Detta har hänt:

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet.

Vi sitter vid frukosten och knaprar på toastat bröd och zippar på heta koppar med te. Liam sitter med Danielle tätt intill sig och Zayn sms:ar med någon på sin telefon. Idag smakar maten mycket bättre, och jag finner mig själv sitta med ett leende på läpparna. Tallriken som mackan ligger på är varm, och jag värmer mina frusna fingrar på det varma porslinet. Liam ser nöjt på mig, han gillar att se att jag äter ordentligt igen. Varken Louis, Eleanor, Paul eller Harry har kommit för att göra oss sällskap, och jag undrar vart de skulle kunna vara någonstans. Harry hade gått ut från vårt rum och inte kommit tillbaka, och jag gissar att han sov antingen inne hos Paul eller inne hos Danielle och Liam. För i det läget han suttit i igår kväll skulle han aldrig sova i samma rum som Louis och Eleanor. Att Louis ens står ut med att sova med henne. Men Zayn hade i alla fall knotat ut från sitt rum på morgonen och vi tog sällskap ner till frukosten där vi mötte upp Danielle och Liam.

”Where’s Harry?” frågar jag och biter av kanten runt en macka som har ett ljust lager med apelsinmarmelad på sig. Zayn rycker på axlarna och sveper det sista av sitt te innan han torkar av sina fettiga fingrar på en servett.

”Dunno.” svarar han och lutar sig tillbaka lite i stolen.

”I know where Harry is.” Rösten som dyker upp bakom mig får både mig och Zayn att hoppa till, och där står Louis med Eleanor. De strålar av lycka, om man utser från munnen, men Louis ögon är svarta. Jag ger honom en dröjande blick och drar sedan ut en stol för Eleanor att sätta sig på. Hon sätter sig mellan mig och Zayn och Louis klämmer ner sig bredvid henne. Samtidigt som jag ignorerar att Eleanor stött till min andra macka med armbågen så rätar jag på mig och stirrar stint på Louis.

”And where is he, Sherlock?” frågar jag ironiskt och tar för givet att han egentligen inte har en aning.

”He’s dead.” Louis svar är absurt, så absolut absurt och jag rusar upp från stolen. Zayn ser åt sidan, rakt på Louis och Danielle tappar sin sked rakt ner i sin skål med fil. Ingen av oss kan ha hört rätt, men Louis ansikte är slätt och vittnar inte om att han ljuger. En uppdragen mungipa eller en aningen ljusare ton i hans mörka ögon skulle göra att vi fattat vinken och börja skratta, men han är slät. Han knäpper händerna på bordet några sekunder innan han låser upp dem och drar till sig Danielles skål med flingor. Han börjar nonchalant äta av hennes müsli och verkar inte bry sig om våra reaktioner.

”Excuse me?” frågar Liam och sätter ner sitt glas med juice på bordet. Jag ser att hans hand darrar för en ensam droppe orange vätska letar sig ner för kanten på glaset. Louis ser inte upp när han svarar med ett kort ”mhm”.

”Did you just say-” börjar Zayn och kliar sig fundersamt på hakan.

”Yeah, I did.” Han fumlar efter något under bordet, och det bruna håret hänger ner i hans blåa ögon. Till vårt tvivel drar han upp en flaska vodka och ställer den på bordet. Den är öppnad och jag känner den starka doften av rinnande gift för kroppen. ”And this is for you, Niall.”

”I doesn’t drink, Louis.” säger jag och ser bort från honom.

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten. Jag rusar fram, hör ett skrik och sedan ett knakande ljud av hans kropp som landar på marken. ”Harry!” skriker jag och känner hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Ingen kommer för att hjälpa honom, och jag skriker igen och igen. Min röst ekar över hela dalen och jag börjar riva mig på underarmarna för att bota smärtan mot sorgen. Blod börjar sippra mellan mina fingrar och jag drar mina blodiga händer över kinderna för att mota bort tårarna. För hur mycket jag än skriker vaknar inte Harry. Det är nästan så att blocket han släppt på marken kryper upp i min hand, för plötsligt finner jag mig själv läsa i det. Han har skrivit slarvigt, och redan på första raden förstår jag vad det är för något.

Hejdå, hejdå, hejdå. Det är ett sådant starkt ord och jag ville verkligen inte att ni skulle få höra mig säga det. Hejdå, hejdå, hejdå. Det finns alltför mycket som jag har ogjort, men att få se er göra det duger väl det med. För jag tror verkligen på att jag kommer kunna se er från molnen, se er skrika och se er splittras. Men innan dess hoppas jag att ni har väldigt roligt och skrattar mycket, trots att jag inte är där och kan delta. Zayn, jag vet vad du klarar av och jag skulle vara dig evigt tacksam om du skulle kunna ta mina rader i Take Me Home. Jag vet att detta kommer kräva att ni återinspelar hela albumet eller ställer in touren, för jag kommer inte vara med vad ni än väljer. Liam, du är väldigt hållbar som tar så bra hand om oss allihop, men se till att det inte knäcker dig. Niall, sluta deppa så jävla mycket nu. Ni kommer behöva vara där för varandra så ta dig samman. Och Louis, min underbara fina fantastiska Louis, jag älskar dig. Det är för dig jag gör det här, jag klarar inte av att se er tillsammans mer. Hela min kropp och själ säger ifrån, och så hatar jag alla morotsskämt. Förlåt för att jag älskar dig. Och snälla ni, kom håg vad som k

Sen är brevet slut, mitt i en mening, mitt i ett ord. Det var då som jag kommit, och då hade han slutat skriva. Vad var det vi skulle komma ihåg? Mina tårar stelnar på mina kinder, men jag märker att min tröja är söndergråten. Med skakiga rörelser ser jag ut över kanten igen, och långt därnere ser jag en ring av svarta skalbaggar omge Harrys kropp. Det är fotografer som med sin utrustning liknar skalbaggar som kryper efter ett lik.

”Don’t touch him.” skriker jag och hoppas på att de ska höra mig, för de får inte röra Harry. Deras linser vänds uppåt och en skur av blixtar studsar uppåt mig. Mitt ansikte som sticker ut över kanten på taket, från samma ställe som Harry snubblat ifrån. En tanke kommer att förmedlas på de där bilderna, och sedan en övertygande bildtext. Innan jag hinner se något mer än Harrys krossade ben innanför skinnet så börjar det snurra igen. Jag spyr igen och igen, och sen sitter jag i ett mörkt rum.

Det mörka rummet har inte mycket att se. En träbänk står framför mig, och en mörk ruta finns på väggen som ett ont hål. En dörr öppnas och jag ser ner på mina händer som jag upptäcker sitter fast i tjocka stålanordningar. Mannen som kommer in är gråhårig och med flinande ansikte. Han tar fram en mapp som han haft under armen. Ur mappen tar han fram en hög med bilder, och han börjar rytmiskt rada upp dem framför mig. Den första av bilderna är en på Harry, helt normal och med ett brett leende på läpparna. Sen är det en bild från samma punkt där jag stått och sett ner på Harrys kropp, bilden visar hans exakta position mot den kalla marken. Bild tre är en närbild på hans döda ansikte. Helt livlöst och blekt, och med det lockiga håret svallande. Den sista bilden är på mig, en bild av en av skalbaggarna som fångade mig på linsen. Han tappar på mitt ansikte med pekfingret och den rytmiska rörelsen gör mig yr. Smaken av blod finns på min tunga och stålet skaver mot mina handleder som är fulla av sår efter att jag rivit mig.

”Did you kill Harry Styles?” frågar mannen och jag skakar på huvudet. Han reser sig och kastar bilden på den döda Harry på mig och jag börjar skrika igen. Det känns som om bilden av Harry aldrig vill försvinna. Som om fotografiet av hans fridfulla ansikte ligger mot mitt och jag känner hans kalla kind mot min. Blodet börjar rinna åter igen runt mina handleder, och jag skriker lite till. Mannen flinar elakt mot mig och knackar på rutan och en dörr öppnas. Det mörka rummet badar i ljus från dörren och jag tuppar av igen.  

Åter igen är det ljust och jag hör hur tystnaden trycker från alla håll. Jag sitter bakom en bänk helt ensam och är klädd i en mörkgrå kavaj.

”He did it.” skriker plötsligt en bekant röst. Louis står upp framför en domstol och har ett långt pekfinger riktat mot mig. ”He murdered Harry Styles. He throwed him over the edge of the roof.” Louis röst är hård och kall, skoningslös. Jag känner bojorna runt mina handleder igen och ser hur Zayn och Liam sitter bredvid varandra i vittnesbåset. De bär båda svart från topp till tå och ser ner på sina händer. Publiken i domstolen börjar sakta kasta ur sig skall, de blir högre och högre. Murder, murder, murder, murder, murder, ropar de och jag börjar gråta igen. ”He killed Harry, so we should kill him.” smilar Louis och domaren slår sin hammare i bordet. Jag stirrar hjälplöst på Louis och försöker blåsa min blonda lugg ur ögonen. Hans ansikte är förvridet, och jag skulle inte känt igenom honom om det inte vore för den ljusa, brittiska accenten. Men ändå ser jag att det är Louis, det är hans hår och hans ögon. Det är min Louis, den Louis som jag älskar så mycket men aldrig förstått mig på. Nu skrattar han igen och hela den barnsliga tandraden syns. Varför gör han såhär mot mig, varför sa han så?

”Mr. Tomlinson’s right, kill Mr. Horan.” säger domaren sakligt och jag hör hur två dörrar öppnas bakom mig. en soldat med mörka kläder och svarta glasögon stegar in, men det som skrämmer mig är geväret han har i handen. Mitt huvud blir nedpressat med pannan mot bänkskivan och jag fortsätter skrika. Den kalla metallen från mynningen trycks mot min tinning och Louis iskalla skratt är det sista jag hör innan mitt medvetande blir svart och kroppen lättar. 

Detta har hänt:

Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

Monday 23/12 - 2013

Danielle går bredvid mig i korridoren och jag försöker att verka oberörd av det som just hänt. Om och om igen försöker jag minnas vad jag skrek till Louis innan jag rusade ut, och hur hans ansikte sett ut, men det går inte. Under den timme jag varit hos Cindy har jag redan börjat förträngt vad som hänt, det är så jag brukar göra. Istället för att se Louis reaktion så känner jag smaken av tomatsoppan i munnen och bilden av hennes hundratals med lappar på väggen. Hon hade varit så vänlig, och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna återgälda det. Att lämna henne där nere, utan att säga tack eller någonting, kändes tungt. Danielle hade bara informerat mig kort om situationen jag kunde vänta mig, och det kändes inte direkt jättekul. Nervöst kliar jag med i bakhuvudet och vrider händerna inne den långa jackans ärmar. Tydligen så kommer vi ha ett bandmöte, sådana har vi hela tiden. Det är som ett möte där vi träffas tillsammans med någon från Modest! och diskuterar vad som har hänt under den närmaste tiden och vad som kommer hända, det är som ett tillfälle att hålla käften för alla våra problem. Personligen skulle jag aldrig berätta någonting för Modest! angående vad jag känner gällande vissa saker, det hade aldrig gått. Om jag skulle göra det hade de genast varit framme för att gnabbas med mig, och allting skulle förvärras tills de förbjöd mig att ha känslor om det. Så om detta nu är ett bandmöte kan jag förvänta mig att jag ligger riktigt pyrt till, för nu kommer de allihop pressa mig på information om vad som hände.

Danielle harklar sig och öppnar dörren in till mitt, Zayn och Harrys rum. Hon går sedan själv tillbaka mot sitt och Liams rum som ligger en liten bit bort i korridoren. Det börjar vända sig inuti min mage och jag drar av mig skorna på hallmattan och hänger av mig Cindys pappas jacka. Jag hänger den prydligt och försöker sortera upp alla mina tankar. Jag känner mig nog på samma sätt som Cindy känt sig, nervöst och nyfiken på samma gång. Vad som helst kan hända nu, och jag vet inte riktigt om jag vill det. Vid matbordet sitter Louis, Harry, Liam och Paul. Louis ser alldeles blek ut under sina arga ögon och Harrys mungipor hänger. Egentligen förstår jag inte varför Liam är där, han har absolut ingenting med någonting att göra, men stora duktiga Liam anser väl själv att han kommer behövas. Så osynligt som möjligt drar jag ner luggen över pannan lite så att jag ska kunna ha något att gömma mig bakom innan Paul reser sig och jag får ta hans stol. Louis sitter mitt emot mig och jag skäms när han ser på mig, och Harry bredvid mig känns bara motbjudande.

   ”Niall, I’m very dissapointed in you.” säger Paul sakligt och jag biter mig i läppen. ”What if someone saw you?” frågar han hårt och jag knäcker mitt långfinger under bordet. Ljudet får Harry att rikta uppmärksamheten mot Paul, vilket gör att han måste kolla förbi mig också, och jag vänder bort huvudet lite från honom. Så tyst som möjligt hasar jag stolen lite till vänster för att hans händer ska skiljas så mycket som möjligt från mitt skrev.

”No one saw me.” muttrar jag och ser upp på Paul under luggen.

”How do you know?” manar Paul och jag suckar irriterat. Att hålla sådana här förhör går mig på nerverna, och jag har flera gånger lagt upp förslaget om att vi kanske skulle kunna få sköta våra privatliv själv. Men nej, det verkar tydligen inte funka. Nej, nej.

”Because I went to Cindy, okay!?” ryter jag ifrån och lägger hårt upp armarna på bordet. Paul höjer på ögonbrynen och skakar lite på huvudet innan han förklarar att jag inte under några omständigheter får sticka sådär och dessutom åka hem till ett fan. ”And what is she able to do, huh?” spottar jag.

”She can tweet your des-”

“Paul, she won’t. I promise you, she’s too smart for that. And I bet you scared her to death…” Det sista mumlar jag, så han hör det nog inte riktigt. “And I ran because of Louis’s stupid boyfriend.”

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet. För hur mycket Harry än älskar Louis, och Louis älskar honom, får de inte vara tillsammans. Det är något vi alla måste acceptera. När Louis börjat skrika på mig och Harry var det bara för att skydda dem, Larry Stylinson. Men min idiotiska hjärna tolkade det fel och började motargumentera. Och det finger jag lyft mot Paul kan inte heller varit speciellt genomtänkt, för han ser ordentligt arg ut. Han öppnar munnen för att börja prata, men precis i rätt sekund inser jag varför jag älskar Liam trots hans uppstudsighet.

”Woah, take it easy. It was just a simpy… meeting between Niall and this fan, it wasn’t that serious. And can we stop talk about, ehm, Larry because you all will lose on this?” häver han ur sig och vi stannar upp allihop. Jag bryr mig inte om Liam i vardagen, men vid högtidliga tillfällen som detta så är han en ängel. Jag ser på Paul, sen på Harry och sist på Louis.

”Well, I guess you can go and cuddle some with Eleanor.” mumlar jag neutralt och reser mig upp. Paul rycker tag i min arm men Louis ger honom en så giftig blick att Paul släpper mig igen. Louis rusar också upp bakom mig och går förbi mig mot dörren. Hans mun är så smal att man knappt ser den, och ögonen är så tomma att det gör ont i mig. Som jag sagt förstår jag mig inte på Louis, det är så mycket han tänker som vi aldrig kommer få veta. En hög snyftning från bordet får mig att vända mig om igen. Paul stöter till mig i sidan när han knuffar sig ut och jag håller handen över det ömmande stället. Kvar vid bordet sitter Harry. Han ligger med armarna framför sig på bordsskivan och tårarna faller tunga ner på träet. Det bruna håret är rufsigt och inte alls stylat, och finnarna lyser röda i hans ansikte. Utan att säga något så sätter jag mig där bredvid honom och väntar på vad han ska göra. Han skakar och tårarna rinner allt långsammare från hans ögon. Efter säkert tio minuter så rätar han på sig och skakar av sig den hand jag lagt på hans rygg. Våt av tårar.

   ”Sorry.” viskar han och drar en hand under sina gröna ögon för att dra bort lite av det milda saltet. Jag gräver in min pekfingernagel i tummen och försöker att hålla masken framför honom, jag vill verkligen se vad han tänker säga. ”I was so lonely…” fortsätter han och drar ett djupt andetag och ler sedan. Om man bortser från hans röda ögonlock så ser han ut som vanligt igen, och jag undrar hur fan han gör. På något sätt lyckas alltid Harry se lycklig ut, i vilken situation som helst, men egentligen är det inte så. Han är en så otroligt trasig person, och det skär i mig att se honom såhär. Det är bara jag som får se honom gråta, och ändå gör jag inget. Gråten har blivit som en dålig vana, någonting både han oh jag vant oss vid.

”I can’t believe that Louis did-”

“It’s not his fault, Ni. He’s just trying to protect us both, but I’m glad you…” Hans ord tar slut och jag nickar förstående. Jag vet vad han menar. ”Louis love Eleanor you know, he really do, right?” frågar Harry och skrattar tomt. Han nickar och jag lägger handen på hans knä.

