”You need to believe me” ber han. Jag suckar, tvekande om vad jag borde göra. 

”Well, that isn’t very easy” svarar jag känslolöst. Harry stönar till. 

”I promise you Niall, nothing happened” säger han. 

”He’s right Niall” hon låter avvaktande. ”I’m not his type anyway.” 

”And how do you-” börjar jag. Harry avbryter mig. 

”I told her-”

”Told her what?” snäpper jag av honom. 

”That I’m gay” svarar han tyst. 

”Oh...” åter igen har jag inget att säga. ”Well then, I’ll come down so we can talk” lägger jag till. ”Bye.” Jag är nära att lägga på. 

”Niall, eh, how’s Louis?” frågar Harry och jag biter mig hårt i läppen. Långsamt stryker jag förbi min sovrumsdörr och kisar in mot Louis som ligger kvar ensam i sängen. Späd. Jag skakar på huvudet och samlar energi till att säga det. 

”Torn, just torn.” svarar jag och lägger sedan på.

Detta har hänt:

Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.

---

 Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Förvirrat så försöker jag hitta lampknappen och vinklar sedan upp lampan i taket. Affischen på killarna hänger kvar och det ser fortfarande ut som om de ska ramla ut och lägga sig bredvid mig i sängen, men det har de ju aldrig gjort förut. Jag stirrar på telefonen några sekunder och försöker lista ut vem som ringt. Det måste varit Niall, eller Harry i och för sig, men varför skulle han ringa så sent? Kanske hade de bara druckit lite för mycket under kvällen och bestämt sig för att busringa någon så tidigt på morgonen som de skulle orka att ta sig upp till, eller hålla sig vakna till. Men det kändes konstigt att jag skulle bli utvald av deras troligen överdrivet långa telefonlistor. Plötsligt hörs ett skall från undervåningen och jag flyger nästan ur sängen. Att hundarna skäller är som en reflex att se efter vad som är utanför. Dock är de inte att lita på eftersom de inte skällde när någon snodde pappas bil, men det är en helt annan historia. Jag snubblar fram över min dator och lite godispapper som varit virat runt godiset i julstrumpan två dagar tidigare. Julafton känns helt plötsligt så meningslöst, och telefonsamtalet från Harry tidigare under natten hade verkligen fått mig att undra. Om han var gay och kär i Louis så skulle det innebära att även Larry vore äkta, och det är en omöjlighet. Det finns inte en chans att Eleanor och Louis inte är ett par. Harry måste ha varit full, men hans röst hade samtidigt låtit så bruten och ledsam. Som om han släppte en stor sten från sitt bröst som rullat runt och krossat honom inifrån i evigheter. 

Hundarna står i fönstret och skäller utåt. Jag kniper åt dem runt nosen och sopar undan dem med handen för att få tyst på dem. Förhoppningsvis sover mamma med hörselproppar så att hon inte hör mig, men möjligheten att hon gör det finns ju fortfarande. Hundarna gnyr lite under sitt röda fleecetäcke och jag morrar tillbaka på dem. Snart tystnar det och jag spanar ut genom fönstret. På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

   ”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta. Det känns som om jag precis blivit frågad om en gratis rymdresa, fast mycket bättre. Men konstigt nog känns det inte särskilt speciellt att han frågar, inget kan förvåna mig längre. Jag pekar på hans jacka och hans skor och pekar sedan upp för trappan. Han tar upp allt i famnen och tassar efter mig uppför trappan. 

”Do you have an iphone 5 charger?” frågar han och jag rynkar på ögonbrynen. 

”Yeah, my brother has one” säger jag långsamt och öppnar dörren till mitt rum. Harry skramlar in och lägger sina saker precis innanför dörren. Jag låter handen löpa längst min lillebrors rumsdörr och öppnar den försiktigt. Han vänder på sig och säger något i sömnen, men det är ohörbart. Hans telefon ligger kopplad med hans laddare på sängbordet och jag kikar hur mycket batteri han har. Jag bestämmer mig för att 92% får räcka innan jag snor laddaren av honom och går in till Harry. Han står villrådig mitt i mitt rum och försöker akta sig så att han inte ska slå i taklampan som jag valt att hänga ganska lågt. Metodiskt plockar jag fram papper och penna och lite gammal tejp och skriver snabbt en lapp som jag tejpar upp på dörren. Med stora bokstäver förklarar jag att ”JAG VILL SOVA, STÖR MIG ENDAST VID VULKANUTBROTT”. Den hänger på tvären när jag stänger dörren och låser den med en sax i nyckelhålet. Harry kollar fundersamt på mig. 

