18. I Did Not Mean To
Detta har hänt:
”I’m sorry if you think I’m rude, it isn’t my fault-”
“Your fault, hell yes it’s your fault. Who else’s fault should it be?” gormar hon. Hon har en poäng i det hon säger. Faktiskt så har hon det. ”You need to control your life, and you’re rude Niall Horan. You’re rude to me and your friends, why? Just tell me why you’re mean.” Hennes ögon är våta och jag beskyller mig för några sekunder att ha fått en tjej att gråta. Om Liam skulle få reda på det skulle jag vara död typ nu. Hon släpper mig inte med blicken medan hon skriker. Hon låter varje ord slinka rakt in i mitt hjärta. Varje ord skär i mig. Jag snubblar mot henne och drar tag i hennes huvud. Mina händer glider in under hennes hår och griper tag i bakhuvudet på henne. Centimeterna klipps av på bara någon sekund och mina läppar snuddar vid hennes. Jag trycker mig mot henne i några sekunder och vinglar sedan bakåt.
”I think… that’s why… I’m rude to you.” stammar jag.
”I’m so, so sorry.” säger jag panikslaget. Jag förflyttar händerna upp mot ansiktet och täcker över munnen och näsan. Djupa hulkningar far genom min hals och jag försöker blinka bort tårarna som bildas i mina ögon. ”I didn’t mean that, I- I-” stammar jag. Han tar tag i mina händer och drar dem nedåt, bort från mitt ansikte. Han tvingar mig att kolla på honom. De blåa ögonen är känslolösa och när han är såhär nära kan jag se fjunet runt hans mun. Känslan av hans stora händer som gled under mitt hår får mig att rysa, men inte av obehag. Jag reste mig när jag slog honom, för vi står upp och han leder mig bortåt sängen. Vi slår oss ner och jag ser hur formen av min hand har börjat framträda på hans kind.
”Cindy, schh, it’s okay.” säger han dovt och tar bort sina händer från mig. ”I just-”
”Can you go?” frågar jag och ser bort från hans plågade ansikte. Först tror jag att han ska insistera på att sitta kvar, men han reser sig och öppnar dörren.
”I’m really so-”
”Just go.” beordrar jag honom och jag ser hur han vänder bort huvudet från mig. Dörren glider igen och tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Allting är en stor röra och jag låter mina fingrar stryka över mina läppar. Niall Horan har lagt sina läppar mot mina, jag borde vara jätteglad. Han erkände i princip att han älskar mig. Tårarna vill inte sluta, och jag tänker på scenen i min favoritfilm The Perks of Being A Wallflower där huvudpersonen Charlie sitter på precis samma sätt och gråter. Han upprepar en mening för sig själv konstant: ”stop crying”. Jag måste sluta gråta. Jag torkar mig i ögonen och reser mig långsamt upp. Jag hör dörren nere i hallen slå igen och jag förmodar att det är Niall som har rusat ut. Karoline måste undra varför det är ett sådant spring, om hon nu ens träffat honom. Jag vill minnas mitt och Nialls bråk, men det går inte. Jag hatar när det blir såhär, jag vet liksom inte hur jag ska reagera. När man bor i en liten by blir det så. Man har liksom ingen erfarenhet av något, det har aldrig varit en kille som gillat mig. Med en duns slår jag mig ner vid datorn igen och rör vid den lilla plattan under tangentbordet och skärmen skiner upp igen. Dokumentet jag haft uppe ligger nere som en banner och skrivbordet skiner mot mig. Det är en bild på Niall, den första som blev tagen på honom i tanker. Hans smått muskulösa armar sticker ut ur linnet och hans mun är halvt öppen. Hans ansikte ser argt ut, lite sådär som jag innan skulle kalla sexigt sur, men nu vet jag att han inte alls är sexig när han blir arg. Han ser bara arg ut, inget annat. Även fast bilden är lite suddig så syns hans tandställning och blicken är aningen dimmig. Snabbt så högerklickar jag och går in på fliken anpassa skrivbord. Jag bläddrar igenom mina mappar och får tillslut fram en lagom stor bild på hästen som jag sköter om ibland. Hennes svarta, kloka ögon stirrar på mig och jag sätter bilden som skrivbordsbakgrund. Blicken hon ger mig lugnar mig och jag öppnar Google Chrome och går in på min Dayviews. De små symbolerna blinkar orangea men jag klickar bara på markera som sedd och tar fram en bild jag har sparad på Niall och öppnar den. Mina fingrar styrker långsamt tangentbordet, så gör jag alltid när jag är osäker på vad jag ska skriva för att föra fram det rätta budskapet. Det är så lätt att man skriver fel och någon missuppfattar allt, och sen måste man förklara gång på gång vad man egentligen menar. Stolsryggen skär in i mina skulderblad mer än vanligt och jag snurrar sakta fram och tillbaka medan jag tänker. Fingrarna forsätter att stryka över tangenterna och börjar tillslut trycka på dem.