”He doesn’t, you’ll get through this.” Harry skrattar högre och jag hyjjar på honom innan har börjar gråta över sin egen slutsats igen. ”How can you accept this, Harry?” frågar jag, precis som alla andra gånger vi pratar. Harry stannar upp och ser på mig. Han har ett snett leende på läpparna och ser på mig som om jag vore dum.

”Don’t you understand why?” frågar han lugnt, men med en underton av den där dumheten. Jag öppnar munnen men han hinner före. ”It’s because of you, Niall. Because of you, Zayn and Liam. You want this so badly, and we can’t ruin it for you.” Harry reser sig och drar handen längst sin tighta jeans. ”Well, get some rest now. I’ll go and see if I can hook up with someone.”

“Harry-“

“I’m a womanizer you know.” Han blinkar mot mig och försvinner mot dörren. Plötsligt är jag ensam igen, och jag försöker smälta det han sagt.

Såklart det är mitt fel. Mitt begär efter stjärnglans och kändisskap hade väll dragit dem över kanten. Vad är det man brukar säga, vänner före kärleken? De hade i alla fall valt så, och det inser jag nu. Jag måste ha skrivit på det kontraktet också, men i en dimma av att ha $40 miljoner i lön varje år är något som drar alla tonårskillar med sig. Det är mer pengar än mina föräldrar har och kommer tjäna på en livstid, och det får jag på ett år. Sjukt, varför? Plötsligt känner jag mig snuskigt rik, och inte på ett positivt sätt.

From: Cindy 19:09

Hi :)

Jag ler, det måste krävts mycket mod från henne för att skicka det där sms:et. Hon avleder i alla fall mina tankar och jag går och lägger mig på soffan.

To: Cindy 19:11

Hi

From: Cindy 19:11

Did everything go well?

To: Cindy 19:11

Nope

From: Cindy 19:12

Okay… why?

To: Cindy 19:12

Dont want t talk bout it

From: Cindy 19:12

I see. But you, I got an idea! :D

Jag rynkar pannan och låter nyfiket fingrarna springa över tangentbordet på telefonen.

To: Cindy 19:13

???

From: Cindy 19:15

You hate to be here in Åre, right?

To: Cindy 19:15

Yeah?

From: Cindy 19:15

I thought about it, and I come up with this idea: I can show you all the things you can do here :)

To: Cindy 19:16

Whats that, skiing skiing skiing?

From: Cindy 19:17

Nah, there’s a lot more you can do. Wanna join or not?

To: Cindy 19:17

Like..?

From: Cindy 19:18

A lot, are you in or not?

Hon ger mig två val: antingen gå med på det och hon berättar vad vi ska göra, eller så bangar jag och låter det vara ogjort förevigt.

To: Cindy 19:21

Im in I guess

From: Cindy 19:21

Mklndkjmkdnmcekokfnkdnsknskasttty

From: Cindy 19:21

Oh, sorry for that haha xD But then I guess I’ll see you tomorrow?

From: Cindy 19:21

Outside a shop called Telia, it’s on Åre’s square :) You’ll find it

To: Cindy 19:22

Mm

Jag lägger ner telefonen på bordet och tänker över hur dum i huvudet jag är som stämmer träff med ett fan. Men någonting med henne måste det vara, någonting lite speciellt som jag vill se mer av. Jag sluter ögonen och faller i ett oroligt drömtillstånd. Någonstans mellan dröm och vaken, tillräckligt för att förstå att jag är ensam natten igenom. 

Dagens kommentar: 

Detta har hänt:

Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig.

Rummet är kaos. Jag trodde inte att tjejer kunde ha så röriga rum. Överallt ligger det tidningar, böcker och papper. En hel vägg är tapetserad med postitlappar och snören är dragna mellan dem. Pennor ligger utspridda bland anteckningsblocken på skrivbordet och en rad koppar och vattenflaskor står nedanför sängen.

   ”Oh…” säger jag och ser mig omkring. Hennes bemärkande samling papper får mig att undra vad hon egentligen håller på med på fritiden. En bokhylla som står bredvid dörren är bräddfylld med böcker och CD-skivor. Högtalare står uppe på garderoben och täcket ligger i en knölig hög i sängen. Hon snubblar fram till sin säng och skakar ut täcket över sängen och sätter upp kuddarna längst väggen. Ett ursäktande leende letar sig in över hennes ansikte och hon lägger en hand utanpå alla sina post-it lappar. För en sekund är jag rädd att alla lappar ska tappa sitt fäste och ramla ner på golvet, vilket skulle innebära att jag skulle behöva hjälpa till och sortera dem, men de håller sig kvar på sina platser.

”This is my plan over my fanfiction about…”

“Me?” frågar jag och hon lägger huvudet på sned och rynkar pannan lite. Antagligen handlar den om något hon skäms lite över, och jag skrattar till. ”You can say what it’s about, I’ve seen weirder.” säger jag i ett litet försök att lugna sig och hon börjar skratta.

”I actually don’t think you’ve.” säger hon mellan skratten innan hon lugnar sig lite. Jag tar chansen att sätta mig vid fotändan av hennes säng, och hon sätter sig med benen i kors bredvid mig.

”Try me.” ber jag och hennes ansikte mjuknar lite.

”Well, it’s about a girl who finds out that Harry is her actual dad. And then she tries to convince him about it, but he doesn’t believe her. It’s fifteen years in the future by the way, year 2027.” förklarar hon dröjande och jag höjer på ögonbrynen.

”Okay, that’s actually quite weird. What am I and the other lads doing then?” skrattar jag. Hon kniper ihop ögonen och jag nuddar hennes arm. “Come on, tell me.” manar jag henne att berätta. Hon himlar med ögonen.

”This is really weird, Niall.” Sättet hon säger mitt namn på är så sött, lite fel men ändå ett gott försök. Men jag gillar det, det behöver inte vara så noga hela tiden (vilket hon bevisar) och det bevisar att hon kanske inte är alltför insatt i fandomen trots allt. Hon öppnar munnen för att berätta mer för mig. ”Zerrie adopts a child from Ecuador, Elounor got a son named Tommie and Liam got a boyfriend named Kiley.” Nu skrattar jag, och det riktigt ordentligt. Hennes fanfiction måste vara helt vrickad ända in i grunderna, och de mest avancerade relationerna måste vara i den. Jag kan ju bara undra vart Danielle tagit vägen och varför Zayn tvingas adoptera, och att Louis och Eleanor skulle ha barn är bara skrattretande. Jag kan inte tänka mig hennes kropp bära ett barn, speciellt inte Louis barn. Nyfikenheten tar över och jag forsätter fråga henne.

”Where’s Danielle then?”

”Oh, she divorced with Liam and left with their daughter Audrey. When Liam found out why she left he leaved the band after a fight with Harry. He went mad when Danielle said she had cheated with Harry behind Liam’s back.” säger Cindy och rodnar igen. Hon kan verkligen sin historia och jag kan inte annat än bli imponerad av henne. Jag har aldrig riktigt tänkt på hur mycket jobb det kan ligga bakom en fanfiction, jag har alltid tagit för givet att de bara finns där. Ibland har jag såklart tänk på vad fan som kan hända i en fanfiction, som alla homosexuella sexscener eller när någon av oss mobbar den andra, men det läggs faktiskt ner tid på det. Det är en hyllning mot oss att skriva fanfictions, vi får en historia där vi spelar huvudrollerna och gör de mest konstiga sakerna. Nu när hon börjar prata om det förstår jag hur väl hon känner oss som karaktärer, och därför börjar jag undra vad jag egentligen hållit på med medan Harry hade en ny dotter och diverse annat.

”So, do I want to hear about myself?” frågar jag.

“No, you don’t.” säger hon bergssäkert och jag accepterar det hon säger. Semestern skulle bara kunna bli ännu mer sämst om vi två började bråka också. Tystnaden sveper sig om oss igen och i brist på annat att göra tar jag fram min telefon. Där har jag fem missade samtal från Louis, två från Liam, ett tiotal från Paul och sedan ett ynka från Harry. Några sms har också kommit under den senaste timmen och jag låser upp telefonen för att läsa vad de skriver.

From: Louis Tomlinson 17:22

Where are you?

From: Liam Payne 17:25

This is pathetic. What if someone ces u? Come right baccck!!!

From: Louis Tomlinson 17:32

Cmon Ni, we need to talk bot this :/

From: Paul Higgins 17:46

Niall Horan, pick up the phone.

From: Paul Higgins 17:53

This won’t be good for any of you. Are you ready to ruin for you all?

From: Harry Styles 18:08

Lo and P are fighting, come home bro. Sorry… :(

From: Zayn Malik 18:20

What’s going on mate?

From: Louis Tomlinson 18:21

You r so selfish. P giving me shit for this. You know you can’t talk bot tis, it makes him mad. Im so disappointed in u, thank you man.

“What is it about?” Cindy sitter lutad över min axel och jag rycker till och släcker min telefon. Först blir jag arg för att hon spionerat på mina sms, sen accepterar jag det och anklagar mig själv som oförsiktig när det gäller att dölja sms. Jag flätar mina tår i varandra, trots att strumporna gör det svårt, och suger på läpparna för att försöka komma på vad jag ska säga utan att avslöja för mycket.

”Nah, they’re just worried for me. I and Harry had a little fight, but it is all good.” avslöjar jag. Hon rynkar pannan och jag övertygar henne snabbt om att hon inte behöver vara orolig, det är ingen stor grej.

Fast det är en stor grej, jag hade blivit uppriktigt rädd när Harry tafsade på mig. Jag vet att han kan bli närgången när han druckit för mycket, men han kan inte ha fått i sig så mycket på den korta stunden jag sov. Speciellt när vi måste ligga lågt och han inte får dricka lagligt så borde Louis och Liam hålla bättre koll på honom. Han har aldrig gått så långt förut, och med så lite alkohol i blodet börjar jag nästan tro att… att han varit vid fullt medvetande. Full handlingskraft. Jag ryser till och låter telefonen glida ner i fickan igen. Cindy sitter bredvid mig och vi säger ingenting, jag skulle betala för att få veta vad hon tänker. Jag lutar huvudet bakåt tills jag kan luta mig mot väggen och då ser jag affischen i taket. Det är den från plåtningen efter What Makes You Beautiful klippts ihop. Jag känner igen mina krokiga tänder och låter tungan glida över tandställningen för att försäkra mig om att den sitter kvar i munnen. Det är ganska roligt eftersom fansen bråkar om vad jag tycker om min tandställning. Vissa anser att man inte får tycka om mig så länge som man inte gillar mina krokiga tänder, andra tar ställningen till att just min tandställning är det gulligaste som finns. Många tycker det är elakt att jag tvingats till att ha tandställning och behöva lämna mina krokiga tänder bakom mig, i princip lämna min perfektion. Saken är den att jag inte har tvingats, jag fick frågan under ett av våra möten innan julen 2011. De frågade sakligt om jag skulle gå med på att räta ut tänderna, och eftersom de alltid varit en reva i min självbild så gick jag såklart med på det. Att ha tandställning är både det mest förjävliga och bästa jag gjort. Min sång har försämrats något av den, men annars känns det bara bra att långsamt se tänderna bli rakare. Det sårar nästan när de säger att den gamla jag var finare. Än en gång duger jag inte.

Det surrar till i min telefon igen och jag läser sms:et. De två raderna får mig att lysa upp lite och jag svarar snabbt på det. Om jag tänker efter är jag nog inte arg på de andra, mest på att jag måste träffa dem och be om ursäkt.

”Someone will pick me up.” mumlar jag och reser mig. “Where shall I send her?”

“The destintion?” frågar Cindy och vaknar från sina dagdrömmar.

”Mm.” Hon säger adressen som jag med viss möda skriver ner i ett sms och skickar iväg. Cindy reser sig också och går till min besvikelse bakom mig ner för trappan. Smaken av basilika lever fortfarande kvar i min mun och jag låter händerna glida upp och ner ur fickorna. ”Where’s your parents?” frågar jag medan jag drar på mig skorna. Jag har fortfarande ingen jacka och hon drar bort en garderobsdörr samtidigt som hon svarar på frågan.

”Dad is working night today, and mom will be home at seven.” säger hon och räcker mig sedan en svart dunjacka. ”You’ll need it.”

“Oh, thanks.” Jag drar på mig jackan som är aningen för stor, men den funkar och börjar genast värma mig trots att jag fortfarande står i den lilla hallen. Cindy står tyst och nickar. ”Before I go, can I take your number?” frågar jag och känner hur mina öron hettar bakom mitt blonda hår. Hon ser alldeles överrumplad ut och pekar sig själv på bröstkorgen, precis som hon gjort när Paul skrek på henne.

”Uh, yes, sure.” hasplar hon ur sig och jag räcker henne min mobil. Hon knappar in numret, en siffra i taget och jag försöker se oberörd ut medan hon gör det. Jag är så förskräckligt dålig på att spela cool, det borde vara någon annans jobb istället för mitt. En bil kör upp på uppfarten och jag vänder mig om för att gå. Precis när jag lägger handen på dörrhantaget hör jag henne säga mitt namn. Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

   ”Thank you for helping me.” mumlar jag och hon ger mig en snabb kram, som för att säga no worry.

Detta har hänt:

”Louis!” skriker jag över dunket. Han ser snabbt på mig och sedan tillbaka på Eleanor och Zayn. ”Louis!” den här gången får jag fulla hans uppmärksamhet. Han ser orolig ut när han ser mitt uttryck, sedan höjer han på ögonbrynen så att jag ska berätta vad det är till hans söta lilla ansikte. ”Your fucking boyfriend tried to rape me, he can’t take that much alcohol!” skriker jag och vänder på klacken. Från hallgolvet rycker jag mina skor och sedan slänger jag upp dörren för att störta ut i korridoren. Jag hinner inte se några av konsekvenserna mitt utfall på Louis fått, jag är redan nere för trappan. Vid entrén så drar jag på mig mina vita sneakers och ser mig tvekande omkring. Villrådigt skådar jag ut på parkeringen, och upptäcker att en taxi står utanför. Chauffören trummar med tummarna på sin ratt och den gula färgen gör att den står ut från snön. Jag går fram till taxin och öppnar dörren till baksätet.

Måndag 23/12 2012

Vägen slingrar sig likt en orm nerför berget, och än en gång idag åker jag förbi alla villor som ser så dyra ut. När jag frågat efter Cindys hus så hade jag bara chansat på att han skulle veta vem det är, men det hade visat sig att hennes pappa äger en restaurangkedja i byn och att hennes namn var rätt så välkänt. Medan jag funderar på vad ”välkänt” innebär i den här lilla bondhålan så ser jag ut genom fönstret. Chauffören har på hög värme i bilen, han måste ha sett att jag inte har någon jacka på mig. Mina andetag är tunga när jag försöker dra in den torra luften i lungorna och snirklarna ner från hotellet har fått mig att börja bli illamående. Dagen har gett mig så mycket att tänka på. Cindy hade bara dykt upp i liften och helt orädd börjat tala med mig – då främling – och sedan hade jag fått tillbaka mitt alkoholsug och kort därefter hade Harry på något sätt försökt våldta mig. Eller sexuellt ofreda kanske, det är svårt att bedöma när han är full. Tankarna upptar mina sinnen så fullt att jag inte märker att taxin stannar och föraren meddelar att vi är framme.

”Hey you, we’re here.” säger han och lägger sedan till att min lilla resa kostat tvåhundra svenska kronor. Jag fumlar med de ovana sedlarna och ger honom en hel bunt innan jag slänger mig ur bilen och joggar upp på uppfarten. Det är ett hus som är ganska långt, och ena sidan verkar ha två våningar. Det finns två dörrar, en på gården och en vid uppfarten. Eftersom den på gården ser mer ut som en dörr man använder så går jag in genom grinden och väjer för en liten gul fläck i snön. Jag måste se sjukt dum ut, men det går inte att tänkas på just nu. Förhoppningsvis så är hon hemma, och så skulle jag uppskatta om bara hon är hemma. Ett möte med hennes föräldrar eller syskon är inget att ens tänka på. Genomfrusen på bara några sekunder står jag utanför dörren och överväger om jag verkligen ska knacka på, för i handen har jag taxibolagets visitkort så att jag skulle lätt kunna ringa tillbaka den bil jag precis åkt med och sedan åkt tillbaka upp till hotellet för att reda ut allt. Stackars Louis förstod nog inte ens varför jag skrek på honom, och Eleanor måste ha blivit förfärad. Förhoppningsvis så uppfattade de inte det lilla ordet ”boyfriend” som jag skoningslöst skrek upp i ansiktet på Louis. Just det lilla ordet, eller Larry Stylinson, kan lätt rasera allt som vi tillsammans byggt upp som band. Det har Harry berättat för mig. Jag tror att han ibland berättar för mycket för mig, i alla fall i jämförelse med vad jag berättar för honom. Ingen av mina bandkamrater vet om mitt förflutna, jag har låtit dem tro att allt pressen säger om min barndom är sant. Louis skulle jag nog kunna berätta för, kanske Zayn också. Men Liam skulle börja noja och be mig att gå till Anonyma Alkoholister eller något likande. Det sista jag skulle göra i mitt liv är att gå till AA, det skulle förstöra all den respekt jag byggt upp från världen och mina bandkamrater. Harry skulle jag också hemlighetshålla det för. Han kan inte hålla käften stängd om han får i sig något, och han har enormt stora nätverk med kompisar. Skulle han säga det skulle ryktet direkt spridits mun i mun runt om i världen.  Så nej, bättre att bara jag och brorsan vet. Det är säkrare så.

