På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta.

---

 Det är mörkt i rummet och jag öppnar försiktigt ögonen. Min rygg värker och jag misstänker att jag legat fel under natten. Längst med min bröstkorg och mina ben ligger en annan människa. Jag hindrar en gäspning och drar åt mig armen. Louis kvider till och när jag ser konturerna av honom i sängen så kommer jag ihåg vad som hänt under natten och jag ångrar mig plötsligt för att ha dragit bort min hand. Det känns dumt, som om han behöver mig bredvid sig. Trots allt vaknar han inte och jag rullar över på rygg och stirrar upp i det mörka taket. Jag vet inte hur länge jag ligger där och stirrar, tyst lyssnandes på Louis’ svaga andetag. Ibland så rycker han till i sömnen och jag gissar att det är en mardröm som hänger sig kvar i hans sinne. Långsamt glider jag ur sängen och kryper fram till min klädhög på golvet. I fickan på mina jeans ligger min telefon och jag trycker på den. Klockan är bara nio och jag suckar. Liam har skickat ett sms om att han, Danielle, Zayn och Eleanor redan dragit ut i backen för att hinna till liftarna innan de öppnar. Jag suckar och kliar sig i hårbottnen. Den är fett och jag gnider fingertopparna mot varandra, äcklad av mig själv. Det rasslar i byxorna när jag drar på mig dem och jag håller händerna på fickorna så att småmynten däri inte ska väcka Louis. Med aningen dåligt samvete så tassar jag ut genom dörren. Det har börjat ljusna lite ute, så rummet ligger inte i komplett mörker. På bordet framför soffan står en skål halvfull med chips och popcorn blandat. Det verkar inte finnas mycket annat och äta, och frukosten stänger inom några minuter, så jag doppar ner handen i skålen och rafsar upp lite snacks i handen. Med ena handen full av chips och den andra fingrande på telefonen så slår jag mig ner i soffan och börjar scrolla bland alla meddelanden på Twitter. Det står bara samla gamla skit, det går inte ens att urskilja de intressanta tweetsen ur alla skitspalter hur som helst. Jag klickar in på min profil och skummar igenom vad jag skrivit. Jag har inte skrivit något sedan jag kom till Åre och träffade Cindy vilket känns dumt. Trött klickar jag på den lilla pennan i hörnet och börjar knappa in bokstäverna var för sig. 

Niall Horan @NiallOfficial 09:08 

What a night. Wow. 

På bara några minuter har tusentals andra konton retweetat det jag skrivit och dubbelt så många svar har skickats. Folk frågar vart jag är, om jag kan följa dem, konstaterar hur ful jag är och om jag brukar suga av mina bandkamrater. Ett fåtal gånger kan jag urskilja folk som frågar om hur jag mår.  Små meddelanden som dem kan få mig att le, men idag känns det inte som om något kan få mig att le. Det är tyst, ibland kan jag höra någon gå förbi i korridoren utanför. Zayn är ute och åker, så det är bara Harry som skulle kunna vara kvar inne på hotellet. Misstänksamt reser jag mig och går fram till Zayn och Harrys dörr. Den står på glänt så jag kan inte lägga örat mot den och försöka höra andetag genom dörren. Bävande för att Harry ska ligga där inne så tvekar jag om jag ska öppna. Allt han gjort mot Louis kvällen innan hade verkligen ändrat min bild av honom. Men som jag nämnt är han min ända lillebror, och det skulle innebära att jag skulle översvämmas av orolighet över att han kanske är borta ur sin säng. Efter att ha övervägt mitt beslut noga så gläntar jag ytterligare på dörren. Zayns tröja han haft på sig dagen innan ligger släng på Harrys underslaf där täckena är prydligt vikta. Det innebär att Harry antingen lämnat rummet innan Zayn, eller att han aldrig varit där inne och sovit i den. Mitt hjärta hoppar över ett slag, skräckslagen för vad som skulle kunna hända honom. Jag vet hur mycket han älskar Louis, och efter deras bråk så skulle han kunna vara kapabel till att göra vad som helst. Innerst inne hoppas jag ändå på att han inte är dum nog att somna utomhus efter att ha dränkt sig själv i sprit. Med skakiga händer tar jag upp telefonen och lutar mig mot dörrkarmen bakom mig. Den skär in i min ryggrad och jag byter position så att jag ska stå mer rakt upp mot den. Oroligt knappar jag in koden på min telefon men stannar sedan upp. Min bakgrundsbild ler mot mig. Snarare är det Cindy som ler mot mig. Hennes hår ligger i svaga lockar över hennes axlar och hon ler med hela ansiktet. Bilden tog jag igår, i hemlighet, under julklappsöppningen. Hon hade varit så perfekt just då, fram tills hon gick ut med Harry. Hur kunde hon göra så mot mig? Jag har koncentrerat mig så mycket på Louis och Harry-dramat att jag faktiskt glömt av min egen konflikt. Den om flickan jag erkänt mig vara förälskad i, hon som visat mig en vänskap med en flicka på högre nivå än bara ett fan. Hon som tagit sig tid för mig, slagit mig och kysst mig. Samtidigt som hon är varm och älskvärd är hon kall som is. En kvinna full av kontraster, svart och vitt, men också av grått. Sen inser jag det, stirrandes på henne, att jag aldrig haft ett brustet hjärta förut. Men hade hon och Harry betytt något för henne? Eller var han bara ännu en cool kyss i hennes samling. 