   ”I don’t want anyone to see you” säger jag och sätter mig på min obäddade säng. Han tar av sig byxorna och tjocktröjan och viker ihop dem till en liten hög ovanpå kappan. Endast i en tanktopp och kalsonger står han framför mig i det dova ljuset och stirrar förvirrat. Jag trycker in mig mot väggen och bereder plats bredvid mig. Han sätter sig först innan han lägger sig ner. 

”Is this okay?” frågar han och jag nickar trött. 

”Sure” mumlar jag. 

”Sorry for kissing you” säger han och greppar efter något att lägga över sig. Jag tilldelar honom en liten del av mitt täcke och ruskar på axlarna. 

”That was really dumb” håller jag med. ”Why did you do it?” frågar jag och stirrar nyfiket på hans nacke genom mörkret. Det blir tyst och först tror jag att han somnat bredvid mig. 

”I was lonely, and I wanted to prove something for Louis” säger han sedan, långsamt och med hes röst. 

”Prove what?” frågar jag. 

”I can’t tell you” viskar han sorgset ”It could kill us” lägger han till, och jag inbillar mig att jag hör ett leende i hans röst. Vi ligger tysta sedan. Minuterna passerar och luften andas runt om oss. Den är sval eftersom jag låtit fönstret stå öppet för en gångs skull. Han andas som om varje andetag är en plåga, och jag känner mig mer och mer inträngd innanför honom. 

”Cindy?” frågar han igen. Jag muttrar något till svar och försöker att vakna ur halvsovandet jag slagit till med. ”Can you hold me?” frågar han tyst. Jag rycker till, och är plötsligt glad att jag inte håller i honom. ”Like just put your arm around me, I feel so alone” lägger han till och jag hasar mig tveksamt närmare honom. Hans värme genomstrålar mig och jag lägger min arm över hans revben och runt hans bröstkorg. Det dunkar mjukt från hans hjärta när han är så nära och mitt öra ligger mot hans rygg. Hans andetag blir lugnare och kroppen mindre spänd. Vi delar en egen liten värld under täcket, bara ett tillfälle där han får känna sig trygg och tänka. 

Och just i det ögonblicket så kändes han inte som Harry Styles, bara som en vilsen pojke med ett brustet hjärta.

Idag blev det ett kortare kapitel, men jag kunde inte komma på något sätt att förlänga det här och jag ville att det skulle vara så rent och äkta som möjligt, så jag hoppas att ni förstår! 

Idag är det storm här i Åre, det var det igår också. Snön viner runt husknutarna och jag fick plocka fram min vintermössa på nytt. Jag åkte upp till Cooperhill också för att fika och kolla runt lite på hotellet för att hitta inspiration, men det var stängt så jag kom tyvärr inte in. Försökte ta lite bilder på vägen upp, men snön ven så förfärligt så resultatet blev ju lite sådär.

Tack för alla kommentarer! Fortsätt med det! Det var sjukt kul att se att ni hållit er kvar här även fast jag inte skrivit, så tack för det! 

Detta har hänt:

“That’s right, and if you gonna hang around with El I can have some fun myself!” Harry skriker plötsligt igen och jag tar ett steg tillbaka.

“I need to hang out with her, it’s-” Harry avbryter Louis igen med en hög suck och Louis går emot honom och försöker lägga sin hand på hans arm. Harry drar sig undan.

“Don’t touch me.” säger han argt och lutar sig mot den kaklade väggen igen. Louis mörknar igen och jag börjar faktiskt fundera på vem av dem som kommer överleva när det kommer till den fysiska striden. “I’m done Louis, done with us.” Det är som om hela världen stannar när han säger det. Louis mun faller öppen och han stirrar rakt in i Harrys ögon. Deras värld snurrar till och Harry skakar lite på huvudet utan att släppa iväg Louis. “Sorry.”

