Detta har hänt:

”I know what we can do today.” säger jag tyst och drar in en handfull luft för att kunna fortsätta samtalet. Niall andas tungt på andra sidan, jag har aldrig varit med om ett sådant spänt telefonsamtal i hela mitt liv.

”Sure, where shall I go?” frågar han hest.

“I’ll pick you up. Wear something warm and comfortable.” säger jag och sluter ögonen för att kunna koncentrera mig på vad han säger.

”You need to know how sorry I am, I didn’t mean to-”

“Don’t say anything, please. Just forget it, okay.”

“But I-“

“Niall, please, just be ready in about thirty minutes.” Jag lägger på.

***

Mina lungor drar in den bekanta doften. Doften av hö som sorlar ner genom plankorna i taket och den lite mer unkna doften av nertrampade halmbäddar signalerar att det är mitt i vintern och stallet har utrustats ordentligt. Stallet i Åre är inte stort, det rymmer bara fem boxar varav två är väldigt små. Sen finns det tre uteboxar som kan användas om det skulle bli snöstorm. I skillnad från andra hästar så kan dessa ponnysar överleva om det blir en mindre snöstorm, de kurar ihop sig bakom vindskyddet och låter sina dubbla vintertäcken värma dem. Jag kollar snabbt in i boxarna, men den person som är morgonansvarig för onsdagarna har redan varit här och lagt ut hö och mockat ur de tjocka bäddarna. Jag snurrar runt och ser på Niall, han står stelt i mitten av den lilla betongyta som vi kallar stallgång och rynkar på näsan. Istället för att försöka protesetera mot det låter jag stå där som om han har skitit på sig och himlar med ögonen mot honom. Mina fingrar stelnar till direkt när jag drar ut dem ur handskarna och börjar fumla med dragkedjan på min blåa jacka. Det är som om hållaren längst ner krånglar bara för att den vill retas, bara för att det är kallt ute. Jag drar upp dragkedjan i halsen och stoppar sedan ner handen i handsken igen. Jag kramar fingrarna med handflatan innanför tumvanten och sneglar samtidigt på Nialls händer. Han har ett par fingerhandskar från Hestra på sig, men jag tänker inte påpeka att han troligen kommer förfrysa. Om jag skulle säga något skulle han knappt behöva lyfta ett finger, eller snarare sin telefon, för att få ett par andra handskar med en hållbarhet upp till fyrtio minus. Jag vet inte hur många handskar jag ägt som har utlovat att de ska vara varma till åtskilliga minusgrader, men sedan visar det sig att fingrarna är nära att förfrysas vid tio minusgrader. Hans blåa ögon gnistar av inbäddad ilska och jag känner hur min högra mungipa lockar upp sig i ett litet leende. När han insisterat så hårt på att göra något hade jag planerat något som han aldrig skulle gå med på, men vi har en deal och då måste han fullfölja sin del i den; låta mig visa allt utom skidåkning. Jag försöker att inte tänka på kyssen han attackerat mig med, jag vill ge honom en andra chans. För det lilla unset av sårbarhet som legat över hans ögon och hans röst efter kyssen hade fått mig att tänka om lite. Nu tänker jag blanda in min favoritbok igen, The Perks of Being A Wallflower om någon glömt, och säga så som Charlie också sa: ”min syster säger att Sam har ett rykte, men jag bryr mig inte. Jag hade hatat om Sam såg mig som det jag brukade vara”. Det är ett bra citat, Charlie säger många bra saker i den boken. Nu har ju inte Niall ett rykte direkt, men jag vill ändå försöka förbise det, men först vill jag ha lite kul med honom. I stallet står det tio hästar, varav två är privathästar. En av privathästarna är jag medryttare på, en snövit valack vid namn Indigo. Eftersom det ändå är min skötaredag idag så kan jag låna honom utan att fråga. Och sen har jag fått lov att låna en av ridskolehästarna också. På väggen bakom Niall hänger tio krokar med ryktpåsar och grimmor. Varje ridskolehäst har en egen färg och jag grabbar tag i en brun grimma och sedan en ljuslila och ger den ljuslila till Niall. Han tar osäkert emot den och ser nästan oförstående på mig.

   ”What do I get if I do this?” frågar han trevande strax bakom mig efter att jag svängt runt hornet för att gå ut ur stallet. Det är konstigt att höra hans röst nu. Den är inte så flirtig som den var i bilen, men den är inte heller stöddig eller dryg. Nu låter han nästan snarlik till den Niall jag sett i intervjuer i två år, bara lite mer osäker.

