Det är först då jag tar mig en ordentlig titt på de kläder som faktiskt kommer synas. Jag har fått en klargrön jacka och ett par gula skidbyxor. Först undrar jag om de skämtar, typ att det finns en gömd kamera någonstans. Men ingen hoppar fram från garderoben med en dold kamera, det är bara jag och spegeln som hänger på dörren. Tveksamt drar jag på mig kläderna, som faktiskt är ganska bekväma, och kollar mig i spegeln. Byxorna hänger från skärpet och jackan räcker ner över låren. Om det är såhär skidåkare ser ut, ja då tänker jag aldrig bli någon. Mitt blonda hår hänger fettigt ner över min panna och jag drar hjälmen över det, och vips så är utstyrseln fulare än någonsin. Ingen kan ju vara seriös med det här, nej det går inte. Jag tänker inte visa mig bland folk i det här.

---

Måndag 23/12 2012

Snön sprutar omkring mig när jag tvärstannar nedanför spärrarna vid VM6:an. Snön landar på en turist ben och han blänger argt på mig. Jag ignorerar hans blick och stakar mig framåt mot spärren. Det blippar till när sensorn känner av mitt liftkort och jag trycker mig mot spärren så att den snurrar runt för min tyngd. Det är packat med folk, och om jag skulle tappa en handske eller liknande skulle den vara nertrampad och borta på några sekunder. Folkmassan trycker varandra framåt och jag befinner mig snart vid bortre änden av singelkön och väntar på att jag ska släppas med någon. Tur som jag har släpps jag direkt in på den sista platsen i en av liftstolarna och den avgränsande bygeln öppnas och vi åker ut på bandet som rullar oss framåt mot en kant. Innan kanten stupar neråt så fångar liftstolen oss och bygeln fälls ner över våra lår så att vi inte ska kunna ramla ut under resan upp. Jag kastar en snabb blick på dem bredvid mig, det är en brokig skala av färger och jag rynkar pannan. Glasögonen täcker mitt ansikte så de ser inte när jag himlar med ögonen och återgår till att titta ner istället. Skidåkarna där nere susar förbi som färgglada sträck, fast vissa hasar så långsamt att jag kan urskilja mönstret på deras halskragar. Sällskapet som sitter bredvid mig säger inget, de verkar snarare ganska besvärade över att jag sitter där. För varje gång jag sneglar lite åt deras håll blir de väldigt upptagna av se ner på sina skidor eller liknande. Jag höjer på ögonbrynen och ler lite. Patetiskt. Resan upp förblir tyst, och jag hör dem bara yttra en mening. Orden hoppar ur en kille som har vit jacka, och jag fryser till mitt i rörelsen. De fem personerna försvinner bortåt krönet och jag upprepar rösten i huvudet.

”Come on guys, let’s go.” hade han sagt. Det är kanske inget speciellt med det. Det är inget speciellt med det. Men sättet han sagt det på låter så välbekant, som om jag hört det hundratals gånger förut. Jag stirrar efter dem och beslutar mig sedan för att följa efter dem lite snabbt, men när jag stakat fram är de redan borta och jag drar en djup suck. Om personen var den jag trodde han var, ja då skulle jag nog balla ur. Men nu intalar jag mig själv att det hela var inbillning och att jag bara börjar bli gaggig efter alla intervjuer jag sett. Med koncentrerad mun åker jag ner för krönet och ner mot liften igen, utan att se de fem personerna i brokiga kläder igen.

