Detta har hänt:

”I promise you Niall, nothing happened” säger han. 

”He’s right Niall” hon låter avvaktande. ”I’m not his type anyway.” 

”And how do you-” börjar jag. Harry avbryter mig. 

”I told her-”

”Told her what?” snäpper jag av honom. 

”That I’m gay” svarar han tyst. 

”Oh...” åter igen har jag inget att säga. ”Well then, I’ll come down so we can talk” lägger jag till.

”You’re truly an angel” bekräftar han och jag skakar på huvudet. 

”That’s nothing” svarar jag och sätter mig bredvid honom. Han vänder sig lite mot mig och hans gröna ögon blir allvarsamma. ”You can never tell anyone about me and Louis, okay?” säger han långsamt, avvaktande för att jag verkligen ska förstå innebörden. Jag nickar. 

”Of course not, but I do wish you could be together” säger jag och han biter sig i läppen. 

”Yeah, me too” säger han. ”But we can’t and I need to keep up with that.” Jag låter bli att fråga honom om Eleanor, för det är uppenbart att det kommer vara en svag punkt hos honom. Att höra om flickan som stal hans pojkvän, eller lånade, för att han inte kan vara med honom. Det är för ovanligt, äckligt och orealistiskt. Jag tänker på alla bilder det finns på Louis och Eleanor och hur mycket varje bild måste sticka till i Harrys hjärta varje gång han ser dem. Hur mycket han måste längta efter att kunna hålla om Louis och visa världen vad de är. Harry pressar fram ett leende mot mig och kramar min hand, ger mig lugn. 

”Hungry?” frågar jag och han nickar. Samtidigt hörs ett skall från hallen och jag himlar med ögonen. Mamma och pappa jobbar och Casper är redan ute i skidbacken eller hänger med sina kompisar. ”Niall’s here” säger jag och reser mig. Harry svingar sig till fötter och samlar ihop lite av sina saker för att bära med dem ner för trappan. Han tassar nästan ljudlöst efter mig, och jag vänder mig mot honom innan jag öppnar dörren. Harry darrar där han står, lockarna åt alla håll och munnen hårt ihopknipt. Jag har inte på mig mer än ett par korta shorts och en långärmad tröja. Jag tar hans hand, precis som han gjort med mig, och trycker den lätt. 

”It will be fine” säger jag mjukt. Sen öppnar jag dörren och släpper in Niall. Han har hakan instoppad under kanten på sin jacka, så som han haft när jag träffade honom på torget, och han pressar fram ett leende. 

”Hi” säger han och granskar oss två. 

”Hi” svarar Harry och jag suckar utan att säga något. 

”I and Harry were just up for some breakfast. Are you hungry?” frågar jag istället och tar hans jacka ifrån honom. Han rycker på axlarna och drar av sin toppluva och kastar den på bänken där min familjs mössor och vantar ligger utspridda. Jag suckar igen, oförstående om varför han ska vara så tvär, och leder in dem i köket. ”I’ll make some oatmeal, you want some?” Harry tackar jag och Niall slår sig ner vid bordet, på samma plats som han suttit förut. Jag plockar fram burken med havregryn och öser i fyra deciliter innan jag fyller upp med vatten och strör lite salt i det. 

”Do you want help with something?” frågar han blygt och väger lite på sina smala fötter. Jag nickar och pekar kylskåpet. Han börjar plocka ur grejer efter mina instruktioner och snart är vi i full gång med att koka mjölk och steka ägg tillsammans. Niall sitter vid bordet och vi försöker hålla upp en konversation med honom. Det märks att Harry undviker Louis som ämne och jag låter honom komma undan med det. Niall pratar inte så mycket utan svarar mest enstavigt på det vi frågar honom, även han undviker Louis. 

”Do you want cinnamon in your milk Niall?” frågar jag och ser på Niall. Hans kopp står på bänken framför mig och jag har redan rört ner socker och lite kakao i den. Niall skiner plötsligt upp och lyfter hakan från sin hand. Han nickar ivrigt. 

