2. Changing The Conversation
Detta har hänt:
Harry har tydligen varit på någon semester med Swift borta i Utah. Varför åka dit när det finns ett ställe som Åre? Jag skrattar tyst för mig själv och fortsätter skriva. Men i mitt undermedvetna drömmer jag mig bort om vad som skulle hända om One Direction anlände vid Östersunds flygplats för att spendera en vecka i Åre. Fast varför skulle dem göra det? Åre är litet i jämförelse med Banff, Chamonix och Verbier. Men fantisera kan man alltid göra.
Söndag 22/12 2012
Kabinen är kall, för kall. En rysning letar sig upp för min ryggrad och mina fingrar kröker sig under täcket. Ljuset är dämpat och behagligt, precis sådär lagom. Lagom ljust för att kunna läsa, men lagom mörkt för att kunna sova. Jag gör inget av det. Istället sitter jag här hopkurad under ett duntäcke och fryser. Bara fenomenet duntäcke på ett flygplan kanske låter konstigt, men i min sits gör jag vad jag vill. Det är en privatjet, och en privatjet som tillhör mig till viss del gör jag vad jag vill med. Så det är andledningen till att varför jag har ett duntäcke. Because I can. I flygplansstolen mitt emot mig slumrar en annan man, pojke, kille. Jag vet inte riktigt i vilken kategori vi ligger just nu. Hans ögon är slutna och ögonfransarna snuddar vid hans kinder. Även han har ett duntäcke och en luva uppdragen över nacken, allt för att stänga ute den inbillade kylan. Hans ben ligger i mitt knä, och jag känner hur mina ben börjar domna. Försiktigt greppar jag hans ben för att lägga dem mot golvet istället, men han gurglar till och flimrar med ögonen. Jag biter ihop och stannar upp i rörelsen för att låta honom fortsätta sova, då med benen hängande i mina händer. När jag försökrat mig om att han sover fortsätter jag med processen. Han håller sig lugn denna gång. Precis när jag har lutat mig fram tillräckligt för att nå golvet höjs ljuset i kabinen och en dörr smäller igen. Chocken av det plötsliga ljudet får mig att tappa de tunga benen rakt ner i golvet och killen framför mig rycker till och vaknar.
Ljuset får oss båda att blinka flera gånger. Det är som om jag inte sett ljus på flera dagar, trots att jag har det. Flygresan från London till Sverige tar bara en timme, så egentlige är det ganska onödigt att ta privatjetet. Personerna som stormat in den här delen av kabinen är ytterligare två av ägarna till planet. Den ena har varma, bruna ögon och breda läppar. Den andra har sitt buskiga hår instoppat under sin beanie och de vågformade läpparna är hårt ihopknipna. Den brunögde ställer sig vid mig, och den andra bakom min stolsgranne. På tre rycker de av våra täcken och både jag och min granne vrålar av den försvinnande värmen. Louis gnuggar sig i ögonen och sträcker på sig. Hans armar slingrar sig om Harrys hals och han drar honom mot sig. Harry viks dubbel över stolens ryggstöd och ett långt, gnällande ljud kommer ur hans strupe. Louis håller kvar honom i den obekväma ställningen några sekunder som ett straff, innan han släpper och drar upp benen under hakan. Liam låter mig få tillbaka det tjocka duntäcket och jag lindar det om mig igen.
Liam verkar hurtigare än vanligt. Jag vet att han har sett fram emot den här semestern avsevärt länge. Han har planerat allt i minsta detalj och stirrat på kartor över hotell i en minst en månad nu. Hotellrummen ska vara rymliga, men inte alltför stora. Han, Louis samt deras flickvänner ska ha bästa möjliga sovrum. Det ska finnas tillgång till ett pentry och det får inte ligga alltför centralt i byn vi ska till. Harry och Zayn ska tydligen dela rum. Liam verkar ha fått för sig att de båda kommer sakna sina flickvänner och därför kan ha sällskap av varandra. Efter mycket tjat har jag fått ett eget rum, vilket jag gläder mig åt. Liam ser till att jag och Louis sitter rakt och snyggt innan han kallar in de tre återstående personerna. Den första är en man, han har mörkt stylat hår och ögon som liknar bärnsten. Han har sina smala armar i kors på bröstet och rör sig likt en katt, obemärkt och aningen skyggt. Efter honom kommer en lång, mörkhårig kvinna. Hon är väldigt fit, Louis kan skatta sig lycklig att han har henne. Eleanor heter hon hur som helst. Sist i ledet kommer Danielle. Enligt Liam är hon den vackraste människan på denna jord, och jag kan inte förneka honom det. Det är inte så konstigt att tycka att ens flickvän är det vackraste som finns, och hon är väldigt snygg. Danielle slår sig ner i Liams knä, och Eleanor gör samma sak med Louis. Jag sitter kvar i min ensamhet och med Zayn hängande över ryggstödet. Liam slänger över några av sina kartor till Harry som breder ut dem på ett uppfällbart bord. Danielle aktar sig lite så att Liam ska komma åt mapparna och broschyrerna på bordet. Med små gester börjar han förklara allt i minsta detalj, jag lyssnar bara på ena örat och låter blicken flyta ut genom det lilla fönstret. Det är ljust ovanför molnen och jag fantiserar om att molnen är sockervadd. Den tanken har förföljt mig sedan barnsben. Moln måste vara sockervadd, det finns liksom inget annat alternativ.
