Eftersom det inte visades intresse i ett tidsinställt kapitel så kommer nästa kapitel att komma ut efter min Englandresa. Ha det superbra så ses vi om tio dagar!
//Cim

”She went home.” säger han på sin spelande mjuka engelska. Jag knyter händerna inne i jackans djupa fickor och molnet framför mig blir lite större än det var innan. Varför stack hon då?

”Why?” frågar jag dumt och pillar lite på mitt nagelband med pekfingret. Det sticker till och jag gissar att jag rivit upp ett sår runt tummen. Hon kan ju inte bara gå sådär. Hon skulle ju visa oss till en restaurang och allting, men nej nej. Jag kommer aldrig förstå mig på den kvinnan.

”She said she had to go home to her family, but I don’t think that’s the whole truth.” Zayn ser  lugnt på mig och blinkar lite. “Right.” konstaterar han och lägger sin hand på min axel.

 Wednesday 25/12 2012

Mitt favoritband har skrivit en låt om mitt liv. I princip, bara att låten är skriven för över trettio år sedan, och jag satte på den lite random såhär på natten. Fast det känns som om den är skriven bara för mig, för texten handlar om något som precis har hänt mig. Jag har åkt till en liten by för att vila mig från att göra musik, varken Mullingar eller London ligger speciellt nära här. Det är avlägset men jag har mina vänner att tacka att jag inte brutit ihop av trissdess än, och det tog lite tid innan jag kunde se igenom allt det dåliga. Trots att jag börjar se igenom det dåliga så har jag inte återställt mig på något sätt, och troligen finns det bara en människa som kan hjälpa mig med det. Hon. Hiskligt likt mitt liv må jag säga, jag vill inte att den ska stämma in på mig men det gör den ändå. Jag har släkt alla lampor i rummet, och mina ben är korslagda framför mig. Jag känner mig som en sådan där guru eller vad det heter i Indien och Kina. En sådan som sitter helt ensam med sina tankar svävande runt om sig. Mina fötter trycker ner i madrassen och mina händer ligger framför skrevet. Allting som händer känns så otroligt högljutt. Till och med mina egna andetag känns som slag mot en gon-gong. Ett ihåligt ljud studsar plötsligt runt mig, och sen ett svagt gnissel när dörren öppnas. Mina ögon flimrar till och jag ser precis hur någon stänger dörren och går mot mig i sängen.  Madrassen sjunker ner när personen sätter sig på min sängkant och jag makar mig lite bakåt. Irriterat drar jag ut hörlurarna ur ögonen och blinkar gång på gång för att försöka urskilja personen som satt sig mitt emot mig.

”What’s up?” Nu hör jag vem det är, det är egentligen ganska självklart att det skulle vara just han. Den lilla blinkingen som lämnat hans öga tidigare bekräftade hans närvaro nu. Jag tar upp telefonen och ser först på klockan, 1:13AM, och sedan håller jag ut telefonen mot personen. Den lysande skärmen stöter emot hans kind och jag fuktar läpparna.

”Nothing.” mumlar jag till svar och drar tillbaka telefonen och stänger av den. En suck lämnar hans läppar genom mörkret.

”Come on, you know that I’ve seen it.” Åh, den där rösten han har. Jag sluter ögonen igen och tänker tillbaka på vår tidiga era av bandets exsistens. Jag minns hur vi fortfarande delade lägenhet och när han kom hem och svor över pedagogen han gick till. Vårat management hade tydligt uttryckt att de tyckte att hans accent var lite väl främmande för att passa in i vår immige, och han hade då fått utså två extra timmar hos talpedagogen varannan dag. Motiveringen från vårt management gick ut på att de tydligen inte hörde vad han sa, att han lät kriminell och att slangorden måste bort. Så han gick, varannan dag och alltid lika lydig på sina lektioner. Ett halvår senare så hade de skurat bort slangen, och lite av brytningen, och han blev fri från de där extra timmarna. Sen så började han röka igen, det hade han inte gjort på ett år. Han kallade det sin belöning, och trots att vi andra hackat på honom om den vägrar han att sluta. Fast nu har vi tvingat honom, och hans röst har faktiskt blivit lite mindre ansträngd igen. Dock tror jag att han börjar tröttna på den minimala uppmärksamheten han får från media, och det innebär att han alldeles snart kommer börja igen. Det skulle bli en mindre skandal och han skulle lyftas upp igen. Jag och Harry har försökt säga hur det är att ligga på toppen av kändisvågen, den surfbrädan gäller att balanseras så att man inte faller hårt mot botten. Harry har haft det extra kämpigt, speciellt efter att han börjat tatuera sig så förfärligt mycket. Tumblr och Twitter spammas varje dag om spekulationer om vad hans tatueringar skulle kunna tänka sig betyda. Jag kan inte säga vad som är sant och inte, för han har aldrig berättat det. Det är bara Louis som vet fullt ut hur Harry fungerar, men jag bryr mig verkligen om dem båda två och jag vill inte pressa dem att berätta något.

”Niall.” säger Zayn plötsligt och drar mig tillbaka till mitt rum och mörkret. Jag ruskar på huvudet och öppnar ögonen igen. Jag tycker mig se konturen av hans käkben och det mörka håret i ljuset från fönstret. De mörka ögonen glittrar och jag fuktar läpparna igen. Jag kliar mig på smalbenet och försöker komma på en lagom sann lögn. Vad ska jag säga? ”Don’t lie to me.” lägger han hårt till och jag kollar upp från mitt knä. Nu är han sådär läskig igen, ser rakt igenom en och vet precis vad man ska säga innan man själv vet det. ”Cindy ran away from us after she had given us the destination of the restaurant.” säger Zayn så att jag ska ha något att börja med. Jag biter mig i innerkinden och letar med blicken ut genom fönstret. ”And that was after Liam had talked to you.”

”Well, so?” frågar jag och rycker på axlarna. ”It’s Christmas, she probably wanted to spend some time with her family.” Det är faktiskt en sanning, inte min sanna idé om varför hon stuckit, men det är vad alla andra skulle gjort.

”Why are you so rude to someone you’re so in love with?” frågar Zayn. Min rygg blir käpprät och jag stirrar på Zayn genom mörkret. Hans röst är så avslappnad, självsäker. Jag hostar till och försöker bli av med smaken av förödmjukelse på tungan. Skulle jag vara kär i henne? Knappast.

