Detta har hänt:

”Don’t scream, please.” Hans ögon är så bedjande att jag kommer av mig, och istället börjar jag plocka med händerna istället. Det händer inte, jag kan inte sitta ett antal meter upp i luften med självaste Niall Horan. Det finns inte ens i min värld att det här skulle kunna hända. Jag menar, drömma kan man ju, men verkligheten, nej. Han ser alldeles förstörd ut och tumultet bak i vår liftkorg får personerna framför oss att se bak. Deras liftstol lutar aningen åt vänster, för mannen i svart jacka på vänster sida är mycket bredare än den andre av männen. Båda har glasögonen uppdragna och den stora mannen spänner blicken i Niall och den yngre har munnen på vid gavel. Niall ser hjälplöst på de båda männen och börjar vrida på sig i liftstolen. Den börjar gunga oroväckande och jag griper oroligt tag i hans arm. Han rycker till och ser upp på mig, ögonen är flyktiga och han skakar av sig min hand.

Måndag 23/12 2012

Den digitala klockan på min telefon klickar titt som tätt över i minuterna. För varje minut som går blir jag mer och mer stressad, panikslagen och förväntansfull. Det är som nedräkningen till tolvslaget på nyårsafton. Minut för minut, sekund för sekund. Och för varje siffra som förändras känner man hur pirret i magen växer ytterligare lite till. Tankarna riktas mot vad man ska göra det nya året, och alla löften man ska bryta. Mitt löfte var att jag skulle ha ett hälsosamt år där jag skulle träna, men den idén föll sönder lite vid den första sockerkakan. Men nu är det bara några dagar kvar till nyår igen, och denna gång kan man ju försöka ändra på något. Eller så låter man det bara vara som det alltid varit.

Velande står jag framför spegeln på övervåningen och ser på min spegelbild. Jag har på mig en lös blus och ett par svarta jeans. Prövande ler jag mot spegeln som ler tillbaka på precis samma sätt, sen ställer jag mig till sidan till och suckar. Blusen gör så att jag ser alldeles för mullig ut, och en ful knöl bildas på ryggen av tyget. Så är det nästan med alla jackor och tröjor jag provar. Eftersom jag är ganska bredaxlad och har kort rygg så sitter det mesta ganska konstigt över ryggen. Mina axlar hindrar mig från att köpa den storlek jag egentligen behöver, för i så fall skulle jag inte kunna röra mig. Argt drar jag av blusen och kastar den över klädstället.

”Asså varför kan ingenting passa!” skriker jag och sparkar till en IKEA-kasse som ligger vid mina fötter. Fotsteg hörs från nedervåningen och mammas röst svävar upp från hallen. Hon frågar om jag behöver hjälp med något, men jag fräser bara argt av henne med rösten. Innerst inne vet jag att hon blir sårad när jag skriker åt henne, men ibland kan det inte hjälpas. Jag suckar igen och drar handen över galgarna som håller uppe alla mina blusar, tjocktröjor och skjortor. Även fast jag har ett överskott av kläder verkar det alltid som om jag inte har något att ta på mig. Det finns liksom inget som passar till just det tillfälle man ska till, vad det än gäller. Dessutom trängs nya blusar med skjortor från jag gick på mellanstadiet. Varför just de gamla kläderna hänger kvar har jag ingen aning om, det är väll bara min lathet som håller mig ifrån att rensa ur de gamla kläderna. Tygerna stryker sig mot min handflata och jag blundar. Såhär gör jag varje gång jag inte kan välja kläder; blundar och bara rycker ett plagg ur garderoben. Min hand stannar till, och jag öppnar ögonen. Mitt finger ligger på en röd flanellskjorta, och jag drar den mot mig. Valet som jag blint tagit skulle kunnat vara mycket värre, som den stickade långtröja mormor gjorde när jag gick i sjuan. Men jag drar skjortan utanpå mitt vita linne och flätar håret över vänster axel. Klockan visar halv fem, och jag funderar på om jag borde börja dra mig bortåt Copperhill. Jag skriker på mamma att hon kan börja göra sig iordning, för vi ska åka om två minuter. Hon ropar något tillbaka, men jag uppfattar inte vad hon sagt. Nervositeten tar över igen och jag rycker ur flätan igen för att fläta om den. Att pyssla med håret är mitt sätt att hålla mig sysselsatt, jag fixar alltid med det så fort jag får chansen. Flätan jag flätar nu blir trots allt mycket bättre och jag slänger mig ner för trappan för att dra på mig skorna. Istället för mina stora ullar så drar jag på mig mina varmaste snörskor och tar min oljerock som inte är varm alls.