Vad skulle ni göra om det visar sig att killarna är riktiga assholes och bara tänker på sig själva? Jag menar, det är inte speciellt kul att ha dem som sina största förebilder och sedan rullar de in och förstör hela din gnistrande lilla Tumblr-verklighet. Niall är skitsur, Louis är klok och väldigt trevlig, Harry är mystisk, Zayn tvärtemot hur man tror att han är och Liam verkar vara småirriterad på allt och alla hela tiden han med, förutom Danielle. Hur fan ska det här gå?
Det är inte meningen att ladda upp det egentligen, men mitt finger för automatiskt pilen mot rutan för uppladdning och bilden laddas upp på sidan.
”Åh, fan.” mumlar jag och trycker in på bilden, men stannar upp för att betrakta den. Niall har på sig ett par hängselbyxor och en vit t-shirt på den här bilden. Hans kinder är rundade och lyser röda, ögonen är uppspärrade och han ser både förundrad och rädd ut. Runt honom rör sig en stor folkmassa och jag gissar att det är det hans ögon påverkas av. Bilden är tagen 2010, det syns lång väg och jag stönar högt. Varför kan han inte bara vara som han var på den där bilden? Oskyldig och nyfiken på allt, en vanlig kille. Plötsligt så ploppar en liten orange cirkel upp ovanför den lilla pratbubblan i hörnet. Jag klickar tveksamt fram kommentaren och ser att den är på bilden som jag precis lagt upp. Kommentaren är ganska kort:
Stypayhorlikson 10:36
Asså jag skulle bli skitsur, fatta om de skulle va så!! Skulle absolut läsa!
Jag rynkar pannan. Vad menar hon med skulle absolut läsa? Sen slår det mig, hon tror att det är en handling till en fanfiction. Jag raderar bilden och lutar mig tillbaka i stolen. Min tunga glider över mina läppar där Nialls läppar har legat. Det är en tanke jag måste upprepa gång på gång, varför skulle han gilla mig? Jag är så lite i jämförelse med vem han annars skulle kunna få. Jag stänger locket på datorn och tar upp telefonen. Meddelandet som lyser på skärmen chockar mig.
From: Niall 10:32
I’ll sit outside until you let me in
From: Niall 10:34
Cmon, it’s freezing. I’m not a penguin like you, please open!!!!