”Niall?” När jag vänder tillbaka huvudet upptäcker jag att allas blickar är fästa på mig. Det är som en kontroll om jag lyssnat på något Liam just spolat ur sig. Jag blinkar lite och munnen står halvöppen. Liam suckar och öppnar munnen för att upprepa frågan, det märks tydligt att han börjar bli trött på min bristande uppmärksamhet. ”So what will you go for?” Förvirringen slår mig, vaddå vad ska du ta? Jag ska väll inte ta någonting, förutom möjligtvis en macka lite senare när vi väl landat. Liam höjer på ögonbrynen för att skynda på mitt svar.
”Erm, nothing thanks.” säger jag prövande och kastar en blick på Harry som himlar med ögonen. En djup suck lämnar än en gång Liams läppar och han särar fingrarna i en bågformad rörelse för att få min fulla uppmärksamhet.
”Are you going for a board, or skis?” frågar Liam med allt det tålamod hank an uppbåda. Så det var alltså det han frågat, om jag skulle åka snowboard eller skidor. Passivt rycker jag på axlarna och rynkar pannan.
”Do I have to decide that now?” frågar jag. Liam ignorerar min fråga och pekar på Zayn.
”Me, Danielle and Zayn will go with the board.” Han förflyttar sitt finger till Louis och Eleanor som gulligt delar Louis säte. Åh, det långt ifrån perfekta förhållandet. Men jag ska inte säga något, det måste vara bättre än mitt eftersom jag inte har något. Jag som insider i deras förhållande kan i alla fall säga att de bråkat mycket på senaste tiden, Louis och Eleanor då. De kan liksom inte komma överrens till hundra procent. Så den här semestern är till för att återuppbygga deras förhållande, så hade i alla fall Louis lagt det när idén kom upp. Mina tankar slutar snurra och jag lyssnar på den brunögda mannen bredvid mig igen. ”Louis, Eleanor and Harry will be skiing.” avslutar Liam.
”Where’s Taylor?” Min fråga är bara till för att byta samtalsämne. Jag hatar den här idén om att åka upp till något gammalt fjäll och försöka sig på skidor. Det kommer inte gå, jag kan bara inte göra det. Och vad händer om någon känner igen oss som världens största pojkband? Då sitter vi väldigt mycket i klistret eftersom närmaste flygplats ligger 10 mil därifrån. Det är ingen fara, vi måste bara hålla oss ifrån att sticka ut allt för mycket. Och hur mycket tjejer kan det finnas i den här lilla byn, precis inte särskilt många. Oroa dig inte, Niall. Allt kommer att bli bra, det blir kul. Precis så hade Liam övertalat mig att åka med. Så nu sitter jag här, på väg till en flygplats jag inte ens visste existerade.
”Back in US, I hope.” Harry huttrar till och skakar lite på sig. Det märks så tydligt på honom hur lite han är för Haylor-planen. Allt är bara ett stort skämt ihopsatt av vårt managment. Men vi har ingen rätt att klaga på dem, det står i vårt kontrakt. Vi ska bara göra precis som de säger, utan sura miner. ”She’s like, you know, a patch on me.” Harry utväxlar en snabb blick på Louis, jag vet i princip vad de tänker men det är inget jag skulle yttra nu framför alla.
”Um, it’s a bit scary actually. She’s chasing you around the world.” Ett kort skratt kommer från Louis, men ingen annan hakar på. Det är för seriöst för att bara skämtas bort i tomma luften.