”Firstly, I’m not rude. Second, I’m absolutely not in love with her.” protesterar jag högljutt. Sen kommer jag ihåg att Harry ligger och sover i rummet bredvid, och jag sänker rösten igen. I det vaga ljuset utifrån ser jag hur Zayn höjer ett ögonbryn mot mig. Han håller kvar det där och låter det genomborra mig. ”Okay, okay.” mumlar jag. Jag tar ett djupt andetag. ”I don’t know if… I’m in love… with her.”

”Even if you aren’t: I don’t think being rude to her will make her like you.” säger Zayn allvarligt.

“I’m not rude to her, why do you keep saying that?” morrar jag irriterat och rynkar pannan.

“I watched you during the game tonight, and every time she said something you snapped her of. Louis does that on interviews too, you know. And when she was going to tell us the score, and she made fun of herself, you snapped her of really bad.” återberättar Zayn tålmodigt. Det är skönt, för han lägger inte in den där tonen av att jag skulle vara två år gammal. Han låter mig vara mig, i precis samma ålder som sig själv och gör ingen stor grej utav det. Jag tänker på det han sagt om hur jag agerat. Det känns sjukt när han säger det, jag är väl aldrig speciellt elak mot människor. Men han har ju öron att höra med, och ögon att se med. Han borde inte ljuga om det. Kanske har jag varit lite kall mot henne, men det är väl inte så konstigt. Hon har klampat in och förstört hela vår balans. Sen så är jag trött på allt, jag är trött på att alltid le och vara trevlig mot allt och alla. Framstå som en ängel för att dölja det jag var och fortfarande till viss del är. För ingen, jag upprepar ingen, skulle gilla mig om de visste om mitt förflutna. Jag är medlem i ett band som sjunger pop om kärlek vi aldrig upplevt, jag är inte Eminem som kan få folk att tycka att jag är cool som har en sådan bakgrund. Jag är på toppen, och då kan jag inte visa att jag är på botten.

   ”Nobody knows anything about me, nothing about my past.” väser jag till svar. Jag hör hur Zayn öppnar munnen och fuktar sina läppar lite. Sen lutar han sig mot mig, så att jag kan känna hans andedräkt värma.

”What is it to know?” frågar han och lutar sig sedan tillbaka igen. Jag öppnar munnen för att säga att det inte är någonting, men sen inser jag att Zayn kommer genomskåda mig igen. Bedrövat lutar jag huvudet i händerna och kliar mig i ögonen.

”I was addicted to… alcohol when I was around 14 years old.” rabblar jag och gömmer ansiktet djupare i händerna. “That’s why I don’t join you when you just drink to drink. I’m scared to be that person, scared of anyone find out. And just the other day I dreamed a dream about it, Harry took suicide and Louis thought it was my fault because in some way he had found out about it.” berättar jag darrande och Zayn blir tyst. Det är knappt så att han andas, och jag gissar att han tanker på hur han ska svara. ”When we formed on The X Factor and Liam said I smelled alcohol and I said it was mounth wash: it wasnt’t. I had a bottle with white wine with me, pretending it was water. I was bullied and with no friends, so the alcohol became my friend. But then I met you guys and… and… you really rescued me.” En tår rinner ner mellan mina fingrar och jag hör hur min röst blir tjockare. Zayn gör inte en enda ansats till att trösta mig. Han fortsätter bara sitta där och tänka, nu med djupare andetag än innan. Det kanske är för mycket för honom att ta in, eller så låter han mig bara tro att han inte redan visste om det. ”Don’t tell anyone, you and Greg is the only ones knowing about it. And if the fans finds out-”

”The fans won’t find out, take it easy.” mumlar Zayn. “Niall, you need to let people in in your life, you’re such a cool person and all this about you being a bad human is just imagination from your side. You got thousands of humans liking you, screaming girls who like you for who you are. You’ve saved life’s, why can’t you see that?”

“They’ll never meet me, I’m just a person who they can see, not be with. I just want to hug them and tell them how much they mean to me, but I can’t because they think I just saying it for saying it. Without them and you shouldn’t I be healthy today.”

“That’s a price we’ve to pay, we can’t choose our fans loyalty. If we keep saying how much we love them can’t they blame us for not saying it. Your word, one single tweet Niall, can mean one more day in life for them. Instead of sitting here shall you write a song or something, real artists makes art from their emotions. If you’re sad or angry, make a song about it. You’re so good with the guitar, and with all that emotion your songs can be really good. I believe in you fella.” Zayn bänder bort mina händer från mitt ansikte, och trots att det är mörkt vill jag inte visa det leende jag har på läpparna. Han får verkligen saker att låta meningsfulla och rätt. ”Okay?”

”Okay.” får jag ur mig och släpper ner händerna i knäet igen.

”Now: what’s really up with Cindy?” frågar Zayn och byter helt ton på rösten.

“Do we really need to talk about her?” stönar jag och gungar bakåt på ryggen. Mina ben är korslagda ovanför mig och jag drar vristerna mot mig med händernas hjälp. Kudden har lagt sig som en knöl under den översta delen av huvudet och jag suckar igen.

”Yeah, I want to know. You said you like her.”

“I said I don’t know if I like her.” rättar jag.

“Love.” korrigerar han som hämnd. Jag nickar stilla och tänker igenom det i huvudet. Det som gnager är att hon inte är som Perrie eller Danielle eller Taylor eller någon annan. Hon är bara Cindy. Ett fan som jag råkade träffa. Hon är inte speciell på något sätt, jag vill inte att hon ska vara det, men hon är det. Jag har ingen dragning till henne egentligen, men någonting i mig viskade att jag skulle tacka ja när hon frågade om jag ville träffas, det viskade också till mig att jag skulle ta stolen bredvid henne på bowlingen. Det är där jag tvekar, för om hon nu inte är speciell, varför tänker jag ens på henne? Varför är hon inte som ett annat fans som bara snurrat förbi i mitt liv? Är det för att hon vet förmycket? Hon vet liksom hur vi är privat, och så vet hon att vi inte lever ett hejsan hoppsan-liv i kändisvärlden. Egentligen kanske jag bara är skyldig henne att vara med henne, i rädslan att hon ska berätta var vi är för någon annan.

   ”I’m just confused.” mumlar jag och stirrar upp i det svarta taket. Zayn drar ett djupt andetag och jag hör hur lakanen prasslar när han rör lite på sig. Varje rörelse ekar i mina öron och jag kniper igen ögonen. Världen inbryter förmycket för att jag ska kunna tänka. Jag vill dö, då slipper man tänka.