Allt detta far genom mitt huvud medan jag står och huttrar utanför dörren, och utan att jag hinner reagera på min egen kropp så har jag knackat på. En lång, hård knackning som verkligen vittnar om att jag vill komma in. Ett par ljusa skall ekar från insidan av dörren, och jag inser förskräckt att det finns hundar där inne. Kissfläcken jag snurrat från tidigare hade jag i mitt sinne trott varit en katt på tillfälligt besök, men nu gäller det hundar. Jag gillar inte hundar, en av uteliggarna hade en stor gatukorsning som alltid morrade åt mig. Steg hörs från insidan och dörren öppnas. Direkt börjar jag panika när jag inser att det inte alls är Cindy som står där. Det är en liten kille som ser ut att vara kanske tolv år gammal. Han höjer på ögonbrynen och jag ser att hans ögon är lite oroliga.

”Vem är du?” frågar han och jag biter mig i läppen, obekant med språket. Pojken påminner lite om mig som ung; blont hår, blå ögon och vaksamma drag. Dock är den här pojken mycket längre än vad jag var och kindbenen är tydliga. Hans läppar påminner svagt om Zayns. Killen blir osäker när jag inte säger något, och jag stampar med ena foten för att väcka mig själv. Eftersom jag inte en aning om vad han frågat mig, höjningen på meningens slut hade vittnat om att det var en fråga i alla fall.

”Erh, I’m so sorry to interrupt, but I’m looking for… Cindy.” säger jag på så enkel engelska jag kan. Orden bokstaveras ett för ett och jag ber till Gud att han ska förstå vad jag menar. Jag vet att tonåringar i det här landet förstår engelska ganska bra, och att de är duktiga på att tala det. Dock vet jag inte om yngre generationer, som pojken, förstår lika bra. Fast jag ser konturen av en smartphone i hans vänstra framficka vilket borde innebära att han i alla fall kan mobiltermer. En kall vindpust letar sig in i glipan mellan min tröja och min nacke, och en rysning letar sig fram längst min ryggrad. Till min förskräckelse smäller killen igen dörren, eller om den blåser igen, och jag står förvirrat kvar. Jag hör att han skriker något, och i ren nyfikenhet lägger jag örat mot dörren. Det hörs ännu ett rop från insidan, sen hör jag steg och dörren öppnas på sidan av mitt huvud. Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig. Hon verkar ha återgått in i sitt skal som hon hade förra gången hon träffade mig. Innan jag svarar så ser jag mig omkring och ser att jag står i en hall tapetserad med abstrakt blommönster och inifrån rummet bredvid hör jag skjutljud från något jag skulle gissa är ett Xbox eller ett PS3. Kanske är det killen som sitter där och spelar, jag undrar vad Cindy gör när hon är hemma såhär?

”I’m so sorry,” säger jag för andra gången under dessa tre minuter, ”I needed to go out a little and didn’t know where to go.”

“Did you walk from Copperhill, I mean; it’s almost a mile to get there.” säger hon chockat och jag undrar varför hon inte blir mer upphetsad. Jag skulle inte hållit mig såhär lugn om jag fått träffa mina idoler tre gånger på samma dag, varav två gånger helt omedvetet. Skriket hon yttrat när hon öppnat dörren kanske var nog för att införliva den ytterligare tystnaden. Eller så har hon bara tagit hänsyn till att jag är en riktig människa. En riktig människa som är världskänd, pratar ett annat språk och står i hennes hall. Det är ingen bedrift, right? Jag både gillar och ogillar hennes tigande.

”No, I didn’t. I grabbed a cab and he drove me here.” svarar jag avvaktande.

“Oh, how did you find me?” frågar hon osäkert. Det är ganska komiskt att hon frågar, för jag ställer mig själv samma fråga varje dag. Vart i världen jag än befinner mig så hittar de ett sätt att leta upp mig. Av just den anledningen är jag så skeptisk inställd till Cindy, hon skulle lätt kunna dra hit hundratals andra tjejer som vill ta en bild på oss. Hela situationen skulle kunna bli ganska farlig, bara för en jävla bild. Men nu har jag ingen annan än henne att vända mig till, trots att hennes ord skulle kunna skada mig mer än hon anar.

”I asked the driver to drive me to you.” muttrar jag och släpper mina överarmar. Hon fattar vinken och nickar mot mina skor så att jag ska ta av mig dem. Jag tar av mig kängorna och följer efter henne in i huset. Till höger ligger köket och när jag höjer blicken ser jag att två hundar ligger på en bänk under fönstret. De får upp vittringen på mig och hoppar ner. De når inte ens upp till mitt knä och jag ler lite. De här hundarna kan nog inte skada mig alltför mycket.  Cindy låter mig snällt stå framför kylskåpet medan hon ber hundarna gå och lägga sig. Jag ser djuren som en ingång till hennes förtroende. ”What’s their names?” frågar jag och ser snabbt på hundarna.

”The big one,” börjar hon och jag försöker bedöma vilken av dem som är stor, för båda är väldigt små i mina ögon. ”is named Ludor and the smaller one’s Molle.” Jag nickar bekräftande och blir sedan tyst igen. Det är så svårt att bedöma hur mycket hon kommer förstå om jag pratar på, och jag kan inte berätta om incidenten med Harry för henne. ”Are you hungry?” frågar hon och jag ser upp från det ljusa trägolvet. Min blick har följt skarvarna som löper sida vid sida in mot hennes vardagsrum. Jag känner efter. Min mage är tom, och den mullrar lite, men inte så mycket att jag inte överlever. Jag har inte ätit sedan frukost, och en macka innan hon kom över till oss på eftermiddagen. Besvärat så skruvar jag på ena foten och försöker tala mig runt att jag är hungrig. Innan jag hunnit säga något så tar hon fram en låda ur kylen och öppnar den. Det är inget mer avancerat än lite spagetti som jag kan gissa är rester från dagen innan. Från ett av de vita köksskåpen plockar hon även fram en kastrull. Utan att vända sig mot mig börjar hon prata. ”Can you get me the tomato soup out of that locker?” frågar hon och jag snurrar runt. Bakom mig finns ett vitt, högt skåp. Materialet är glansigt och handtaget är strikt i rostfritt stål. Jag sluter handen om stålet och öppnar dörren. Mina ögon vidgas när jag ser de sex hyllorna som dignar av konserver, förpackningar och påsar. I bakgrunden hör jag hur hon tappar upp vatten i något och osäkert börjar jag plocka mellan varorna för att plocka fram soppan. När jag inte hittar något börjar jag få handsvett, hon som så snällt bjudit in mig och sedan ber mig om en simpel sak klarar jag inte. Hur svårt kan det vara att hitta lite soppa kan jag ju undra. Jag hör en låg suck och ett par steg. Hon skjuter bort mig med handen och drar ut en av hyllorna (patetisk som jag är förstod jag inte att de gick att rulla ut) och med snabba fingrar letar hon igenom påsar och konserver. Jag slår ner blicken i golvet och studerar åter igen den ytterst intressanta strukturen i plankorna. Cindy petar lite på mig och jag ser upp, och sedan ner på henne. Mallig som jag lätt blir kan jag lugnt säga att hon är minst tre centimeter kortare än mig.  I sina händer håller hon en påse och sedan en burk i den andra. ”Wich one do you want?” frågar hon och jag rycker på axlarna.

”Wich one tastes the best?” frågar jag och hon ställer tillbaka burken i skåpet, det måste betyda att pulversoppan är godare. Cindy går bort från mig och öppnar den lilla papperspåsen för att sedan hälla ner innehållet i den lilla uppvärmda kastrullen. Nästan genast blir vattnet fastare och en tunn soppa bildas. En lukt av basilika och soltorkad tomat bolmar ut från pytten och jag andas in. Det vattnar sig i munnen på mig och genast blir jag nyfiken på vad hon tänker laga för något. Hon ser upp från soppan och rakt i mina ögon. Våra blickar möts för en hundradels sekund innan hon slår ner den igen. Hennes kinder blir röda under det utsläppta håret och jag försöker ignorera det så gott jag kan.

”Can you bring me the spaghetti?” frågar hon för att avleda min blick på hennes kinder. Jag höjer ögonbrynen och ser mig om.

”Sure.” försäkrar jag och hämtar matlådan som hon tagit fram tidigare. Spaghettin ser blek ut, och den har klumpat sig. Hon ber mig ta fram två skålar från hyllan bakom mig, och jag lyder henne blint. Och till min förvåning micrar hon bara pastan och häller soppan över det. Jag sneglar osäkert på henne och hon ställer ner skålarna på bordet och pekar på stolen mitt emot henne.

”Casper, det finns mat nu om du vill ha.” skriker hon och jag rynkar pannan några sekunder innan jag förstår att hon inte menar mig.

”Jag kommer.” skriker han tillbaka, och jag funderar på vad det kan betyda. Tolvåringen kommer springandes från vardagsrummet men stannar upp när han ser mig igen. Han ser på Cindy och sätter sig sedan långsamt. De stora, blå ögonen granskar mig och jag försöker att inte tänka på hans blickar, men jag blir ändå nyfiken när han öppnar munnen. ”Min syster älskar dig.” säger han och jag skjuter ihop ögonbrynen i protest. Jag kan verkligen inte förstå vad han snackar om, fattar han inte att jag inte fattar vad han säger? Jag pratade ju engelska med honom där ute, men nu verkar det ha blåst bort. Efter en snabb blick på Cindy ser jag att hon rodnar djupt. Varför vet jag inte. Jag tänker på det han sagt, och plötsligt låter det bekant. I början av 2011 var jag och de andra killarna i Sverige för första gången. Vi skulle spela in lite låtar till Up All Night och det hade varit minimal press runt om oss. Under dagen hade Harry och Liam simpelt bestämt sig för att dra på sig deras One Piece’s och sedan springa runt på stan tillsammans med Paul. Fansen hade varit extra hängivna om att lära oss tre ord – jag älskar dig, jeg elsker dej, I love you. Jag känner hur jag automatiskt slår på min anti-fan sida. Det är den mig som inte har någon kontakt med fansen, och som mest går förbi dem. Där tampas jag med min klaustrofobi och rädsla att bli mosad. Cindy säger något till killen och han rynkar pannan. Hon måste prata en hel del om mig om han vet vem jag är, för min målgrupp i uppträdande och sång brukar inte rikta sig mot honom. Missuppfatta mig inte, jag älskar de manliga fansen boydirectioners lika mycket som tjejerna, men det är inte lika ofta som de gillar oss. Vi sitter tysta en stund, och stelheten får mig till sist att ångra lite att jag började frysa ut henne.

”This is so great.” säger jag för att höja stämningen lite igen. Hon har trots allt ansträngt sig för att jag ska få något att äta och ett hus att värma mig i. ”Why haven’t I tasted this before.”

”Maybe it’s because you haven’t been in Norway, like ever.” säger hon hårt och jag ser upp. Hon ser inte alls lika chockad ut längre och hennes lillebror har obemärkt lämnat bordet. Jag undrar varför hon blivit så tvär helt plötsligt, sa jag något dumt? Dessutom så la hon precis ut ännu ett bevis på att hon vet allt om mitt liv. Kanske var det bara en gissning att jag aldrig varit i Norge, för det har jag inte, men kom igen, vem gissar så bra.

”Is it a Norwegian dish?” frågar jag för att försöka få henne på bättre humör.Hon nickar och verkar tycka att jag är en idiot. Troligen skulle hon väll inte ha nämnt Norge precis innan om rätten inte kom därifrån. Cindy är en sådan där person som förvirrar mig. Ibland är hon nära att få ett skrattanfall, ibland är hon i chock och ibland riktigt kall. Jag får inte någon rätsida på henne, och jag gillar inte när jag inte kan förstå mig på människor. Så var det med mig och Louis i början. När jag såg honom på The X Factor Bootcamp första gången så satt han i sin gråa kofta och stora jeans och stirrade framför sig. Den långa luggen hade varit kammad över ansiktet och jag hade inte känt någon speciell dragning till att prata med honom. Louis gjorde inga intryck första gången, han bara satt där. Han såg väldigt ensam ut, och jag vet fortfarande inte vad han tänkte just då. När jag såg honom andra gången var det dags för oss att gå upp och möta domarna och deras slutgiltiga beslut. Den bruna koftan jag hade på mig kliade och tårarna rann ner för min hals. När de sände ut oss igen och filmteamet tryckte upp en kamera i mitt ansikte så brast det ännu mer. Det kändes som om jag svek hela Irland genom mitt misslyckande. Jag svek mig själv, bevisade vilken otroligt dålig människa jag är. Alkoholen var kanske det enda värdiga kallet jag någonsin skulle ha i mitt liv. Därför gick jag och svepte ner resten av det vita vinet inne på toaletten. När flaskan var tom till varje droppe så gick jag ut och kramade om en annan av de killarna som åkt ut. Han strök tårarna ur sina gröna ögon med den stickade mössan och jag undrade varför han inte gått vidare. Han var en av alla de som verkligen borde fått en andra chans, för hans röst höll verkligen måttet och den Elvisinspirerade raspigheten gjorde att han verkligen skulle kunna bli något stort. Vi höll om varandra ett tag innan han släppte och gick till den stora klungan av killar som blivit hopkallade. Fyra namn ropades upp, fyra okända namn som ska tillbaka upp på intervjuer. Jag vände på klacken och gick tillbaka in på toaletten, omedveten. Det tog två minuter innan jag började höra röster som ropade utanför dörren.

”Niall Horan? Do anyone know where Niall Horan is?” frågade en kvinna utanför dörren. Folk mumlade att de inte visste och hennes röst försvann bortåt. För varje steg blev hennes röst dovare och snart hörde jag den inte mer. I den sekunden förstod jag allvaret och klev ut från toaletten och började söka av lokalen efter rösten. När jag inte fann någon annan lösning gapade jag ut mitt namn över alla.

”I’m Niall Horan.” skrek jag och snart kom kvinnan tillbaka och förde mig tillbaka mot scenen. Med vana händer sköt hon ut mig på scenen där jag nervöst gick fram till de fyra andra killarna som stod där. En av dem var killen med stickad mössa och gröna ögon, en annan var den lilla killen med biljardbollsrunt huvud som saknats på träningen innan, den längsta var killen som många pratat om och räknat med som hot och den sista som stod där var killen i grå kofta jag övervägt om jag skulle prata med. Vi var så brokiga bredvid varandra, men det visade sig att vi skulle bli de bästa av vänner, i alla fall framför kamerorna. När vi sen gick av scenen var killen med grå kofta helt förändrad. Han hoppade och berättade skämt för alla, helt förbytt. Sen såg jag att hans arm gärna la sig om den grönögda killens nacke. Bara några sekunder senare fick jag veta deras namn också. Sen jag fick veta Louis namn har jag undrat över honom. Det är mycket ingen får se av honom, ingen av oss. Jag gillar inte det, jag kan inte definiera honom.

”How old are you?” frågar jag och slevar i mig lite till av makaronerna i den nu ljumma tomatsoppan. Smaken av basilika är ljuvlig och jag antecknar det enkla receptet i huvudet. Cindy pillar lite på bordskanten och slår ner blicken för några sekunder innan hon svarar.

”I’m seventeen.” säger hon och slår sedan lätt ner nävarna i bordet. Det skallrar inte i porslinet men jag förstår att hon börjar bli lite otålig.

”I’m sorry, I shouldn’t come in the first place.” ursäktar jag mig och ställer mig upp. Cindy reser sig och gör en rörelse med handen så att jag sätter mig igen. Hon tar min tomma tallrik ifrån mig och ställer in den i diskmaskinen. Denna kvinna förvirrar mig. ”Can’t you show me your room?” frågar jag för att försöka få henne på lite bättre humör. Hon rodnar igen och jag ler, kanske kommer jag mötas av mitt eget ansikte på varje vägg. Såklart kan jag inte veta, hon kanske är ett sådant där fan som inte visar för alla andra att hen är ett fan, man bara vet det själv liksom.

Detta har hänt:

”The only thing we need to do is trust he- Cindy, and if she let us down that’s our problem.” säger Louis och rycker på axlarna. Hela sättet han talar på får mig direkt att förstå att han ofta diskuterar med de som är äldre än han själv. Orden är väl valda, om man bortser från hans ändring mitt i, och rösten är stadig nog att framföra de där orden.