”It’s nothing wrong with her, as person. But the whole paring thing drive me crazy.” kraxar Harry missnöjt och drar handen genom sin tjocka lugg. ”It could be real love you know, but the management ruined-“ Harry avbryter sig plötsligt och jag höjer blicken från täcket. En bredaxlad man stapplar in från ett förrum. Hans mattgröna ögon granskar oss innan han fnyser till lite, som för att uppmärksamma Harry på förolämpningen. Fansen kallar mannen bandets barnvakt, men egentligen heter han Paul. Smeknamnet kommer nog ifrån att han tar hand om allt som har med oss att göra. Harry slår ner blicken, jag ser att han skäms. Han skäms inte för sig själv, utan för alla andra. Det står tydligt i vårt kontrakt att om någon strular upp för sig själv, kommer det strula för alla andra också. Med det menar dem att om till exempel jag krånglar eller käftar emot, kommer konsekvenserna inte bara drabba mig, utan alla de andra också. Det är ett genidrag för vår ledning, det gör att vi inte kan gå ur bandet. Och om bandet fortsätter framåt kommer ledningen bli rikare och rikare på oss.
”We’re going down in five minutes. So fasten your seatbelts.” muttrar Paul och går sedan ut igen. Egentligen verkar han inte så intresserad av våra liv, han är bara här för att han måste. Hans ord har i alla fall fått alla på fötter. Liam, Harry och Danielle släntrar över till sätena framför. Eleanor reser sig och tar sätet bredvid mig. Zayn rynkar nästan obemärkt pannan när han glider ner bredvid Louis, mittemot Eleanor. Vad var det jag sa? Deras förhållande är inte så perfekt som det verkar. De glider isär mer för varje dag som går. Nu verkar det inte ens som om de njuter av varandras sällskap längre. Men jag säger inget om det, istället spänner jag bältet om midjan och sjunker ner i sätet. Dunet värmer mig utvändigt, men jag känner mig ändå så kall inuti. Jag vill inte med, det kommer bli det sämsta lovet någonsin!
~
Luften som slår emot oss är kylig. Det känns som om luftrören ska frysa till is när jag andas in. Små lätta moln bildas i luften när jag andas ut. Skeptiskt höjer jag ögonbrynen och ser mig omkring. Det finns ingen passage som är kopplad mellan flygplatsen och flygplanet. Vi måste ärligt talat gå femtio meter för att komma in i värmen igen. Jag drar upp axelbandet på väskan ytterligare på axeln och tar de sista stegen på trappan ner till marken. Snabbt ångrar jag att jag inter tagit på mig mössan inne i planet. Öronen börjar redan domna och håret rufsas i den isande vinden. Jag som trott att det inte kunde bli värre. Liam, Danielle och Harry håller trots allt ihop sitt lilla sällskap och börjar hurtigt gå mot ingången. Eleanor och Louis går stelt bakom mig. Axelväskan studsar mot min höft när jag rör mig framåt. På ryggen hänger min ryggsäck och jag bär en plastkasse i handen. Kanske lite väl mycket handbagage för ett flyg på två timmar. Zayn sluter upp bredvid mig. Han verkar opåverkad av vinden som viner runt knutarna. Våra blickar dras uppåt mot en skylt som sitter ovanför entrén. Welcome to Åre-Östersund, the capitol of food. Mina mungipor dras uppåt när jag läser det sista, alltför dåligt kanske det inte kommer bli. En armbåge trycks in i mina revben, jag ser åt höger och ser Zayns grinande ansikte. Jag lipar pojkaktigt och han skrattar till. Tillsammans går vi in genom entrén till den lilla flygplatsen. Montrar med gamla föremål från stadens närhet står uppställda och jag och Zayn roar oss med att läsa på de små beskrivningarna. Vi ger ifrån oss höga skratt när vi försöker uttala alla konstiga bokstäver och ljud. När vi är som mest inne i om att läsa om en träslev knackar någon på min axel. Jag vänder mig om och Paul signalerar åt oss att vi måste gå.