”Do you want me to leave?” frågar Zayn dovt och jag nickar lite, fortfarande med ögonen stängda.

”Mhm, sure.” säger jag och hör hur han reser sig och går över det hala trägolvet. Dörren öppnas och lite ljus sipprar in.

”Niall?” han frågar utan att vända sig mot mig igen.

”Yeah?”

”Try to be nice to her, just spend some time with her,” Zayn skjuter igen dörren tills bara en liten springa finns kvar mellan mig och honom, “she thinks she’s special.” 

Dagens kommentar: 

”Hej, jag skulle vilja beställa bowling för ikväll.” säger jag och lägger upp armarna på disken. Han nickar och knappar in något på sin dator.

”Och hur många blir ni?” frågar han dröjande och jag skrynklar ihop ansiktet och börjar räkna på fingrarna. Jag, Niall, Louis, Liam, Zayn, Harry, möjligtvis Danielle, Eleanor, Perrie borde inte vara med om man tänker på att deras turné startar om bara några dagar. Nej det borde vara alla.

”Åtta tror jag, men det kanske ändras.” säger jag för att ligga på den säkra sidan. Den unga mannen nickar och knappar in det.

”That’s what I’m talking about, El.” gormar Louis elakt och hon räcker honom sitt finger. Jag kommer för mig själv med att börja skratta åt dem, och sen ser jag att Niall ger mig en utdragen blick från sidan. Det är nästan som om han snäser ut mig genom ögonen, för jag tystnar igen. Louis sätter sig igen och dunkar Niall i ryggen. Niall reser sig samtidigt som Zayn och vi skriker på dem så att de ska peppas lite. Zayn greppar ett neongult klot direkt medan Niall tvekar. Deras banor sopas och Niall fortsätter att dra fingrarna över kloten. Det slutar med att han tar ett brandgult klot med vikten tolv kilo. Zayn har redan sänt iväg sitt första klot på deras bana, men Niall står bara och väger det i händerna.

”Come on cutiepie, you can do it.” hejar Danielle på honom. Det är så lagen ser ut; jag, Louis, Danielle och Niall mot de andra fyra. Niall andas ut och släpper ner klotet på banan. Klotet rullar extremt långsamt framåt käglorna, och det träffar nästan i slow motion. Zayn har slagit ner en strike och det andra laget skriker i ren förtjusning över det han åstadkommit, och Zayn gör ett hårdrockstecken i luften. Vi håller andan så att Nialls klot inte ska vingla av banan, men han slår ner nio av tio och nästa slag får han ner den sista. Skärmen med poäng visar en spärr på honom och vi rycker på axlarna och Louis klappar hans axel igen.

”Come on, HAZZA.” skriker Liam och vevar med sin ena näve i luften. Harry reser sig vingligt upp och Danielle slår till mig på armen. Hennes läppar rör sig men jag hör inte vad hon säger. Hon förstår vad jag menar när jag sätter ena handen vid örat och hon skakar bort det hon sagt med en huvudruskning. Istället ger hon mig två tummar i luften, och jag ler. Harry tar ett av de tyngre, mörkblå kloten och höjer på ögonbrynen åt mig. Jag flinar tillbaka och tar mitt egna vinröda klot och går mot den streckade linje som visar vart banan börjar. Harry ställer sig jämsides med mig och håller upp klotet och låter det vila mot överarmen, sen backar han två steg för att ladda på mot käglorna. Jag backar jag också och vi slungar iväg kloten i precis samma sekund. De andra hejar på och jag biter mig i tummen medan jag ser på de rullande kloten. Harry sjunker ner på golvet och sätter sig med benen i kors medan han väntar. Sekunderna går och sen rullar hans klot ner i rännan, och min träffar den främsta käglan. Det klirrar till när nästan alla käglor ramlar ihop på banans blanka underlag, och den sista står kvar och vinglar.

”Ramla då.” mumlar jag och den snurrar till innan den faller den också. Harry välter åt sidan och ger ifrån sig ett vrål om att jag borde dö, och Louis rusar fram och höjer min arm i luften. Han tjuter så att musiken känns låg i jämförelse, och går sedan för att köpa ännu en runda drinkar till oss. Jag känner hur jag blir varm i ansiktet och kommer för mig själv att krama om Danielle innan jag går fram till Harry och drar upp honom från golvet. Hans hand är gigantisk och min hand försvinner i hans, men han häver sig upp på fötter igen och pekar på mig med sitt ena pekfinger. En blinkning lämnar hans öga och han visar sin vita tandrad som lyser i mörkret. Jag strålar av lycka och ser sen på Niall. Han sitter och småler borta vid stolarna, och jag går emot honom för att sätta mig igen. Tavlan ovanför oss blinkar till och visar Harrys miss och min strike. Den andra striken för kvällen, och då har vi bara kört en runda. Han höjer faktiskt handen i en give-me-five, men jag låtsas ignorera den för att han ska få smaka på sin egen medicin.

”I told you I was quite good, hah.” säger jag och slår mig ner bredvid honom. Han öppnar munnen och verkar fundera i en halv sekund innan han säger något.

”No you didn’t.” säger han tyst.

”What?” frågar jag och försöker ignorera tonerna av On The Top Of The World i bakgrunden. Niall ser upp på mig och hans blonda hår ligger rufsigt över huvudet. Han ser sliten ut och knogarna är spända. Jag lägger huvudet på sned och höjer frågande på ögonbrynen. Låten stör mina tankar och jag morrar åt den i bakhuvudet, kan den inte bara dra åt helvete?