”Damn yes, Harry you need to taste it!” säger han upphetsat och ger Harry en varmare blick än på hela morgonen. Harry ler och nickar. 

”Sure” säger han, troligen nöjd över att Niall äntligen piggnat till lite. Jag ler och blandar ner en matsked kanel i varje kopp och bär sedan fram dem en och en till bordet. Niall omsluter sin kopp med händerna och blundar några sekunder, sakta glidandes med händerna mot det upphettade porslinet. Harry smuttar på sin kopp och slickar sig sedan om munnen för att få bort den lilla mjölkmustachen som bildats på hans överläpp. Jag ler, men skriker inombords. De här två männen sitter vid mitt bord och dricker varm mjölk med kanel, det är obegripligt. Deras samtal har lossnat lite och jag sitter som i trans och lyssnar på dem. Helt oberoende av kameror och scenarbetare, bara dem och lite frukost. Det måste vara fantastiskt att vara med i deras gäng, kunna berätta saker för varandra och bara vara. Få uppleva världen tillsammans och tjattra om det på kvällarna. Förstå varandra på en helt unik nivå. 

”Cindy?” Nialls röst är mycket mjukare än när han ringde på morgonen. Hans mjuka blonda hår hänger ner över hans panna och han har en grå tajt underställströja på sig. Jag hummar som svar och skakar lite på huvudet, fortfarande inte medveten om vad han sagt. 

”Mm” svarar jag flummigt och försöker slita blicken från hans lilla grop i hakan. Han skrattar lite. 

”Do you have any idéas what we should do today?” frågar han och jag skakar lite kort på huvudet igen. Jag tänker faktiskt efter, sorterar de idéerna jag haft när jag gav honom förslaget att göra allt utom att åka skidor, men hittar inget fack som direkt skulle passa oss tre. 

”Nope, what do you want to do?” frågar jag och studerar dem sedan tyst. De ser på varandra. ”You must be sick of skiining” säger jag sedan vänd mot Harry. Han rycker på axlarna. 

”Well, yeah” svarar han och rynkar sedan pannan som om han funderar på vad vi skulle kunna göra. Jag trummar lite med fingrarna på bordskanten, så som jag alltid gör när jag är uttråkad, och knäpper sedan med dem. Niall ser upp från sin tallrik med lite brända äggkanter. 

”What’s on your mind?” frågar han och jag kommer och tänka på den lilla textraden som står i statusrutan högst upp på Facebook. Men hans kommentar får mig att le. Han har sugit in mitt kroppsspråk så pass mycket att han kan se när jag fått en idé. 

”We could go sled racing” föreslår jag och deras ansikten sjunker lite, som om de inte alls gillar idéen. 

”Sled racing..?” Niall låter tveksam och jag nickar. Harry rycker på axlarna och verkar lägga barnsligheten bakom sig. 

”Sure, but my clothes-” 

”You can borrow some of dad” säger jag med en enkel vink på handen. Niall rycker också på axlarna tillslut och ler, han verkar också vara med på det. 

***

Bergbanan tickar långsamt uppåt för bergssidan. Jag står lutad mot en tunn träskiva som skiljer de olika ståsektionerna åt inne i konstruktionen. Harry sitter vid mina fötter och fingrar lite på handskarna han fått låna av mig. Båda har lånat täckbyxor och vantar av pappa. Ingen av oss vet vart vi ska fokusera blicken, så vi cirkulerar runt i kabinen och ibland korsas min och Nialls blick. Han vågar på sig ett litet leende. Det är skönt att se att han verkar ha lagt vårt bråk bakom sig. Att bråka med honom är surrealistiskt, det är som en dröm och en rent helvete samtidigt. Det knakar till i banan och den stannar. En liftkille i rött Skistar-ställ kommer och öppnar alla dörrar för att släppa ut oss. Stjärnbacken rullar ner mot hotell Fjällgården och både turister och erfarna åkare kommer i full karriär nedför branten för att svänga över en bred betongbro för att sedan ta sats nedför backen till VM6:an. Jag tar snöret som sitter fast i pulkan och börjar dra den över den uppkörda snön. Harry släpar på en madrass. Vi snor runt hörnet på bergbanehuset och stegar iväg mot Kälkspåret. För en gångs skull är det öppet. Det orangea nätet ligger kastat på sidan av ingången och jag skyndar på stegen, spänd på att åka. Snön är tung att gå igenom och små mjuka flingor singlar från himlen. Ett fåtal turister kör om oss innan vi är framme. 