Trots att jag inte gillar stället kan jag inte neka mig själv att det är ganska skönt. Flygplatsen hade nämligen varit helt tom. Ett äldre par hade suttit på den enda serveringen. De hade lutat sig mot varandra och viskat saker till varandra, mannen hade tvinnat lite av kvinnans vita hår mellan sina fingrar och de såg så speciellt på varandra. Förutom det förälskade äldre paret hade det funnits några män i kostym. De pratade snabbt på vad jag misstänker var svenska, lite konstigt hade det allt varit annars. Kostymnissarna hade sedan skyndat sig iväg mot nästa avgående plan. En knuff i min rygg avbryter mina tankar och jag klättrar in i den minibuss som finns framkörd till vårt förfogande. Chauffören är en medelåldersman med mörkt hår och blå ögon. Han pratar på en väldigt svensk brytning med oss, men är i övrigt väldigt trevlig och försöker hålla uppe ett samtal med Paul. Min uppmärksamhet flyttas runt i bussen. Zayn krånglar med sin telefon, troligen ska han ringa Perrie och se hur det går för dem. Han har skruvat på sig lika mycket som jag, men inte av anledningen att han inte kan åka skidor. Nej, han har skruvat sina händer för att Perrie inte haft möjligheten att följa med. Hon och Little Mix ska planera och repetera inför deras turné. Trots att de försökt ställa alla tider tillrätta har det inte ordnat sig, och han är helt enkelt tvungen att åka med utan henne. Liam, Zayn och Danielle sitter längst bak. Kärleksparet gosar med varandra och viskar söta saker. Avundsjukt ser jag bort och ut genom fönstret. Mitt intresse räcker inte till för dem andra. Hur som helst har jag Harry bredvid mig och Eleanor mitt emot.
Min blick söker sig ut genom fönstret och ut över åkrarna. Jag tänker inte lägga ner mina föraningar och så, men det är ganska vackert här uppe. Vit snö ligger tjock på ängarna och granarna är tunga. Ärligt tror jag inte jag någonsin sett såhär mycket snö samtidigt i hela mitt liv. Ett litet leende letar sig in över mitt ansikte. Mitt finger dras över skärmen på min telefon och jag sätter på suffle. Den första låten som kommer upp är av Backstreet Boys. Jag kan faktiskt inte ens förstå varför jag lyssnar på dem fortfarande, men det är något med deras musik. Plus att jag kan hitta inspiration i det mesta. Tonerna från ett pojkband svävar ut i mina lurar.
Show me the meaning of being lonely
Is this the feeling I need to walk with
Tell me why I can’t be there where you are
There’s something missing in my heart
Jag sluter ögonen och låterna tonerna fånga in mig. Låt efter låt rullar förbi utan att jag lägger större notis vid dem. Musiken är bara till för att stänga av mig från omvärlden. Bli kvitt alla problem för några minuter och bara få andas.
~
Ytterligare en person knackar mig på axeln. Irriterat mumlar jag tillbaka och trycker ner näsan mot kragen. Det går några sekunder och jag hör hysteriska fniss komma från dem andra, sen känner jag något kallt sluta sig mot min panna. Jag rycker till och det kalla ramlar ner i knät på mig. Ögonen blir vidöppna och jag lägger märke till ostbiten i mitt knä, och sedan på Harrys flinande ansikte. Han tar en tugga av den halvätna mackan han har i handen och Louis skrattar hysteriskt, liksom Liam och tjejerna. Så typiskt att jag skulle somna, såklart jag skulle råka ut för något då.
”Did you want something?” fräser jag och kurar ihop mig mot bussens innervägg. Harrys leende sänks lite åt min hårda ton. De andras skratt dör ut och jag tar upp osten och kastar den i ansiktet på Louis. Louis tar upp den gula skivan och knölar in den i munnen. ”Thats disgusting.” mumlar jag och sluter ögonen igen. Ännu en knuff landar på mig. ”What?” Harrys stora ögon ser på mig, och jag kan inte hålla kvar min hårda fasad. Avslappningen gör att mina axlar sänks och munnen blir mjukare. Det går inte att tycka illa om Harry, det finns liksom inte i min värld. Hans oskyldiga miner får mig nästan att smälta och jag kan inte ofta vara arg en längre stund på honom. Fansen kallar honom Cupcake eller något, och ibland passar det faktiskt in.
”We’re here, end station.” säger Harry, och jag hör att han låter förnärmad. Ursäktande gäspar jag och klättrar efter dem andra ur bilen. Hotellet vi körts till är gigantiskt och med en otroligt konstig design. Vi plockar ut vårt bagage och drar det efter oss genom entrén. Det är lika stort inne som ute. Lobbyn till vänster och ett maffigt bibliotek sträcker sig till höger. Paul svänger snärt åt vänster och fram till den förvånansvärt lilla lobbyn. Coperhill Mountain Lodge står utprintat med stora, förgyllda bokstäver på disken. Paul lutar sig över disken och börjar lågt prata med kvinnan på andra sidan. Hon nickar och räcker över tre stora paket med nycklar och information. Kvinnan hänvisar till våning fyra, sedan visar hon oss personligen vägen upp. Danielle och Liam, och Louis och Eleanor ska dela på varsin silversvit. Romantiskt som jag inte vet vad, blä. Och jag, Harry och Zayn ska få dela på en Coppersvit. Paul vet jag inte vart han ska ta vägen.