Mamma sätter upp en hästsvans och frågar mig lite nonchalant vart jag vill åka. När hon väl frågar kommer jag på att jag inte alls har något svar på det. Eller såklart vet jag att jag ska till Copperhill, men hur ska jag kunna förklara vad jag ska göra där? För helt ärligt talat kommer det inte på fråga att jag ska berätta för henne om mötet jag hade i backen idag, det är en omöjlighet. Hon skulle bara börja gulla och gnälla på vad jag ska göra, och hur jag ska uppföra mig. För på något sätt har hon inte förstått att jag är sjutton än. Det känns som hon fortfarande behandlar mig som en tolvåring som inte har någon koll på någonting. Det hon inte vet är att jag rollade vågad kärlek redan när jag var just tolv år, och med det kan jag nästan skryta med att jag har mer erfarenhet än vad hon har. Så istället för att berätta att jag ska träffa världens mest kända pojkband på hotellet säger jag lugnt och sansat att det är en annan Directioner som är i Åre över veckan, och att vi tänkte träffas för att prata lite om allt möjligt. Det är en liten vit lögn som hon inte kommer skadas av, och den är så vek att hon inte skulle kunna komma på den egentliga sanningen. Trots allt är hon van med att jag skypar med lite alla möjliga människor på nätterna, allt från killar jag inte vet namnet på och till andra tjejer som gillar One Direction precis lika mycket som jag. Mamma ser på mig med höjda ögonbryn.

”Jaha, vad heter hon då?” frågar hon och hänger sin väska på axeln och öppnar dörren. Våra hundar rusar genast fram och försöker ta sig förbi hennes ben och komma ut. Hon knuffar lätt på dem så att de backar tillbaka in och tar sedan bilnyckeln från krokarna precis innanför dörren. Jag biter mig i läppen och ser snett neråt vänster, precis som alla människor gör när de letar i sitt minne. Hon jag pratat med för två dagar sedan hette… Olivia.

”Olivia.” säger jag och tränger mig förbi mamma och hoppar in i bilen. Mamma låser dörren efter sig och går runt bilen för att sätta sig på förarsidan. Hon vrider om nyckeln och Audin brummar igång.

”Vad roligt. Hur gammal är hon då?” frågar mamma och ser över axeln för att se om det kommer några bilar på vägen. Jag ser ut till höger och sedan åt vänster.

”Femton tror jag.” säger jag. ”Fritt till höger, och åt andra hållet.” meddelar jag och tar sedan upp mobilen ur fickan. Paul hade inte gett mig vart vi skulle träffas, så jag antar att jag kommer få vänta i lobbyn när jag kommer fram. Det kommer i alla fall inte vara svårt att få syn på Pauls nylle bland alla andras, det är alltför välbekant för att jag ska kunna missa det. Mamma och jag sitter tysta, hon i tron om att jag ska träffa en annan Directioner vid namn Olivia och jag i hoppet om att jag ska få träffa Niall och de andra igen.

~

”Ha det så roligt. Är det någon speciell tid jag ska hämta dig sen?” frågar mamma innan jag smäller igen dörren. Jag stänger dörren och hon hissar ner rutan på andra sidan. Hennes ögon vittnar om att hon är orolig för mig, och jag suckar högt.

”Ah, jag ringer när jag vill hem.” säger jag och börjar gå mot entrén.

”Ring inte försent bara. Äter du middag med hon Olivia eller äter du hemma?”