”Okay guys, you can ride the mattress” säger Harry och lämnar över madrassen till mig. ”I’ll take the sled.” insisterar han och tar pulkan ur mina händer och sätter sig på den. Pulkan välter nästan när han viker in benen framför sig i en ställning som ser mycket obekväm ut och sedan drar sig framåt med hjälp av händerna. Små vilsna lockar sticker fram ur hans mössa och bildar en krans av hår runt hans ansikte. Han ser på mig som ett barn på julafton och skjuter sedan ut tills det börjar luta. Hans pulka sätter fart nedåt och jag känner ett par händer om min midja. Niall sitter redan på madrassen och drar nu ner mig framför sig. Jag sätter mig mellan hans ben och han krokar sina ben runt min midja. Harry har redan kraschat i den första skarpa svängen och håller just på att gå tillbaka en bit uppför backen för att få fart igen. Han sätter sig på pulkan och åker före oss igen. Niall andas nära mitt öra och jag känner en rysning gå över min hud. Mina händer knyts runt snöret längst fram på madrassen. 

”Ready,” börjar han mjukt.  

”Steady,” fortsätter jag. Han knäpper sina händer runt min mage.  

”Go!” ropar vi och kastar oss ut för backen. Vi klarar första svängen utan större problematik och fortsätter sedan nedåt. Harry har kommit en bit, men vi tar snabbt in på honom. Madrassen är halare än pulkan och vår extra vikt gör att vi lätt kommer kunna vinna över honom. Speciellt också när Harrys knän snuddar marken när han svänger. Vi kommer över krönet på ännu en backe och åker om Harry på vägen ner. 

”Heeeeyy!” skriker han från en plats lite över oss. Vi ser bak på honom och tappar då helt kontrollen över madrassen. Den tumlar runt och det ramlar in snö bak vid våra luvor. Niall svär från någonstans under mig och jag öppnar ögonen igen, vilt skrattandes. Han skrattar också men avbryter sig och stannar upp för att kolla upp på mig. Hans blå ögon går i kontrast med hans bleka skinn och han sträcker sig lite uppåt för att komma närmare mig. Jag viker undan och kravlar upp till kälkspåret igen. Harry har bromsat in vid vår madrass och ser på oss med ett flin i mungipan. Jag rätar upp madrassen igen och Niall tar sin plats bakom mig. Vi åker ner till bergbanans början igen och åker upp igen, flera gånger. Men efter krashen kan jag inte låta bli att önska hans händer lite tajtare om mig än innan.

Hola! Jag har på senaste tiden fått in sjukt mycket frågor på att jag ska skriva lite om mig själv, så jag tänkte att det var dags att göra det. Det irriterar mig lite att Niall fick skriva först, han tar över hela storyn, men ett silver är väl helt okej antar jag. 

Hur som helst heter jag Cindy Rita Lise Olovsson. Jag bor i Åre och har gjort det i hela mitt liv. För ett år sedan började jag gymnasiet i Järpen en bit utanför Åre. Där trivs jag väl helt okej, det kunde varit bättre men jag klarar mig. Jag har en yngre bror vid namn Casper och två föräldrar som är som alla andra föräldrar. De är övertrevliga och undrar alltid vad jag håller på med. Men det är ändå skönt att jag får göra vad jag vill utan att de oroar sig allt för mycket. I mellanstadiet hade jag inte så många vänner utan försökte mer fly in i musikens värld. I högstadiet hade jag tre bästisar men de spreds sedan med vinden i samband med gymnasier och annat, jag saknar deras skratt varje dag. Jag började gilla One Direction i december 2011, och de påverkade mitt liv väldigt positivt. Jag har lärt mig massor av musik och de har gjort mitt liv lite mer positivt. Instrument är inte min grej, jag kan inte ens ta ett ackord på gitarr. Men jag har spelat saxofon, men det kommer jag inte ihåg något av haha.