Nonchalant vrider jag om nyckeln i dörren och öppnar den. Jag, Zayn och Harry klämmer in oss i den lilla hallen och börjar ivrigt ta av oss ytterkläderna. Jag hänger prydligt upp min blå jacka och ställer skorna bredvid varandra på skohyllan. De andra två är redan inne i lägenheten och försöker ta in den fjällinspirerade sviten. I min goda ro ordnar jag upp deras skor också, ställer dem bredvid varandra och ser till att jackorna hänger rakt och att väskorna står tryckta mot väggen. Istället för att beundra utsikten över de omliggande fjällen ser jag mig om efter ett lämpligt sovrum. Enligt informationsbladet vi fått ska det finnas fyra bäddar i det här rummet. Varav en dubbelsäng och en våningssäng. Nyfiket letar jag mig in i rummen och hittar dubbelsängen. Nöjt slänger jag upp min tunga, och aningen blöta, väska på sängen och öppnar den. Harry kommer springande från vardagsrummet och jag vänder mig flinande mot honom. Han slår handen i dörrlisten och suckar högt när han ser att jag tagit den enda dubbelsängen.
”That’s so unfair.” gnäller Harry och ser på mig med stora ögon, som om jag skulle langa över sängen till honom då. Jag skrattar rått och pekar utåt lägenheten.
”Life is unfair.” motar jag bort honom. Harry suckar igen och vänder ryggen mot mig för att leta upp ett annat rum. Zayn går förbi dörröppningen med sin väska, ett välinriktat långfinger flyger iväg mot mig. Gesten får mig att flina ännu bredare. När jag väl packat upp lite, och vikt in några få saker i garderoben och hängt in skjortorna så tar jag mig tid att se. Se alla de fina trädetaljerna som ligger inslagna i väggarna eller sängen. Alla ytor jag lägger handen på är lena och doftar nybyggt. Lakanen är välpressade och sängen ser väldigt inbjudande ut. Men jag har inte tid att sova nu, jag och de andra ska ha pizzakväll på rummet och sedan kommer säkert Louis sätta igång ett party. Frestad sliter jag mig från sängen och går ut i våningen igen. Harry och Zayn har fått ta rummet vägg i vägg med mitt. Det innehåller bara en våningssäng, där Zayn tagit överslafen före Harry. De knorrar båda två över att jag tagit det största rummet och först och främst, den största sängen.1. Never Gonna Happen
Söndag 22/12 – 2012
Det här kommer aldrig gå. Aldrig. Det ömmar i knäna när jag böjer på dem för att sticka in liftbygeln mellan benen. Snön under brädan gnistrar sådär magiskt så att man blir trollbunden av lystern. Luften är sval och solen glimtar bakom de snötunga granarna. Det rasslar till i liften när jag passerar första stolpen. Balansen sviktar och jag sparkar till bakom brädan för att uppnå balans igen. Hela min kropp gungar men balansen återupptas. Fannys ord ekar i huvudet ”Se till att ha en fifty-fifty-vikt på fötterna, det hjälper”. När jag är säker på balansen kastar jag en blick bakåt, Fanny står med telefonen intryckt under sidan av hjälmen och pratar med någon. I liften, på brädan. Det är så orättvist, hon har åkt bräda någon gång mer än mig, men är så sjukt mycket bättre. Ännu en stolpe passerar och jag konstaterar stolt att jag inte ligger med näsan i en snödriva än, vilket jag gjort de tidigare åken.
”Cindy!” Ropet får mig att rikta uppmärksamheten bakåt. Fanny vinkar långt där bak och jag mister koncentrationen för ett ögonblick och vinglar till ordentligt. Foten sätts snabbt ner i backen och jag vinglar lite mer, och sedan lite mindre för att sedan ha koll igen.
”Aa!” ropar jag tillbaka och riktar blicken framåt igen. Pisten korsar liftspåret lite längre fram, tur att det är åkarna som måste se upp för liften. Men man vet inte med turister, vissa bara åker utan att ha någon som helst respekt för någon annan.
”Pappa säger att vi måste ta oss tillbaka till Björnens System nu, han kommer snart och hämtar oss!” Fanny lägger ner mobilen i fickan igen och ser på mig. ”Se till att inte ramla nu!”