Besviket ruskar jag på huvudet och klickar in på kontaktlistan. Harrys namn står med stora bokstäver under favoriter tillsammans med de andra killarna och min familj. Jag trycker på hans namn och en ruta dyker upp på skärmen som visar att jag ringer. Signalerna är långa och piper till i örat vid jämna mellanrum. Efter tio signaler meddelar telefonen att mottagaren inte går att få tag på. Jag trycker på hans namn igen, vägrar att låta honom slippa undan. Telefonen meddelar samma sak, Harry tänker inte svara. För varje gång telefonen svarar åt mig och mitt samtal studsar tillbaka så blir jag mer och mer svettig och min blick flackar mer och mer i rummet. Tillslut så bläddrar jag ett namn nedåt och ringer den kontakten egentligen. Efter tre signaler brusar det till på andra sidan och personen ropar att jag ska vänta en sekund. 

”It’s Liam!” Han låter glad, som om ett leende är spritt runt om i hans skarpa ansikte och att ögonen tindrar i takt med snön. Jag vill inte förstöra den känslan för honom, men jag måste göra det. Vi har lovat varandra att alltid söka hjälp hos varandra först. 

”Hello mate. Is Harry with you guys?” Liam är tyst en sekund innan han kopplar vem rösten hör ihop med och sedan hör jag hur han skrattar åt något Eleanor sagt i bakgrunden. 

”Nah, why?” frågar han och jag sväljer. 

”I can’t find him, he’s gone” säger jag och riktar blicken ut till bakcen nedanför hotellet. En svag släplift stretar sig uppåt flacken och jag följer den stilla med blicken. ”Did Zayn see him this morning?” frågar jag sedan och Liam frågar vidare åt Zayns håll. 

”No he didn’t. Harry’s bed was already made when he leaved” säger Liam förbryllat. ”Have something happened?” frågar han sedan och jag skakar på huvudet. 

”I don’t think so, I was just wondering” svarar jag och försöker låta oberörd. ”But yeah, have fun today” säger jag mellan ett falskt leende och Liam som hälsar och lägger på. Jag suckar och knackar löst med knytnäven mot dörrkarmen. Bilden på Cindy glänser till igen och jag knäpper snabbt med fingrarna och klickar in på kontaktboken igen. Hon ligger under O, men det går snabbt att bläddra ner och  hennes namn blinkar på skärmen när jag ringer. Precis när jag ska lägga på så klickar det till i luren och ett lågt mummel strömmar genom luren. 

”Hey Niall” mumlar hon och jag känner hur jag blir varm i hjärtat av att hon säger mitt namn. Hon låter nyvaken och hennes röst är hes. Framför mig ser jag en bild av hennes rufsiga hår och tår som viker sig runt nederkanten på hennes täcke när hon sträcker på sig. 

”Hi Cindy, sorry for waking you up” säger jag mjukt och försöker lägga stressen över Harry åt sidan. Det prasslar i bakgrunden av telefonen och hon pausar lite. 

”Uhm there’s no worries” försäkrar hon trött. 

”Who is it?” viskar någon i bakgrunden och jag stelnar till, rösten är bekant och bilden jag försökt måla upp av en sömndrucken Cindy rasar samman framför mig. Harrys röst skulle vem som helst kunna urskilja var som helst. En långsam brittisk accent som är en av få i världen. En röst som jag så många gånger hört skaka av gråt och som jag varit så rädd för att höjas i ilska. 

”Oh” är allt jag kommer på att säga. Det prasslar mer i lakanen omkring dem. 

”Niall, it isn’t in the way you think” säger hon och jag rynkar pannan. 

”Of course it isn’t, I knew it-” 

”Listen to me, Ni” Harry har tagit över hennes telefon. Han låter mer vaken än hon. ”I didn’t want to wake you and Lou up so I sleeped here” Jag skakar på huvudet. Det ligger ingen logik i det, varför skulle han åka hem till henne av alla ställen? Han skulle lika gärna kunnat lagt sig på soffan utan att störa oss. ”You need to believe me” ber han. Jag suckar, tvekande om vad jag borde göra. 

”Well, that isn’t very easy” svarar jag känslolöst. Harry stönar till. 

”I promise you Niall, nothing happened” säger han. 

”He’s right Niall” hon låter avvaktande. ”I’m not his type anyway.” 

”And how do you-” börjar jag. Harry avbryter mig. 

”I told her-”

”Told her what?” snäpper jag av honom. 

”That I’m gay” svarar han tyst. 

”Oh...” åter igen har jag inget att säga. ”Well then, I’ll come down so we can talk” lägger jag till. ”Bye.” Jag är nära att lägga på. 

”Niall, eh, how’s Louis?” frågar Harry och jag biter mig hårt i läppen. Långsamt stryker jag förbi min sovrumsdörr och kisar in mot Louis som ligger kvar ensam i sängen. Späd. Jag skakar på huvudet och samlar energi till att säga det. 

”Torn, just torn.” svarar jag och lägger sedan på.