”No, you didn’t tell me.” svarar han stelt och sträcker sen lite på sig. Hans ljusrosa tunga väter hans läppar och han ser rakt in i mina ögon. ”Stop this roleplay.” avslutar han och ser sen på Danielle som går fram sida vid sida med Liam. Hon kröker ett pekfinger mot sig, som om hon lockar på honom och han rynkar på näsan och vickar på huvudet. Dani slänger sina blondslingade lockar över axeln och sänder iväg sitt klot. Hon får bara ner fem stycken sammanlagt, men Liam kommer bara ikapp henne till fyra. Louis stöter till min axel och han sträcker en Fanta ner mot mig. Jag nickar och stoppar in sugröret i munnen och börjar suga i mig den klarorangea vätskan. Niall tar emot ett litet glas med isbitar och lime i. Bland isen flyter en genomskinlig vätska som jag skulle tro är gin eller annat, i alla fall inget som jag skulle dricka bland folk. Han rör om med en drinkpinne och sveper sen drinken. Ansiktet hans skrynklas ihop för några sekunder innan han fokuserar framåt igen. Louis har precis gått upp för att möta Eleanor i en kamp till, och jag låter blicken glida över det andra laget. Harry sitter med händerna knäppta framför sig och följer någon med blicken. Den höjs när Louis lyfter sitt rosa klot och sänks när Louis skickar iväg det. Blicken rullar över när Louis flyttar sig bakåt, och trots striken så kollar inte Harry på käglorna. Louis höjer handen i luften igen och jag reser mig upp för att klappa om honom. Men innan jag hinner fram så lutar sig Louis över ställningen med klot och kramar snabbt om Harry innan han dansar vidare, nu till mig. Jag får en hård kram av honom och jag ser att hans ögon rör sig åt olika håll, troligen påverkad av alkohol. Han släpper mig och kramar om Danielle också medan jag reser mig och plockar upp det vinröda klotet igen. Harry segar den här gången efter, men han lyckas slå en spärr medan jag bara får ner sju. Jag vänder mig om samtidigt som honom och vi går tillbaka in i partyt som händer runt våra banor. Det är som ett mörker runt platsen vi sitter, och då händer det. Louis lutar sig än en gång över bowlingkloten och närmar sig Harrys ansikte. Allting sker så snabbt och jag uppfattar knappt händelsen. Niall är plötsligt uppe på fötter och stöter till Louis i bröstet. Louis kliver bakåt och råkar snubbla till. Han tappar fotfästet och landar i Danielles knä. Jag ser förvirrat på Niall som drar upp Louis på fötter igen och puttar iväg honom mot balkongen längst bort i lokalen. Det enda jag kan komma ihåg att jag såg var Nialls ögonvitor när han stötte till Louis. Det var en hård knuff, och det måste ha varit därför han snubblade. Danielle ler besvärat och går fram till mig som står helt borta och ser på skådespelet. Zayn har tvingat ner Harry på stolen, men Danielle ställer sig för dem och ser mig djupt i ögonen. Hennes ögon är så mörkt bruna att de ser svarta ut, och de är otroligt snälla. Jag nickar lite innan hon öppnar sin rosamålade mun.

   ”Louis just needed some air, that’s all, nothing to be worried about. Do you want to take Niall’s round?” frågar han med chokladvarm röst. Jag nickar stumt och ruskar sedan på huvudet för att komma tillbaka till medvetandet. Zayn håller upp mitt klot igen och jag tar det från hans hand. Det går snabbt att skicka iväg det, för jag är mer nyfiken på vad som händer ute på balkongen. I ljuset från den ensamma lampan där ute ser jag att Louis och Niall står och hänger över balkongräcket. Frost ligger vit under deras armar och jag huttrar till inombords.

   ”Niall doesn't gonna be happy when he finds out.” skrattar någon på arabisk engelska bredvid mig.

“Finds out what?” frågar jag Zayn som står med armarna i kors och nickar uppåt poängtavlan.

”That you messed up his score.” Zayn ler och räcker fram handen mot mig. Jag tar den och skakar den som ett tecken på gott spel. Zayn vänder sig sen om och slår sig ner bredvid Eleanor igen. Danielle och jag turas sedan om att spela några rundor, men när Harry kliver upp för att köra mot mig igen så ställer jag mig lite lätt på tå framför honom och spänner blicken i honom några sekunder. Han stirrar rakt in i mina ögon några sekunder och jag tycker mig se en tår i hans ögonvrå. När han ser skiftningen i mina ögon så tar han ett steg bakåt, drar handen över ansiktet och lyfter upp sitt klot i brösthöjd.

”After you Miss.” säger han och gör en öppen gest med handen mot banan. Jag går fram och släpper ner klotet. Det rullar ner i rännan och det gör Harrys klot också. Vi ser på varandra och sen bortåt de andra igen. Louis och Niall har tyst slagit sig ner på de grå stolarna. De är rufsiga i håret och Niall darrar efter att ha stått i snålblåsten utanför. Louis ler med alla tänder och frågar vems tur det är. Jag nickar mot honom och han reser sig för att ta sitt klot igen, och den här gången slingrar han sina armar om Eleanors midja och kysser hennes nacke innan. Jag lutar mig tillbaka och nickar sakta. Ingenting av de senaste tio minuterna gör så att jag känner mig säker på något, speciellt inte varför Niall dragit med sig Louis ut så plötsligt. Louis hade bara lutat sig fram för att säga något till Harry, men det hade orsakat honom en hård knuff i bröstkorgen och ett samtal på balkongen. Eller så tyckte Niall att Louis behövde lite luft för att svälja ner alkoholen ordentligt. Jag bryr mig inte om vilket, för på något sätt känns det inte som om de är mina idoler längre, de känns mer som vänner. Jag får inte tänka så, jag vet det. Niall tvingar sig bara till att orka vara med mig, så tveksam som han är och har varit tyder på att han är rädd för att jag ska avslöja dem om han inte dras med mig. Det känns så snopet, det hade ju varit trevligt om han gillade mig för mig och inte för att jag skulle vara någon slags spion. Det som grumlar mig mest är att han annars brukar vara så öppen, rolig och spontan, nu är allt det bortblåst. Alla han träffar verkar genast bli hans bästa kompisar, men mig verkar han hata. Vad jag har gjort vet jag inte, han gillar bara inte mig. Jag ser bort på honom. Han sitter med ena armen utbredd på ryggstödet så att han kan luta sig mot den, och blicken är fäst på poängtavlan. Han släpper den inte med blicken för det är hans tur igen, och han anstränger sig knappt för att få till en bra runda. Han får ner tre stycken och sätter sig sen igen. Under min runda börjar skärmen blinka och visar att det bara är fyra minuter kvar. Vi bestämmer oss för att alla får köra en gång till var innan vi avslutar. Den sista minuten sitter vi bara ner och pratar. Niall håller upp en konversation med Louis och Danielle har krupit över till Liam. Plötsligt känner jag mig väldigt ensam, och helst vill jag bara glida bort med ursäkten att jag måste gå på toaletten eller något. Trots känslan så stannar jag, men ingen försöker ta upp en dialog med mig. Min teori om hur ointressant jag är stämmer nog ändå. Plötsligt plingar det till och banan stängs av.