”I can make you a cup of warm cinnamon chocolate.” säger jag och sparkar till en snöklump som ligger framför mig. Den åker ner i bäcken där vi hämtar allt vårt vatten till hästarna. Vattnet sprutar konstant ur ett litet rör, men eftersom det är så kallt rinner vattnet långsammare än vanligt. Jag kollar uppåt hagen och ler när jag ser hästarna stå och kura över höet. Indigo har ett mörkbrunt täcke på sig och jag pekar på honom och väntar in Niall som mumlar något i stil med:

”Oh thank you.” angående mitt erbjudande om varm choklad med kanel. Han stannar upp och kollar dit jag pekar.

”There’s the horse you’ll ride. Do you want any help to get him?” frågar jag och låter mitt leende dö ut lite när jag ser på hans ansikte. Niall rycker på axlarna och ser ut att krypa längre in i sin gröna jacka än han redan är. Han ser nästan rädd ut, och jag skrattar till lite. ”He’s not dangerous.”

”I know that.” fnyser Niall och lägger sig på alla fyra för att krypa under hagtråden. Jag ler och klättrar emellan de två trådarna istället. Min häst står i hagen bredvid, men jag har en känsla av att Niall kommer behöva hjälp. Indigo är väldigt lättfångad och följer med så fort man ber honom om det, därför har jag valt att ge Niall honom istället för någon av de mer bråkiga ponnyerna på ridskolan. Niall närmar sig långsamt men stannar sedan upp och vänder sig mot mig. Han håller upp grimman och frågar om han håller den rätt. Han håller i remmen som ska ligga över nosryggen och jag skakar på huvudet och förklarar att han ska hålla i andra änden. Han suckar och vänder på den. ”Can you help me?” frågar han nästan lite självförnärmad och jag nickar.

”Sure.” säger jag och klättrar uppåt slänten tills jag når fram till honom. Jag tar grimman ifrån honom och går upp och lägger den om Indigos huvud. Hans stora öron vinklas nyfiket mot mig och hans näsborrar vidgas när han fångar in min doft. ”Hej gubben.” mumlar jag och kliar hans hals precis innan täcket tar vid. Jag leder honom nedåt grinden och Niall backar flera meter från den vita uppenbarelsen. Jag tar ut ponnyn och ger sedan grimskaftet till Niall. ”He won’t go anywhere.”

”What do I do if he does?” frågar Niall aningen panikartat över att hålla i ett sådant stort djur. ”He only understands Swedish I suppose…”

”Nah, he’s from Germany, he doesn’t understand either of us.” suckar jag. “Take it easy, he won’t go anywhere.” försäkrar jag och kryper under grinden till min ponnys hage. Ponnyn jag ska ha, May, är den enda som kommer överrens med ridklubbens bråkmakarponny. De skiljs motvilligt åt och jag leder ner May framför Niall som håller ett krampaktigt tag längst ut i Indigos grimskaft. Vi går ner till stallet och jag hjälper Niall att binda upp Indigo i en av boxarna. Efter att ha satt en borste i handen på Niall så ursäktar jag mig för att förbereda hästarnas kraftfoder och när jag kommer tillbaka fem minuter senare stryker Niall Indigos vita hårrem. Jag ler och borstar snabbt av May.

  

”He likes you.” säger jag när Indigo frustar till efter att Niall flyttat sin hand för att gnugga den vita bringan. Niall skiner upp lite men säger inget. Det går smidigt att sadla Indigo och sedan tränsar vi båda hästarna. Niall berättar att det här kommer bli andra gången han rider, och jag nickar sakta till informationen. Det är lite pinsamt att han kan berätta en massa saker som jag redan vet. Twitter berättar det mesta man vill veta, och då ska vi inte tala om Tumblr. Dock är jag lite förvånad över att han inte berättat något jag inte vet än, det är som om han undanhåller något som han inte vill att jag ska veta. Jag hade märkt skillnaden på de andra killarna. Liam var mycket kaxigare irl, Louis mer vuxen och inte lika galen som jag trodde och Zayn var den som frågar och skojar runt. De är helt andra människor, och jag har inte riktigt bestämt mig för om det är bra eller dåligt än. Jag hade älskat om Louis var den han framställs att vara, men samtidigt är det häftigt att veta att jag är den enda som faktiskt vet. Föreställ dig känslan.

  

Marken under oss knakar när vi leder ut hästarna och jag låter May vänta lös på banan medan jag går fram för att hjälpa Niall upp. Jag länger stiglädren åt honom och håller emot när han ska hoppa upp. Hans tunga fot slår emot Indigos rumpa och Indigo vinkar misstänksamt öronen bakåt, jag ger hästen en sur blick och ser sedan upp på Niall.

”He’s enormous.” säger Niall och kollar ner runt om sig från hästryggen.