”Hemma antar jag, men jag ringer.” säger jag och ignorerar sedan alla mammas försök till kontakt. Mamma vevar upp rutan och vänder på den lilla vändplanen som är utanför vändplanen innan hon rullar ner för den långa backen ner till Björnen igen. Copperhill är gigantiskt, och enligt min personliga mening jättefult. Speciellt på insidan, som jag tycker ser ut som Långholmens Fängelse i Stockholm. Möjligtvis kan Långholmen vara vackrare. När jag väl kommer in så ser jag varken Paul eller någon av killarna, precis som väntat, och jag sätter mig i en av de stora sofforna framför den öppna spisen. Klockan är bara kvart i fem, så jag är inte väntad än. Så istället för att oroa mig för varför ingen kommer så funderar jag på mammas fråga angående mat. Jag borde ju äta hemma, för med Olivia kommer jag definitivt inte äta. Och chansen att jag skulle få äta middag med killarna är så minimal att jag inte ens har den i tankarna. Det skulle vara ett under bara jag fick se dem igen, än mer röra vid dem. Trots att jag borde vara nöjd med att ha träffat Niall, pratat med Harry och sett Louis så är jag nyfiken på vart Zayn och Liam befunnit sig. De kanske inte är med och åker, eller så befann de sig bara någon helt annanstans än just hos de andra killarna. Möjligheterna är oändliga, så det är ganska meningslöst att tänka på. För att fördriva tiden försöker jag föreställa mig Harry, Niall och Louis framför mig. Louis och Harry hade sett ganska stadiga ut när de åkte ifrån mig, inte så konstigt med tanke på att de tillsammans var på en skidsemester under 2011. Men så har vi Niall, han hade verkligen sett ut som Bambi på hal is medan han försökte ta sig framåt. Hans ord ekar i mitt huvud, I really do hate it hade han sagt. Han hade uppenbart inte varit lika haj på att åka skidor som de andra, och det märktes på hela honom. Man kan ju undra varför, för skidåkning är ganska roligt i grunden och Åre är ett högklassigt ställe att åka på. Men det passar kanske inte alla, och han kan vara en av dem som bara inte klarar av det. Eller så är det bara för att han inte orkar lära sig att åka på riktigt.

En rörelse borta i trappan fångar min blick, och jag ser upp. Mitt i trappan står Paul och när han ser att jag kollar på honom stannar han och vinkar mig till sig. Tveksamt reser jag mig upp och går mot honom i trappan. En medelålders kvinna som suttit i soffan mitt emot mig ser misstänksamt på Paul. Hennes uttryck berättar att hon definitvit tror att jag är en ung prostituerad tjej som säljer mig hos en gubbe. Jag ler bara mot henne, som en försäkring på att jag inte är en slampa, och skakar sedan Pauls utsträckta hand.

”I’m so glad you could come, Miss.” säger han och visar vägen upp för trapporna. Jag ler bara och sätter den ena foten över den andra för att ta mig högre upp. Efter ytterligare tre trappor har vi tagit oss upp till det plan killarnas rum verkar ligga. Paul hindrar mig med handen och tar fram ett pannband. Jag ser undrande på det och han frågar om han kan sätta det framför mina ögon.

”Why do you want to do that?” frågar jag och nickar mot pannbandet. Paul förklarar snabbt att det är för att om jag skulle bryta mot avtalet vet jag inte vilket rum killarna håller till i. Jag ser försäkrande på honom och förklarar att det aldrig skulle falla mig in att berätta något för någon om det finns ett kontrakt inblandat. Och så är jag rädd för vad ni kan göra med mig, tänker jag. Han hummar och låter mig slippa bandet för ögonen. Istället för att fokusera på sitt vaga misslyckande till min lydnad så leder han mig bort mot den tredje dörren på höger sida. Paul drar ett kort i en läsare och det klickar i den tunna trädörren. Ett par rösten tystnar när de hör steg i hallen, och jag känner hur fjärilarna börjar studsa i magen igen.  De smeker min magsäck och kittlar i halsen. En tyst svordom glider över mina läppar innan jag höjer huvudet och möter Niall och Harrys blickar. Harry ler svagt mot mig, men Niall bibehåller sin uttryckslösa min. Det doftar svagt av nyoljade möbler och pizza. Men dofterna är det som oroar mig minst. Niall gnider sina fingrar och flackar med blicken under en hundradels sekund, men det är knappt så att mitt öga hinner uppfatta det. Harry reser sig hastigt när jag kommer närmare och hans ansikte spricker upp i ett leende. Det där leendet intygar allt gott jag någonsin hört om Harry, sättet han för sig runt kvinnor och tar hand om människor. Han drar ut en stol till mig och sätter sig sedan bredvid Niall igen. Osäkert slår jag mig ner på stolen och låter blicken svepa lite snabbt över deras svit. Den är likadant inredd som lobbyn med hård metall och mjukt trä, men såklart är inredningen det minsta jag lägger märke till. Snarare lägger jag märke till det som sitter på inredningen, och som nu ska inleda något slags möte med mig.