Jag slår in huvudet i väggen bakom mig fler gånger, den här gången hårdare och snabbare än innan. Smärtan känns bra, det är något som skakar om tankarna och får dem att verka obegripliga för några sekunder. Skärpet på kappan skär in i min midja och jag lossar på det och sträcker ut benen framför mig. Ett par torkade tårar glänser på min kind och jag drar ett djupt andetag. Jag sluter ögonen för några sekunder, men bilden av Louis chockade ansikte har bränt sig fast och jag öppnar flämtande ögonen igen. Jag kan tyda Louis ögon mer än någon annan, och de säger så mycket. Men för en skenande sekund verkade han bara... borta. Sliten från verkligheten och kastad ut i världsrymden, och det av mig. En hulkning tränger fram genom min strupe tätt följt av fler. Tårarna börjar obehindrat rinna igen, men ett par tysta dunsar från trappan ovanför mig ekar till. Några strilar damm singlar ner på mig och jag hostar till med handen tätt tryckt mot munnen för att hindra de ljud som möjligtvis skulle kunna ta sig ut. Personen som gått i trappan försvinner bortåt och jag tillåter mig själv att andas igen. Väggen bakom mig är i kallt skiffer och stenarna skär in i min rygg. Huvudet börjar bulta igen och jag sjunker ihop. 

”Harry Styles, how could you?” mumlar jag för mig själv och pillar lite på ett hål som börjat bildas på knäet i mina jeans. Tankarna börjar snurra i mitt huvud igen, och tyvärr minns jag vartenda ord som utväxlats mellan mig och Louis under natten. Niall hade dessutom varit vittne till det, varför hade han varit det? Desperat försöker jag komma på om jag verkligen menat det jag sagt till Louis. Vi hart diskuterat det förut, allt det här om Eleanor och honom, och inte minst Modest!. Speciellt jag har dragit fram förslaget att bara göra det; komma ut. Men Louis har alltid skruvat på sig och påmint mig om kontraktet våra namn står skrivna på i svart bläck. Om vi skulle bryta mot kontraktet och komma ut så skulle Modest! ha rätt till att stjäla alla i bandet på de pengarna vi får i lön och sedan har de även hotat med att splittra bandet. Under just det mötet så hade de andra tre suttit med, och trots att ingen av dem erkände så såg jag hur svetten bilade pärlor i Nialls panna och hur Liams händer började slira när han gned dem mot varandra. Det finns inte en chans att vi sviker dem, de är alltför värdefulla för oss. 

Telefonen glider i mina händer när jag drar fram den ur fickan. Den tunna glaset på skärmen blir blött av svetten som sipprar fram mellan mina fingrar och jag torkar flera gånger av den mot min tröja. Hela min kropp skakar och hjärtan pressar fram blodet snabbare och snabbare för varje slag. Mitt medvetande dunkar mot min tinning och jag slår in huvudet fler gånger i skiffern bakom mig. Jag skriver in en mening på twitter men raderar den gång på gång. Aldrig har ord låtit så starka; så farliga.  

”I need to talk to you.” mumlar jag mot telefonen. 

”Vem är det?” hennes röst är hes och hon låter förvirrad. 

”Cindy, I need to talk.” upprepar jag och jag hör hur det prasslar till i telefonen. 

”Who is it?” säger hon, den här gången förstår jag. 

”It’s Harry.” 

”Why are you calling me, she’s 3 o’clock?” 

”I need to tell you something...”

”What do you need to tell me?” muttrar hon. 

”Our kiss were a misstake.” 

”Wait, what?” 

”Cindy, I- I am...” börjar jag. 

”An arsehole.” avslutar hon med bruten röst.  

”Yeah, and I am gay.” 

”You’re what?” 

”I am gay.” Det blir tyst på andra sidan luren och jag misstänker att hon lagt på, men snart hör jag hennes andning på andra sidan igen. För en sekund ändrar jag mig, varför berättade jag det för henne? Som Niall skulle ha sagt: hon kan sprida det över hela internet på mindre än tio sekunder; och få folk att tro henne. Men just nu, precis nu, finns det ingen annan att berätta för. För Louis är den personen jag skulle berättat för, men just om just det här är han otroligt onödig i sammanhanget; ändå är han viktigare än någon annan.  

”Perdon?” 