From: Niall 10:35
I didn’t mean the penguin thing sorreh
From: Niall 10:36
You r obvs not letting me in, ill go home. Call me when you can
Jag ler när jag ser pingvingrejen. Han menade inget illa med att säga det, därför blev det extra gulligt när han bad om ursäkt. Mina händer har slutat darra och jag inser plötsligt vad jag har gjort. Jag har avvisat Niall Horan, den Niall Horan. Dock är det hans fel att han ska vara ett sådan asshole, men han hade inte menat något illa med kyssen. Telefonen ligger bredvid datorn och jag tar upp den och sätter mig för att stirra på hans nummer i kontaktlistan. Det är annorlunda från våra svenska nummer, och det är väldigt krångligt. Siffrorna har noll sammanband och rimmar inte när man säger dem, mitt nummer är en barnvisa i jämförelse med hans. Jag är en av de få människorna i världen som har det här numret, jag borde inte låta det gå så fort. Mitt finger trycker på hans nummer och en svart ruta dyker upp med diverse valalternativ som är kopplade till samtalet. Knappt en hel signal går fram innan han svarar, och jag väntar tyst i luren på att han ska börja prata. Jag har aldrig ringt honom förut, och plötsligt minns jag hur svårt det är att prata i telefon med någon som är engelsktalande. Plötsligt kan jag inte se hans kroppsspråk eller hur hans läppar rör sig för varje stavning han gör. Mitt G i engelska under grundskoleåren är inte direkt mycket att skryta med i alla fall.
”Hello, are you there?” Det tog flera sekunder innan han svarade, och när han väl gör det är hans röst spänd och obekväm. Så fort jag hör hans röst ångrar jag mig, jag borde inte ha ringt till honom. Den irländska brytningen är otroligt het och det är skönt att höra att han inte är så självsäker och flirtig som han är i kamera. Jag överväger om jag ska svara honom, eller om jag bara ska lägga på.
”I know what we can do today.” säger jag tyst och drar in en handfull luft för att kunna fortsätta samtalet. Niall andas tungt på andra sidan, jag har aldrig varit med om ett sådant spänt telefonsamtal i hela mitt liv.
”Sure, where shall I go?” frågar han hest.
“I’ll pick you up. Wear something warm and comfortable.” säger jag och sluter ögonen för att kunna koncentrera mig på vad han säger.
”You need to know how sorry I am, I didn’t mean to-”
“Don’t say anything, please. Just forget it, okay.”
“But I-“
“Niall, please, just be ready in about thirty minutes.” Jag lägger på, han får vara så klar som han är då. Jag förutsätter att vi kommer behöva hämta honom uppe på hotellet, för Karolina borde kunna köra oss dit vi ska. Jag reser mig på stänger ner datorn. Det knäpper till när locket faller på plats och jag drar mig upp från stolen. Dörren känns långt bort, och garaget ännu längre bort. Jag går ner för trappan och letar fram ett underställ och går sedan ut i garaget. I en slarvig hög ligger mina kläder slängda och jag drar på mig de tjocka täckbyxorna. Utanpå det tar jag på mig en fleecetröja och en tunn, turkos dunjacka. Jag klämmer ner mina fötter som är draperade i raggsockor i mina alltför stora arbetsstövlar och trycker sedan ner min mörkblå skärmmössa över huvudet. Om halsen lindar jag en tjock halsduk och sedan tar jag på mig dubbla handskar. Karolina har lovat att köra mig och Owen, som Niall kallar sig själv efter min hänvisning, dit vi ska. Vi sätter oss i bilen och jag tar min hjälm i knäet. Min faster trummar sakta på ratten med pekfingrarna och vaggar med huvudet fram och tillbaka. Hon frågar inget, det gör hon nästan aldrig, och det känns skönt. Vi är ganska lika, det känns i alla fall som om vi känner varandra ganska bra. Hon vet när hon inte ska fråga. Vägen är isig och hon kör långsammare än vad jag skulle vilja att hon skulle göra, men det går inte att skynda på något som skulle kunna innebära livsfara. Inget får vara livsfara när man ska transportera en av världens dyraste kändisar i sitt baksäte.