   ”I am Harry, if you didn’t knew it already.” säger Harry och ser på mig. Han släpper lite på stämningen och jag låter axlarna sjunka lite. Min stela jacka ser till att jag håller en bra hållning, och rastlöst drar jag ner dragkedjan för att händerna ska hålla sig kontrollerade.

”And I’m Cindy Olovsson, as I said before.” säger jag bekräftande. Paul harklar sig och vi riktar blickarna mot honom istället. Nialls ostadiga blick och Harrys direkta lydnad får mig att undra hur Paul inbringat sin respekt hos dem, men istället för att ifrågasätta det håller jag klaffen och lyssnar.

”First, Miss Olovsson, do I need to ask one thing: are you a fan of One Direction?” frågar han sakligt och jag rycker på axlarna för att sen inse att det axelrycket är en lögn. För att sudda över det nickar jag ivrigt.

”Yeah, I love you.” säger jag riktad mot Niall och Harry. Än en gång låter Niall det passera förbi och Harry ler bekräftande. Reaktionen från Nialls sida får mig att börja undra vad det är som egentligen tynger honom. Nu när han är hemma på hotellet borde han inte vara grinig för att han tvingas åka skidor, eller så är han bara trött på hela miljön; precis som jag är.

”Thanks, that means a lot.” säger Harry och ser sen på Paul igen som harklar sig ytterligare en gång.

”As I told you earlier today; I want you to sign a paper about all secretes about One Direction’s visit.” säger Paul på ett så enkelt sätt att det nästan är skrattretande. Han tar inga chanser till att behöva berätta om något igen, han ser till att jag förstår första gången. Han skjuter fram ett papper mot mig där flera paragrafer står uppradade.

§1. You can’t write on any social network where One Direction is. We’ll confiscate your Twitter account, Facebook account, Tumblr account, Instagram account and Weheartit account to make sure you won’t write their destination anywhere. This deal is guilty in one week.

§2. You can’t tell your friends verbally where One Direction is.

§3. You can’t tell anyone by email, text or phone where One Direction is. We can’t confiscate your email or phone, so on this one we need to trust you.

Jag skummar igenom alla paragrafer, den ena skummare än den andra. Paul, Harry och Niall stirrar på mig medan jag läser och jag känner stressen för att läsa klart krypa längst ryggraden på mig. Ett leende sprids på mina läppar när jag närmar mig slutet, och när jag väl är klar ser jag på Paul med forskande ansikte.

”Do you give this to every single fan who by accident sees the boys?” frågar jag skeptiskt och Paul vickar lite på huvudet. Han förklarar på sitt stela sätt att jag faktiskt är den första och enda, vilket är lite pinsamt. För pappret är verkligen patetiskt, det kommer inte säkerhetsställa någonting. Det är bara att skaffa en ny Tumblr, eller Twitter eller vad som helst för att kunna sprida deras plats över hela Jorden. Plus att jag använder Dayviews och det står inget om den webbsiten i avtalet. Jag skjuter pappret ifrån mig och ser på Paul. ”I’ve lived in this village for fifteen years, and I know how it works here. Both of my parent works with tourists and service, I know the importance for the guest’s wellbeing. And I promise you, when I make a promise I’ll keep it. And when you’re guests in my village I won’t make you feel more unsafe then you ready do. So please, trust me.” jag pausar och ser på Niall med varm blick. ”Those boys saved my life. And the last thing I can do is to make them feel comfortable being here.” Mina ögon faller snabbt på pappret. “And this paper is pathetic by the way.” avslutar jag och lutar mig tillbaka. Harry skakar på huvudet som för att komma tillbaka och greppa verkligheten. Hans huvud guppar långsamt upp och ner i en övertygande rörelse, och jag känner hur färgen på mina kinder stiger igen. Det jag precis sagt är inte alls passande i detta sammanhang, men trots det har jag sagt det ändå.