”But if she does we can’t get out of here in time.” protesterar Niall plötsligt. Jag är faktiskt imponerad av att han öppnat munnen över huvud taget. Under hela samtalet i förmidags mellan mig, Paul och Harry hade han stått passiv och med halvöppen mun, precis som under detta samtal. Hans reaktion fick mig ganska snart att tänka på en dryg miljonär som har annat folk att göra saker åt honom, att tala för honom. Innerst inne hoppas jag såklart att han inte är det, men det är bara en känsla som ligger mellan mig och honom.

“Of course we can.” säger Louis överygande. “The only thing we need to do then is to call a helicopter, right Cindy?” Han vänder sig mot mig och jag nickar sakta för att ta in det han sagt.

”Yeah you can, if that is the case.” säger jag. “And I won’t let you down.”

Måndag 23/12 2012

Hur tolkar jag den där kramen? Hennes armar hade varit så stela och ansiktet så slätt när hon kramade just mig. Kramen hon gett Louis hade varit mycket hårdare, ömmare och mer efterlängtad. De hade verkligen kramat varandra, ingen lite spontankram utan en riktig björnkram. Utan att vilja erkänna det så känner jag mig lite tom på grund av det, som om något jag borde fått försvunnit mellan mina fingrar. Jag gillar inte den känslan, den är olustig. Känslan av det grova tyget i hennes kappa snuddar min handflata och doften av hennes hår hänger kvar i näsan. Någonstans har jag läst att en lukt sitter kvar i näsan i över tio år. Det verkar ju såklart mystiskt att man ska gå runt och känna doften av något i tio år, men det är kanske så länge ett minne sitter kvar? Hennes hår luktade nytvättat, och hennes hals luktade tvål. Typiskt att jag ska ha luktat på henne, vilken vettig människa luktar på folk? Men det såklart, ingen har väl kallat mig normal. I den position som jag sitter i så måste jag vara förberedd på alla slags fördomar som skulle kunna komma. Det kan vara allt från vilken tröja jag har på mig till varför min mamma födde mig den trettonde september och inte den tolfte. Alla dessa fördomar har gjort mig slittålig för det mesta, men att bli bortstött är faktiskt något nytt. För hennes pigga, blå ögon hade bara sett mig när hon kom in, och Harry hade hon väll också sett såklart. Samma blåa ögon som jag såg direkt när hon tog av sig glasögonen i hissen, samma blåa ögon som spärrades upp när Paul ropade hennes jackas färg. Hon har vackra ögon, sådana jag lägger märke till.

En högtalare vrids på utanför min dörr och ett skrik hörs från någon jag skulle definiera till Louis. Han har dängt på en remix av något slag, och jag blir nyfiken och börjar lyssna. Det är två relativt nya låtar, och nästan direkt hör jag att det är Rihanna. Hennes vocals går inte att missa, i vilken låt de än befinner sig. Den största skandalen som skulle kunna hända henne är om en av hennes låtar inte skulle gå upp på topplistan, hon kan väldigt lätt kalla sig den nya drottningen av pop. Prinsessa är hon i alla fall. Låten som ligger som sound är så otroligt bekant, det tar ett tag innan jag kan tvinga bort Rihannas We Found Love från bakgrunden. Det är en låt som jag inte lyssnat på så mycket privat, men Liam älskar den vet jag. Den heter… den heter… Without You av David Guetta featuring Usher. Liam sjunger alltid på Ushers låtar när han står i duschen, och närmare det ämnet kommer jag inte komma. Någon ropar och frågar om jag vill vara med på en FIFA-turnering, men jag skriker bara att jag inte orkar. Att låtsas vara en gubbe i ett lag och jaga en boll känns plötsligt så meningslöst, och mina ben darrar efter dagens åkning. Efter att ha övervägt om jag ska äta någonting så hämtar jag en påse nötter i mitt, Zayn och Harrys pentry, och då fångar jag en blick av de andra fyra killarna plus Danielle som sitter och knappar på sina kontroller. Liam har stått över en runda, för hans arm ligger om Danielle som koncentrerat kollar på skärmen. Jag tycker mycket om Danielle, hon är för det mesta lugn och sansad och väldigt klok. Även fast hon är Liams flickvän så kan hon tala med oss andra om allt möjligt utan att bli generad eller att han blir svartsjuk. Och så är hon snygg, men det behöver man inte säga till varken henne eller Liam alltför många gånger. Det är lyckliga tillsammans, och innerst inne är jag väl avundsjuk på dem.

Istället för att hoppa ner i den mjuka soffan vid platsen bredvid Liam så smiter jag tillbaka in på mitt rum. Även om jag skulle sitta där ute, och dras med de tabbiga remixer som Louis hittat på Youtube, så skulle jag inte orka spela något. Plus att det bara stått två öppnade ölflaskor i mörkt grönt glas på bordet. Varje gång vi åker någonstans brukar jag kolla upp alkoholgränsen, trots att det inte spelar någon roll för mig, men eftersom Danielle och Eleanor är med på den här resan så ska jag väll hålla mig inom gränserna. De två öppnade flaskorna innebär att alkoholgränsen är 21 på hemmaplan, och det är bara Louis och Danielle som passerat den gränsen. Lukten från alkohol lockar mig alltför mycket om jag inte själv får dricka den, plus att jag skulle kunna göra något dumt om jag skulle få i mig lite. Alkohol är som min frihet, dit har jag alltid kunnat söka mig om något gått fel eller om jag känner obehag över något.

Mitt förflutna är kanske inte det mest sagolika, även fast massmedierna får det att framstå som så. Strax efter att det första stora bråket mellan mina föräldrar bröt ut så strosade jag förtvivlat omkring nere i stan. Den var första gången jag upptäckta alla de människor med gömda ansikten som satt utanför systembolaget. I mitt stilla sinne kom jag ihåg från ett studiebesök hos polisen, att boten på langning låg uppåt 14’000 tusen kronor. Trots att jag visste att jag kunde ersätta någon för fara så frågade jag en av de män som satt utanför om han kunde köpa något åt mig. Först trodde jag att han skulle neka mig, men han reste på sig och tog emot sedeln jag höll mot honom. Det hade knutit sig i magen på mig och jag hade varit nära att spy av hans andedräkt. Och spriten han köpte var som en rinnande version av hans andedräkt, vidrigt men rogivande. Efter det blev jag och min plånbok snart ganska välkända bland uteliggarna. Det var många gånger jag fick betala överpris för de giftiga dropparna. Det dröjde inte länge förrän mina föräldrar undrade vart mina pengar tog vägen, jag svarade att jag öppnat ett eget bankkonto. Slut på diskussionen.

Den svarta marknaden med uteliggarna slutade när jag upptäckte att min storebror, Greg, gömde lättåtkomliga flaskor med vin i en lös panel bakom sin garderob. Han blev såklart skräckslagen den dagen jag hittade hans gömma. Troligen trodde han väl att jag skulle skvallra för våra föräldrar. Efter några minuters lätt övertalning hade jag tjatat till mig att få dricka av vinet så länge som jag inte sa något till någon. Han undrade nog varför jag drack, men i slutändan var han glad att jag räddade hans skinn istället för att fördärva det. Jag håller fortfarande löftet om att inte berätta för någon, bara han och jag vet. Otroligt nog åkte aldrig Greg fast, inte jag heller. I och för sig kan inte komma ihåg om jag åkte fast, jag var dränkt i rödvin den mesta tiden.

Skiljsmässan var såklart en av anledningarna som jag började dricka. Men den första tiden var jag mest ledsen och gjorde inte så mycket. Men dagen innan jag fyllde fjorton färgade jag håret första gången. Min bästa vän, Marta, hjälpte mig att få till det. Jag ville imponera på min brors klasskamrat Amy Green, men jag tror aldrig hon såg mig egentligen. Dock vet jag att hon är gift nu, och hon kanske vet att jag är kändis. Må hon ångra sig föralltid. I alla fall så gick jag otroligt stolt till skolan, mina blonda highlights vajade i vinden. Men en förändrad hårfärg kan göra att man får blickar man aldrig fått förut, och det utvecklades snabbt till en mobbing. På min födelsedag började mina föräldrar bråka om vem som skulle ta mig och Greg, det var jobbigt att ha dem bråkandes över tårtan. Det bråket vann pappa till störst del, och han skulle få ha oss på vardagarna och mamma på helgerna. Mina födelsedagspengar gick åt till att köpa den första starkspritsflaskan.

Allt det jag upplevde under bara några månader; spriten, tvisterna, skiljsmässan, brodern och mobbingen gjorde att jag började falla sönder. Jag gillade inte killen med runda kinder som jag såg i spegeln, och jag bestämde mig för att hitta något långt är inne som inte var killen som föll sönder. Långt inne hittade jag en patetisk barndomsdröm som jag började hålla fast vid: bli en stjärna. Mina fingrar lärde sig att dansa över gitarrens kalla strängar och min röst blev stadigare efter att jag i smyg sjungit på mitt rum i dåset av vitt vin. Att jag lärde mig sjunga medan jag var berusad är ett under, ärligt talat kommer jag inte ihåg hur det gick till. Nästan tre år senare, denna gång några månader innan jag fyllde sjutton så fyllde jag in min ansökan till att delta i The X Factor, den talangshow jag visste skulle förändra mitt liv. Min mamma följde med mig dit, därför blev det många smitningar till toaletten där jag smuttade från den vattenflaska jag påstod innehöll saft, men egentligen var det vitt vin. Lite vingligt gick jag in på scenen för att köra min grej, och av någon anledning så gillade de mig. Eller några gillade mig, varken Cheryl Cole eller Katy Perry hurrade när jag sjungit klart, men jag blev genomsläppt. Sen blev det bara en lång väntan över några månader, och beskedet att jag åkt ur Bootcamp kom som ett slag i magen. Jag grät inte när mamma och pappa skiljde sig. Jag grät inte när Greg hittade mig i sitt rum. Jag grät inte när Martas pojkvän kastade en sten i huvudet på mig. Men då grät jag. Tårarna sprutade åt alla håll och kanter, och min mamma var helt förtvivlad. Risken för att hon skulle känna min andedräkt var för stor, så jag sprang bort från henne och gömde mig bakom några andra killar (som jag senare förstod var Harry och hans två kusiner, han grät lika mycket han). Ögonblicket då de ropade upp mitt namn och förde mig tillbaka till scen med de andra fyra okända killarna, var det bästa i mitt liv. Allt gick så fort, men ändå så långsamt. Speciellt en sak kommer jag ihåg, och det var när jag föreslog att alla borde ha samma skor som Louis och Liam kollade upp på mig med öppen mun för att säga något. Hans ögonbryn var hopskjutna och han rynkade på näsan mot mig.

”You smell alcohol.”

En hög knackning på min dörr får mig att hoppa till, och Harry skriker från andra sidan. Jag måste ha suttit och drömt ett bra tag, för musiken är höjd och skrik hörs därutifrån. Långsamt reser jag mig och går och öppnar dörren för honom, och han slinker in till mig. Musiken snurrar sig runt oss och jag försöker tyda Harrys blick. Den är dimmig och påminner om min spegelbild för fem år sedan. Han lägger handen på min höft och knuffar in mig mot garderoben. Det svala träet pressas mot min rygg och jag rynkar pannan.

”Harry, wh-”

”Schh.” Harry lägger ett finger för mina läppar och ler snett mot mig. Hans andra hand förflyttar sig neråt min jylf och jag skuffar undan honom med min enda fria hand. Den andra handen har han klämt fast mellan mig och garderobsdörren. Min knuff på honom har inte haft någon effekt, och han drar med ett ryck ur mitt bälte. Precis när jag är på väg att skrika på nytt så lutar han sig framåt och anfaller mina läppar med sina. Det är en konstig känsla när han kysser mig, som att kyssa sin brorsa. För det är det Harry är; en brorsa. Ingenting mer. Jag riktar en spark mot hans smalben och han skriker till och jag fumlar mig loss från hans grepp. Med skakiga händer drar jag upp min gylf och försöker ignorera känslan av att Harrys hand gräver vid min kalsonglinning. Hans blick skrämde mig inte, bara det han gjorde. Trots att jag drack mycket reagerade jag inte såhär dumt, och Harry kan ändå inte ha druckit mycket. Nu har jag lämnat honom svajande i mitt sovrum, och jag springer ut till de andra. Där finner jag Danielle dansande runt Liam, hennes kropp rör sig i mjuka och omöjliga vågor som till och med förskönar hans moves. Zayn och Louis står borta vid stereon och skrikpratar med Eleanor. De skrattar, men jag lägger märkte till att Louis har ett avseende avstånd mellan sig och Eleanor. Den lilla saken får mig att bryta ut i mer raseri och rädsla för det Harry gjort.

   ”Louis!” skriker jag över dunket. Han ser snabbt på mig och sedan tillbaka på Eleanor och Zayn. ”Louis!” den här gången får jag fulla hans uppmärksamhet. Han ser orolig ut när han ser mitt uttryck, sedan höjer han på ögonbrynen så att jag ska berätta vad det är till hans söta lilla ansikte. ”Your fucking boyfriend tried to rape me, he can’t take that much alcohol!” skriker jag och vänder på klacken. Från hallgolvet rycker jag mina skor och sedan slänger jag upp dörren för att störta ut i korridoren. Jag hinner inte se några av konsekvenserna mitt utfall på Louis fått, jag är redan nere för trappan. Vid entrén så drar jag på mig mina vita sneakers och ser mig tvekande omkring. Villrådigt skådar jag ut på parkeringen, och upptäcker att en taxi står utanför. Chauffören trummar med tummarna på sin ratt och den gula färgen gör att den står ut från snön. Jag går fram till taxin och öppnar dörren till baksätet. Föraren ser bak på mig och frågar något. Jag rynkar pannan och han hostar till lite och frågar igen, denna gång på engelska. Jag gillar att lyssna på andra dialekter, och den svenska engelska dialekten är urrolig. Rösten går i vågor när de pratar och ett litet gnäll ligger och skär i undertonerna. Han frågar vart jag vill åka, och då blir jag stum. Ärligt talat har jag ingen aning om vart jag vill åka, så jag blir sittande på den mjuka tygklädseln i bilens baksäte och stirrar ut i luften. Det finns ingen jag känner här, och jag känner inte till namnet på något ställe nere i byn. Hur mycket jag än tänker kommer jag inte på något annat namn än mitt eget och killarnas som jag faktiskt kan. Chauffören höjer på ögonbrynen åt mig i backspegeln, och hans ena ben hoppar upp och ner. Små vita snöflingor har börjat falla från himlen och han slår på vindrutertorkarna. Det låga gnisslet stressar mig och jag tänker intensivt på någonstans jag skulle kunna åka. Sedan slår det mig, jag kan ett namn på en person som inte har med mig sedan innan och göra. Namnet på en person jag ogillat ganska snabbt och lämnat mig ensam för att krama Louis istället. Någon som jag egentligen inte känner, bara memorerat namnet på.

Detta har hänt:

”Don’t scream, please.” Hans ögon är så bedjande att jag kommer av mig, och istället börjar jag plocka med händerna istället. Det händer inte, jag kan inte sitta ett antal meter upp i luften med självaste Niall Horan. Det finns inte ens i min värld att det här skulle kunna hända. Jag menar, drömma kan man ju, men verkligheten, nej. Han ser alldeles förstörd ut och tumultet bak i vår liftkorg får personerna framför oss att se bak. Deras liftstol lutar aningen åt vänster, för mannen i svart jacka på vänster sida är mycket bredare än den andre av männen. Båda har glasögonen uppdragna och den stora mannen spänner blicken i Niall och den yngre har munnen på vid gavel. Niall ser hjälplöst på de båda männen och börjar vrida på sig i liftstolen. Den börjar gunga oroväckande och jag griper oroligt tag i hans arm. Han rycker till och ser upp på mig, ögonen är flyktiga och han skakar av sig min hand.

Måndag 23/12 2012

Den digitala klockan på min telefon klickar titt som tätt över i minuterna. För varje minut som går blir jag mer och mer stressad, panikslagen och förväntansfull. Det är som nedräkningen till tolvslaget på nyårsafton. Minut för minut, sekund för sekund. Och för varje siffra som förändras känner man hur pirret i magen växer ytterligare lite till. Tankarna riktas mot vad man ska göra det nya året, och alla löften man ska bryta. Mitt löfte var att jag skulle ha ett hälsosamt år där jag skulle träna, men den idén föll sönder lite vid den första sockerkakan. Men nu är det bara några dagar kvar till nyår igen, och denna gång kan man ju försöka ändra på något. Eller så låter man det bara vara som det alltid varit.