Vindmotståndet rycker i mina kläder och i mitt hår. Luften tränger sig in under glasögonen och gör så att tårar bildas. Ett glatt skrik kommer över mina läppar och jag kastar mig ner för en svartpistad brant. Folk aktar sig ur min väg och för en sekund känner jag mig som Peter Pan på väg att möta ännu ett nytt äventyr. Min luft som flyger i luften och mitt skrik är imiterat av den grönklädda Disneyfiguren. Känslan av att alla stirrar och aktar sig ur vägen är fantastisk, jag älskar den. Det blir fler Peter Pan-åk i VM6:an, sen bestämmer jag mig för att åka upp en av Åres minsta liftar; WC-liften. Det låter som en toalett, det tycker i princip alla som hör namnet första gången. Men det är en riktigt trevlig och livsfarlig liten lift som leder till en av Åres brantaste backar. Jag trycker mig igenom spärren och tränger mig förbi en gubbe som pratar med sin fru på något språk som jag inte anser som europeiskt och fram till bandet. En kille åker precis ut på bandet och jag slänger mig fram för att komma med liften upp. Han vänder huvudet lite fort mot mig, men kollar sedan bort. Anledningen till att jag tycker att den här liften är livsfarlig hänger på att det är en av de äldsta, mest rostiga och högsta liftarna som byn har. Och när den hänger på den högsta punkten, och mot alla odds stannar, så kan det kännas ganska obehagligt när den dinglar så högt ovanför ett fall mot döden. Vajern liften hänger på sniglar sig uppåt och jag ser på killen bredvid mig. Han har kört ner hjälmen långt ner på huvudet och gömmer halsen i jackan. Hans händer håller ett stadigt grepp om stavarna och jag tror blicken är fixerad mot liften framför. Strax innan vi är högst upp rasslar det till i maskineriet, och liften stannar.

   ”Det är så himla typiskt!” utropar jag och han vrider sig mot mig litegrand. ”Tycker du inte det?” frågar jag och tar upp mina glasögon för att kunna se ordentligt på honom. Han öppnar munnen lite och är precis till att säga något, men orden fastnar i hans strupe och han stänger munnen igen. ”Den här liften stannar bara när jag sitter i, jag lovar. Jag blir så jävla trött bara.” maler jag på och himlar med ögonen.

”What?” Hans röst är förvirrad och han verkar inte förstå vad jag har sagt riktigt. Färgen på mina kinder höjs när jag sakta inser att han inte är svensk, kanske engelsk eller någon som bara kan prata engelska. Han har fortfarande glasögonen på sig så jag kan inte tolka hans ansiktsuttryck ordentligt, men jag försöker svara utifrån den fråga han ställt.

”Oh, sorry. I didn’t think of that you maybe weren’t Swedish.” säger jag och dör lite inombords. Det är alltid så att man glömmer bort all engelska man någonsin kunnat när man plötsligt måste prata med någon som kan engelska. Orden fastnar i halsen på mig. ”So how do you like O’hrey?” O’hrey är som en logga för Åre, det är ett skämt om hur utlänningar försöker uttala byns namn. Men nu har det satt sig automatiskt på mitt huvud och jag kan inte komma ifrån att säga det. Killen suger på sina tunna läppar och ser ut att tveka.

”Honestly?” frågar han och ler lite. Jag nickar och han drar en djup suck. ”I really do hate it.” avslöjar han och jag skrattar till. Han ser frågande på mig och försöker tolka vad mitt skratt kan ha betytt. Antingen så betyder det haha, du är ju dum i huvudet som tycker det eller haha, det tycker jag också. Jag antar att jag borde jag hjälpa honom med att jag tycker det andra alternativet, för ja, jag hatar verkligen Åre. Visst kan det vara bra ibland, men det finns inget hellre jag vill än komma härifrån. När jag skickade in min ansökan till gymnasiet förra året så hade jag skickat det till åtskilliga gymnasieskolor i Stockholm och Sundsvall, men ingen nappade på mig och jag hamnade i gamla, torftiga Järpen istället. Om jag ska förklara Järpen så är det Åres mest deprimerande ”förort”. Där ligger kommunhuset, polishuset, gymnasiet och hockeyhallen Röjsmo, så alla är i nöd av att Järpen finns. Men människorna som bor där måste vara det mest deprimerande folkslaget som någonsin funnits. De kör runt i Epa-traktorer och har ingen humor, ni vet sådana som knappt har några liv längre. Men det är bara från min synvinkel, de själva måste ju trivas där med tanke på att de tillbringar hela sina liv i den lilla hålan. Men det finns en fördel med Järpen; den innehar Jämtlands enda biograf. Så det är alltid något.

