Detta har hänt:

Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.

---

 Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Förvirrat så försöker jag hitta lampknappen och vinklar sedan upp lampan i taket. Affischen på killarna hänger kvar och det ser fortfarande ut som om de ska ramla ut och lägga sig bredvid mig i sängen, men det har de ju aldrig gjort förut. Jag stirrar på telefonen några sekunder och försöker lista ut vem som ringt. Det måste varit Niall, eller Harry i och för sig, men varför skulle han ringa så sent? Kanske hade de bara druckit lite för mycket under kvällen och bestämt sig för att busringa någon så tidigt på morgonen som de skulle orka att ta sig upp till, eller hålla sig vakna till. Men det kändes konstigt att jag skulle bli utvald av deras troligen överdrivet långa telefonlistor. Plötsligt hörs ett skall från undervåningen och jag flyger nästan ur sängen. Att hundarna skäller är som en reflex att se efter vad som är utanför. Dock är de inte att lita på eftersom de inte skällde när någon snodde pappas bil, men det är en helt annan historia. Jag snubblar fram över min dator och lite godispapper som varit virat runt godiset i julstrumpan två dagar tidigare. Julafton känns helt plötsligt så meningslöst, och telefonsamtalet från Harry tidigare under natten hade verkligen fått mig att undra. Om han var gay och kär i Louis så skulle det innebära att även Larry vore äkta, och det är en omöjlighet. Det finns inte en chans att Eleanor och Louis inte är ett par. Harry måste ha varit full, men hans röst hade samtidigt låtit så bruten och ledsam. Som om han släppte en stor sten från sitt bröst som rullat runt och krossat honom inifrån i evigheter. 

Hundarna står i fönstret och skäller utåt. Jag kniper åt dem runt nosen och sopar undan dem med handen för att få tyst på dem. Förhoppningsvis sover mamma med hörselproppar så att hon inte hör mig, men möjligheten att hon gör det finns ju fortfarande. Hundarna gnyr lite under sitt röda fleecetäcke och jag morrar tillbaka på dem. Snart tystnar det och jag spanar ut genom fönstret. På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

   ”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta. Det känns som om jag precis blivit frågad om en gratis rymdresa, fast mycket bättre. Men konstigt nog känns det inte särskilt speciellt att han frågar, inget kan förvåna mig längre. Jag pekar på hans jacka och hans skor och pekar sedan upp för trappan. Han tar upp allt i famnen och tassar efter mig uppför trappan. 

”Do you have an iphone 5 charger?” frågar han och jag rynkar på ögonbrynen. 

”Yeah, my brother has one” säger jag långsamt och öppnar dörren till mitt rum. Harry skramlar in och lägger sina saker precis innanför dörren. Jag låter handen löpa längst min lillebrors rumsdörr och öppnar den försiktigt. Han vänder på sig och säger något i sömnen, men det är ohörbart. Hans telefon ligger kopplad med hans laddare på sängbordet och jag kikar hur mycket batteri han har. Jag bestämmer mig för att 92% får räcka innan jag snor laddaren av honom och går in till Harry. Han står villrådig mitt i mitt rum och försöker akta sig så att han inte ska slå i taklampan som jag valt att hänga ganska lågt. Metodiskt plockar jag fram papper och penna och lite gammal tejp och skriver snabbt en lapp som jag tejpar upp på dörren. Med stora bokstäver förklarar jag att ”JAG VILL SOVA, STÖR MIG ENDAST VID VULKANUTBROTT”. Den hänger på tvären när jag stänger dörren och låser den med en sax i nyckelhålet. Harry kollar fundersamt på mig. 

   ”I don’t want anyone to see you” säger jag och sätter mig på min obäddade säng. Han tar av sig byxorna och tjocktröjan och viker ihop dem till en liten hög ovanpå kappan. Endast i en tanktopp och kalsonger står han framför mig i det dova ljuset och stirrar förvirrat. Jag trycker in mig mot väggen och bereder plats bredvid mig. Han sätter sig först innan han lägger sig ner. 

”Is this okay?” frågar han och jag nickar trött. 

”Sure” mumlar jag. 