”She’s right, that deal is pathetic.” Jag hoppar till i stolen när jag hör det högt lagda, brittiska accenten. Först överväger jag om jag ska våga se mig över axeln, men det går inte att hålla sig. När jag väl ser bak så ser jag Louis stå och hänga vid väggen som avgränsar en del av köket vi sitter i och hallen. Jag biter mig i överläppen och sätter mig på mina händer, nästan på samma sätt som mamma sa åt en och sitta som liten när en stor gräddtårta dominerade bordet. För om jag skulle låta händerna hänga fritt vet jag inte vart de skulle ta vägen, eller vad de skulle ta på. Louis smilar mot mig och går fram till mig med framräckt hand. ”Louis.” säger han när jag tar hans varma hand. Den är ganska liten men bred och jag gillar känslan av den. Som ett extra plus luktar han gott, och den manliga parfymen svävar ända fram till mig.

”Cindy.” säger jag och han drar tillbaka handen. Det varma trycket om min hand försvinner och jag känner mig genast tom. Louis håller sig fortfaranande stående och han pekar på pappret för att förstärka var det är han vill komma.

”The only thing we need to do is trust he- Cindy, and if she let us down that’s our problem.” säger Louis och rycker på axlarna. Hela sättet han talar på får mig direkt att förstå att han ofta diskuterar med de som är äldre än han själv. Orden är väl valda, om man bortser från hans ändring mitt i, och rösten är stadig nog att framföra de där orden.

”But if she does we can’t get out of here in time.” protesterar Niall plötsligt. Jag är faktiskt imponerad av att han öppnat munnen över huvud taget. Under hela samtalet i förmidags mellan mig, Paul och Harry hade han stått passiv och med halvöppen mun, precis som under detta samtal. Hans reaktion fick mig ganska snart att tänka på en dryg miljonär som har annat folk att göra saker åt honom, att tala för honom. Innerst inne hoppas jag såklart att han inte är det, men det är bara en känsla som ligger mellan mig och honom.

“Of course we can.” säger Louis överygande. “The only thing we need to do then is to call a helicopter, right Cindy?” Han vänder sig mot mig och jag nickar sakta för att ta in det han sagt.

”Yeah you can, if that is the case.” säger jag. “And I won’t let you down.”

“She won’t let us down, did you here that?” frågar Louis vänt mot Niall. Niall suckar bara som svar och vänder bort huvudet och koncentrerar sig på Åreskutans baksida istället. Uttrycket i Louis ansikte sjunker lite vid Nialls bristande respons. ”You need to learn how to trust people.” stönar Louis.

”Okay, shut up you two.” säger Paul för att avbryta Louis, och för att säkerhetsställa att Niall inte kommer säga något mer. ”Can we trust that you won’t tell anyone, Miss Olovsson?”

”Say Cindy, and yes you can trust me. I won’t say anything to anyone.” lovar jag och biter mig sedan i läppen. ”On one condition-”

”I said it would co-” börjar Niall men Harry stöter till honom med armbågen.

”And what’s that, love?” frågar Louis mjukt. Jag biter mig fortfarande i läppen och ler generat. Villkoret är ganska dumt men jag kan inte gå härifrån och ha det ogjort. För om jag skulle gå härifrån utan att göra det skulle jag ångra mig resten av livet, hur pinsamt och dumt det än känns att fråga det nu.

”Can I get a hug from you all, ’cos I love you so damn much?”