”I’m in love with Louis, Cindy.” Sen bryts samtalet och hon är borta. Jag ser ner på telefonen och ser att den är död, och skärmen är svart. Svetten börjar droppa från min panna igen och jag sväljer hårt. Långsamt kryper jag fram från skrymslet under trappan. Med en snabb blick försäkrar jag mig att ingen finns i närheten innan jag smyger upp för trappan. Min svarta kappa fladdrar bakom mig och mina boots knarrar mer än vanligt. Nyckelknippan skramlar för att jag inte kan hålla den still när jag trycker in nyckeln i låset och vrider om. Jag låter dörren stå öppen så att den inte ska låta när jag stänger den och smyger sedan försiktigt framåt. Luften fylls utav snusningar och jag kikar in i Nialls rum som ligger till vänster. Hans dörr står på glänt och rummet är nästan helt svart. Ett svagt ljus från fönstret gör så att jag kan urskilja två personer i sängen. Närmast fönstret ligger Louis hopkurad till en boll och han trycker en kudde mot sin mage. Niall ligger bredvid honom och hans fingrar stöds upp av Louis revben. Jag sväljer igen. Jag vill att det är jag som ligger där bredvid Louis och trycker honom emot mig. Viskar saker som får honom att bli trygg. Men nu är jag hans fiende, och allt är mitt fel. Han sover i tron om att jag övergivit honom för alltid, att han inte duger åt mig mer. Problemet är bara det att han bidrar till den viktigaste pusselbiten i hela mig; hjärtat. Utan honom fungerar inte min kropp och jag blir hjärtlös. Och för varje gång han är med Eleanor känns det som om pusselbiten han bidrar med slipas ner lite och passar mindre och mindre i det hål som den är menad att fylla upp. Det blir ett ensamt hål där hjärtat borde sitta, trots att han alltid funnits hos mig i slutändan. 

Snabbt överväger jag om jag bara borde gå och lägga mig, men jag vill inte vara här när Louis och de andra vaknar på morgonen. Jag vill inte bli ställd till svar mot dem, för jag vet att de kommer ta Louis sida. De är för rädda om sitt eget skinn, och det beskyller jag dem inte för. Jag kan ju bara tänka hur det skulle varit om Niall och Zayn varit ihop, och Perrie i sin tur varit en täckmantel för det hela. Det låter bara absurt, men det är en möjlig väg. Jag sjunker ihop intill telefonen som finns i hotellrummet och knappar in #9 för att kopplas till receptionen. Det dröjer några signaler innan en ung kvinna svarar. Avvaktande fuktar jag mina läppar och ber henne att beställa upp en taxi. 

”Eh sure, what’s your name sir?” frågar hon trött, men ändå vänligt. Jag tvekar på hennes fråga och försöker komma ihåg namnet jag går under medan semestern pågår. Det byter vecka till vecka och är alltid krångligt att hålla reda på. 

”Ian Smith ma’am” svarar jag och suckar, glad för att jag kom ihåg det egentligen simpla namnet. Hon lägger på och jag rafsar ihop lite saker jag skulle kunna tänkas behöva, och det resulterar tillslut bara i en penna. Jag är en sådan person som gillar att stoppa ner något i fickan innan jag går ut. Det kan vara vad som helst: en penna, några tuggummin, min parfymflaska eller nyckeln till min balkong. Jag vågar inte öppna dörren in till mig och Zayn i fara för att Zayn ska vakna, vilket det troligen inte finns en risk till, så jag struntar i att ta med mig en telefonladdare. När pennan och telefonen är på plats i fickan så smyger jag ut igen och stänger tyst dörren bakom mig. En ficklampa riktas mot mig när jag tassar ner för trappan och jag ryggar lite bakåt mitt i steget. Den riktas bort och en nattvakt nickar ursäktande mot mig. Jag nickar tillbaka och skyndar sedan ut genom entrén som öppnats bara för mig. En taxi har svängt upp på uppfarten och jag skakar fram min klocka under rocken, men det är alldeles för bländande ljus från bilen för att jag ska kunna se visarnas position. Klumpigt klämmer jag mig in i baksätet och frågar efter Cindy Olovssons hus. Chauffören suckar och nickar lite, han verkar inte så pepp på att köra ner mig till byn så tidigt på morgonen. Jag sneglar på klockan han har ovanför sin radio. Den visar 03:29, så det är ingen tvekan om att han hellre åker hem och sover. 

”Can I borrow your phone mate? I need to call my friend” frågar Harry och fäster blicken på chauffören genom backspegeln. Han sneglar tillbaka på mig och skakar långsamt på huvudet. 

”I don’t think so buddy” säger han och skrattar tyst. Jag himlar med ögonen och drar upp några skrynkliga sedlar från rockens innerficka. 

”Come on, I can pay you for it” säger jag och mannen ser misstänksamt på mig. 

”Okay, but it must be quick” säger han och räcker sin telefon bak till mig. Jag låser upp den och lyckas få fram hennes telefonnummer på google. Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.