”Sorry for kissing you” säger han och greppar efter något att lägga över sig. Jag tilldelar honom en liten del av mitt täcke och ruskar på axlarna. 

”That was really dumb” håller jag med. ”Why did you do it?” frågar jag och stirrar nyfiket på hans nacke genom mörkret. Det blir tyst och först tror jag att han somnat bredvid mig. 

”I was lonely, and I wanted to prove something for Louis” säger han sedan, långsamt och med hes röst. 

”Prove what?” frågar jag. 

”I can’t tell you” viskar han sorgset ”It could kill us” lägger han till, och jag inbillar mig att jag hör ett leende i hans röst. Vi ligger tysta sedan. Minuterna passerar och luften andas runt om oss. Den är sval eftersom jag låtit fönstret stå öppet för en gångs skull. Han andas som om varje andetag är en plåga, och jag känner mig mer och mer inträngd innanför honom. 

”Cindy?” frågar han igen. Jag muttrar något till svar och försöker att vakna ur halvsovandet jag slagit till med. ”Can you hold me?” frågar han tyst. Jag rycker till, och är plötsligt glad att jag inte håller i honom. ”Like just put your arm around me, I feel so alone” lägger han till och jag hasar mig tveksamt närmare honom. Hans värme genomstrålar mig och jag lägger min arm över hans revben och runt hans bröstkorg. Det dunkar mjukt från hans hjärta när han är så nära och mitt öra ligger mot hans rygg. Hans andetag blir lugnare och kroppen mindre spänd. Vi delar en egen liten värld under täcket, bara ett tillfälle där han får känna sig trygg och tänka. 

Och just i det ögonblicket så kändes han inte som Harry Styles, bara som en vilsen pojke med ett brustet hjärta.

Idag blev det ett kortare kapitel, men jag kunde inte komma på något sätt att förlänga det här och jag ville att det skulle vara så rent och äkta som möjligt, så jag hoppas att ni förstår! 

Idag är det storm här i Åre, det var det igår också. Snön viner runt husknutarna och jag fick plocka fram min vintermössa på nytt. Jag åkte upp till Cooperhill också för att fika och kolla runt lite på hotellet för att hitta inspiration, men det var stängt så jag kom tyvärr inte in. Försökte ta lite bilder på vägen upp, men snön ven så förfärligt så resultatet blev ju lite sådär.

Tack för alla kommentarer! Fortsätt med det! Det var sjukt kul att se att ni hållit er kvar här även fast jag inte skrivit, så tack för det! 

Detta har hänt:

“That’s right, and if you gonna hang around with El I can have some fun myself!” Harry skriker plötsligt igen och jag tar ett steg tillbaka.

“I need to hang out with her, it’s-” Harry avbryter Louis igen med en hög suck och Louis går emot honom och försöker lägga sin hand på hans arm. Harry drar sig undan.

“Don’t touch me.” säger han argt och lutar sig mot den kaklade väggen igen. Louis mörknar igen och jag börjar faktiskt fundera på vem av dem som kommer överleva när det kommer till den fysiska striden. “I’m done Louis, done with us.” Det är som om hela världen stannar när han säger det. Louis mun faller öppen och han stirrar rakt in i Harrys ögon. Deras värld snurrar till och Harry skakar lite på huvudet utan att släppa iväg Louis. “Sorry.”

Jag slår in huvudet i väggen bakom mig fler gånger, den här gången hårdare och snabbare än innan. Smärtan känns bra, det är något som skakar om tankarna och får dem att verka obegripliga för några sekunder. Skärpet på kappan skär in i min midja och jag lossar på det och sträcker ut benen framför mig. Ett par torkade tårar glänser på min kind och jag drar ett djupt andetag. Jag sluter ögonen för några sekunder, men bilden av Louis chockade ansikte har bränt sig fast och jag öppnar flämtande ögonen igen. Jag kan tyda Louis ögon mer än någon annan, och de säger så mycket. Men för en skenande sekund verkade han bara... borta. Sliten från verkligheten och kastad ut i världsrymden, och det av mig. En hulkning tränger fram genom min strupe tätt följt av fler. Tårarna börjar obehindrat rinna igen, men ett par tysta dunsar från trappan ovanför mig ekar till. Några strilar damm singlar ner på mig och jag hostar till med handen tätt tryckt mot munnen för att hindra de ljud som möjligtvis skulle kunna ta sig ut. Personen som gått i trappan försvinner bortåt och jag tillåter mig själv att andas igen. Väggen bakom mig är i kallt skiffer och stenarna skär in i min rygg. Huvudet börjar bulta igen och jag sjunker ihop. 