Se till att inte ramla nu, det är lättare sagt än gjort när liftspåret sluttar mot båda sidorna och är extremt hala. Brädan smattrar mot tjälen. Jag fäster blicken vid liftens slut. Det stora hjulet som drar byglarna upp och sedan transporterar dem ner, närmar sig sakta men säkert. När tjugo meter återstår känner jag hur brädan börjar kana utåt kanten. Trött försöker jag vinkla upp den, men stålkanterna reagerar inte och jag vinklar upp den ännu lite. Sista stolpen innan avstigning närmar sig och jag ser hur jag kommer åka in i den. Jag krokar frenetiskt av bygeln från benen och kastar mig ner i snön på sidan. Fanny kommer snart skrattande och ropar över axeln att jag får gå de sista metrarna upp, det finns ingen tid att åka om hela backen och ge allt ett nytt försök. Förnärmat fnyser jag och börjar lirka med bindningarna. Mina fingrar blir snabbt stela när de trippar i snön, samtidigt som jag river i låsningen som håller fast mina fötter. Fanny är redan uppe innan jag börjat gå. Min blick söker sig runt axeln på mig själv, och jag upptäcker baksidan av det berg jag bor vid. Det är inte speciellt högt. Men det vita täcket lyser bländande vitt och långa skuggor bildas neråt Fröå Gruva. Det är här jag bor. Storstadsmänniskor kallar det ”en bländande vinterort där det finns tusentals möjligheter till ett bättre liv”, det låter som om de beskriver Amerika. Åk hit och bli det du vill. Faktum är att det är jobbrist i lokalbefolkningen. Konstigt, eller hur? Men vi ska inte klaga, vi lever på turisterna och älskar nog innerst inne att ha dem här. Jag ser upp och inser att jag kommit upp på krönet. Fanny sparkar bortåt nästa backe som kopplar ihop Rödkullen och Björnen. Backen visar sig vara isig och nästan omöjlig att åka i. Jag vurpar flera gånger innan jag tar mod till mig, kryper ihop till en boll och sätter full fart ner för backen. Fanny kommer efter i stora, eleganta svängar. Hennes hår flyger utanför hjälmen och jag ser avundsjukt på henne, igen. Vi tar av oss brädorna och bär dem under armen tillbaka mot skiduthyrningen. Hon har en egen bräda, men jag hyr fortfarande. Hon överröser mig med beröm för dagen, och orden lindrar smärtan i rumpan.
”Ska du till stallet, eller ska du hem?” frågar jag och börjar snöra av mig de svarta skorna. Hon tvinnar en rödskinande slinga hår mellan fingrarna och funderar lite.
”Direkt till stallet, pappa tog med sig allt i bilen.” Jag suckar, det betyder att jag inte kan åka med henne hem. Hon ser lite stressat på klockan och stampar lätt med foten. ”Du kan gå, han väntar säkert.” säger jag och kollar upp från den överintressanta skon. Hon nickar och vi ger varandra en snabb kram innan hon vinglar ut med sin bräda i högsta hugg. Med ett mödosamt ryck drar jag av med pjäxan och stoppar ner foten i mina ullskor. Det värmer genast om fötterna och jag njuter, ända fram tills en man snubblar över mitt utsträckta ben. Ha skriker något på vad jag tror är ryska, men det var hans fel att han inte såg sig för. En tjej i personalen ber mig samla ihop sakerna och lämna dem på bänken jag sitter på. Harmlöst rycker jag på axlarna och drar av mig hjälmen för att kunna knöla ner vantarna i den. Allting dryper av smält snö och jag gissar att jag har världens fläck på ändan efter alla gånger jag landat på den.
En ensam pappa med sin dotter plogar sig ner för den flackaste barnbacken. Jag går i ungefär i samma takt som dem, även fast de har haft försprång. Liften rullar också sakta förbi mig, allting tyder på att dagen börjar lida mot sitt slut. Värmestugan ser överfull ut. Det ligger saker i fönstren och jag svär att jag kan känna lukten av mikrad falukorv och choklad med mjölkskinn. Min klädsel står inte ut så mycket. Jag har samma jacka i skolan som när jag åker skidor, en jibbarjacka. Den hade fångat mina ögon direkt nere på Sweet, en butik nere på nedre torget. Den korsas av vinröda och ljuslila, breda ränder. Byxorna är beigea. Innanför den öppna jackan har jag en blå microfleace och Burton’s nya underställ, det jag fick i julklapp. Ryggskyddet dinglar tillsammans med min hjälm i högerhanden. Håret måste se ut som ett kråkbo, det har torkat och blivit blött om vartannat. Det hänger troligen kvar i tofsen jag haft det i förut, men i ögonvrån ser jag de skarpa lockarna som alltid blir till om håret torkat snabbt. Ryggskyddet använder jag inte. Det är bara för syns skull när jag åker hemifrån, så att mamma tror att jag har det på mig.