Jag har nog inte pluggat en enda dag i hela mitt liv, men jag har ändå hyfsade betyg. Jag är intresserad av att lära mig saker och är närvarande, men det betyder inte att jag verkligen studerar och läser på i det jag borde. Mitt favoritämne är helt klart svenska. Faktumet att jag kan skriva saker andra läser är en sak som får mig att le varje dag. Engelskan är sämre, och jag ser hur killarna flinar ibland när jag pratar. Ugh, det är svårt. 

När jag träffade Niall i liften trodde jag att jag drömde, trots att jag babblat med honom på svenska innan. Trots att det skulle kunnat sluta med att jag skrikit honom rakt i ansiktet så höll jag mig på något konstigt sätt och övertygade mig själv om att det inte var verkligt. När jag sedan fick komma upp till deras hotell och fick kramar av dem så förstod jag att det var riktigt, de var riktiga. Helt sjukt, jag önskar att alla ni också skulle kunna få uppleva det. Dock var det lite av en chock hur killarna var irl, ni förstår nog vad jag menar. De var ohövliga och jag gillade varken Niall eller Liam till en början, men det har släppt nog. De var kanske bara nervösa över min perfektion (jag skämtar okej). Jag gillade Zayn bäst, utan tvekan. Han var så rar under bowlingen. Eleanor är också kanon! 

Jag är en ganska öppen och ärlig person som rodnar mycket. Jag har aldrig haft någon som gillat mig, så jag är helt ovan med det. Det känns så konstigt att the Niall Horan skulle bli min första kyss *tihi*, men det är samtidigt fantastiskt och speciellt. När killarna kom hit var jag bestämd på att jag skulle låta dem vara ifred, men har jag rätt i att det var dem som ville hänga med mig, haha. Det är bara så sjukt att de vill hänga med mig, gosh. Men annars är jag oftast positiv men kan bli arg av små saker, eller sådär himlar-mycket-med-ögonen-för-att-du-är-en-idiot. Vintern är inte min favoritårstid, fast egentligen har jag ingen favoritårstid. Dock förknippar jag våren med massor av bra saker, så våren får det bli! 

Några har undrat över mitt utseende. Niall tycker att jag har fina ögon, men jag kommer inte ihåg om han har sagt det eller om det är jag som har märkt det. Hans ögon är till för att drunkna i, punkt. Jag har hållit mitt hår relativt kort så att inte snö och annat ska trassla till det alltför mycket. Jag är medellängd, 171cm för att vara exakt. Personligen tycker jag att alla killar i bandet är ganska korta, kanske inte Harry, men korta. En kille är inte lång förrän han är minst 185cm. Min kropp har jag inte mycket kommentarer på. Den är kurvig och magen är inte platt när jag sitter om man säger så. Mina lår nuddar varandra och jag får dubbelhaka när jag skrattar ibland. Man ska vara nöjd med det man fått, och det är jag. Kroppsdelar jag är stolt över? Rumpan kanske, och så gillar jag mina händer. Mina ögon är också blå btw. 

Utan att skriva alltför mycket mer ska jag berätta för er hur en perfekt partner ska vara. Jag är heterosexuell, men har inget emot någon annan läggning. Jag är som jag är och de är som de är. Den perfekta killen ska ha humor och vara ärlig om vad han tycker. Helst ska han kunna ta ett argument och inte rusa ut så fort man säger något (jag vet någon som kan vara bra på det hmm). Jag gillar inte killar som tillbringar all vaken tid på dygnet. Han ska helst vara lätt tonad, men inte muskulös hehe. Men egentligen spelar det ingen roll, man bara känner när den rätta kommer helt enkelt. 