Velande står jag framför spegeln på övervåningen och ser på min spegelbild. Jag har på mig en lös blus och ett par svarta jeans. Prövande ler jag mot spegeln som ler tillbaka på precis samma sätt, sen ställer jag mig till sidan till och suckar. Blusen gör så att jag ser alldeles för mullig ut, och en ful knöl bildas på ryggen av tyget. Så är det nästan med alla jackor och tröjor jag provar. Eftersom jag är ganska bredaxlad och har kort rygg så sitter det mesta ganska konstigt över ryggen. Mina axlar hindrar mig från att köpa den storlek jag egentligen behöver, för i så fall skulle jag inte kunna röra mig. Argt drar jag av blusen och kastar den över klädstället.

”Asså varför kan ingenting passa!” skriker jag och sparkar till en IKEA-kasse som ligger vid mina fötter. Fotsteg hörs från nedervåningen och mammas röst svävar upp från hallen. Hon frågar om jag behöver hjälp med något, men jag fräser bara argt av henne med rösten. Innerst inne vet jag att hon blir sårad när jag skriker åt henne, men ibland kan det inte hjälpas. Jag suckar igen och drar handen över galgarna som håller uppe alla mina blusar, tjocktröjor och skjortor. Även fast jag har ett överskott av kläder verkar det alltid som om jag inte har något att ta på mig. Det finns liksom inget som passar till just det tillfälle man ska till, vad det än gäller. Dessutom trängs nya blusar med skjortor från jag gick på mellanstadiet. Varför just de gamla kläderna hänger kvar har jag ingen aning om, det är väll bara min lathet som håller mig ifrån att rensa ur de gamla kläderna. Tygerna stryker sig mot min handflata och jag blundar. Såhär gör jag varje gång jag inte kan välja kläder; blundar och bara rycker ett plagg ur garderoben. Min hand stannar till, och jag öppnar ögonen. Mitt finger ligger på en röd flanellskjorta, och jag drar den mot mig. Valet som jag blint tagit skulle kunnat vara mycket värre, som den stickade långtröja mormor gjorde när jag gick i sjuan. Men jag drar skjortan utanpå mitt vita linne och flätar håret över vänster axel. Klockan visar halv fem, och jag funderar på om jag borde börja dra mig bortåt Copperhill. Jag skriker på mamma att hon kan börja göra sig iordning, för vi ska åka om två minuter. Hon ropar något tillbaka, men jag uppfattar inte vad hon sagt. Nervositeten tar över igen och jag rycker ur flätan igen för att fläta om den. Att pyssla med håret är mitt sätt att hålla mig sysselsatt, jag fixar alltid med det så fort jag får chansen. Flätan jag flätar nu blir trots allt mycket bättre och jag slänger mig ner för trappan för att dra på mig skorna. Istället för mina stora ullar så drar jag på mig mina varmaste snörskor och tar min oljerock som inte är varm alls.

Mamma sätter upp en hästsvans och frågar mig lite nonchalant vart jag vill åka. När hon väl frågar kommer jag på att jag inte alls har något svar på det. Eller såklart vet jag att jag ska till Copperhill, men hur ska jag kunna förklara vad jag ska göra där? För helt ärligt talat kommer det inte på fråga att jag ska berätta för henne om mötet jag hade i backen idag, det är en omöjlighet. Hon skulle bara börja gulla och gnälla på vad jag ska göra, och hur jag ska uppföra mig. För på något sätt har hon inte förstått att jag är sjutton än. Det känns som hon fortfarande behandlar mig som en tolvåring som inte har någon koll på någonting. Det hon inte vet är att jag rollade vågad kärlek redan när jag var just tolv år, och med det kan jag nästan skryta med att jag har mer erfarenhet än vad hon har. Så istället för att berätta att jag ska träffa världens mest kända pojkband på hotellet säger jag lugnt och sansat att det är en annan Directioner som är i Åre över veckan, och att vi tänkte träffas för att prata lite om allt möjligt. Det är en liten vit lögn som hon inte kommer skadas av, och den är så vek att hon inte skulle kunna komma på den egentliga sanningen. Trots allt är hon van med att jag skypar med lite alla möjliga människor på nätterna, allt från killar jag inte vet namnet på och till andra tjejer som gillar One Direction precis lika mycket som jag. Mamma ser på mig med höjda ögonbryn.

”Jaha, vad heter hon då?” frågar hon och hänger sin väska på axeln och öppnar dörren. Våra hundar rusar genast fram och försöker ta sig förbi hennes ben och komma ut. Hon knuffar lätt på dem så att de backar tillbaka in och tar sedan bilnyckeln från krokarna precis innanför dörren. Jag biter mig i läppen och ser snett neråt vänster, precis som alla människor gör när de letar i sitt minne. Hon jag pratat med för två dagar sedan hette… Olivia.

”Olivia.” säger jag och tränger mig förbi mamma och hoppar in i bilen. Mamma låser dörren efter sig och går runt bilen för att sätta sig på förarsidan. Hon vrider om nyckeln och Audin brummar igång.

”Vad roligt. Hur gammal är hon då?” frågar mamma och ser över axeln för att se om det kommer några bilar på vägen. Jag ser ut till höger och sedan åt vänster.

”Femton tror jag.” säger jag. ”Fritt till höger, och åt andra hållet.” meddelar jag och tar sedan upp mobilen ur fickan. Paul hade inte gett mig vart vi skulle träffas, så jag antar att jag kommer få vänta i lobbyn när jag kommer fram. Det kommer i alla fall inte vara svårt att få syn på Pauls nylle bland alla andras, det är alltför välbekant för att jag ska kunna missa det. Mamma och jag sitter tysta, hon i tron om att jag ska träffa en annan Directioner vid namn Olivia och jag i hoppet om att jag ska få träffa Niall och de andra igen.

~

”Ha det så roligt. Är det någon speciell tid jag ska hämta dig sen?” frågar mamma innan jag smäller igen dörren. Jag stänger dörren och hon hissar ner rutan på andra sidan. Hennes ögon vittnar om att hon är orolig för mig, och jag suckar högt.

”Ah, jag ringer när jag vill hem.” säger jag och börjar gå mot entrén.

”Ring inte försent bara. Äter du middag med hon Olivia eller äter du hemma?”

”Hemma antar jag, men jag ringer.” säger jag och ignorerar sedan alla mammas försök till kontakt. Mamma vevar upp rutan och vänder på den lilla vändplanen som är utanför vändplanen innan hon rullar ner för den långa backen ner till Björnen igen. Copperhill är gigantiskt, och enligt min personliga mening jättefult. Speciellt på insidan, som jag tycker ser ut som Långholmens Fängelse i Stockholm. Möjligtvis kan Långholmen vara vackrare. När jag väl kommer in så ser jag varken Paul eller någon av killarna, precis som väntat, och jag sätter mig i en av de stora sofforna framför den öppna spisen. Klockan är bara kvart i fem, så jag är inte väntad än. Så istället för att oroa mig för varför ingen kommer så funderar jag på mammas fråga angående mat. Jag borde ju äta hemma, för med Olivia kommer jag definitivt inte äta. Och chansen att jag skulle få äta middag med killarna är så minimal att jag inte ens har den i tankarna. Det skulle vara ett under bara jag fick se dem igen, än mer röra vid dem. Trots att jag borde vara nöjd med att ha träffat Niall, pratat med Harry och sett Louis så är jag nyfiken på vart Zayn och Liam befunnit sig. De kanske inte är med och åker, eller så befann de sig bara någon helt annanstans än just hos de andra killarna. Möjligheterna är oändliga, så det är ganska meningslöst att tänka på. För att fördriva tiden försöker jag föreställa mig Harry, Niall och Louis framför mig. Louis och Harry hade sett ganska stadiga ut när de åkte ifrån mig, inte så konstigt med tanke på att de tillsammans var på en skidsemester under 2011. Men så har vi Niall, han hade verkligen sett ut som Bambi på hal is medan han försökte ta sig framåt. Hans ord ekar i mitt huvud, I really do hate it hade han sagt. Han hade uppenbart inte varit lika haj på att åka skidor som de andra, och det märktes på hela honom. Man kan ju undra varför, för skidåkning är ganska roligt i grunden och Åre är ett högklassigt ställe att åka på. Men det passar kanske inte alla, och han kan vara en av dem som bara inte klarar av det. Eller så är det bara för att han inte orkar lära sig att åka på riktigt.

En rörelse borta i trappan fångar min blick, och jag ser upp. Mitt i trappan står Paul och när han ser att jag kollar på honom stannar han och vinkar mig till sig. Tveksamt reser jag mig upp och går mot honom i trappan. En medelålders kvinna som suttit i soffan mitt emot mig ser misstänksamt på Paul. Hennes uttryck berättar att hon definitvit tror att jag är en ung prostituerad tjej som säljer mig hos en gubbe. Jag ler bara mot henne, som en försäkring på att jag inte är en slampa, och skakar sedan Pauls utsträckta hand.

”I’m so glad you could come, Miss.” säger han och visar vägen upp för trapporna. Jag ler bara och sätter den ena foten över den andra för att ta mig högre upp. Efter ytterligare tre trappor har vi tagit oss upp till det plan killarnas rum verkar ligga. Paul hindrar mig med handen och tar fram ett pannband. Jag ser undrande på det och han frågar om han kan sätta det framför mina ögon.

”Why do you want to do that?” frågar jag och nickar mot pannbandet. Paul förklarar snabbt att det är för att om jag skulle bryta mot avtalet vet jag inte vilket rum killarna håller till i. Jag ser försäkrande på honom och förklarar att det aldrig skulle falla mig in att berätta något för någon om det finns ett kontrakt inblandat. Och så är jag rädd för vad ni kan göra med mig, tänker jag. Han hummar och låter mig slippa bandet för ögonen. Istället för att fokusera på sitt vaga misslyckande till min lydnad så leder han mig bort mot den tredje dörren på höger sida. Paul drar ett kort i en läsare och det klickar i den tunna trädörren. Ett par rösten tystnar när de hör steg i hallen, och jag känner hur fjärilarna börjar studsa i magen igen.  De smeker min magsäck och kittlar i halsen. En tyst svordom glider över mina läppar innan jag höjer huvudet och möter Niall och Harrys blickar. Harry ler svagt mot mig, men Niall bibehåller sin uttryckslösa min. Det doftar svagt av nyoljade möbler och pizza. Men dofterna är det som oroar mig minst. Niall gnider sina fingrar och flackar med blicken under en hundradels sekund, men det är knappt så att mitt öga hinner uppfatta det. Harry reser sig hastigt när jag kommer närmare och hans ansikte spricker upp i ett leende. Det där leendet intygar allt gott jag någonsin hört om Harry, sättet han för sig runt kvinnor och tar hand om människor. Han drar ut en stol till mig och sätter sig sedan bredvid Niall igen. Osäkert slår jag mig ner på stolen och låter blicken svepa lite snabbt över deras svit. Den är likadant inredd som lobbyn med hård metall och mjukt trä, men såklart är inredningen det minsta jag lägger märke till. Snarare lägger jag märke till det som sitter på inredningen, och som nu ska inleda något slags möte med mig.

   ”I am Harry, if you didn’t knew it already.” säger Harry och ser på mig. Han släpper lite på stämningen och jag låter axlarna sjunka lite. Min stela jacka ser till att jag håller en bra hållning, och rastlöst drar jag ner dragkedjan för att händerna ska hålla sig kontrollerade.

”And I’m Cindy Olovsson, as I said before.” säger jag bekräftande. Paul harklar sig och vi riktar blickarna mot honom istället. Nialls ostadiga blick och Harrys direkta lydnad får mig att undra hur Paul inbringat sin respekt hos dem, men istället för att ifrågasätta det håller jag klaffen och lyssnar.

”First, Miss Olovsson, do I need to ask one thing: are you a fan of One Direction?” frågar han sakligt och jag rycker på axlarna för att sen inse att det axelrycket är en lögn. För att sudda över det nickar jag ivrigt.

”Yeah, I love you.” säger jag riktad mot Niall och Harry. Än en gång låter Niall det passera förbi och Harry ler bekräftande. Reaktionen från Nialls sida får mig att börja undra vad det är som egentligen tynger honom. Nu när han är hemma på hotellet borde han inte vara grinig för att han tvingas åka skidor, eller så är han bara trött på hela miljön; precis som jag är.

”Thanks, that means a lot.” säger Harry och ser sen på Paul igen som harklar sig ytterligare en gång.

”As I told you earlier today; I want you to sign a paper about all secretes about One Direction’s visit.” säger Paul på ett så enkelt sätt att det nästan är skrattretande. Han tar inga chanser till att behöva berätta om något igen, han ser till att jag förstår första gången. Han skjuter fram ett papper mot mig där flera paragrafer står uppradade.

§1. You can’t write on any social network where One Direction is. We’ll confiscate your Twitter account, Facebook account, Tumblr account, Instagram account and Weheartit account to make sure you won’t write their destination anywhere. This deal is guilty in one week.

§2. You can’t tell your friends verbally where One Direction is.

§3. You can’t tell anyone by email, text or phone where One Direction is. We can’t confiscate your email or phone, so on this one we need to trust you.

Jag skummar igenom alla paragrafer, den ena skummare än den andra. Paul, Harry och Niall stirrar på mig medan jag läser och jag känner stressen för att läsa klart krypa längst ryggraden på mig. Ett leende sprids på mina läppar när jag närmar mig slutet, och när jag väl är klar ser jag på Paul med forskande ansikte.

”Do you give this to every single fan who by accident sees the boys?” frågar jag skeptiskt och Paul vickar lite på huvudet. Han förklarar på sitt stela sätt att jag faktiskt är den första och enda, vilket är lite pinsamt. För pappret är verkligen patetiskt, det kommer inte säkerhetsställa någonting. Det är bara att skaffa en ny Tumblr, eller Twitter eller vad som helst för att kunna sprida deras plats över hela Jorden. Plus att jag använder Dayviews och det står inget om den webbsiten i avtalet. Jag skjuter pappret ifrån mig och ser på Paul. ”I’ve lived in this village for fifteen years, and I know how it works here. Both of my parent works with tourists and service, I know the importance for the guest’s wellbeing. And I promise you, when I make a promise I’ll keep it. And when you’re guests in my village I won’t make you feel more unsafe then you ready do. So please, trust me.” jag pausar och ser på Niall med varm blick. ”Those boys saved my life. And the last thing I can do is to make them feel comfortable being here.” Mina ögon faller snabbt på pappret. “And this paper is pathetic by the way.” avslutar jag och lutar mig tillbaka. Harry skakar på huvudet som för att komma tillbaka och greppa verkligheten. Hans huvud guppar långsamt upp och ner i en övertygande rörelse, och jag känner hur färgen på mina kinder stiger igen. Det jag precis sagt är inte alls passande i detta sammanhang, men trots det har jag sagt det ändå.

”She’s right, that deal is pathetic.” Jag hoppar till i stolen när jag hör det högt lagda, brittiska accenten. Först överväger jag om jag ska våga se mig över axeln, men det går inte att hålla sig. När jag väl ser bak så ser jag Louis stå och hänga vid väggen som avgränsar en del av köket vi sitter i och hallen. Jag biter mig i överläppen och sätter mig på mina händer, nästan på samma sätt som mamma sa åt en och sitta som liten när en stor gräddtårta dominerade bordet. För om jag skulle låta händerna hänga fritt vet jag inte vart de skulle ta vägen, eller vad de skulle ta på. Louis smilar mot mig och går fram till mig med framräckt hand. ”Louis.” säger han när jag tar hans varma hand. Den är ganska liten men bred och jag gillar känslan av den. Som ett extra plus luktar han gott, och den manliga parfymen svävar ända fram till mig.

”Cindy.” säger jag och han drar tillbaka handen. Det varma trycket om min hand försvinner och jag känner mig genast tom. Louis håller sig fortfaranande stående och han pekar på pappret för att förstärka var det är han vill komma.

”The only thing we need to do is trust he- Cindy, and if she let us down that’s our problem.” säger Louis och rycker på axlarna. Hela sättet han talar på får mig direkt att förstå att han ofta diskuterar med de som är äldre än han själv. Orden är väl valda, om man bortser från hans ändring mitt i, och rösten är stadig nog att framföra de där orden.

”But if she does we can’t get out of here in time.” protesterar Niall plötsligt. Jag är faktiskt imponerad av att han öppnat munnen över huvud taget. Under hela samtalet i förmidags mellan mig, Paul och Harry hade han stått passiv och med halvöppen mun, precis som under detta samtal. Hans reaktion fick mig ganska snart att tänka på en dryg miljonär som har annat folk att göra saker åt honom, att tala för honom. Innerst inne hoppas jag såklart att han inte är det, men det är bara en känsla som ligger mellan mig och honom.

“Of course we can.” säger Louis överygande. “The only thing we need to do then is to call a helicopter, right Cindy?” Han vänder sig mot mig och jag nickar sakta för att ta in det han sagt.

”Yeah you can, if that is the case.” säger jag. “And I won’t let you down.”

“She won’t let us down, did you here that?” frågar Louis vänt mot Niall. Niall suckar bara som svar och vänder bort huvudet och koncentrerar sig på Åreskutans baksida istället. Uttrycket i Louis ansikte sjunker lite vid Nialls bristande respons. ”You need to learn how to trust people.” stönar Louis.