”I also hate it, even if I live here.” säger jag och ser ner mot marken igen. Det ser ut att vara hundra meter ner, men i mitt stilla sinne vet jag att det är mycket mindre än så. Killen bredvid mig höjer händerna och jag ser i ögonvrån hur han flyttar upp sina glasögon på hjälmen. Jag ser upp och mina ögon vidgas av synen. Den tidigare ganska ointressanta killen kan inte heller vara den person jag tror det är, han som jag hoppas det är. Jag skulle kunna känna igen hans smala ansikte var som helst, kinderna, ögonen och nästan. Hans blå ögon ser oroligt på mig och han öppnar munnen för att säga något till mig, men jag känner ett ryck gå genom hela min kropp och jag sprätter till i stolen och öppnar munnen för att skrika något.

”Don’t scream, please.” Hans ögon är så bedjande att jag kommer av mig, och istället börjar jag plocka med händerna istället. Det händer inte, jag kan inte sitta ett antal meter upp i luften med självaste Niall Horan. Det finns inte ens i min värld att det här skulle kunna hända. Jag menar, drömma kan man ju, men verkligheten, nej. Han ser alldeles förstörd ut och tumultet bak i vår liftkorg får personerna framför oss att se bak. Deras liftstol lutar aningen åt vänster, för mannen i svart jacka på vänster sida är mycket bredare än den andre av männen. Båda har glasögonen uppdragna och den stora mannen spänner blicken i Niall och den yngre har munnen på vid gavel. Niall ser hjälplöst på de båda männen och börjar vrida på sig i liftstolen. Den börjar gunga oroväckande och jag griper oroligt tag i hans arm. Han rycker till och ser upp på mig, ögonen är flyktiga och han skakar av sig min hand.

”Sit still!” väser jag argt. ”If you fall it’s a deadly fall to the ground. You’ll only be some broken bones after that fall, no life at all.” fortsätter jag hårt och stirrar stint på honom. Den breda mannen jag nu ser är Paul skriker åt Niall att lugna ner sig, och att han tar itu med “den där tjejen” när vi väl kommer upp. Paul vänder sig tillbaka och den andra killen bredvid honom, som jag tror är Harry, gör tummen upp åt Niall som gör tummen upp tillbaka. Det rör mig att de gör så små gester för att se till varandra, det är supersött. Niall ser på mig, en ursäktande slöja ligger över honom och han räcker fram sin hand.

”Sorry, my name is Niall Horan.” säger han och lutar sig lite närmare. Jag kan känna hans varma andedräkt mot min kind, men han behåller ändå ett litet avstånd. ”And sorry for Paul’s attitude, you just tried to help me.” säger han och lutar sig sedan tillbaka och dunsar in med ryggen i ryggstödet.

”Oh, I bloody well know your name.” Niall höjer på ögonbrynen åt mitt svar, men han säger inget utan inväntar om jag tänker säga något mer. Men jag håller igen i förebyggande syfte; möjligheten om att jag ska börja skrika och hoppa är för stor. Istället försöker jag smälta att en av mina största idoler sitter bredvid mig, i en lift, i min fucking hemby. Det går inte ens att beskriva känslan, den är för overklig.

”So, you know all about my life huh?” frågar han allvarligt och jag blir plötsligt lite rädd för att han ska tycka att jag är som vilket annat fan som helst. För hur svarar man på den frågan? Jag vet precis allt om ditt liv! Jag kan räkna upp vad dina kusiner heter, hur lång din penis är och lite allt annat smått och gott som inte ens du själv känner till. Vill du höra? Nej, så kan man verkligen inte svara, även fast jag i princip skulle kunna göra det. Det tar ytterligare några sekunder innan jag kommer på något som är lite vettigare än hans penislängd, men inget man säger såhär nervös framför sin idol kan väl egentligen låta vettigt. Jag kommer ju låta som ett peddo vad jag än säger.

”Nah, I can’t say I know everything about your life. I mean, nobody knows right?” Fyfan vad dåligt svar, egentligen funkar det ingenstans. Allting låter bara smörtigt och fel, nu kommer jag ångra mig resten av mitt liv. Blygt ser jag ner på liftbygeln, precis då rasslar det till igen i liften och den börjar dra vajern framåt igen. Niall ler och skakar på huvudet.