   ”I can go and get the results while you return your shoes.” säger jag och drar åt mig min jacka som Niall halvt sitter på. Han ser surt på mig och lyfter lite på ena benet så att jag får loss den. Med en suck drar jag på mig den, men istället för att se sur ut så ler jag och vänder dem sedan ryggen. Med bara några steg är jag framme vid den smöriga bartendern igen och jag ställer ner mitt glas som endast har några isbitar kvar i botten. Bartendern ler och jag frågar om han kan skriva ut listan på resultatet. Han knappar på sin dator, igen, och drar handen genom sitt vaxliknande hår. Jag stampar otåligt med foten i golvet och hummar lite för att han ska skynda på, och snart så har jag listresultaten i handen. Jag skummar igenom det lite snabbt och går sedan fram till de andra. De har satt sig i de stora fåtöljerna som står utspridda, och lilla spröda Eleanor sitter i Louis knä. Han håller om hennes midja och munnen är vriden i ett leende. Trots att han ler ser det lite stelt ut, men det säger jag såklart inte till honom eller någon av de andra.

”Did you get the results?” frågar Zayn och ler lite med ena mungipan till mig. Sådär sexigt och perfekt som bara han kan. Kindknotorna avtecknar sig extra tydligt i det dova ljuset och ögonen spanar ut över alla gäster. Jag nickar och ställer mig i givakt framför dem på skoj och börjar högtidligt läsa från lappen.

”The winning team of this-” börjar jag med släpig, brittisk accent som ska föreställa snoffsig.

”Come on Cindy, just say it.” snäser Niall till och vrider ihop munnen. Jag kommer helt av mig i läsningen och ser på honom. Han sitter med den ena foten liggande på det andra knäet och ser allmänt trött och sur ut.

”Eh, sure.” mumlar jag och ser ner i pappret för att undvika hans blick. Hans kommentar sög allt självförtroende ur mig, och i ögonvrån ser jag hur Harry stöter till Niall med handen. Han rynkar på pannan och fortsätter att se sur ut istället för att följa Harrys uppmaning om att vara lite snäll.

”Who won, Cindy?” frågar Zayn varmt och slänger en kort blick på Niall. De verkar alla vara lite förbryllade över hans humör, speciellt mot mig. Inuti mig skär det; jag har fått allt det jag någonsin drömt om; möta One Direction, men då gillar en av dem inte mig. Niall fäster blicken på golvet och muttrar något, men jag hör inte. Undrar om han själv vet hur otrevlig han är? Han kanske inte är något annat än en slö miljonär trots allt.

”Your team.” svarar jag Zayn och känner hur lappen med resultaten skrynklar sig i min hand. De svarta orden blir oläsliga och jag biter ihop käkarna. Zayn, Liam och Harry kramar om varandra. Eleanor ler bara och gör peace i luften. Louis ger henne en segerkyss. Niall himlar med ögonen neråt golvet och reser sig sedan.

”If I had played the whole time we would have-”

“Don’t blame this on Cindy and Danielle, Niall.” Liams röst är skarp och Niall suckar extra djupt för att vi ska känna oss skyldiga. Rättare sagt, jag känner mig skyldig. Liam ser på mig och sedan på Louis.”What about some dinner?” frågar han och höjer sina breda ögonbryn. Louis rycker på axlarna och nickar mot Zayn och Harry.

”You won, so you decide.”

”Absolutely.” säger Zayn och kollar tillbaka på Liam. ”Were should we go?”

”I don’t know, I doesn’t live here.” protesterar Liam och pekar på mig. Allas blickar vänds mot mig och jag börjar rodna igen. ”Ask her.”

”Ehm, what do you want?” frågar jag vänd mot Louis. Han rycker åter igen på axlarna och snurrar med tungan i sin mun. Hans kind buktar upp sig för trycket innan han biter ihop. Han verkar ha svårt att bestämma sig för saker, men tycka saker har han det inte jobbigt med.

”Dunno, what do you got?”

”Well, we’ve Italian, American, fast food, one of the restaurants serves South American…” rabblar jag tills Harry avbryter mig.

“Arakaramba, ra ra ra.” ropar han och börjar göra en liten krigsdans framför oss. Jag blir så överrumplad att jag skrynklar ihop ansiktet och börjar skratta. Zayn, Liam och Danielle börjar också skratta. Louis drar bara lite på smilbanden och ser sen på mig. Han nickar och jag antar att han menar att jag ska ta dem till den Sydamerikanska restaurangen. Jag drar på mig ett seriöst ansikte igen och ler bara lite med mungipan.

”Just follow me then.” säger jag säkert. 

 

Detta har hänt:

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå. 

Bowling. Jag ska bowla med Niall, jag ska bowla med Niall. Med den Niall, min Niall. Alltså Niall som är med i One Direction. Niall Horan, min idol Niall. Den Niall alla älskar. Honom ska jag bowla med. Honom. Det är sinnesjukt, det är verkligen det. Men det ska bli kul, askul. Just nu sitter han och ser förstrött omkring sig inne på restaurangen. Han har en svart tröja på sig, och den ramar in hans ansikte ganska fint med halsen. Dock är hans ansikte änglalikt hur han än ser ut, men det är en helt annan sak. Hans långa fingrar löper upp och ner på glaset med cola, och jag försöker fånga hans blick tillräckligt för att han ska fokusera på mig. Samtidigt som jag låter mina ögon svepa över hans ansikte så gnider jag mitt pekfinger mot glasets rundade kant, och isen i glaset rasslar i takt med musiken. Runt om oss så andas folk in musiken som dunkar från högtalarna, och krispet av pomfrites  svävar ur öppna munnar. Allting känns så overkligt, jag sitter på en restaurang jag ätit på flera gånger i månaden under de senaste sexton åren. Den enda skillnaden är att jag sitter här med Niall. Wow.

Men nu måste mitt huvud sluta att tjata om hur fantastiskt allt är. Usch, jag är ju nästan bortskämd. Det är bara ren tur att jag ens satt mig i samma lift som honom, och att han vill fortsätta träffas är ett mirakel. För vad finns det för speciellt med mig? Jag är inte ens smal, inte ens i närheten, och min engelska suger. Jag låter troligen värre än Alexander Skarsgård när han och Jimmy Fallon diskuterade hur svenskar pratar engelska, speciellt under parten om utrullningen så hade man väl som svensk skämts ihjäl. Mina tänder tränger in i min rödbitna underläpp och jag ser lite under ögonlocken på Niall igen.