”Okay, shut up you two.” säger Paul för att avbryta Louis, och för att säkerhetsställa att Niall inte kommer säga något mer. ”Can we trust that you won’t tell anyone, Miss Olovsson?”

”Say Cindy, and yes you can trust me. I won’t say anything to anyone.” lovar jag och biter mig sedan i läppen. ”On one condition-”

”I said it would co-” börjar Niall men Harry stöter till honom med armbågen.

”And what’s that, love?” frågar Louis mjukt. Jag biter mig fortfarande i läppen och ler generat. Villkoret är ganska dumt men jag kan inte gå härifrån och ha det ogjort. För om jag skulle gå härifrån utan att göra det skulle jag ångra mig resten av livet, hur pinsamt och dumt det än känns att fråga det nu.

”Can I get a hug from you all, ’cos I love you so damn much?” 

Det är först då jag tar mig en ordentlig titt på de kläder som faktiskt kommer synas. Jag har fått en klargrön jacka och ett par gula skidbyxor. Först undrar jag om de skämtar, typ att det finns en gömd kamera någonstans. Men ingen hoppar fram från garderoben med en dold kamera, det är bara jag och spegeln som hänger på dörren. Tveksamt drar jag på mig kläderna, som faktiskt är ganska bekväma, och kollar mig i spegeln. Byxorna hänger från skärpet och jackan räcker ner över låren. Om det är såhär skidåkare ser ut, ja då tänker jag aldrig bli någon. Mitt blonda hår hänger fettigt ner över min panna och jag drar hjälmen över det, och vips så är utstyrseln fulare än någonsin. Ingen kan ju vara seriös med det här, nej det går inte. Jag tänker inte visa mig bland folk i det här.

---

Måndag 23/12 2012

Snön sprutar omkring mig när jag tvärstannar nedanför spärrarna vid VM6:an. Snön landar på en turist ben och han blänger argt på mig. Jag ignorerar hans blick och stakar mig framåt mot spärren. Det blippar till när sensorn känner av mitt liftkort och jag trycker mig mot spärren så att den snurrar runt för min tyngd. Det är packat med folk, och om jag skulle tappa en handske eller liknande skulle den vara nertrampad och borta på några sekunder. Folkmassan trycker varandra framåt och jag befinner mig snart vid bortre änden av singelkön och väntar på att jag ska släppas med någon. Tur som jag har släpps jag direkt in på den sista platsen i en av liftstolarna och den avgränsande bygeln öppnas och vi åker ut på bandet som rullar oss framåt mot en kant. Innan kanten stupar neråt så fångar liftstolen oss och bygeln fälls ner över våra lår så att vi inte ska kunna ramla ut under resan upp. Jag kastar en snabb blick på dem bredvid mig, det är en brokig skala av färger och jag rynkar pannan. Glasögonen täcker mitt ansikte så de ser inte när jag himlar med ögonen och återgår till att titta ner istället. Skidåkarna där nere susar förbi som färgglada sträck, fast vissa hasar så långsamt att jag kan urskilja mönstret på deras halskragar. Sällskapet som sitter bredvid mig säger inget, de verkar snarare ganska besvärade över att jag sitter där. För varje gång jag sneglar lite åt deras håll blir de väldigt upptagna av se ner på sina skidor eller liknande. Jag höjer på ögonbrynen och ler lite. Patetiskt. Resan upp förblir tyst, och jag hör dem bara yttra en mening. Orden hoppar ur en kille som har vit jacka, och jag fryser till mitt i rörelsen. De fem personerna försvinner bortåt krönet och jag upprepar rösten i huvudet.

”Come on guys, let’s go.” hade han sagt. Det är kanske inget speciellt med det. Det är inget speciellt med det. Men sättet han sagt det på låter så välbekant, som om jag hört det hundratals gånger förut. Jag stirrar efter dem och beslutar mig sedan för att följa efter dem lite snabbt, men när jag stakat fram är de redan borta och jag drar en djup suck. Om personen var den jag trodde han var, ja då skulle jag nog balla ur. Men nu intalar jag mig själv att det hela var inbillning och att jag bara börjar bli gaggig efter alla intervjuer jag sett. Med koncentrerad mun åker jag ner för krönet och ner mot liften igen, utan att se de fem personerna i brokiga kläder igen.

Vindmotståndet rycker i mina kläder och i mitt hår. Luften tränger sig in under glasögonen och gör så att tårar bildas. Ett glatt skrik kommer över mina läppar och jag kastar mig ner för en svartpistad brant. Folk aktar sig ur min väg och för en sekund känner jag mig som Peter Pan på väg att möta ännu ett nytt äventyr. Min luft som flyger i luften och mitt skrik är imiterat av den grönklädda Disneyfiguren. Känslan av att alla stirrar och aktar sig ur vägen är fantastisk, jag älskar den. Det blir fler Peter Pan-åk i VM6:an, sen bestämmer jag mig för att åka upp en av Åres minsta liftar; WC-liften. Det låter som en toalett, det tycker i princip alla som hör namnet första gången. Men det är en riktigt trevlig och livsfarlig liten lift som leder till en av Åres brantaste backar. Jag trycker mig igenom spärren och tränger mig förbi en gubbe som pratar med sin fru på något språk som jag inte anser som europeiskt och fram till bandet. En kille åker precis ut på bandet och jag slänger mig fram för att komma med liften upp. Han vänder huvudet lite fort mot mig, men kollar sedan bort. Anledningen till att jag tycker att den här liften är livsfarlig hänger på att det är en av de äldsta, mest rostiga och högsta liftarna som byn har. Och när den hänger på den högsta punkten, och mot alla odds stannar, så kan det kännas ganska obehagligt när den dinglar så högt ovanför ett fall mot döden. Vajern liften hänger på sniglar sig uppåt och jag ser på killen bredvid mig. Han har kört ner hjälmen långt ner på huvudet och gömmer halsen i jackan. Hans händer håller ett stadigt grepp om stavarna och jag tror blicken är fixerad mot liften framför. Strax innan vi är högst upp rasslar det till i maskineriet, och liften stannar.

   ”Det är så himla typiskt!” utropar jag och han vrider sig mot mig litegrand. ”Tycker du inte det?” frågar jag och tar upp mina glasögon för att kunna se ordentligt på honom. Han öppnar munnen lite och är precis till att säga något, men orden fastnar i hans strupe och han stänger munnen igen. ”Den här liften stannar bara när jag sitter i, jag lovar. Jag blir så jävla trött bara.” maler jag på och himlar med ögonen.

”What?” Hans röst är förvirrad och han verkar inte förstå vad jag har sagt riktigt. Färgen på mina kinder höjs när jag sakta inser att han inte är svensk, kanske engelsk eller någon som bara kan prata engelska. Han har fortfarande glasögonen på sig så jag kan inte tolka hans ansiktsuttryck ordentligt, men jag försöker svara utifrån den fråga han ställt.

”Oh, sorry. I didn’t think of that you maybe weren’t Swedish.” säger jag och dör lite inombords. Det är alltid så att man glömmer bort all engelska man någonsin kunnat när man plötsligt måste prata med någon som kan engelska. Orden fastnar i halsen på mig. ”So how do you like O’hrey?” O’hrey är som en logga för Åre, det är ett skämt om hur utlänningar försöker uttala byns namn. Men nu har det satt sig automatiskt på mitt huvud och jag kan inte komma ifrån att säga det. Killen suger på sina tunna läppar och ser ut att tveka.

”Honestly?” frågar han och ler lite. Jag nickar och han drar en djup suck. ”I really do hate it.” avslöjar han och jag skrattar till. Han ser frågande på mig och försöker tolka vad mitt skratt kan ha betytt. Antingen så betyder det haha, du är ju dum i huvudet som tycker det eller haha, det tycker jag också. Jag antar att jag borde jag hjälpa honom med att jag tycker det andra alternativet, för ja, jag hatar verkligen Åre. Visst kan det vara bra ibland, men det finns inget hellre jag vill än komma härifrån. När jag skickade in min ansökan till gymnasiet förra året så hade jag skickat det till åtskilliga gymnasieskolor i Stockholm och Sundsvall, men ingen nappade på mig och jag hamnade i gamla, torftiga Järpen istället. Om jag ska förklara Järpen så är det Åres mest deprimerande ”förort”. Där ligger kommunhuset, polishuset, gymnasiet och hockeyhallen Röjsmo, så alla är i nöd av att Järpen finns. Men människorna som bor där måste vara det mest deprimerande folkslaget som någonsin funnits. De kör runt i Epa-traktorer och har ingen humor, ni vet sådana som knappt har några liv längre. Men det är bara från min synvinkel, de själva måste ju trivas där med tanke på att de tillbringar hela sina liv i den lilla hålan. Men det finns en fördel med Järpen; den innehar Jämtlands enda biograf. Så det är alltid något.

”I also hate it, even if I live here.” säger jag och ser ner mot marken igen. Det ser ut att vara hundra meter ner, men i mitt stilla sinne vet jag att det är mycket mindre än så. Killen bredvid mig höjer händerna och jag ser i ögonvrån hur han flyttar upp sina glasögon på hjälmen. Jag ser upp och mina ögon vidgas av synen. Den tidigare ganska ointressanta killen kan inte heller vara den person jag tror det är, han som jag hoppas det är. Jag skulle kunna känna igen hans smala ansikte var som helst, kinderna, ögonen och nästan. Hans blå ögon ser oroligt på mig och han öppnar munnen för att säga något till mig, men jag känner ett ryck gå genom hela min kropp och jag sprätter till i stolen och öppnar munnen för att skrika något.

”Don’t scream, please.” Hans ögon är så bedjande att jag kommer av mig, och istället börjar jag plocka med händerna istället. Det händer inte, jag kan inte sitta ett antal meter upp i luften med självaste Niall Horan. Det finns inte ens i min värld att det här skulle kunna hända. Jag menar, drömma kan man ju, men verkligheten, nej. Han ser alldeles förstörd ut och tumultet bak i vår liftkorg får personerna framför oss att se bak. Deras liftstol lutar aningen åt vänster, för mannen i svart jacka på vänster sida är mycket bredare än den andre av männen. Båda har glasögonen uppdragna och den stora mannen spänner blicken i Niall och den yngre har munnen på vid gavel. Niall ser hjälplöst på de båda männen och börjar vrida på sig i liftstolen. Den börjar gunga oroväckande och jag griper oroligt tag i hans arm. Han rycker till och ser upp på mig, ögonen är flyktiga och han skakar av sig min hand.

”Sit still!” väser jag argt. ”If you fall it’s a deadly fall to the ground. You’ll only be some broken bones after that fall, no life at all.” fortsätter jag hårt och stirrar stint på honom. Den breda mannen jag nu ser är Paul skriker åt Niall att lugna ner sig, och att han tar itu med “den där tjejen” när vi väl kommer upp. Paul vänder sig tillbaka och den andra killen bredvid honom, som jag tror är Harry, gör tummen upp åt Niall som gör tummen upp tillbaka. Det rör mig att de gör så små gester för att se till varandra, det är supersött. Niall ser på mig, en ursäktande slöja ligger över honom och han räcker fram sin hand.

”Sorry, my name is Niall Horan.” säger han och lutar sig lite närmare. Jag kan känna hans varma andedräkt mot min kind, men han behåller ändå ett litet avstånd. ”And sorry for Paul’s attitude, you just tried to help me.” säger han och lutar sig sedan tillbaka och dunsar in med ryggen i ryggstödet.

”Oh, I bloody well know your name.” Niall höjer på ögonbrynen åt mitt svar, men han säger inget utan inväntar om jag tänker säga något mer. Men jag håller igen i förebyggande syfte; möjligheten om att jag ska börja skrika och hoppa är för stor. Istället försöker jag smälta att en av mina största idoler sitter bredvid mig, i en lift, i min fucking hemby. Det går inte ens att beskriva känslan, den är för overklig.

”So, you know all about my life huh?” frågar han allvarligt och jag blir plötsligt lite rädd för att han ska tycka att jag är som vilket annat fan som helst. För hur svarar man på den frågan? Jag vet precis allt om ditt liv! Jag kan räkna upp vad dina kusiner heter, hur lång din penis är och lite allt annat smått och gott som inte ens du själv känner till. Vill du höra? Nej, så kan man verkligen inte svara, även fast jag i princip skulle kunna göra det. Det tar ytterligare några sekunder innan jag kommer på något som är lite vettigare än hans penislängd, men inget man säger såhär nervös framför sin idol kan väl egentligen låta vettigt. Jag kommer ju låta som ett peddo vad jag än säger.

”Nah, I can’t say I know everything about your life. I mean, nobody knows right?” Fyfan vad dåligt svar, egentligen funkar det ingenstans. Allting låter bara smörtigt och fel, nu kommer jag ångra mig resten av mitt liv. Blygt ser jag ner på liftbygeln, precis då rasslar det till igen i liften och den börjar dra vajern framåt igen. Niall ler och skakar på huvudet.

”No, definitively not.” säger han avvaktande och stirrar mot liftkorgen framför. Jag håller mig också tyst resten av resan och försöker komma på en bra avslutningsreplik att säga innan han åker ur mitt liv för all framtid. Våra skidor tar mark och vi åker snabbt till höger så att liftkorgen inte ska knocka oss bakifrån. Niall ser riktigt vinglig ut på sina skidor, men jag ler bara åt honom. Jag ska precis staka mig mot den branta backe som ursprungligen var planen att åka, men någon ropar bakom mig.

   ”Hey, you there in the purple jacket!” Det är Paul som skriker på mig, och jag vänder mig hastigt om. Min hästsvans studsar mot min rygg när jag kastar runt huvudet. De står i en klunga om fem, och jag blir glatt överraskad över att se Louis och Eleanor stå en bit bort från de andra. Eleanors långa, bruna hår hänger utanför hennes hjälm, och Louis står med huvudet vänt mot Harry, Niall och Paul. Jag pekar mig själv på bröstkorgen och Paul nickar vilket resulterar i att jag stakar tillbaka. De ser inte speciellt glada ut, Nialls mun hänger som en slak fisk och Harry flackar oroligt med blicken från Niall till Paul. Att ha honom så nära är så extremt surrealistiskt, jag kan ta i honom och krama honom om jag vill. Men eftersom jag är så mån om att låta människor ha sin personliga rymd håller jag mig från ett lagom avstånd från dem alla fem. Paul ser allvarligt på mig, och sen på Niall.

”Can I may ask, who you are miss?” frågar Paul och kollar med sina blekgröna ögon på mig. Jag rycker på axlarna och känner hur obehaget kryper längs min ryggrad. Det är något med hans röst som gör att jag ogillar den, men vad kan jag inte sätta fingret på.

”Ehm… my name is Cindy.” säger jag trevande och undrar lite vad han vill komma med vart lilla samtal. Paul ser ut att tänka lite innan han ställer nästa fråga, men när han väl gör det låter han väldigt rak och korrekt.

”Are you a fan of One Direction, aka Directioner?” frågar han allvarligt och jag nickar stumt. Nu börjar det verkligen bli lite skumt. Harry ser på Paul och avbryter Pauls nästa försök med att förhöra mig.

”Erh, Cindy. We need to make sure you to not tell anyone about us, okay?” säger Harry mjukt och jag studerar hans intelligenta, gröna ögon. Hans mun är rak och jag kan inte tolka ett enda uttryck utifrån hans ansikte. Det försvårar det hela eftersom jag inte vet vilken ton jag ska svara honom med.

”What do you mean by ‘not telling anyone’?” frågar jag och rynkar pannan. Harry suckar och suger sådär sexigt på läpparna som han brukar, men hans ansikte behåller sin stenbelagda yta. Det är konstigt att se honom så extremt ovanlig, och prata med sådant djupt allvar.

”The thing is; we’re here to have a nice and quiet holiday, without a lot of… girls running around. So we’ve hold this very private and nobody except from Paul knows about it.” förklarar Harry på sitt myndiga sätt och jag nickar långsamt. Jag kan förstå dem, det måste vara skitjobbigt att aldrig få en lugn stund. Han säger det så ärligt att jag faktiskt skäms lite för att jag nästan tjutit ut min lycka rakt i Nialls ansikte bara några minuter tidigare. Han hade faktiskt sett riktigt rädd ut, men jag gissar att vi fans missar de blickarna när vi själva är helt överkokande av spänning och glädje. För det sjukaste med vissa människor i en fandom är ändå att det behövs säkerhetsvakter kring idolerna. Vakterna är bara där av den faran som ett fan kan bilda runt stjärnan, för ett alltför efterhängset fan skulle kunna skada sin idol bara för att träffa hen. Rentav döda personen, vilket är riktigt skrämmande. Jag drar mig ur mina flimrande dagdrömmar och ser på de tre männen igen. ”We’re only asking for one thing: please don’t tweet our destination, or do something else that can make folks find us.”

