Detta har hänt:

Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.

---

 Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Förvirrat så försöker jag hitta lampknappen och vinklar sedan upp lampan i taket. Affischen på killarna hänger kvar och det ser fortfarande ut som om de ska ramla ut och lägga sig bredvid mig i sängen, men det har de ju aldrig gjort förut. Jag stirrar på telefonen några sekunder och försöker lista ut vem som ringt. Det måste varit Niall, eller Harry i och för sig, men varför skulle han ringa så sent? Kanske hade de bara druckit lite för mycket under kvällen och bestämt sig för att busringa någon så tidigt på morgonen som de skulle orka att ta sig upp till, eller hålla sig vakna till. Men det kändes konstigt att jag skulle bli utvald av deras troligen överdrivet långa telefonlistor. Plötsligt hörs ett skall från undervåningen och jag flyger nästan ur sängen. Att hundarna skäller är som en reflex att se efter vad som är utanför. Dock är de inte att lita på eftersom de inte skällde när någon snodde pappas bil, men det är en helt annan historia. Jag snubblar fram över min dator och lite godispapper som varit virat runt godiset i julstrumpan två dagar tidigare. Julafton känns helt plötsligt så meningslöst, och telefonsamtalet från Harry tidigare under natten hade verkligen fått mig att undra. Om han var gay och kär i Louis så skulle det innebära att även Larry vore äkta, och det är en omöjlighet. Det finns inte en chans att Eleanor och Louis inte är ett par. Harry måste ha varit full, men hans röst hade samtidigt låtit så bruten och ledsam. Som om han släppte en stor sten från sitt bröst som rullat runt och krossat honom inifrån i evigheter. 

Hundarna står i fönstret och skäller utåt. Jag kniper åt dem runt nosen och sopar undan dem med handen för att få tyst på dem. Förhoppningsvis sover mamma med hörselproppar så att hon inte hör mig, men möjligheten att hon gör det finns ju fortfarande. Hundarna gnyr lite under sitt röda fleecetäcke och jag morrar tillbaka på dem. Snart tystnar det och jag spanar ut genom fönstret. På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

   ”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta. Det känns som om jag precis blivit frågad om en gratis rymdresa, fast mycket bättre. Men konstigt nog känns det inte särskilt speciellt att han frågar, inget kan förvåna mig längre. Jag pekar på hans jacka och hans skor och pekar sedan upp för trappan. Han tar upp allt i famnen och tassar efter mig uppför trappan. 

”Do you have an iphone 5 charger?” frågar han och jag rynkar på ögonbrynen. 

”Yeah, my brother has one” säger jag långsamt och öppnar dörren till mitt rum. Harry skramlar in och lägger sina saker precis innanför dörren. Jag låter handen löpa längst min lillebrors rumsdörr och öppnar den försiktigt. Han vänder på sig och säger något i sömnen, men det är ohörbart. Hans telefon ligger kopplad med hans laddare på sängbordet och jag kikar hur mycket batteri han har. Jag bestämmer mig för att 92% får räcka innan jag snor laddaren av honom och går in till Harry. Han står villrådig mitt i mitt rum och försöker akta sig så att han inte ska slå i taklampan som jag valt att hänga ganska lågt. Metodiskt plockar jag fram papper och penna och lite gammal tejp och skriver snabbt en lapp som jag tejpar upp på dörren. Med stora bokstäver förklarar jag att ”JAG VILL SOVA, STÖR MIG ENDAST VID VULKANUTBROTT”. Den hänger på tvären när jag stänger dörren och låser den med en sax i nyckelhålet. Harry kollar fundersamt på mig. 

   ”I don’t want anyone to see you” säger jag och sätter mig på min obäddade säng. Han tar av sig byxorna och tjocktröjan och viker ihop dem till en liten hög ovanpå kappan. Endast i en tanktopp och kalsonger står han framför mig i det dova ljuset och stirrar förvirrat. Jag trycker in mig mot väggen och bereder plats bredvid mig. Han sätter sig först innan han lägger sig ner. 

”Is this okay?” frågar han och jag nickar trött. 

”Sure” mumlar jag. 

”Sorry for kissing you” säger han och greppar efter något att lägga över sig. Jag tilldelar honom en liten del av mitt täcke och ruskar på axlarna. 

”That was really dumb” håller jag med. ”Why did you do it?” frågar jag och stirrar nyfiket på hans nacke genom mörkret. Det blir tyst och först tror jag att han somnat bredvid mig. 

”I was lonely, and I wanted to prove something for Louis” säger han sedan, långsamt och med hes röst. 

”Prove what?” frågar jag. 

”I can’t tell you” viskar han sorgset ”It could kill us” lägger han till, och jag inbillar mig att jag hör ett leende i hans röst. Vi ligger tysta sedan. Minuterna passerar och luften andas runt om oss. Den är sval eftersom jag låtit fönstret stå öppet för en gångs skull. Han andas som om varje andetag är en plåga, och jag känner mig mer och mer inträngd innanför honom. 

”Cindy?” frågar han igen. Jag muttrar något till svar och försöker att vakna ur halvsovandet jag slagit till med. ”Can you hold me?” frågar han tyst. Jag rycker till, och är plötsligt glad att jag inte håller i honom. ”Like just put your arm around me, I feel so alone” lägger han till och jag hasar mig tveksamt närmare honom. Hans värme genomstrålar mig och jag lägger min arm över hans revben och runt hans bröstkorg. Det dunkar mjukt från hans hjärta när han är så nära och mitt öra ligger mot hans rygg. Hans andetag blir lugnare och kroppen mindre spänd. Vi delar en egen liten värld under täcket, bara ett tillfälle där han får känna sig trygg och tänka. 

Och just i det ögonblicket så kändes han inte som Harry Styles, bara som en vilsen pojke med ett brustet hjärta.

Idag blev det ett kortare kapitel, men jag kunde inte komma på något sätt att förlänga det här och jag ville att det skulle vara så rent och äkta som möjligt, så jag hoppas att ni förstår! 

Idag är det storm här i Åre, det var det igår också. Snön viner runt husknutarna och jag fick plocka fram min vintermössa på nytt. Jag åkte upp till Cooperhill också för att fika och kolla runt lite på hotellet för att hitta inspiration, men det var stängt så jag kom tyvärr inte in. Försökte ta lite bilder på vägen upp, men snön ven så förfärligt så resultatet blev ju lite sådär.

Tack för alla kommentarer! Fortsätt med det! Det var sjukt kul att se att ni hållit er kvar här även fast jag inte skrivit, så tack för det!