”I know you want to” mumlar jag och pussar henne lätt vid käkbenets kant. Hon skruvar på sig men vänder sig sedan mot mig. Hon ler ett halvt leende, så som hon brukar göra, och hennes blå ögon är vackrare än någonsin. Jag ger henne en mjuk puss på läpparna innan hon lutar sig framåt och kysser mig. Jag tar korgen ur hennes hand och sätter ner den på marken innan jag fortsätter att kyssa henne. 

”We should stop now” mumlar hon generat mot mina läppar och jag bryter kyssen. Ett fåtal människor kollar på oss och våra kinder börjar hetta. Snabbt tar vi korgen och går bort ifrån skylten som lyckligt skriker ut kiss me och sedan en pil under.

---

 Alla lampor är släckta och mörker täcker rummet. Trots att klockan inte är speciellt mycket har solen redan gått ner och jag snubblar lätt över ett par skor som står alldeles innanför dörren. Irriterat lyfter jag undan dem och drar av mig jackan jag lånat av Cindy. Förhoppningsvis kommer jag ha hunnit hitta på en bra ursäkt tills att Zayn kommer hem och jag kan förklara varför hans kappa är borta. Han har ändå en skidjacka, så den får ta och duga åt honom så länge. Jag undrar vad Cindy och Niall tänker hitta på, troligen går de väl och äter något, men vem är jag att veta. Rummet är tyst och jag stannar till för att lyssna efter om någon vänder blad i en bok eller om raspet från en penna hänger i luften, men ingen sådan tyst aktivitet pågår. Det borde inte vara någon här eftersom jag står i hallen, Niall är med Cindy och Zayns pjäxor är borta. Efter att ha försäkrat mig om att jag är ensam så går jag för att ta något att äta i pentryt. Dörren till Nialls rum står på glänt och jag fastnar med blicken i springan. En skepnad ligger i sängen. Först försöker jag intala mig att det bara är Nialls täcke som ligger skrynkligt, men det kan inte vara det. Till en början blir jag rädd, sen känner jag igen skuggan. Jag skulle kunna känna igen den siluetten var som helst. Jag tvekar på om jag borde gå in, men det finns inget annat att göra. Det är jag som måste reda ut allt det här, inte Louis. Han har inget ansvar alls för det som hände. Jag skrek på honom, jag gjorde slut med honom, jag var otrogen mot honom. Inget vore hänt om jag inte vore så naiv och mån om hämnd. Jag om någon vet varför det inte kan vara han och jag, vet varför Eleanor måste följa honom i hälarna. Egentligen borde jag vara glad för att det är just hon som är så genuin. 

”Louis” viskar jag. Världen slutar snurra medan jag väntar på ett svar; ett andetag lite djupare än hans andra, ett hummande som ersätter orden han inte orkar öppna munnen för att säga, mitt namn eller bara en skiftning i hur han ligger. Men han ligger kvar utan ett ljud. Andetagen är rytmiska och knappt hörbara. Försiktigt kryper jag upp i sängen bredvid honom. Min arm faller runt hans midja och jag böjer in mina knän mot hans knäskålar. Hans kropp spänns under mig. 

”Go” mumlar han och jag skakar på huvudet mot hans rygg. Han ligger still men tar ny sats med rösten. ”Go, Harry” upprepar han men jag ligger envist kvar. ”Leave me alone, don’t touch me!” Hans röst är plötsligt gäll och varnande och jag spänner mig också. Jag känner av honom, hur allvarlig han är. Han är allvarlig och jag drar mig bort från honom. Istället lägger jag mig på den andra sidan av dubbelsängen. 

”I’m sorry Louis” viskar jag och känner hur min strupe blir tjock. ”I didn’t mean to hurt you, I was confused and lonely and-” jag vet inte riktigt vad jag ska säga. En tår rullar ner för min kind och jag försöker att inte snörvla.

”You’re always sorry” muttrar Louis och drar täcket lite tätare omkring sig, skyddar sig lite mer från mig. Jag drar efter andan för att samla ny kraft. 

”That’s because I could enter the Olympics in douchbagness” säger jag med ett litet leende. 

”Douchbagness?” frågar Louis och jag försöker lokalisera leendet som jag vet finns i kanten av hans mungipa. 

”Mhm, douchbagness” bekräftar jag. ”I hate to fight with you, but sometimes your stage-thing kills me a little bit too much. You’re playing your part too well,” jag andas ”it’s almost like I’ve started to believe it” min mun stängs och jag försöker att hindra en långsam tår som rullar ner för min kund. 

”Harry we’ve discussed this awfully many times before-” 

”I know, but I need to understand. I don’t want to have my love for you pushed aside. You’re my everything Louis, and I don’t want to deny anyone that. We were stupid when we agreed to this, we really were. I just want to hold your hand in public and hug you and kiss you and tell everyone how much you mean to me. I want to sleep beside you today, tomorrow and forever. I want us to get married one day, get kids and just grow old together” jag gråter nu. Hulkningarna stöter upp ur min hals och jag drar händerna över ansiktet för att torka bort det värsta. Det lönar sig inte för nya tårar svämmar upp gång på gång. ”It’s like there’s a wall between us, Lou” jag försöker börja andas ordentligt men lyckas inte med det heller ”I’m trapped inside a box that’s keeping me away from you, and I’m scared” 

”I’m also scared and that’s why I’m staying away from you! I hate to see how I’m hurting you when I hold Eleanor’s hand, or when people ask me about her. I want to tell them to shut the fuck up and then scream your name from the roof tops, but I can’t Harry.” Louis är stel, han gråter inte. Hans tårar är slut sedan kvällen innan och jag kan inte skylla honom för det. ”Right now our careers, the other boys too, are the most important fact here. Without it we’re nothing. I would be buried in books at university and so would you! You need to understand, Harry, that I’m doing all this for our best” 

”But how can our best be us hiding, Lou?” 

”I DON’T KNOW” han ryter till och kryper ihop tätare till en boll än vad han redan varit. Jag ligger kvar eftersom jag inte vill störa honom igen. Jag tror jag känner Louis, nej, jag känner Louis och när han ryter ifrån vill han vara ifred. Jag håller upp handen så att jag ska se min klocka. Vilken minut som helst kommer Zayn storma in efter en dag i skidbacken. Trött stänger jag ögonen och försöker fokusera på mörkret av mitt ögonlock. Snart dåsar jag till, men utan att somna helt. Jag är tillräckligt vaken för att känna när ett ben krokar sig mitt och en näsa letar sig in mot min nacke. Luften upptas av lukten av Louis och jag anstränger mig för att inte snusa i hans hår så att han ska upptäcka att jag är vaken. Vi ligger där, tvinnade i varandra, lyssnande på varandras lugna och gråtburna andetag. 

   ”I love you more than life” viskar han mjukt och cirkulerar sitt finger på min underarm. Jag svarar inte, men jag vet att han kan känna den plötsliga värmen som sprids i min kropp.