Till min stora lycka kommer skidbussen knappt två minuter efter att jag ställt mig på hållplatsen. Medan den vänder borta vid en korsning granskar jag personerna jag står tillsammans med på hållplatsen. Först en kvinna som står i en tajt, rosa jacka. Hon har mörkt läppstift på sig och jag ser tydligt lagren av mascara som är slarvigt kladdade innan dagen i backen. Fullkomligt onödigt att ha smink i backen, det irriterar bara. I hennes hand står en sjuåring krokad. Han drar i henne och gnäller på något som är typiskt för Stockholms innerstad. Jag känner igen sättet att prata från mina gudföräldrars dotter, hon pratar på precis samma sätt. Sen står det tre tjejer i mjukisbyxor och med håret uppsatt i varsin stökig knut. De har troligen varit och städat i lägenheterna som ligger utspridda i Björnen. Precis sådär såg jag ut förra våren när jag var uppe och jagade dammråttor under sängarna. Sen hinner jag inte tänka så mycket mer. Bussen har vänt och bromsar in framför oss. Mamman med sminket håller tillbaka sin unge och varnar honom för att gå på innan alla klivit av. Istället för att vänta på att någon ska gå av slingrar jag mig framåt till den främre dörren och ställer mig på kö efter tjejerna jag nämnt tidigare. På närmare håll ser jag att deras nagelband är uppluckrade, på grund av putsen säkert.
Chauffören som är en ung och mycket trevlig man vinkar de tre tjejerna ombord. Björnen är ändstation och därför är bussen tom när det blir dags för mig att kliva på. Tjejerna berättar i stora drag att de jobbar vid Skistar, den största pistansvarigen i hela Sverige, och att de råkat glömma sina liftkort hemma. Chauffören ler och säger att det är gratis i december hur som helst. Tjejerna suckar lättat och tackar honom hjärtligt. Han säger att det inte är något att tala om. Jag håller upp mitt liftkort och han släpper mig ombord, därefter alla andra. Tjejerna smäller ner på barnvagnsplatsen, men jag fortsätter längre in och slänger mig ner på ett säte närmast fönstret. Bussen fylls snabbt men ingen sätter sig bredvid mig. Det är skönt om jag ska vara ärlig. Det värker i hela min kropp och tanken på att prata med en tråkig turist gör att huvudet också vill smälta ihop i en hög på golvet. Familjen framför mig som består av en tonårsson, två små flickor och en mamma med hennes väninna pratar ivrigt om resturanger på torget. Jag avstår lusten att häva ur mig någonting om min pappas restaurang som ligger mitt på Åre Torg. Istället plockar jag fram telefonen och bläddrar sakta igenom alla bilder. Sen väljer jag en som jag pumpar ut via Instagram. Min näst likade bild någonsin, wow. Jag är inte imponerad.
Busschauffören hade lovat mig att stanna mitt på motorvägen där det finns varken trottoar eller dike och släppa av mig, men så blir det inte. Han kör förbi den stationen och jag får kliva av uppe vid Kabinbanan. Den lift som tar folk högst upp på Åreskutan. Jag klättrar upp för backen till pappas andra restaurang (det är hans grej, han äger den med några andra snubbar). En känsla av coolhet lägger sig över mig när jag häver upp dörren mitt i nyllet på en ordningsvakt. Han ser barskt på mig men ser till att jag får komma in. Skumt med tanke på att den galna afterski’n snart börjar. Pappas ena kompanjon, Simon, står som hovmästare och pratar med några tjejer. Han verkar så glad, uppfylld på något sätt. Ingen som inte känner honom vet anledningen. Jag vet. En liten man går förbi bakom Simon, eller man kan inte kalla honom man. Snarare pojke, lika sockersöt att han skulle kunna få vilken tjej han än vill ha. Men hans ansikte är avundsjukt när han blänger på tjejerna. Tjejerna som snackar med hans pojkvän. Den lilla killen heter hur som helst Charlie, onödig fakta. Han och Simon är ett par sedan ett år tillbaka, trots att de berättade först förra månaden.