”I like your shirt, it suits you.” säger jag och gör en liten nick mot honom. Det är ett väldigt vagt försök till att få upp ett samtal, men det är någonting i alla fall.

”What?” frågar han. Men Gud, när ska han lära sig att vara intresserad av andra människor? Speciellt med tanke på att jag faktiskt pratar med och om honom just nu. Han kliar sig ointresserat under näsan och ser sedan på mig igen.

”I said I like your grandpa shirt.” Jag ler när jag säger det.

”Grandpa shirt?”

”Yeah, we call those shirts that in Sweden. Those with long arms and buttons.” förklarar jag och rätar lite på mig. Frida kommer fram och lämnar notan hos oss. Bakom Nialls rygg hade jag bett om en splittrad nota, och när han signerar kvittot och lämnar ifrån sig kortet verkar han inte ens ha på tanken att bjuda mig på måltiden. Jag himlar med ögonen och glider ner från stolen. Golvet har torkat upp lite, men det är fortfarande halt och jag finner mig klämd mellan min stol och en tjock man bakom mig. Han väger på stolen och hans hängslen skär in i axlarna.

”Ursäkta mig.” muttrar jag och knuffar mig förbi. Han grymtar till och jag klämmer mig förbi. Niall står och väntar på mig, så jag drar surt på mig min jacka och knuffar mig mot utgången. Den kalla luften slår mig som en näve, och Niall darrar till bredvid mig. Mina ögonbryn är fortfarande sänkta och jag gräver ner hakan i jackans krage. Han väger lite på hälarna och ser sig om igen, det verkar vara ett sätt för honom att slippa undan olika situationer. Snön knarrar under våra skor när vi börjar gå, och skymningen börjar lägga sig över fjället.

”It’s so dark.” mumlar Niall. Jag tar upp telefonen och kollar på klockan. Den visar 14:00 precis och jag rycker på axlarna. Det är så det är här, vi ser solen tre timmar om dagen, resterande är mörkt. Det är speciellt deprimerande i skolan, för vi sitter inne medan vi får se solen studsa upp lite snabbt för att ge oss ljus innan den sjunker ner igen. Därför är alla barn från Jämtland så bleka, vi får ingen sol förrän i april igen.

”Yeah, it’s life.” mumlar jag och kör ner händerna i jackfickan. Vi går långsamt sida vid sida tills vi kommer till den parkering där alla taxibilar står. ”Well, I guess I’ll see you later today then.”

”Yup, where do I need to bring Louis and company?”

“Yes, you can bring him to the hotel Holiday Club. I’ll meet you up there.”

“Soft, I’ll be there. Time?”

“Seven o’clock will be good I think.” Han nickar och vänder sig sedan om för att gå. Jag ser efter honom, och min mage hoppas på att han ska vända sig om. Men han håller sig cool och låter bli att ge mig en sista blick. Så jag står ensam när mörkret börjar krypa sig närmare, och mina händer börjar darra av kylan.

~

Det är dunkelt uppe på Hollidays övervåning. Svarta skinnfåtöljer står utspridda runt små bord som belamras med tomma glas och flaskor. En gammal remixlåt spelas i bakgrunden och personalen har precis börjat dra ner belysningen i bowlinghallen för att sedan sätta på neonfärgade lysrör ovanför käglorna och i taket. Otåligt så kollar jag på klockan och lägger benen i kors, Niall borde ha varit här med de andra för tjugo minuter sedan. Kanske är det svårt att få tag på en taxi, men det låter bara som en dålig lögn med tanke på att Copperhill erbjuder gästerna egna minibussar för att ta sig fram och tillbaka i Åre. Men vem vet, ingen av dem ens kommer. De kanske fick nej av Paul att åka ner, men det skulle ju vara jättekonstigt med tanke på att Niall inte hört av sig angående det. Medan sekunderna tickar på så reser jag mig och går bort till baren. Mina fötter är tryggt nerstoppade i ett par fodrade sneakers och jag slänger håret över axeln för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Han ler och smyger över till den sidan av baren där jag står, och jag ler mot honom.

”Hej, jag skulle vilja beställa bowling för ikväll.” säger jag och lägger upp armarna på disken. Han nickar och knappar in något på sin dator.

”Och hur många blir ni?” frågar han dröjande och jag skrynklar ihop ansiktet och börjar räkna på fingrarna. Jag, Niall, Louis, Liam, Zayn, Harry, möjligtvis Danielle, Eleanor, Perrie borde inte vara med om man tänker på att deras turné startar om bara några dagar. Nej det borde vara alla.

”Åtta tror jag, men det kanske ändras.” säger jag för att ligga på den säkra sidan. Den unga mannen nickar och knappar in det.

”Vill ni ha en eller två banor?” Han ler sådär smörigt och jag vill nästan säga till honom att jag bara är sjutton och inte vill ligga med honom, men jag låter bli. Istället ler jag bara svalt och sträcker lite på ryggen så att han inte ska se ner i min urringning.

”Två är du snäll.” meddelar jag. ”Och skriv upp det på Cindy Olovsson så länge, min vän betalar senare.”

”Som du vill fröken.” Han smilar igen och ger mig en lapp med mitt namn på, samt en tid. Jag nickar och drar upp telefonen ur fickan för att se om Niall hört av sig än, och ett ensamt sms ligger i inkorgen. Jag känner igen namnet och blir alldeles varm inombords, men också nervös igen. Med fumliga fingrar så knappar jag in min kod, samma som Nialls födelseår, och läser sms:et.

From: Niall 19:26

Hey! We standing down in da lobby, can you meet up?

Jag ler och nickar för mig själv. Han är här i alla fall, de är här. Med lite för långa steg för att det ska se snyggt ut ger jag mig iväg mot den breda trappan ner mot entrén. Min hand glider längst med det räcke som är uppsatt så att ingen ska ramla ner en våning rakt ner i stengolvet. Den mjuka träet känns nästan som format efter min hand när jag svänger runt och börjar gå ner för de breda trappstegen. I mitten av trappan stannar jag upp för att kolla efter det sällskap som jag väntar, och då ser jag Niall stå med ett finger sträckt emot mig. Runt honom står en skara människor i diskreta jackor och med näsorna vända mot golvet. Nialls läppar rör sig och allas huvud höjs som på signal. För en sekund tycker jag mig se ett leende i hans ansikte, men det försvinner i så fall lika snabbt igen. När jag kommer där ner för trappan och liksom stannar upp mitt i steget så känner jag mig som en prinsessa. Just precis en sådan prinsessa som de man ser i filmer. Som när hon stannar upp iklädd sin långa, böljande klänning och tunga juveler, för att se på sin prins som står långt där nere. Problemet är bara det att Niall inte är en prins, och jag är inte hans prinsessa. Jag skakar av mig drömmandet och fortsätter att gå nedför trappan. Det är olustigt och räcket känns inte så mjukt mot handen nu.