Min faster bromsar in utanför Copperhills entré. Det ångar av den varma luften som släpps ut när de automatiska dörrarna öppnas och jag funderar på om jag ska gå ut för att hämta honom. Jag ser på klockan, det var trettiotvå minuter sedan jag ringde honom, alltså borde han vara redo för att åka nu. Min faster vrider på radion och Roger, Titti och Ola börjar tjattra om de olika filtren på Instagram. Jag kopplar bort dem och kollar ut genom fönstret och bort mot entrén. Fönstrens kanter är vita av frost och varje snöflinga bildar ett helt nytt abstrakt mönster. De säger ju att ingen snöflinga är den andra lik, och ju mer jag stirrar på mönstren i frosten, desto mindre tror jag på det. Alla ser precis likadana ut, men det är säkert bara jag som är trött, eller som jag inte vill erkänna det; nervös. Minuterna går extremt långsamt, varje gång jag kollar på klockan så är siffrorna de samma, 11:16. Det känns surt att ha missat 11:11, igen. Slutsiffran byts ut mot 11:17 och dörrarna utanför glider isär. Jag skrattar nästan när jag ser honom. Hans blonda hår är nerstoppat i den svarta toppluvan och han är utrustad i hela sitt färgglada skidställ. Deras management kan inte ha tänkt på färgkombinationer när deras skidkläder plockades ut, dock kan jag se framför mig när killarna själva valt ut kläderna, valen skulle inte förvåna mig. Han får syn på mig i bilen och tultar fram mot mig och Karolina i bilen. Han pekar på dörren bakom min faster, och jag nickar. Han öppnar den och hoppar in, noga med att inte skrapa i skinnklädseln i bilen. Han drar igen dörren och sätter på sig säkerhetsbältet. Karolina kollar på honom i backspegeln innan hon backar ut från parkeringen och snurrar runt på vändplatsen.
”Hello Aunt Olovsson.” säger Niall artigt och med ett flirtigt leende på läpparna. Jag känner igen det här skådespelet. En kille i vår klass gör så. Alla i klassen hatar honom, för han vräker ur sig kommentarer om alla lite härs och tvärs. Men ingen av allas föräldrar har någonsin uppmärksammat det, för han är alltid extremt trevlig mot äldre och visar dem all respekt han kan uppbringa i sin falska gestalt. Ungefär så ser jag Niall nu, en falsk idiot. Men han hade säkert hoppats på att jag skulle hämta honom, hur nu det skulle gått till, och han skulle fått en bekväm pratstund med mig.
”Hello Owen..?” säger min faster osäkert och jag himlar med ögonen bort från henne.
”Owen, that’s correct.”
”So where are you from?” frågar hon och försöker låta nyfiken på hans liv. Han rycker på axlarna.
”I’m from Dublin.” svarar han och jag hör hur han försöker uppbringa den där lilla gnistan av irländsk accent som gått förlorad under alla resor han gjort världen över, och de andra killarnas tal har väl också påverkat honom. Ryktena om att Niall har lätt för dialekter återupplivas igen när jag hör hur snabbt han lägger om sin accent.
”So how did you meet Cindy then?” frågar hon och jag räknar med at than ska bli kallsvettig, men istället för att börja skruva på sig så riktar han sin blick rakt i backspegeln och svarar rakt på sak.
”I was an exchange student at her college last year, but I bringed some mates this year for some fun.”
“Are you just visiting over the break?”
“Yes, they really love Are, and so do I.”
“You look familiar, have you showed me any pictures of him?” Frågan är direkt riktad mot mig, och jag ruskar lite på mig i passagerarsätet.
”Ja kanske, vet inte.” svarar jag. Min faster ger mig onda ögat åt mitt svar. Niall nickar och låtsas troligen förstå. Min faster bromsar in och jag öppnar dörren.
”Come on Owen.” säger jag och hoppar ur och börjar gå upp mot byggnaden ovanför oss. Jag har redan informerat min faster om att hon inte behöver hämta oss, vi kan ta bussen, så hon vänder och kör hem igen. Niall stannar upp på uppfarten och ser upp i en av hagarna ovanför byggnaden. Tre olika flockar med hästar står hängande över en stor krubba med hö och han skakar på huvudet.