”Harry Styles, how could you?” mumlar jag för mig själv och pillar lite på ett hål som börjat bildas på knäet i mina jeans. Tankarna börjar snurra i mitt huvud igen, och tyvärr minns jag vartenda ord som utväxlats mellan mig och Louis under natten. Niall hade dessutom varit vittne till det, varför hade han varit det? Desperat försöker jag komma på om jag verkligen menat det jag sagt till Louis. Vi hart diskuterat det förut, allt det här om Eleanor och honom, och inte minst Modest!. Speciellt jag har dragit fram förslaget att bara göra det; komma ut. Men Louis har alltid skruvat på sig och påmint mig om kontraktet våra namn står skrivna på i svart bläck. Om vi skulle bryta mot kontraktet och komma ut så skulle Modest! ha rätt till att stjäla alla i bandet på de pengarna vi får i lön och sedan har de även hotat med att splittra bandet. Under just det mötet så hade de andra tre suttit med, och trots att ingen av dem erkände så såg jag hur svetten bilade pärlor i Nialls panna och hur Liams händer började slira när han gned dem mot varandra. Det finns inte en chans att vi sviker dem, de är alltför värdefulla för oss. 

Telefonen glider i mina händer när jag drar fram den ur fickan. Den tunna glaset på skärmen blir blött av svetten som sipprar fram mellan mina fingrar och jag torkar flera gånger av den mot min tröja. Hela min kropp skakar och hjärtan pressar fram blodet snabbare och snabbare för varje slag. Mitt medvetande dunkar mot min tinning och jag slår in huvudet fler gånger i skiffern bakom mig. Jag skriver in en mening på twitter men raderar den gång på gång. Aldrig har ord låtit så starka; så farliga.  

”I need to talk to you.” mumlar jag mot telefonen. 

”Vem är det?” hennes röst är hes och hon låter förvirrad. 

”Cindy, I need to talk.” upprepar jag och jag hör hur det prasslar till i telefonen. 

”Who is it?” säger hon, den här gången förstår jag. 

”It’s Harry.” 

”Why are you calling me, she’s 3 o’clock?” 

”I need to tell you something...”

”What do you need to tell me?” muttrar hon. 

”Our kiss were a misstake.” 

”Wait, what?” 

”Cindy, I- I am...” börjar jag. 

”An arsehole.” avslutar hon med bruten röst.  

”Yeah, and I am gay.” 

”You’re what?” 

”I am gay.” Det blir tyst på andra sidan luren och jag misstänker att hon lagt på, men snart hör jag hennes andning på andra sidan igen. För en sekund ändrar jag mig, varför berättade jag det för henne? Som Niall skulle ha sagt: hon kan sprida det över hela internet på mindre än tio sekunder; och få folk att tro henne. Men just nu, precis nu, finns det ingen annan att berätta för. För Louis är den personen jag skulle berättat för, men just om just det här är han otroligt onödig i sammanhanget; ändå är han viktigare än någon annan.  

”Perdon?” 