”Hello guys.” säger jag när jag är nere. Niall gör en ansats till en kram, men hindrar sig och nickar bara kort mot mig istället. Kramarna kommer i alla fall snabbt ifrån Louis och Harry, Zayn och Liam bara nickar lite mot mig. Det känns overkligt att se Eleanor och Danielle på så här nära håll, de känns mer verkliga (vilket de såklart är) men de ser inte heller så docklika ut som de gör på bild. Personligen har jag alltid gillat Danielle bäst, det är liksom hon som hängt med längst och så. Men Eleanor är slående vacker och jag hälsar blygt på dem.

”So guys, this is Cindy as some of you already know.” säger Niall och pekar på mig med handen. Jag rycker nervöst på axlarna och vågar mig på ett kort tadaa. Den lilla frasen gör så att jag känner mig precis lika pinsam som Wall-E gjorde inför Eva. Jag vrider lite på en tunna ringen som jag har på fingret. Den är formad som en liten pil och är egentligen bara en symbol för hur mycket jag älskar bokserien The Hunger Games. Författaren är enormt skicklig och jag känner även igen mig i Katniss, hon är så modig men ändå så familjekär. Henne gillar jag, en av de få kanske. Medan jag vrider på ringen funderar jag på om det är något jag har glömt, och jag låter blicken svepa över allas ansikten. De är så otroligt välbekanta, men ändå så främmande. Det är inte de vanliga leendena som man ser på bild. Istället så är munnarna hoppressade och ögonlocken tunga. Den enda av dem som har lite gnista i ögonvrån är Louis, och det är då jag minns vad det är jag har glömt under de två minuterna jag stått framför honom.

”Happy birthday, Louis.” säger jag och gör en likadan ansats till kram som Niall gjort innan, men även jag avbryter den. Louis lägger huvudet på sned och nickar lite, som om han är lika rädd som jag att inkräckta på det personliga utrymmet. Men sätter han ett leende på mina läppar igen genom att hälsa det som borde betyda mest för mig idag:

”And a Merry Christmas for you of course.” Han ler. “Aren’t you celebrating with family and friends?”

“Well, I’ve celebrated it so many times before and I’m actually with my frie-“ jag kommer av mig när jag kommer på att det kanske är för mycket att säga. I alla fall just nu. Vi kanske inte är vänner, bara bekanta. Det är omöjligt att jag skulle vara vän med dem, för varför skulle de vilja vara vän med mig? Jag är bara en obetydlig liten tjej från en rutten håla i Sverige som troligen ingen av dem gillar, och sen är jag varken snygg eller framgångsrik. De kan få så mycket bättre, så jag är nog inte deras vän. Louis ignorerar mig åter igen och ser nyfiket på Niall.

”So why did you bring us here?” frågar han och flackar lite med blicken mot mig. Jag undrar vilken ögonfärg han har på riktigt, det kan jag faktiskt ta reda på nu. För är det någon ögonfärg som är svår att definiera är det hans, för den ändrar allt mellan grön, blå och grå. Men det dunkla ljuset gör att det är svårt att se, och Niall avbryter mina tankar.

”It was her – Cindys – idea actaully” han nickar mot mig, ”so why don’t you tell us?” frågar han riktat mot mig. Ett flin pryder hans ansikte och jag antar at than är mallig över att kunna spela lite tuff. Det är så lustigt med tanke på att han bara några timmar innan betett sig som en vilsen hundvalp.

”Well, just because it’s your birthday Louis, and I made Niall a promise, will we go bowling this evening.” berättar jag leende och Louis ser glatt överraskad ut. Jag ser hur hans hand glider ner över Eleanors rygg och han pressar henne mot sig.

”How fun! I didn’t even know you could go bowling here.”

“Neither did I.” mumlar Niall och går upp vid min sida. Genast fylls jag av värme av att ha honom så nära, och mitt leende blir lite bredare. Han ser konstigt på mig men säger ingenting, men såklart får han mig att känna mig dum igen. De svansar efter mig uppför trappan, och jag tänker igenom ungefär vad jag ska säga. Vi går upp för trappan, och jag tillåter mig faktiskt att tänka att jag är en prinsessa, Niall vid min sida är min prins och de andra är mitt hov. Ibland är det bra att de inte kan läsa tankar, faktiskt så är det så. Vi tränger oss igenom människorna i baren och jag nickar mot killen i baren. Han nickar tillbaka och vår reserverade bana tänds och börjar blinka i neonfärger den också. Killarna är tysta medan de går mot de hyllor där det finns skor att låna. Zayn, Niall, Harry och Eleanor slår sig ner på de små grå plaststolarna och verkar förvänta sig att de andra ska leta fram skor åt dem. Jag ser tillfället att leka staker och vänder mig mot Harry som sitter närmast.

”I can get you-” börjar jag vänligt.

”Nah, it’s okay. Louis get them for me.” säger Harry med ett lika brett leende som vanligt. Jag blinkar och tänker efter på hur han betonar Louis, han säger det så mjukt. Men jag vet inte, Louis är ett mjukt namn så det är väl bara jag som säger det fel egentligen. Jag nickar och ser mig om efter Louis. Jag ser honom ingenstans, och jag ser mig oroligt om. Han borde ju vara här.

   ”Cindy, can you help me with the sizes?” Jag hoppar till när jag hör hans gnälliga engelska bakom mig. Han lägger handen på min arm några sekunder. ”Sorry, it wasn’t my meaning to scare you.” skrattar han och ursäktar sig.

”No problem, I just gah.” säger jag och försöker hämta andan. Min hand glider över mitt hjärta innan jag tar ett djupt andetag och ser upp på hans ansikte igen. ”The sizes, right. What english size do you have?” frågar jag och drar samtidigt upp telefonen ur fickan. Han skrattar när han ser vad jag söker på.

”In UK I got 10, Harry got 11 and Eleanor have 4.” säger han och nickar mot skärmen. ”Do you sweeds also search in English?” frågar han nyfiket. Jag ser ner på skärmen för att se vad jag egentligen sökt på och rycker sedan på axlarna.