”No, definitively not.” säger han avvaktande och stirrar mot liftkorgen framför. Jag håller mig också tyst resten av resan och försöker komma på en bra avslutningsreplik att säga innan han åker ur mitt liv för all framtid. Våra skidor tar mark och vi åker snabbt till höger så att liftkorgen inte ska knocka oss bakifrån. Niall ser riktigt vinglig ut på sina skidor, men jag ler bara åt honom. Jag ska precis staka mig mot den branta backe som ursprungligen var planen att åka, men någon ropar bakom mig.

   ”Hey, you there in the purple jacket!” Det är Paul som skriker på mig, och jag vänder mig hastigt om. Min hästsvans studsar mot min rygg när jag kastar runt huvudet. De står i en klunga om fem, och jag blir glatt överraskad över att se Louis och Eleanor stå en bit bort från de andra. Eleanors långa, bruna hår hänger utanför hennes hjälm, och Louis står med huvudet vänt mot Harry, Niall och Paul. Jag pekar mig själv på bröstkorgen och Paul nickar vilket resulterar i att jag stakar tillbaka. De ser inte speciellt glada ut, Nialls mun hänger som en slak fisk och Harry flackar oroligt med blicken från Niall till Paul. Att ha honom så nära är så extremt surrealistiskt, jag kan ta i honom och krama honom om jag vill. Men eftersom jag är så mån om att låta människor ha sin personliga rymd håller jag mig från ett lagom avstånd från dem alla fem. Paul ser allvarligt på mig, och sen på Niall.

”Can I may ask, who you are miss?” frågar Paul och kollar med sina blekgröna ögon på mig. Jag rycker på axlarna och känner hur obehaget kryper längs min ryggrad. Det är något med hans röst som gör att jag ogillar den, men vad kan jag inte sätta fingret på.

”Ehm… my name is Cindy.” säger jag trevande och undrar lite vad han vill komma med vart lilla samtal. Paul ser ut att tänka lite innan han ställer nästa fråga, men när han väl gör det låter han väldigt rak och korrekt.

”Are you a fan of One Direction, aka Directioner?” frågar han allvarligt och jag nickar stumt. Nu börjar det verkligen bli lite skumt. Harry ser på Paul och avbryter Pauls nästa försök med att förhöra mig.

”Erh, Cindy. We need to make sure you to not tell anyone about us, okay?” säger Harry mjukt och jag studerar hans intelligenta, gröna ögon. Hans mun är rak och jag kan inte tolka ett enda uttryck utifrån hans ansikte. Det försvårar det hela eftersom jag inte vet vilken ton jag ska svara honom med.

”What do you mean by ‘not telling anyone’?” frågar jag och rynkar pannan. Harry suckar och suger sådär sexigt på läpparna som han brukar, men hans ansikte behåller sin stenbelagda yta. Det är konstigt att se honom så extremt ovanlig, och prata med sådant djupt allvar.

”The thing is; we’re here to have a nice and quiet holiday, without a lot of… girls running around. So we’ve hold this very private and nobody except from Paul knows about it.” förklarar Harry på sitt myndiga sätt och jag nickar långsamt. Jag kan förstå dem, det måste vara skitjobbigt att aldrig få en lugn stund. Han säger det så ärligt att jag faktiskt skäms lite för att jag nästan tjutit ut min lycka rakt i Nialls ansikte bara några minuter tidigare. Han hade faktiskt sett riktigt rädd ut, men jag gissar att vi fans missar de blickarna när vi själva är helt överkokande av spänning och glädje. För det sjukaste med vissa människor i en fandom är ändå att det behövs säkerhetsvakter kring idolerna. Vakterna är bara där av den faran som ett fan kan bilda runt stjärnan, för ett alltför efterhängset fan skulle kunna skada sin idol bara för att träffa hen. Rentav döda personen, vilket är riktigt skrämmande. Jag drar mig ur mina flimrande dagdrömmar och ser på de tre männen igen. ”We’re only asking for one thing: please don’t tweet our destination, or do something else that can make folks find us.”

”I won’t.” säger jag så plötsligt att Harry kommer av sig och ser upp på mig igen. Hans ansikte är en enda stor röra av olika känslor. Förvåning, osäkerhet och förvirring, tre uttryck som tycks omöjliga att beblanda, men Harry lyckas på något sätt få till det.

”What?” frågar han chockat och sänker ögonbrynen.