"No, he's a pony." Jag rycker på axlarna och går fram till May för att hoppa upp. Hennes svartbruna fläckar är en stark kontrast mot Indigo och jag klappar den ljusaste fläcken som är alldeles vid manken. Efter några snabba reflektioner av hur man rider så får Niall kläm på höger och vänster och hur man stannar, och jag rider mot grinden. Indigo är delvis utbildad inom western och jag vet att han kommer sköta sig exemplariskt med någon som är osäker på ryggen. Han är inte speciellt stor, men Niall ser alldeles lagom ut på honom. Nialls händer är stela ovanför manken och han håller tyglarna halvlånga. Jag ler och vi rider ut genom grinden till ridbanan och ner på den lilla vägen nedanför. Trots att Niall protesterat så hade jag insisterat på att vi skulle rida en kort tur utåt och upp mot skidbackarna.

”Look, you’re riding.” säger jag varmt och ser på honom. Han spricker upp i ett brett leende och kollar upp från marken och ser istället på mig. Han nickar ivrigt och sänker händerna lite. Trots att han ser ostadig ut och lånehjälmen är aningen liten (delvis på grund av att han vägrade ta av sin svarta toppluva) så sitter han ner på hästen och förvånar sig själv med att rida. Hästarna frustar ut stora moln och jag klappar May på halsen för att hon ska länga ut sig lite. Jag tar fram min telefon ur fickan och fotar bakåt åt Niall. Han märker knappt av mig. Vi rider en liten bit, sen trycker han hälarna i Indigos mage så att valacken tar två travsteg. Niall hoppar till i sadeln och ser skräckslagen ut innan han samlar sig och riktar blicken mot mig.

”Cindy, I’m sorry for kissing you like that, and that I was rude to you.” säger han och kniper ihop sina torra läppar. Jag höjer hakan lite och granskar den mulna himlen för några sekunder.

”And I’m sorry for slapping you like that.” säger jag. “It was just a reflex.”

“Admit it!” säger han med ett litet leende.

”Admit what?” frågar jag.

”It’s quite cool to be kissed by me.” Han blinkar lite mot mig och jag får en omställning i hjärnan igen. Innan jag flippar ur helt så andas jag in och tänker att det är hans sätt att vara trevlig på, och han har rätt. Det är skitcoolt att han har kysst mig. Synd bara att jag aldrig kommer kunna berätta det för någon, i alla fall kommer ingen tro mig. De säger ju att någon annans saliv stannar i din mun i flera år efter du blivit kysst, så jag kanske kan ta ett DNA-prov om något år och få fram att han visst kysste mig. Fast det skulle jag aldrig göra, jag leker bara med tanken.

”Yeah, it’s quite cool.” säger jag. “But, what do you like about me?” Jag betonar det sista ordet. Det finns ingenting att gilla med mig utifrån vad jag tycker. Det finns än mindre för honom att gilla med mig. Han ser ut att tänka efter.

”A: you didn’t scream awfully lot when you first met us. B: you’re pretty.” Niall Horan sa precis att jag är söt, kan någon slå en hammare i huvudet på honom? Jag vill inte bli kär, speciellt inte i honom. Tyvärr har jag en otroligt dålig utgångspunkt på att mitt hjärta alltid dragits lite åt honom. Fan. Jag är plötsligt glad för kylan av anledningen att mina kinder redan är rosande röda, och han kan inte se att jag rodnar åt hans ord. Istället för att säga något till svar så låter jag orden hänga i luften. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, ingen har någonsin kallat mig söt. Jag trodde jag var stark nog att stå emot olika känslor, men jag kanske inte är det egentligen. Kanske trodde jag bara det på grund av att jag aldrig konfronterats med de här känslorna. Trots att Niall verkar ha fått en omställning han också så litar jag fortfarande inte på honom. Det kanske bara är ett fult spel från hans sida trots allt, jag kanske bara är någon som han kan leka runt med nu när han inte kan välja och vraka på samma sätt. Det är det självklara svaret, men då besvaras ändå inte frågan varför han åkte hem till mig efter det där bråket med Harry. Han kunde lika gärna åkt ner till byn och satt sig i baren på någon av restaurangerna, men det gjorde han inte. Vi rider i tystnad en stund till, sen hör jag ett skrapande läte bakom mig. Jag vänder mig om och ser att Niall gnider sin högerhand mot sitt lår. Som jag först misstänkt; hans fingervantar börjar bli rejält kalla nu.

 

”Do you want to turn around?” frågar jag och han nickar sammanbitet. Jag drar i Mays vänstra tygel och trycker på henne med innerskänkeln för att få henne att korsa vägen och gå över till andra sidan. Hennes bruna öron riktas genast framåt, det märks att hennes svaga kors börjat kylas ner vid det här laget. I stressen med att hjälpa Niall glömde jag att lägga på hennes ländtäcke. Jag klappar henne på halsen. ”He wasn’t that dangerous, huh?” frågar jag vänd mot Niall. Han rätar upp Indigo på min yttersida och rycker på axlarna.