”I won’t.” säger jag så plötsligt att Harry kommer av sig och ser upp på mig igen. Hans ansikte är en enda stor röra av olika känslor. Förvåning, osäkerhet och förvirring, tre uttryck som tycks omöjliga att beblanda, men Harry lyckas på något sätt få till det.

”What?” frågar han chockat och sänker ögonbrynen.

”Why should I tweet it?” frågar jag minst lika förvirrat och höjer ögonbrynen istället för att sänka dem. Jag kör ner staven i marken och lutar mig lite lätt mot den, den vacklar lite i den mjuka snön men håller sig ganska stadig. Harry tappar tråden men han behöver inte ta hand om situationen något mer för Paul lyfter en hand och avbryter hans kommande tankar och svar. Jag flyttar uppmärksamheten från den långa, men taniga Harry, och vidare till Pauls grova ansikte. Han ser barskt ut.

”Stop right there miss, thank you. I want you to see me tonight so we can sign a paper about this.” Hans förslag, eller order som jag snarare skulle kalla det, får mig att bli stående med öppen mun. Att få en inbjudan av Paul Higgins att träffa honom (och kanske killarna) är som att få en inbjudan till vita huset. Det hoppar till i min mage och först vill jag bara krama någon, men jag behåller min coola utsida framför dem. För någonstans har min gärna övervägt att det skulle vara pinsammare om jag freakade ur än om jag skulle hålla mig lugn och acceptera Pauls erbjudande. Jag fuktar läpparna medan jag tänker och ser sedan lite snabbt på Louis och Eleanor som också blivit nyfikna på vad som händer borta hos oss. De tar varsitt tag med staven och är snart framme och ställer sig vid Nialls sida. De ser undrande på Paul som ignorerar dem och istället ser på mig. ”So when can you come?” frågar han och höjer lite på ögonbrynen för att jag ska återvända till verkligheten.  

”Erh, I don’t know. I can come over whenever you want.” hasplar jag ur mig och biter mig lite i underläppen och försöker minnas vad det är jag faktiskt ska göra. Han hade bett mig att komma över för att… för att… nej, jag kan omöjligt minnas vad det vad han ville träffas för. Den nyheten har försvunnit i röran av alla andra intryck jag intagit de senaste tjugo minuterna, för det är en hel del intryck när man av en slump träffar några av sina största hjältar. Paul verkar inte vara en sådan där person som tänker så mycket, det syns i alla fall inte att han gör det. För han förändrar inte ansiktet när han svarar att jag kan komma till Copperhill Mountain Lodge klockan fem på eftermiddagen. Jag halar upp min mobiltelefon och ser på dess klocka, klockan är bara två och jag nickar sakta för att bekräfta att jag fortfarande lyssnar på honom. ”I’ll come.” säger jag och ler lite mot Niall innan jag ser på Paul igen. Egentligen vill jag bara stirra på Harry, Louis och Niall, ta in varenda litet ansiktsdrag hos dem (trots att jag redan kan varenda por de har i ansiktet) och bara hålla dem kvar hos mig.

”Then we’ve a deal.” säger Paul och räcker fram sin hand. Jag drar av min handske och tar hans hand för att skaka den. Han är i alla fall en väldigt korrekt man. Vi släpper varandras hand och drar tillbaka den mot kroppen, jag halkar till och min handske ramlar på marken. Precis när jag ska böja mig och ta den så hör jag den ostadiga, irländska stämman igen.

”No worry, I have it.” Niall rätar på sig igen och räcker mig handsken. Han ler lite med mungipan och för en sekund så ser jag in i hans ljusblåa ögon, men sen bryter han blicken och ser på Paul igen som beordrar dem att samla ihop sin utrustning så att de kan åka över till de andra systemen. Inom några sekunder är de borta, och jag åker åt andra hållet. Som vilket annat beroende fan som helst borde jag åka efter dem, stalka dem. Men om jag ska träffa dem senare idag så kommer jag inte behöva det. Det är bättre om jag behåller lugnet och försöker smälta det som hänt. Trots allt är det bara deras tourmanager som vill träffa mig. One Direction tourmanager vill träffa mig, ONE DIRECTIONS JÄVLA TOURMANAGER VILL TRÄFFA MIG FÖR FAN! Hur fan ska man fatta det? Hur fan ska jag förklara det för mamma? Oh my God, jag ska träffa Paul Higgins. Oh my God, ta mig härifrån.

Dagens kommentar kommer från Horaaanz, och nu undrar jag såklart om drömmen stämde på något sätt? haha. 

Detta har hänt:

Den gamla banan gnisslar oroväckande när den släpar sig uppåt längs det sluttande spåret. Längst fram står en tjej med SkiStars röda kläder och huttrar. Hennes kinder är röda och hon hoppar lite åt sidorna för att få upp värmen i kroppen igen. Själv står jag upp och trängs med de trettio andra som är på väg upp till Fjällgården. Det luktar av smält snö och blöta skidkläder, en lukt som jag alltid kommer räkna som barndom. Hela den lilla vagnen rycker till när den stannar, och jag tränger mig ut först av alla för att hinna före dem ut i backen. Bindningarna är för en gångs skull rättinställda och jag trycker tryggt fast mina fötter i skidorna. Inom en halv minut är jag skatandes på väg över den lilla betongbron som leder bort från Fjällgårdens parkering och ut i backen.

Måndag 23/12 2012

Okej, ska vi ta det här från början;

Jag sitter på en sketen liten vintersportort i norra Sverige och svär över vilken förbannat tråkig semester jag kommer få. Jag och de andra killarna sitter nere vid frukosten och suckar. Eller det är väll jag som suckar, de andra är som optimistiska ångmaskiner. Eleanor sitter med sin taniga arm slingrad runt Louis och jag himlar med ögonen mot honom. Han snäser av mig med blicken, och jag ser på Liam istället. Han är djupt införlivad i en diskussion med Zayn om hur vikten på en snowboard ska ligga. Harry sitter mest och stirrar drömskt ut i luften, och Danielle är och hämtar en macka. Den mjuka skinnstolen jag sitter på känns plötsligt hård och obekväm, min dagliga adrenalinkick har börjat, och någonstans måste jag få utlopp för den. Framför mig ligger en halväten skinkmacka, och jag överväger om jag ska hämta mer eller inte. Grundidéen hade varit att lura dem andra att jag är sjuk, och när jag är sjuk äter jag mycket mindre än vanligt. Liam ser upp från sin konversation och ser på min tama skinkmacka, sen suckar han lite och höjer ögonbrynen.

”You can’t fool me, Niall.” säger han och ger mig ett uppfodrande leende. Han nickar mot mackan och ser mig sedan i ögonen igen. Jag suckar och petar lite på brödets gräddade skorpa, som om det vore en motbjudande död insekt eller något annat äckligt. ”You aren’t sick.” säger han.

”Well, maybe I am.” kontrar jag och ser bedjande på honom. Trots att jag fortfarande är lite hungrig, och jag vet att han inte kommer gå på tricket, fortsätter jag att pusha honom till det. ”Do I need to go with you today? Isn’t it better if-”

”Go take some yoghurt.” han knycker med nacken i riktning mot buffén och jag drar ännu en djup suck. Liam lämnar mig sedan ensam med mina beslut, och återgår till att prata vikt med Zayn som tålmodigt väntat på att Liam ska bli klar med sin uppläxning av mig. Långsamt skjuter jag ut stolen, låter den gnissla lite extra mot golvet, och reser mig. Liam himlar med ögonen och jag rynkar missnöjt på näsan åt honom. Han ignorerar mig. Med tunga steg tar jag mig bort mot det bord där det stor djupa skålar med fil och yoghurt. Jag tar en av de vida skålarna och börjar ösa upp vaniljyoghurt i den. Som extra tipptopp tar jag även kalaspuffar och ljus sirap på toppen och bär det sedan tillbaka till det runda bord vi äter vår frukost vid. När jag slår mig ner rycker Harry sin blick från något långt bort i fjärran och stirrar ner i min skål.

”Is that syrup?” frågar han tveksamt och rynkar pannan. Jag rycker på axlarna och sörplar i mig lite av den söta frukosten. Egentligen vill jag slänga iväg något om hans diet, men jag avstår och koncentrerar mig istället på skålen enbart fylld av vad Harry skulle säga sockerkalorier. Harry har precis upptäckt att fansen av någon slags tillagd fandom enbart dedikerad till hans ben, och då har han även börjat löpa och stretcha mer för att få dem i form. Det har blivit som ett konstigt beroende för honom, men samtidigt något som kan dra tankarna ifrån den sorg jag tror han boxas med inombords. Det händer flera gånger per dag att han sätter sig för att stirra rakt ut i luften, mitt ut i ingenstans och med filosoferande sluten mun. Ögonen är så blanka att man skulle kunna spegla sig i dem och ansiktet är oftast helt uttryckslöst. Ibland tar det flera minuter för oss att få kontakt med honom igen, det är som om han lever ett mycket bättre liv i ett vakuum någonstans vi inte har tillträde.

”Yeah, something wrong with that?” frågar jag och drar bort lite sirap från toppen av den vita mjölkblandningen. Harry skakar lite på huvudet, men undviker att säga något mer om det. Någonstans i min ögonvrå ser jag att Liam ler nöjt över att jag äter, han gottar sig alltid lite extra när han har rätt om något. Det är en av de saker som står på min lista med saker som irriterar mig; när Liam har rätt och flinar malligt.

Innan jag ens har slickat i mig halva skålen med yoghurt kommer en bred man fram till oss. Paul smilar och berättar att vår skidutrustning har anlänt; han tog alla möjliga mått på oss för att kunna figursy en beställning åt oss. Allt det här med att beställa sakerna direkt till rummet kommer ifrån att vi ska slippa möta massor av folk, för folk frågar så mycket. Hela resan skulle kunna bli ett fiasko om en tweet angående vår position skickas – så det är bäst att vara på den säkra sidan. Jag slevar i mig det sista innan jag svansar efter de andra genom hotellet för att ta oss upp till våra rum. Eftersom jag varit så trött och grinig dagen innan tar jag mig nu tid att titta på hur hotellet är konstruerat. Det finns en massiv eldstad strax bredvid lobbyn där ett dussin soffor är utplacerade. På armstöden ligger dagstidningar från ett tiotal olika länder, och på vägen upp snappar jag upp ett nummer av The Sun. Jag skummar igenom de stora sidorna medan jag går, men inget speciellt intressant står på nyhetssidorna. Harry kollar över axeln på mig, och när han ser sitt egna namn sliter han tidningen ifrån mig och håller den framför näsan på sig själv.

HARRY STYLES DED IN CAR CRASH står det med stora bokstäver som rubrik för sidan. Harry ser storögt på mig och sedan på de andra killarna. Liam, Louis och Zayn kollar också på artikeln och luddar igenom den. De svarta orden bildar korrekta meningar som förklarar var och hur Harry dött i kraschen. Louis drar lite på smilbanden när han läst färdigt.

”You seem very alive to me.” säger han och klappar Harry på axeln. För en kort sekund ser jag hur Harrys öron blir röda och hans ögon börjar tindra, men det dör snabbt ut och jag suckar och tar tillbaka tidningen. Paul hostar uppifrån trappan och vi skyndar oss vidare uppåt. Louis lägger en hand på Eleanors slanka midja och Harry greppar tag om golvet med blicken. Det plågar mig att se honom såhär, men jag har ingen rätt att säga något om det. Tyvärr. Alla människor lever i olika verkligheter, och det här är min verklighet. Jag är med i ett av världens största pojkband som reser jorden runt för spelningar och intervjuer, det är min vardag. Men bakom scenen och mikrofonerna så finns en helt annan sida av oss som band. Varje steg vi tar bevakas av vårt managment, och ibland kan det bli störande att de har direktkontakt med våra telefoner och kan logga in på våra twitterkonton. Dock har jag sluppit det sista, men det är bara jag och Zayn som har tillgång till våra konton på Twitter fortfarande. Och Paul och de andra börjar bli lite väl misstänka om min inställning till Harrys humör, så snart kommer de nog att kräva mina uppgifter också. Men till dess skriver jag i princip vad jag vill på Twitter, vilket känns skönt. Någonstans i bakgrunden hör jag Harry fråga om han borde skriva något till fansen om artikeln, det är inte speciellt bra att de går runt och tror att han är död. Liam rycker på axlarna och rynkar pannan, precis som han alltid gör när det inte spelar någon roll vad vi hittar på. Harry halar i alla fall upp sin svarta iPhone och knappar in sina koder för att komma in på Twitter. Hans fingrar trippar snabbt över skärmen, men den uppmärksamhet han lägger på telefonen gör att han går långsammare och han kommer efter i trappan. Jag suckar och går på uppför, Zayn får vänta in Harry vid trappans mitt.

När jag kommer in på mitt, Zayn och Harrys hotellrum igen så ser jag att de lovade sakerna har kommit till oss. På varje säng ligger ett komplett skidställ med underställ, ytterställ, pjäxor och hjälm. Tveksamt tar jag av mig mina mjukisbyxor och tar av mig mössan för att slänga det på den mjuka heltäckningsmattan. Jag skjuter igen dörren med foten och tar av mig den fula gamla Derby County-tröjan. Även den hamnar på golvet innan jag börjar riva upp förpackningarna till understället och strumporna. Understället är inget märkvärdigt, bara ett grått i hundra procent ull. Strumporna är smidiga, men understället knölar sig under dem och jag svär högt för mig själv. Till sist får jag i alla fall till det hyffsat bra, och det är först då jag tar mig en ordentlig titt på de kläder som faktiskt kommer synas. Jag har fått en klargrön jacka och ett par gula skidbyxor. Först undrar jag om de skämtar, typ att det finns en gömd kamera någonstans. Men ingen hoppar fram från garderoben med en dold kamera, det är bara jag och spegeln som hänger på dörren. Tveksamt drar jag på mig kläderna, som faktiskt är ganska bekväma, och kollar mig i spegeln. Byxorna hänger från skärpet och jackan räcker ner över låren. Om det är såhär skidåkare ser ut, ja då tänker jag aldrig bli någon. Mitt blonda hår hänger fettigt ner över min panna och jag drar hjälmen över det, och vips så är utstyrseln fulare än någonsin. Ingen kan ju vara seriös med det här, nej det går inte. Jag tänker inte visa mig bland folk i det här.

”Are you ready to show some of your skills in front of people?” frågar Zayn mig från dörröppningen. Jag snurrar runt och undrar hur fan han kan ha vetat vad jag precis tänkte på. Jag säger inget utan blänger bara på honom. Han har fått en röd overall med svarta detaljer och ett svart mönster som letar sig upp för hans ena ben. Jag bedömer direkt att hans utstyrsel är mycket coolare än min, och att jag också borde få ha en sådan där förvuxen sparkdräkt. Zayn har en vit hjälm och ett par svarta glasögon med röda kanter som matchar hans ytterligare klädsel. Jag drar lite i mina byxor och ser sedan upp på honom igen, mycket skeptisk.

”No, I’m not.” säger jag ärligt och tar av mig hjälmen igen. Zayn skrattar och lyfter ena foten för att visa sina superlätta snowboardkängor i jämförelse med mina tunga pjäxor. Varje ny sak jag ser med Zayns klädsel gör mig mer irriterad på min egen. Jävla skitsemester, fan, fan, fan. Till råga på allt dyker Harry också upp bakom Zayn, han har i alla fall samma tunga pjäxor som jag har. Hans hår spretar åt alla håll och han har en vit jacka med gröna byxor till. Det lugnar mig något att vi bär ett plagg av samma färg, för då kommer jag inte se helt förvriden ut framför allas ögon. Harry ler lite i mungipan och meddelar sen att Paul vill att vi tar hissen ner till receptionen. Jag skakar på huvudet, och då börjar Harry gräva efter något i hans ficka. Det han letar efter visar sig vara en Twix som han tar upp och ger till mig, som för att göra mig på lite bättre humör.

”Come on now, Nini. We gonna have fun, trust me.” säger han och låter så pass säker att jag ger med mig. Både han och Zayn ler nöjt när jag tar vantarna under armen och följer med dem ut i korridoren. Fötterna är tunga att lyfta, och jag stönar flera gånger. Harry som faktiskt åkt lite skidor förut tar sig hyffsat lätt framåt, och vi ska inte tala om Zayn. Zayn studsar fram i sina lätta skor och både jag och Harry ger honom åtskilliga blickar, bara för att sakta ner honom åtminstone lite. Vi tränger in oss i hissen och åker ner till garageplan där både Paul och de två paren väntar på oss. Han höjer handen så att vi ska uppfatta deras position, och när vi väl kommer framvaggandes till dem så visar han in oss i en minibuss med hotellets logga på. Snabbt förklarar han dagens plan, som till nittionio procent består av att åka skidor. En procent kanske kan gå till lunch verkar det som, ännu en anledning till att jag inte kommer överleva.