”Why should I tweet it?” frågar jag minst lika förvirrat och höjer ögonbrynen istället för att sänka dem. Jag kör ner staven i marken och lutar mig lite lätt mot den, den vacklar lite i den mjuka snön men håller sig ganska stadig. Harry tappar tråden men han behöver inte ta hand om situationen något mer för Paul lyfter en hand och avbryter hans kommande tankar och svar. Jag flyttar uppmärksamheten från den långa, men taniga Harry, och vidare till Pauls grova ansikte. Han ser barskt ut.

”Stop right there miss, thank you. I want you to see me tonight so we can sign a paper about this.” Hans förslag, eller order som jag snarare skulle kalla det, får mig att bli stående med öppen mun. Att få en inbjudan av Paul Higgins att träffa honom (och kanske killarna) är som att få en inbjudan till vita huset. Det hoppar till i min mage och först vill jag bara krama någon, men jag behåller min coola utsida framför dem. För någonstans har min gärna övervägt att det skulle vara pinsammare om jag freakade ur än om jag skulle hålla mig lugn och acceptera Pauls erbjudande. Jag fuktar läpparna medan jag tänker och ser sedan lite snabbt på Louis och Eleanor som också blivit nyfikna på vad som händer borta hos oss. De tar varsitt tag med staven och är snart framme och ställer sig vid Nialls sida. De ser undrande på Paul som ignorerar dem och istället ser på mig. ”So when can you come?” frågar han och höjer lite på ögonbrynen för att jag ska återvända till verkligheten.  

”Erh, I don’t know. I can come over whenever you want.” hasplar jag ur mig och biter mig lite i underläppen och försöker minnas vad det är jag faktiskt ska göra. Han hade bett mig att komma över för att… för att… nej, jag kan omöjligt minnas vad det vad han ville träffas för. Den nyheten har försvunnit i röran av alla andra intryck jag intagit de senaste tjugo minuterna, för det är en hel del intryck när man av en slump träffar några av sina största hjältar. Paul verkar inte vara en sådan där person som tänker så mycket, det syns i alla fall inte att han gör det. För han förändrar inte ansiktet när han svarar att jag kan komma till Copperhill Mountain Lodge klockan fem på eftermiddagen. Jag halar upp min mobiltelefon och ser på dess klocka, klockan är bara två och jag nickar sakta för att bekräfta att jag fortfarande lyssnar på honom. ”I’ll come.” säger jag och ler lite mot Niall innan jag ser på Paul igen. Egentligen vill jag bara stirra på Harry, Louis och Niall, ta in varenda litet ansiktsdrag hos dem (trots att jag redan kan varenda por de har i ansiktet) och bara hålla dem kvar hos mig.

”Then we’ve a deal.” säger Paul och räcker fram sin hand. Jag drar av min handske och tar hans hand för att skaka den. Han är i alla fall en väldigt korrekt man. Vi släpper varandras hand och drar tillbaka den mot kroppen, jag halkar till och min handske ramlar på marken. Precis när jag ska böja mig och ta den så hör jag den ostadiga, irländska stämman igen.

”No worry, I have it.” Niall rätar på sig igen och räcker mig handsken. Han ler lite med mungipan och för en sekund så ser jag in i hans ljusblåa ögon, men sen bryter han blicken och ser på Paul igen som beordrar dem att samla ihop sin utrustning så att de kan åka över till de andra systemen. Inom några sekunder är de borta, och jag åker åt andra hållet. Som vilket annat beroende fan som helst borde jag åka efter dem, stalka dem. Men om jag ska träffa dem senare idag så kommer jag inte behöva det. Det är bättre om jag behåller lugnet och försöker smälta det som hänt. Trots allt är det bara deras tourmanager som vill träffa mig. One Direction tourmanager vill träffa mig, ONE DIRECTIONS JÄVLA TOURMANAGER VILL TRÄFFA MIG FÖR FAN! Hur fan ska man fatta det? Hur fan ska jag förklara det för mamma? Oh my God, jag ska träffa Paul Higgins. Oh my God, ta mig härifrån.

Dagens kommentar kommer från Horaaanz, och nu undrar jag såklart om drömmen stämde på något sätt? haha.