”No, I told you I can ride horses.” säger han och jag skakar på huvudet.

”No you didn’t.” Nu är det min tur att påpeka att det är han som har fel, precis som han gjorde igår i bowlinghallen. Den kvällen känns så länge sen, trots att det var knappt fjorton timmar sedan. Mays varma rygg gör mig varm i rumpan och jag skuffar mig lite längre fram för att underlätta lite för henne. Niall mumlar vid min sida, det låter som om han sjunger på något. Jag hör inte vad. ”What did you sing on?”

”I didn’t sing.” muttrar han och sluter sina läppar för ytterligare ljud. Han gungar lite med huvudet och gnider sedan sin högerhand mot låret igen. ”What do you think about our music then?”

”I think it’s quite good. Your songs can be too much bubblegum sometimes, but Take Me Home was a lot better then Up All Night.” säger jag ärligt. För det är så jag tycker. Deras musik faller min inte längre i smaken på samma sätt som den gjorde förut, men det är för att jag nu öppnat ögonen för gammal kvalitétsmusik. Min spellista är ganska blandad, men lite låtar från Oasis och The Kooks finns där. Trots att One Directions musik inte faller mig helt i smaken längre så älskar jag killarna för mycket för att sluta hålla koll på dem (uppmärksamma att jag fortfarande älskar dem, kanske inte Niall, men dem). Faktum är ändå att min musiksmak kommer utav Nialls. För några år sedan hade jag inte en musiksmak över huvud taget, jag lyssnade inte ens på musik, men när jag började gilla One Direction så började jag lyssna på andra saker också. Och när Niall fick frågan vad han lyssnade på förutom deras egen musik svarade han bland annat The Kooks och The Eagles, och då blev det att jag också började lyssna på det.

”Yeah I know.” säger han och jag kollar över på honom. Hade han precis sagt att deras låtar är lite för bubbelgumsaktiga? Han kan inte ha sagt det.

”What?”

”I mean, we got our songs from some random guys and then we record it and-”

“I thougt you wrote a lot of the music.” säger jag chockat och spärrar upp ögonen.

“Nah, not that much. I do write a lot of music, but they say it’s too bad…”

“I’m sure it’s amazing.” ler jag och han skiner upp lite. ”Maybe you can play some for me one day?”

“Hmm, we will see.” muttrar han och hans ögon blir plötsligt lika mörka som innan kyssen.

***

Nu sitter jag här vid mormors stenåldersdator och har precis skrivit över kapitlet från min dator till hennes dator, inte kul kan jag säga er, men jag har alldeles för dåligt samvete för att inte göra det. Jag mår dåligt över att ni inte har fått den uppdateringen ni förtjänar, jag skriver ju men internet krånglar och bla bla blah. Tack alla ni som tittar in hit i vinterkylan i alla fall!

 

Min fråga till er idag är:

Tror du Niall har riktiga känslor för Cindy, eller vill han bara hålla henne i förtroende så att hon inte springer iväg och tjallar?

 

Jag har världens bästa läsare! Jag tror inte det är många miniförfattare som jag som har läsare som faktiskt reflekterar över det jag skriver och tar till sig karaktärerna när jag iscensätter dem. Varje gång frågar jag er en fråga så att vi ska kunna hålla uppe en dialog om hur ni och jag tillsammans vill att berättelsen ska fortsätta, och vad som kan förbättras och vad som varit bra. Jag är så jäkla glad att jag har er, för varenda en av er som kollar in på min blogg, läser det jag skriver och kanske dessutom kommenterar betyder något för mig. Vissa skriver längre noveller i kommentarsfältet än vad jag gör för att hålla berättelsen levande där uppe, men vare sig du skriver långt eller kort: det betyder så sjukt mycket att du tar dig tid för just mina ord. Men ni som skriver långa kommentarer, sluta inte med det; jag älskar att läsa dem! Egentligen vill jag bara säga ett stort fett tack för att ni finns här för mig, ni betyder allt! xx

 

-mormors dator fattar inte ctrl + prnt sc så jag kan inte ladda upp en av era kommentarer idag :( -

 Det smäller till. Jag drar tillbaka handen och ser på den. Den skakar obehindrat och jag griper tag om min handled för att försöka få den att stanna upp. Nagelbanden är röda av sår och livslinjerna löper över hela handflatan. Handen ser precis ut som den alltid har gjort, förutom darrningarna. Jag förmår mig inte att kolla upp, det går inte. Det är som om någon håller sin hand på mitt huvud och tvingar det nedåt, så starkt känns det.