Jag kommer avsluta det här nu, tack för att ni stod ut med mig. En liten bild på lilla mig kommer finnas längst ner. Döm mig inte för mycket. Kom ihåg att ni alla är underbara, och tack för att ni följer mitt liv här på bloggen! 

Kramis, 

Cindy. 

På vår uppfart står en gänglig man med sin kappa flygande omkring sig i vinden från sjön. Han stirrar på dörren och jag hoppar bort från fönstret och stänger bort hundarna med en röd skjutdörr. Så tyst som möjligt vrider jag om låset och öppnar den vita dörren. Mannen verkar ha frusit fast i sin position, för snöflingorna gör sig tillrätta i hans hår och hans ögon är fokuserade på marken. Efter några sekunder ser han upp och ser mig. Han skakar på sig och snön ramlar ner över hans axlar istället. Han tar tre långa steg emot mig och är sedan framme, bortsätt från de knarrande skorna så tar han sig ljudlöst in i huset. Väl inne ruskar han på sig och drar av sig kappan. Harry har fortfarande samma tröja på sig som han hade under middagen och vår kyss, och hans ögon är röda och svullna. Troligen har han gråtit. 

”Harry-” mumlar jag men han avbryter mig med bruten röst. 

”Can I sleep here?” frågar han tyst och jag nickar sakta.

---

 Det är mörkt i rummet och jag öppnar försiktigt ögonen. Min rygg värker och jag misstänker att jag legat fel under natten. Längst med min bröstkorg och mina ben ligger en annan människa. Jag hindrar en gäspning och drar åt mig armen. Louis kvider till och när jag ser konturerna av honom i sängen så kommer jag ihåg vad som hänt under natten och jag ångrar mig plötsligt för att ha dragit bort min hand. Det känns dumt, som om han behöver mig bredvid sig. Trots allt vaknar han inte och jag rullar över på rygg och stirrar upp i det mörka taket. Jag vet inte hur länge jag ligger där och stirrar, tyst lyssnandes på Louis’ svaga andetag. Ibland så rycker han till i sömnen och jag gissar att det är en mardröm som hänger sig kvar i hans sinne. Långsamt glider jag ur sängen och kryper fram till min klädhög på golvet. I fickan på mina jeans ligger min telefon och jag trycker på den. Klockan är bara nio och jag suckar. Liam har skickat ett sms om att han, Danielle, Zayn och Eleanor redan dragit ut i backen för att hinna till liftarna innan de öppnar. Jag suckar och kliar sig i hårbottnen. Den är fett och jag gnider fingertopparna mot varandra, äcklad av mig själv. Det rasslar i byxorna när jag drar på mig dem och jag håller händerna på fickorna så att småmynten däri inte ska väcka Louis. Med aningen dåligt samvete så tassar jag ut genom dörren. Det har börjat ljusna lite ute, så rummet ligger inte i komplett mörker. På bordet framför soffan står en skål halvfull med chips och popcorn blandat. Det verkar inte finnas mycket annat och äta, och frukosten stänger inom några minuter, så jag doppar ner handen i skålen och rafsar upp lite snacks i handen. Med ena handen full av chips och den andra fingrande på telefonen så slår jag mig ner i soffan och börjar scrolla bland alla meddelanden på Twitter. Det står bara samla gamla skit, det går inte ens att urskilja de intressanta tweetsen ur alla skitspalter hur som helst. Jag klickar in på min profil och skummar igenom vad jag skrivit. Jag har inte skrivit något sedan jag kom till Åre och träffade Cindy vilket känns dumt. Trött klickar jag på den lilla pennan i hörnet och börjar knappa in bokstäverna var för sig. 

Niall Horan @NiallOfficial 09:08 

What a night. Wow. 