Jag stegar fram till Simon och frågar vart pappa är, han viftar lite med ena handen och anser att ”din fader är nere och köper hem lite mjölk till dig och lillebrorsan”. Jag suckar, den där varma chokladen blev inte av idag heller. Jag tackar honom och går mot dörren igen, passerar ordningsvakten och går runt på baksidan för att fundera på ett sätt att ta mig hem. En inre röst ekar inom mig Gå. Den har rätt i att jag bara har runt en kilometer hem, varav är väldigt kort. Men benen bär knappt. Efter lite slit drar jag mig i alla fall hemåt.
~
Uttryckslöst häller jag upp lite av den avslagna läsken som står på skrivbordet. Den smakar sliskigt och fastnar på tänderna. Med glaset i ena handen sätter jag på datorn och slänger upp fötterna på skrivbordet. Datorn startas segare för varje dag. För varje ord som skrivs i mina dokument tar det en hundradels sekund längre tid att starta datorn, det vore i alla fall en rimlig teori. Jag tar ännu en klunk av läsken, det känns nästan som om jag är en alkis som tar sina första klunkar sprit, för läsken piggar upp mig lite. Väggarna stirrar tomt på mig, jag saknar känslan av att vara iakttagen av fem par ögon med blandade färger. Storstädningen dagen innan hade resulterat i att alla affischer på det där pojkbandet åkt ner, förutom den i taket som sitter alldeles för högt upp. Rummet känns i alla fall rimligt att bo i igen. Man kan andas, nästan. Med ett stön viker jag in benen igen och böjer mig mot fönstret för att öppna det, bara en glipa så att kylan inte svämmar in.
Svarta prickar rör sig fortfarande i backen. Det betyder att några kommer vara ihärdiga till nattskidåkningen. Datorn plingar till och jag böjer mig över tangentbordet. Fingrarna visar tydligt att jag ska in på Google Chrome och sedan in på Facebook, Dayviews och Twitter. Jag skriver in alla lösenord, samma till alla och ser efter om det finns några nyheter. Det tjatas något förskräckligt om att Niall ska dejta någon tjej just nu. Så typiskt. Aldrig ska folk kunna hålla käften. Harry ska tydligen också dejta någon, hon Swift. Men låt honom göra det då. Tanklöst scrollar jag på Twitter och tar sedan fram ett dokument för att börja skriva på min pågående fanfic. Harrys dotter som upptäcker att hon är hans dotter sexton år gångna i hennes liv. Jättedramatiskt, verkligen. Att jag ens lägger tid på det här. Om jag hade joggat tiden istället för att skriva skulle jag vara en fotomodell vid det här laget. Men jag älskar att skriva, plus att det höjer mitt svenskabetyg på något mysko sätt.
Harry har tydligen varit på någon semester med Swift borta i Utah. Varför åka dit när det finns ett ställe som Åre? Jag skrattar tyst för mig själv och fortsätter skriva. Men i mitt undermedvetna drömmer jag mig bort om vad som skulle hända om One Direction anlände vid Östersunds flygplats för att spendera en vecka i Åre. Fast varför skulle dem göra det? Åre är litet i jämförelse med Banff, Chamonix och Verbier. Men fantisera kan man alltid göra.
Jag suckar och ser ner på dokumentet. Några få meningar står uppradade med tomma ord som fyller en påhittad vardag. Efter lite tvekan raderar jag allt och börjar om, denna gång med mer flyt. Det finns så mycket att hämta från tomma luften. En persons andning kan ta upp en halv A4sida. Jag njuter när jag skriver, och samtidigt hettas jag upp av ett bråk på Dayviews. Jag dricker lite mer av läsken och känner hur kroppen blir mer och mer seg. Det värker för varje finger jag slår ner på tangenterna. Klockan är bara runt halv nio, men ögonlocken håller ändå på att falla ihop. Det är jullov, vilket resulterar i att jag oftast går och lägger mig runt två på natten. Bara för att man kan gå och lägga sig då. Trött släpar jag mig ner för trappan och går fram till kylen, brer snabbt en tunnbrödmacka som jag trycker i mig. Därefter borstar jag tänderna och går upp igen.
Sängen känns som en gammal vägg. Affischen stirrar ner på mig från taket. Fem killar som ser ut att ramla ut från taket. Louis känns så nära och ser så verklig ut att jag skulle kunna röra vid honom. Men det kan jag inte, det krävs två meter och en levande Louis för det. Mina ögon faller ihop och jag somnar i en tung, dåsig sömn.