Minibussen slingrar sig ner för berget, och på vägen ser vi flera gigantiska fjällhus som ser väldigt dyra ut. Troligen är de inte lika dyra som mitt, Zayn och Harrys hus, men ändå. Jag skulle då inte lägga pengar på att smälla upp ett hus på en bergsida mitt ute i ingenstans.

”Who owns those houses?” frågar jag chauffören som sneglar lite i backspegeln innan han svarar.

”The majority of the houses owns of Norwegian families.” Hans röst är saklig och precis lagom tråkig så att man inte skulle vilja starta ett samtal med honom. Men jag har fått den information jag behöver, även fast jag undrar lite hur man som vanlig människa kan ha råd med ett sådant hus. Vägen fortsätter och vi åker förbi några backar chauffören kallar Björnen, eller The Bear-system som han kallar det för att vi ska förstå. Enligt honom är det mestadels barnbackar, men det är perfekt för nybörjare. Helt ärligt skulle jag nog behöva en lektion i just barnbackarna innan jag ger mig upp på de snöiga bergssidorna, men alla de andra insisterar på att åka vidare.

”Zayn, Liam and Danielle will have a teacher this day. Snowboard is a little tricky. And Harry can teach you a bit, Niall.” meddelar Paul från framsätet. Jag nickar bedrövat och ser på Harry som nickar lite, men hans ögon är tomma så jag antar att han inte direkt har något intresse till att lära mig något. Men för mig spelar det ingen roll, jag har i alla fall inget problem med att sitta på ett café och slappa istället för att åka upp och ner i en snöig backe. Bilen skakar till, och alla vi hoppar högt i luften. Paul skrattar och jag slänger en arg blick på honom, men han ler bara åt mig. Efter tio minuters bussresa är vi framme vid den liften vi ska börja åka i. Den heter VM8:an, vilket jag inte alls förstår varför. Jag funderar på att fråga om vad det betyder, men att fråga två saker på samma morgon skulle kännas lite pinsamt. Speciellt med tanke på att ingen annan bryr sig om det. När vi alla hoppat ut och ner på den hala snön som belamrar parkeringen så börjar Paul och chauffören lasta ut vår åkutrustning. Högst upp ligger alla snowboards, så Liam, Zayn och Danielle får ut sina grejer först och börjar gå uppåt backen. De har fått instruktioner om att deras handledare väntar på dem vid en skylt där det står Snowboard Coaching, och Paul verkar lite mycket mer på Liam än på någon av oss andra. När jag får mina saker börjar nästa mardröm när jag märker att min utrustning är mycket tyngre än vad brädorna sett ut att vara. Men det är väll inte så konstigt, varför göra det lätt för mig? tänker jag surt och tar skidorna i famnen. Stavarna spretar åt alla håll och kanter och jag börjar klättra uppför den korta slänten med smutsig blötsnö som leder upp till liften. Synen som möter mig på toppen är hat blandat med förundran. Det är en lång kö av människor som vill pressa sig igenom liftkortsspärrarna för att hoppa på en liftstol. Solen steker från den nästan klarblå himlen och skutan reser sig till höger om oss. Zayn, Liam och Danielle står borta vid en kvinna som har klarröda kläder på sig. De pratar lugnt med varandra medan kvinnan visar med händerna hur vikten på en snowboard ska ligga. Liam ler och nickar, som för att visa att han redan vet hur man gör. Han står nära Danielle och kastar några blickar på henne ibland, kärleksfulla blickar. Danielle har en grå overall och Liam har en mörklila, så det kommer inte bli jättesvårt att skilja dem från mängden. Hoppas jag.

Harry stöter till min arm och jag ser på dem. Han, Louis, Eleanor och Paul står klara för att åka, men jag håller fortfarande dumt i mina skidor. Jag öppnar famnen och allt ramlar ner på marken med ett brak. Ljudet gör så att två tjejer i varsin tajt kroppsstrumpa kollar på oss och slänger håret över axeln. Jag kastar ett argt ögonkast på dem under mina glasögon och skrapar bort lite snö under pjäxan med staven. Louis suckar lite, och Eleanor låter också en svag suck slinka ut. Typiskt henne att härma allt som Louis gör bara för att de ska se bra ut utifrån, patetiskt. Men jag låter dem hållas, speciellt när Paul är i närheten, och jag knäpper i bindningarna. De andra börjar skejta bort mot liftarna. Jag hamnar lite efter och inser snart att skidåkning inte alls är lätt, så det slutar med att jag försiktigt stakar mig framåt med hjälp av stavarna. De som åkt bort snabbare än mig väntar tålmodigt vid sidan av allt folk som strömmar förbi dem. Det är viktigt att vi inte skriker varandras namn, speciellt inte mitt eller Zayns som sticker ut mer, så att folk kan känna igen oss och skicka ut nyheten om vart vi är. Harry dunkar mig på ryggen och ler sådär så att framtänderna sticker ut lite extra.

Detta har hänt:

Axelväskan studsar mot min höft när jag rör mig framåt. På ryggen hänger min ryggsäck och jag bär en plastkasse i handen. Kanske lite väl mycket handbagage för ett flyg på två timmar. Zayn sluter upp bredvid mig. Han verkar opåverkad av vinden som viner runt knutarna. Våra blickar dras uppåt mot en skylt som sitter ovanför entrén. Welcome to Åre-Östersund, the capitol of food. Mina mungipor dras uppåt när jag läser det sista, alltför dåligt kanske det inte kommer bli.

Måndag 23/12 2012

Ljuset sticker i mina ögon när jag vaknar. Mitt rum är varmt och nästan omöjligt att andas i, men de dunfyllda lakanen hindrar mig från att ta ett steg från sängen, och sen dra ner rullgardinen. Trött fumlar jag efter min mobiltelefon som ligger på laddning bredvid sängen, och så fort mina fingrar sluter sig om den öppnar jag den, skriver in koden och ställer av flygplansläget. Många undrar varför, och jag svarar att flygplansläget gör så att onödig strålning inte stör hjärnan på natten. Onödig fakta, kallas det. När jag sätter i headsetet och trycker på play så börjar första bästa låt att spelas, The Wrong Direction av passanger. Titeln är ganska metaforisk till One Direction, bandet som finns på affisch ovanför min säng. Det är mest på morgonen eller när jag mår dåligt jag tar mig tid att lyssna på lyrics, och när jag väl stannar upp för att lyssna på vad artisten sjunger så förstår jag att låten är ganska deprimerande egentligen, trots det pigga och svängiga soundet.

It gets under your shirt like a dagger at work

The first cut is the deepest but the rest still flippin' hurt

You build you're heart of plastic, you're cynical and sarcastic

And end up in the corner on your own

Medan låten spelas glömmer jag lyssna mer på texterna, och istället bestämmer jag mig för att lyssna klart på den enskilda låten innan jag kliver upp. När den sista tonen ringer ut slänger jag benen över sängkanten och låter dem landa på det uppvärmda trägolvet. Vid fotänden har jag slängt mina duntofflor tillsammans med min stora kofta i en slarvig hög. Jag drar på mig tofflorna och tassar sedan ut till det rum där min lillebror förvarar sitt trumset och sin jackgarderob samt där trappan ner finns. Mina fötter susar vant ner för trappan, även om jag håller på att ramla på grund av de halva tofflorna, och snart står jag nere i den blöta hallen. Min lillebror, Casper, har säkert dragit in massor av snö medan han lyfter ut skidorna från garaget och ut till bilen.

”Helvete!” utropar jag och hoppar över de värsta vattenpölarna. Mamma ser upp från sin äggmacka med höjda ögonbryn.

”Akta språket.” suckar hon och ler sen. ”Har du sovit gott?”

”Helt okej antar jag.” säger jag ointresserat och rycker på axlarna innan jag plockar ner en kopp från hyllan. Jag smäller ner den på diskbänken och tar fram en kastrull i rostfritt stål som jag sen häller upp vatten i. Mamma hinner bli klar innan mitt vatten kokar, och när hon reser sig ser jag att hon har klätt upp sig för att gå och jobba. Hon har en klarorange tröja på sig och håret är uppsatt i hennes vanliga nackknut. Anledningen till att hon har så färgglada kläder är att hon har en barnklädesbutik på Åre torg och då måste man ”smälta in lite” om man nu frågar henne. Jag häller upp kokvattnet och slänger in en matsked socker samt en tepåse med Earl Grey – mitt favoritte. Uttyckslöst sätter jag mig vid bordet och sörplar i mig teet.

”Äter du något också?” frågar mamma inifrån badrummet och jag hummar till svar, och snappar åt mig ett äpple från fruktskålen som jag börjar tugga i mig. ”Är det där allt?” frågar hon och jag nickar igen, hennes oroliga ögon ser på mig och granskar min tama frukost. ”Är det någon diet du börjat gå på?”

”Nej har jag ju sagt!” ryter jag argt och håller upp det halvätna äpplet. ”Det är mer av en livsstil, äta nyttigt du vet.”

”Ja men du behöver inte förändra något med din kropp, du är fin som d-”

”Men är det inte meningen att jag ska trivas i min kropp också, huh?” Jag lutar mig argt tillbaka och tar en demonstrativ tugga i äpplet. ”Det är en skillnad mellan att banta med pulverdrinkar och att träna och äta nyttigt för att bli fit, kan du inte fatta det?”

”Jo, bara du äter ordentligt.” säger hon, och jag märker direkt att hon ger sig för argumentet. Min mamma har aldrig varit bra på att argumentera, så det är oftast jag som vinner eftersom jag aldrig ger mig. Jag sitter tyst några minuter och smuttar på det heta teet, och mamma lägger på ett sista lager mascara. När hon är klar plockar hon ihop sin bruna skinnväska och sätter på sin dunjacka. ”Vad ska du göra idag då, gumman?” frågar hon för att fördriva bådas tid.

”Vet inte, tänkte att jag kanske kunde gå och hyra grejer på Langs och ta några åk, jag vet inte.” suckar jag och fingrar på ekbordet där åtskilliga smulor från pappas och Caspers frukost ligger utspridda. ”Men jag har sån jävla träningsvärk bara.”

”Men åk upp och ta några åk, så kan du ju fika hos pappa i eftermiddag.” säger hon med ett sådant där brett tandköttsleende, precis lagom för att visa alla sina perfekt raka tänder som aldrig varit i närheten av en tandställning. Det är så jävla orättvist att hon ska kunna le utan att se ut som något hämtat ur en skräckfilm.

”Tycker du verkligen det?” frågar jag och ser på henne med trötta ögon.

”Ja, du måste ändå komma ut och göra något. Det funkar inte att du ska sitta hemma och inte göra något.” börjar hon övertalningen.

”Jag skriver faktiskt.”

”Men kan du inte skita i de där fem pojkarna bara för en dag och ha lite kul?” frågar mamma med höjda ögonbryn.

”Du förstår verkligen inte min livssituation.” ler jag och nickar sen. ”Men jag får se hur jag gör.” Mamma nickar också och hänger väskan över axeln innan hon går ut genom dörren. ”Ha det bra!” ropar jag efter henne innan hon stänger dörren och går iväg in mot byn. Min blick förflyttar sig utåt och jag ser att solen redan står högt på himlen och massor av myrmänniskor åker borta i backen. Det är säkert jätteköer borta vid de stora liftarna som VM6:an och VM8:an, det är det alltid när mycket folk vill upp och åka. Men backen ser åkvänlig ut, och snart bestämmer jag mig för att dra på mig underställ och gå iväg mot byn.

~

”-och hur lång är du?” frågar den unga killen som står bakom disken och mixtrar med mina skidor. Jag tänker efter några sekunder innan jag svarar med den längd jag åtminstone tror jag är:

”En och sjuttiotre.” svarar jag och pillar lite på den mörkgröna pjäxan som står framför mig. Den har foder och är faktiskt en av de skönaste pjäxor jag någonsin haft på mig, fast egentligen vet jag inte om högerpjäxan är lika skön som vänsterpjäxan. Jag har liksom inte provat båda än. Killen skruvar lite på bindningen och lyfter sedan upp min skida för att sätta ihop den med den tillhörande. Jag ler, tackar och betalar med de pengar jag hämtat hos mamma innan jag gått för att hyra. Han ler tillbaka och säger att jag ska ha trevliga åk i backen. Trevliga åk i backen, vem säger så? Den frågan grundar mig tills jag satt på mig båda pjäxorna och inser att de är ganska sköna och jag går upp till Bergbanan för att ta den upp till Fjällgården.

Den gamla banan gnisslar oroväckande när den släpar sig uppåt längs det sluttande spåret. Längst fram står en tjej med SkiStars röda kläder och huttrar. Hennes kinder är röda och hon hoppar lite åt sidorna för att få upp värmen i kroppen igen. Själv står jag upp och trängs med de trettio andra som är på väg upp till Fjällgården. Det luktar av smält snö och blöta skidkläder, en lukt som jag alltid kommer räkna som barndom. Hela den lilla vagnen rycker till när den stannar, och jag tränger mig ut först av alla för att hinna före dem ut i backen. Bindningarna är för en gångs skull rättinställda och jag trycker tryggt fast mina fötter i skidorna. Inom en halv minut är jag skatandes på väg över den lilla betongbron som leder bort från Fjällgårdens parkering och ut i backen.

Mina lår värker när jag tar första svängen, men efter några fler svängar så släpper det och jag kan faktiskt njuta lite av att åka förbi turisterna i full fart. I flygande fläng så kommer jag över krönet ner till VM6:an och med två eleganta svängar åker jag in i singelfållan för att kunna komma med liften så fort som möjligt. Singelfållan är en speciell kö för dem som åker själva, de blir som restpersoner som kan fylla ut en sista plats i liftstolen. Det står två personer framför mig, och jag väntar tålmodigt på att de ska placeras ut så att det blir min tur. Berra, en grov karl som alltid har tagit hand om liftarna, står längst fram och pratar med dem i singelfållan. Eftersom jag inte är på det bästa humöret är jag glad att jag slipper prata med honom, det underlättar lite i mitt sociala liv hur som helst. Jag slängs på i samma lift som en barfamilj, och jag försöker ignorera dem så gott det går. Den yngsta av de tre barnen håller på att ramla över bygeln åtskilliga gånger, och föräldrarna ryter åt honom att sitta still. De andra två låter en stav gunga oroväckande över kanten och jag suckar ljudligt, tillräckligt högt för att de ska uppfatta det och uppfodrande be barnen än en gång att hålla sig lugna. Föräldrarna väntar extra länge med att fälla upp liftbygeln när vi närmar oss avstigningen, så det är gladligen jag åker ifrån dem så fort skidorna nuddar snön. Mina värkande armar för mig framåt medan jag skjuter ifrån med skidorna i vida sparkrörelser. Precis innan sluttningen börjar så stannar jag och tar mig en titt neråt backen. Det tjocknar med folk ju längre ner man kollar, och efter några sekunders övervägning så tar jag mig ner mot fyrsitsliften som tar sina passagerare från Stjärnbacken och upp över Pelikansvängen och sedan ner mot Olympia.

Konstigt nog får jag en helt egen liftstol, och jag sitter bekvämt utsträckt med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Luften skimrar av frost och solen blänker från en klarblå himmel, det är verkligen en av de bästa dagarna på säsongen. Hummelliften, som jag nu sitter i, korsar ovanför VM6:an och jag sväljer när jag ser ner på liften under. Det är ett ganska rejält fall om liftstolen nu skulle lossna och falla rakt ner på liften under innan den sedan kraschar i den tjälbelagda marken. Snabbt förflyttar jag min uppmärksamhet från höjden, och ner på reklamen som pryder liftbygeln. Det är erbjudanden om skidpass och barnvakt, även pröva en Audi-reklamen finns med. När jag läst reklamerna om och om igen, och oroat mig för ett eventuellt fall mot marken minst tio gånger till, kommer liften till sin slutstation och jag hasar mig ur sätet och ner mot transportsträckan som leder till Olympia och VM8:an.

~

Mina kalla fingrar kramar koppen med varm choklad. En stor klutt vispgrädde simmar på toppen av den vattenbaserade chokladen, men jag massakerar den med min sked och det lilla berget av grädde sjunker ner i mjölkpulverblandningen. Runt om mig slamrar det i stolar och porslin, men personalen lyckas hålla gästerna och disken i styr och med gott flyt. En ständig våg med brokiga turister strömmar till, och alla är hungriga och vill ha mat. Charlie visar ett äldre par till ett av lunchborden och ger dem varsin av de stora menyerna. De tackar honom med ett leende innan han skyndar vidare för att bära ut en het skål gulasch från köket. När han sedan åter igen försvinner ur sikte så sveper jag min choklad som stått som efterrätt och drar på mig hjälmen igen. Den luktar svettigt hår och buffen jag drar upp över munnen luktar gammal andedräkt. Simon ser på mig över bardisken och vinkar lite tafatt när jag skyndar ut till mina lånande skidor igen. Det går bara på sekunder att spänna på dem, och sen är jag på väg igen.