På bara några minuter har tusentals andra konton retweetat det jag skrivit och dubbelt så många svar har skickats. Folk frågar vart jag är, om jag kan följa dem, konstaterar hur ful jag är och om jag brukar suga av mina bandkamrater. Ett fåtal gånger kan jag urskilja folk som frågar om hur jag mår.  Små meddelanden som dem kan få mig att le, men idag känns det inte som om något kan få mig att le. Det är tyst, ibland kan jag höra någon gå förbi i korridoren utanför. Zayn är ute och åker, så det är bara Harry som skulle kunna vara kvar inne på hotellet. Misstänksamt reser jag mig och går fram till Zayn och Harrys dörr. Den står på glänt så jag kan inte lägga örat mot den och försöka höra andetag genom dörren. Bävande för att Harry ska ligga där inne så tvekar jag om jag ska öppna. Allt han gjort mot Louis kvällen innan hade verkligen ändrat min bild av honom. Men som jag nämnt är han min ända lillebror, och det skulle innebära att jag skulle översvämmas av orolighet över att han kanske är borta ur sin säng. Efter att ha övervägt mitt beslut noga så gläntar jag ytterligare på dörren. Zayns tröja han haft på sig dagen innan ligger släng på Harrys underslaf där täckena är prydligt vikta. Det innebär att Harry antingen lämnat rummet innan Zayn, eller att han aldrig varit där inne och sovit i den. Mitt hjärta hoppar över ett slag, skräckslagen för vad som skulle kunna hända honom. Jag vet hur mycket han älskar Louis, och efter deras bråk så skulle han kunna vara kapabel till att göra vad som helst. Innerst inne hoppas jag ändå på att han inte är dum nog att somna utomhus efter att ha dränkt sig själv i sprit. Med skakiga händer tar jag upp telefonen och lutar mig mot dörrkarmen bakom mig. Den skär in i min ryggrad och jag byter position så att jag ska stå mer rakt upp mot den. Oroligt knappar jag in koden på min telefon men stannar sedan upp. Min bakgrundsbild ler mot mig. Snarare är det Cindy som ler mot mig. Hennes hår ligger i svaga lockar över hennes axlar och hon ler med hela ansiktet. Bilden tog jag igår, i hemlighet, under julklappsöppningen. Hon hade varit så perfekt just då, fram tills hon gick ut med Harry. Hur kunde hon göra så mot mig? Jag har koncentrerat mig så mycket på Louis och Harry-dramat att jag faktiskt glömt av min egen konflikt. Den om flickan jag erkänt mig vara förälskad i, hon som visat mig en vänskap med en flicka på högre nivå än bara ett fan. Hon som tagit sig tid för mig, slagit mig och kysst mig. Samtidigt som hon är varm och älskvärd är hon kall som is. En kvinna full av kontraster, svart och vitt, men också av grått. Sen inser jag det, stirrandes på henne, att jag aldrig haft ett brustet hjärta förut. Men hade hon och Harry betytt något för henne? Eller var han bara ännu en cool kyss i hennes samling. 

Besviket ruskar jag på huvudet och klickar in på kontaktlistan. Harrys namn står med stora bokstäver under favoriter tillsammans med de andra killarna och min familj. Jag trycker på hans namn och en ruta dyker upp på skärmen som visar att jag ringer. Signalerna är långa och piper till i örat vid jämna mellanrum. Efter tio signaler meddelar telefonen att mottagaren inte går att få tag på. Jag trycker på hans namn igen, vägrar att låta honom slippa undan. Telefonen meddelar samma sak, Harry tänker inte svara. För varje gång telefonen svarar åt mig och mitt samtal studsar tillbaka så blir jag mer och mer svettig och min blick flackar mer och mer i rummet. Tillslut så bläddrar jag ett namn nedåt och ringer den kontakten egentligen. Efter tre signaler brusar det till på andra sidan och personen ropar att jag ska vänta en sekund. 

”It’s Liam!” Han låter glad, som om ett leende är spritt runt om i hans skarpa ansikte och att ögonen tindrar i takt med snön. Jag vill inte förstöra den känslan för honom, men jag måste göra det. Vi har lovat varandra att alltid söka hjälp hos varandra först. 