”I’m in love with Louis, Cindy.” Sen bryts samtalet och hon är borta. Jag ser ner på telefonen och ser att den är död, och skärmen är svart. Svetten börjar droppa från min panna igen och jag sväljer hårt. Långsamt kryper jag fram från skrymslet under trappan. Med en snabb blick försäkrar jag mig att ingen finns i närheten innan jag smyger upp för trappan. Min svarta kappa fladdrar bakom mig och mina boots knarrar mer än vanligt. Nyckelknippan skramlar för att jag inte kan hålla den still när jag trycker in nyckeln i låset och vrider om. Jag låter dörren stå öppen så att den inte ska låta när jag stänger den och smyger sedan försiktigt framåt. Luften fylls utav snusningar och jag kikar in i Nialls rum som ligger till vänster. Hans dörr står på glänt och rummet är nästan helt svart. Ett svagt ljus från fönstret gör så att jag kan urskilja två personer i sängen. Närmast fönstret ligger Louis hopkurad till en boll och han trycker en kudde mot sin mage. Niall ligger bredvid honom och hans fingrar stöds upp av Louis revben. Jag sväljer igen. Jag vill att det är jag som ligger där bredvid Louis och trycker honom emot mig. Viskar saker som får honom att bli trygg. Men nu är jag hans fiende, och allt är mitt fel. Han sover i tron om att jag övergivit honom för alltid, att han inte duger åt mig mer. Problemet är bara det att han bidrar till den viktigaste pusselbiten i hela mig; hjärtat. Utan honom fungerar inte min kropp och jag blir hjärtlös. Och för varje gång han är med Eleanor känns det som om pusselbiten han bidrar med slipas ner lite och passar mindre och mindre i det hål som den är menad att fylla upp. Det blir ett ensamt hål där hjärtat borde sitta, trots att han alltid funnits hos mig i slutändan. 

Snabbt överväger jag om jag bara borde gå och lägga mig, men jag vill inte vara här när Louis och de andra vaknar på morgonen. Jag vill inte bli ställd till svar mot dem, för jag vet att de kommer ta Louis sida. De är för rädda om sitt eget skinn, och det beskyller jag dem inte för. Jag kan ju bara tänka hur det skulle varit om Niall och Zayn varit ihop, och Perrie i sin tur varit en täckmantel för det hela. Det låter bara absurt, men det är en möjlig väg. Jag sjunker ihop intill telefonen som finns i hotellrummet och knappar in #9 för att kopplas till receptionen. Det dröjer några signaler innan en ung kvinna svarar. Avvaktande fuktar jag mina läppar och ber henne att beställa upp en taxi. 

”Eh sure, what’s your name sir?” frågar hon trött, men ändå vänligt. Jag tvekar på hennes fråga och försöker komma ihåg namnet jag går under medan semestern pågår. Det byter vecka till vecka och är alltid krångligt att hålla reda på. 

”Ian Smith ma’am” svarar jag och suckar, glad för att jag kom ihåg det egentligen simpla namnet. Hon lägger på och jag rafsar ihop lite saker jag skulle kunna tänkas behöva, och det resulterar tillslut bara i en penna. Jag är en sådan person som gillar att stoppa ner något i fickan innan jag går ut. Det kan vara vad som helst: en penna, några tuggummin, min parfymflaska eller nyckeln till min balkong. Jag vågar inte öppna dörren in till mig och Zayn i fara för att Zayn ska vakna, vilket det troligen inte finns en risk till, så jag struntar i att ta med mig en telefonladdare. När pennan och telefonen är på plats i fickan så smyger jag ut igen och stänger tyst dörren bakom mig. En ficklampa riktas mot mig när jag tassar ner för trappan och jag ryggar lite bakåt mitt i steget. Den riktas bort och en nattvakt nickar ursäktande mot mig. Jag nickar tillbaka och skyndar sedan ut genom entrén som öppnats bara för mig. En taxi har svängt upp på uppfarten och jag skakar fram min klocka under rocken, men det är alldeles för bländande ljus från bilen för att jag ska kunna se visarnas position. Klumpigt klämmer jag mig in i baksätet och frågar efter Cindy Olovssons hus. Chauffören suckar och nickar lite, han verkar inte så pepp på att köra ner mig till byn så tidigt på morgonen. Jag sneglar på klockan han har ovanför sin radio. Den visar 03:29, så det är ingen tvekan om att han hellre åker hem och sover. 

”Can I borrow your phone mate? I need to call my friend” frågar Harry och fäster blicken på chauffören genom backspegeln. Han sneglar tillbaka på mig och skakar långsamt på huvudet. 

”I don’t think so buddy” säger han och skrattar tyst. Jag himlar med ögonen och drar upp några skrynkliga sedlar från rockens innerficka. 

”Come on, I can pay you for it” säger jag och mannen ser misstänksamt på mig. 

”Okay, but it must be quick” säger han och räcker sin telefon bak till mig. Jag låser upp den och lyckas få fram hennes telefonnummer på google. Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.