”No way,” hasplar han ur sig, ”I’ll never do that.”
“We will see.” säger jag och går före honom upp till stallet.
Aaaaand she's back!
Du anar inte hur mycket jag har saknat den här fanfic-en, men nu är du tillbaka och allt är på plats igen (rim hehe). Måste bara säga att jag blev lite förvirrad över örfilen. Tror inte att jag skulle ha reagerat på samma sätt av självklara anledningar, haha. Men jag tror att hon fortfarande var sårad över det som han gjort mot henne och trodde väl att han försökte släta över allting, bara sådär. Vi får väl se vad som händer sen..
Jag såg avtrycket av Cindys hand framför mig. Hon kanske blev chockad och gjorde det som reflex? Men den får mig att tänka på ett disco som min gamla klass höll i. Jag och min kompis satt på en hoprullad matta i "dj-båset" och två killar sparkade på oss. En av killarna som som också råkar vara mitt ex började kittla mig för att få min plats. Jag försökte fånga hans ben o.ch samtidigt böjer han sig fram och jag river honom i ansiktet. Så. Att han.... Började. Blöda..... Hehe. Det var lite pinsamt. Jätte bra kapitel btw. Haha frågan väcker många minnen. Jag vet själv inte vad jag skulle göra.
Mmmmh angående frågan.. Jag antar eller tror att hon blev riktigt chockad då hon har trott att Niall faktiskt hatar henne eftersom han varit ett riktigt jävla asshole mot henne , så ja hon blev väl chockad när han kysste henne! Riktigt bra kapitel Cim!!:')
Det ska bli kul att läsa om Niall när han ska rida, han reagerade typ som min bästis när jag tvingade henne att rida. :D
woop woop, sladden är återfunnen och jag kan äntligen spinna vidare på den tråd mitt liv är en del utav! Det som är bäst med denna story är att allt är så oväntat! Visst en del är ju lite förutsigbart, men utan det skulle det inte ha någon sammanfattning och du skulle tappa mins hälften av läsarna. Men ännsålänge har du lyckats hållt dig undan ifrån flygplanscrashar, komor och övriga sjukhus händelser. Grattis! Det har inte jag lyckats med.. Så du bor alltså i Åre? Cool! Var där i vintras, riktigt mysigt faktiskt. Äger din pappa en restuang också? Haha, nej men för att prata klarspråk var reaktionen väldigt oväntad, men passade perfekt med tanke på sättet du skriver på. Man blir värkligen som förflyttad till den mysiga, kalla by där folk går runt i dunjackor trots att jag själv gått runt i bikini hela dagen. Du skriver på ett väldigt unikt sätt viket resulterar i att du är på top tre listan av duktiga fanfiction-skrivare och tro mig jag har läst över hundra.. (borde jag skaffa ett liv?) Kul att du gilla mina reflektioner förrästen! Du är verkligen super duktig i dit skrivande och du borde satts på det! gör dock som ed säger; Plugga dig inte till det, du bli kändare ju yngre du är. Och med tallangen att få mig till tårar är unik! Jag som blir kallad sten för att jag aldrig gråter, jag som bara gråtit en gången det senaste året (när mina konsert biljetter till 1D blev stulna samma dag som konserten, det löste sig dock), även till filmer, skapade vattenfall på grund av några av dina kapitel från Who 2027. Om du vill sattsa på det, gör det! Du kan bli stor om du bara vill! Och nu tappa jag ämnet som vanligt, sry..
Cindys slag kan ha varit av olika anledningar, mest kanske som en reflex? Det är svårt att veta hur man skulle reagera när någon som Niall kysser en, kanske till och med jag hade slått till honom? Jag har ingen aning.
Superbra skrivet som vanligt!