”Hello mate. Is Harry with you guys?” Liam är tyst en sekund innan han kopplar vem rösten hör ihop med och sedan hör jag hur han skrattar åt något Eleanor sagt i bakgrunden. 

”Nah, why?” frågar han och jag sväljer. 

”I can’t find him, he’s gone” säger jag och riktar blicken ut till bakcen nedanför hotellet. En svag släplift stretar sig uppåt flacken och jag följer den stilla med blicken. ”Did Zayn see him this morning?” frågar jag sedan och Liam frågar vidare åt Zayns håll. 

”No he didn’t. Harry’s bed was already made when he leaved” säger Liam förbryllat. ”Have something happened?” frågar han sedan och jag skakar på huvudet. 

”I don’t think so, I was just wondering” svarar jag och försöker låta oberörd. ”But yeah, have fun today” säger jag mellan ett falskt leende och Liam som hälsar och lägger på. Jag suckar och knackar löst med knytnäven mot dörrkarmen. Bilden på Cindy glänser till igen och jag knäpper snabbt med fingrarna och klickar in på kontaktboken igen. Hon ligger under O, men det går snabbt att bläddra ner och  hennes namn blinkar på skärmen när jag ringer. Precis när jag ska lägga på så klickar det till i luren och ett lågt mummel strömmar genom luren. 

”Hey Niall” mumlar hon och jag känner hur jag blir varm i hjärtat av att hon säger mitt namn. Hon låter nyvaken och hennes röst är hes. Framför mig ser jag en bild av hennes rufsiga hår och tår som viker sig runt nederkanten på hennes täcke när hon sträcker på sig. 

”Hi Cindy, sorry for waking you up” säger jag mjukt och försöker lägga stressen över Harry åt sidan. Det prasslar i bakgrunden av telefonen och hon pausar lite. 

”Uhm there’s no worries” försäkrar hon trött. 

”Who is it?” viskar någon i bakgrunden och jag stelnar till, rösten är bekant och bilden jag försökt måla upp av en sömndrucken Cindy rasar samman framför mig. Harrys röst skulle vem som helst kunna urskilja var som helst. En långsam brittisk accent som är en av få i världen. En röst som jag så många gånger hört skaka av gråt och som jag varit så rädd för att höjas i ilska. 

”Oh” är allt jag kommer på att säga. Det prasslar mer i lakanen omkring dem. 

”Niall, it isn’t in the way you think” säger hon och jag rynkar pannan. 

”Of course it isn’t, I knew it-” 

”Listen to me, Ni” Harry har tagit över hennes telefon. Han låter mer vaken än hon. ”I didn’t want to wake you and Lou up so I sleeped here” Jag skakar på huvudet. Det ligger ingen logik i det, varför skulle han åka hem till henne av alla ställen? Han skulle lika gärna kunnat lagt sig på soffan utan att störa oss. ”You need to believe me” ber han. Jag suckar, tvekande om vad jag borde göra. 

”Well, that isn’t very easy” svarar jag känslolöst. Harry stönar till. 

”I promise you Niall, nothing happened” säger han. 

”He’s right Niall” hon låter avvaktande. ”I’m not his type anyway.” 

”And how do you-” börjar jag. Harry avbryter mig. 

”I told her-”

”Told her what?” snäpper jag av honom. 

”That I’m gay” svarar han tyst. 

”Oh...” åter igen har jag inget att säga. ”Well then, I’ll come down so we can talk” lägger jag till. ”Bye.” Jag är nära att lägga på. 

”Niall, eh, how’s Louis?” frågar Harry och jag biter mig hårt i läppen. Långsamt stryker jag förbi min sovrumsdörr och kisar in mot Louis som ligger kvar ensam i sängen. Späd. Jag skakar på huvudet och samlar energi till att säga det. 

”Torn, just torn.” svarar jag och lägger sedan på.