Tror faktiskt jag skulle reagerat på precis samma sätt som Cindy och jag blev inte speciellt förvånad när jag läste det. Jag vet inte varför men det kändes som att det var helt i sin ordning att hon gav honom en örfil. Han hade ju betett sig ganska så illa mot Cindy i stort sett hela tiden och när han sen går och kysser henne och helt plötsligt beter sig helt annorlunda så tycker jag det är klart att man blir irriterad och liksom inte vet vad man ska göra. Så jag tror att Cindy gav Niall en örfil utav ren chock men jag tror också att det är lite på grund av att hon
Hoppsan! Råkade skicka innan jag var klar :P men här kommer fortsättningen iallafall haha :)
... av att hon är lite irriterad på honom och undrar varför han helt plötsligt kysser henne när han verkar ha nästintill ogillat henne innan. Ja ja, det är bara vad jag tror och det känns som att det mest blev en massa svammel haha :) men otroligt bra kapitel som vanligt och jag älskar verkligen ditt sätt att skriva på! Jag har sagt det förut och kommer säga det igen så fortsätt skriva vad du än gör :)
Åh va skönt att du är tillbaka igen! Har saknat fanficen jättemycket! Fantastiskt bra skrivet, du levererar kungliga kapitel varje gång! :D<3
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Cindys örfil, men jag skulle väl tro att hon gjorde det av ren reflex eftersom hon aldrig hade varit nära en kille på det sättet innan. Då blir man väl lätt förvirrad, och eftersom Niall hade betett sig på ett helt annorlunda sätt innan och nu huxflux berättade att han har känslor för henne... Ja, då måste hon ju känna sig ännu mer förvirrad och slå till honom i ren chock?
Oh well. Längtar till nästa! :D
Asså du skriver så himla bra så det känns som om att du har varit med om det här själv! Jag tycker att det verkar så himla sant alltihopa, för vi vet ju egentligen inte hur killarna är när bara dom är med varandra eller när dom är med sina familjer och vänner, dom kanske är så här i verkligenheten som du beskriver dom, man kan ju aldrig veta egentligen.
Nu till frågan: först när jag läste frågan tänkte jag: vilken idiot är så dum och klappar till Niall Horan på käften, men sen tänkte jag efter och kom på att, han har ju varit lite som en idiot mot henne, och så kommer han hem till henne typ och kysser henne och berättar att det är därför han är som han är mot henne, och då är det ju ganska så självklart att hon klappa till han, jag skulle ha gjort precis samma sak om en kille var/gjorde så mot mig! Man ska lixom inte kunna behandla någon som han har gjort och sen komma och kyssa henne bara så där. Eller så blev hon bara nå grymt chockad för att just Niall Horan kysste henne och så!
Hittade hit till denna bloggen för ett tag sen och började läsa från början, men vad ska man säga, den kan verkligen bli deprimerande så jag har typ läst i omgångar och hoppat över vissa kapitel. Du skriver verkligen inte som någon annan och det gör denna verkligen unik och det tycker jag du ska vara stålt över!
Till frågan: jag hon reagerade med en reflex, om du förstår vad jag menar och det gör väl inte saken bättre att han inte har varit speciellt trevlig mot henne heller
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om örfilen. Hon blev nog chockad, eftersom det var liksom motsatsen mot vad han visat innan. Innan var han sur och ilsk, sen kysser han henne, klart att hon blir lite förvirrad. Fast jag tror inte han har det så lätt heller. Han har ju det här med alkoholen samtidigt som (från vad jag har tolkat det som) han antagligen aldrig kännt så för en tjej förut, så han vet inte hur han ska hantera det. Jag tror att de fått en liten dålig start i sin relation, en nystart skulle nog sitta fint för de två! Det är nog det rådet jag skulle gett Cindy om jag var hennes vän och hon kom och berättade detta för mig. Samma sak om det var Niall. Väntar med spänning på vad som ska hända i nästa del :)
Örfilen skulle jag väl kalla självförsvar :) Hittils i novellen ärcallt bra, hopas det fortsätter så! Nu ska jag sova :)