”Sometimes, it depends on what I am looking for.” svarar jag med tungan trykt mellan tänderna. Louis nickar och pekar sedan på skärmen där jag fått upp en tabell med storlekar. ”Well, you need those,” säger jag och pekar på ett par skor i hyllan, ”Harry needs those and Eleanor can propably have these.” Jag tar ner ett par blåröda skor och ger dem till Louis som redan håller två par i handen.

”Thank you.” säger han och vänder sig bort från mig för att dela ut skorna. Danielle håller på att prova ett par i storlek 39, och hon knyter till sist på sig dem. Liam och Zayn har också hittat skor och jag ser på Niall som inte gjort en ansats till att leta än. På måfå tar jag ett par i storlek 42 från hyllan och ger till honom, och han lyfter äntligen på blicken från sina händer. Han ler och sänker sen blicken igen för att testa skorna.

”Did they fit?” frågar jag och han nickar tyst. Jag rynkar pannan men ler, jag är glad så länge som han är nöjd. Men Louis ger mig inte mer tid att tänka innan han skriker utöver hela bowlinghallen.

”Let’s do this!” 

Detta har hänt:

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten.

Tuesday 24/12 2012

 Ett par starka händer greppar mina armar och tvingar ner mig mot soffan igen. Jag slår upp ögonen och märker att jag skriker ihåligt rakt ut i luften. Över mig står Zayn böjd och han trycker ner mig med hela sin tyngd. Hela jag skakar och jag ruskar av mig honom. Han ställer sig raklång bredvid min säng och ser ner på mig, velig om vad han ska göra. Mina händer fumlar över mitt ansikte. Varje liten centimeter känns bekant och när jag drar fingrarna över tinningen så finns där inget hål. Mitt synfält är suddigt av tårar och jag känner den salta smaken i munnen. Allting är kaos, och jag vet inte ens varför. Utryckta minnesscener bygger upp en dröm som är så långt borta, men ändå så nära. För jag kan fortfarande känna den kalla metallen mot min panna och höra Louis iskalla skratt ovanför mig. Hans skratt hade varit så verkligt, som om han suttit bredvid mig vid matbordet och berättat ett skämt om sin gamla polare Stan. Men nu var det inget skämt, i alla fall inte i min dröm, för Louis hade velat döda mig. Varför hade han velat döda mig? Var det för, jo det var det nog. Minnet av Harrys söndersmulade inre ben slår mig som ett knytnävsslag och jag lägger mig matt ner på soffan.

”What happened?” Det är Harry som frågar bortifrån köket. Jag hör att det är han med tanke på den släpiga engelskan. Det låter alltid som om han är så väldigt mycket mer ointresserad av saker än vad han egentligen är, men jag älskar hans röst och vill att den aldrig ska rinna ur mitt liv. Zayn rycker på axlarna i min ögonvrå och jag slänger mina nakna ben över soffkanten. Båda två måste ha återvänt under natten även fast jag varit djupt övertygad om att jag varit helt ensam. Det känns bra att de har gjort det dock, annars skulle jag aldrig kunnat skilja på dröm och verklighet igen. För om detta skulle vara drömmen, då skulle jag inte se Harry stå med oroliga gröna ögon borta vid spisen och skala en banan. Zayn flyttar sig ur min väg och jag tumlar fram till Harry. Han ser förvånat på mig när jag ringlar mina armar om hans midja och lägger näsan mot hans hals. En lätt duns hörs när hans banan träffar golvet. Han lägger försiktigt sina armar runt om mig, osäker på hur han ska agera. För senast igår gav jag honom en utskällning av anledningen att han rörde vid mig, och nu står jag här och trycker honom så nära jag kan. Min hand gnuggar hans ryggrad och jag säkerhetsställer att inga ben är brutna därinne. Harry ryser under mina fingrar men kramar mig sedan lite tillbaka. Jag dunkar min hand två gånger i hans rygg för att kramen ska se lite manligare ut. Mina läppar viskar en snabb sak i hans öra:

”Never give up.” Sen släpper jag honom och går mot mitt rum. Bakom mig står troligen Harry ganska mållös med Zayn mitt emot sig och undrar vad som precis hänt, och varför jag viskat de där tre orden till honom. För efter den här drömmen måste jag se till att Harry orkar hela vägen igenom, för vad skulle annars hända med oss andra? Och kan jag utveckla en rädsla för en drömkaraktär? För ärligt talat är jag riktigt rädd för dröm-Louis.

Mitt rum känns stort, och jag känner mig ensam i det. Egentligen vill jag väl att Zayn ska komma och hålla om mig och låta mig veta att bandet alltid kommer finnas där för mig. Men det är inte rätt, för bandet kommer inte finnas där föralltid. Det kommer alltid en dag då alla band upphör, och vår sådan dag kan ligga en dag eller femtio år bort. Det är ingen som vet, och jag kräver inte vetskapen om det heller. Bedrövad över drömmen och kramen med Harry så sjunker jag ner vid fönstret. Det finns en liten utskjutande bänk där jag slänger upp benen och min panna vilar mot panoramafönstret. Nedanför mig ser jag människor som stakar sig mot den smala skidbacken som binder ihop vårt hotell med resten av skidsystemet, och snön är så vit att jag får ont i ögonen av att se på den. Plötsligt så bryter ett ljud tystnaden, en klättrande symfoni av xylofoner. Ljudet kommer såklart från min telefon, och jag drar fram den ur fickan. Den har knappt något batteri kvar efter att legat på hela natten utan laddning och jag svär tyst innan jag låser upp den. En av apparna, den gröna med ett brev i, har en röd liten etta ovanför sig. Jag kliar mig i vänstra ögat med min vänstra hand och öppnar meddelandet, såklart nyfiken vem det skulle kunna vara ifrån. Namnet känner jag igen direkt, och det sista medelandet jag skickade till henne står strax över det nya. Jag läser sms:et och ser sedan hastigt på klockan. Den berättar digitalt att klockan är två minuter över nio, och jag förstår att det inte är någon brådska.

From: Cindy 09:02

Godmorning! It’s Swedish Christmas today so I’ll be at the square around noon :) I’ll see you there!!

Jag hajar till av ännu en sak i hennes meddelande. Om det är svensk julafton idag borde det vara så kallad Christmas Eve i UK. Christmas Eve betyder såklart en flott middag med familj och vänner, men också en sak till.

”Louis.” suckar jag och drar handen över ansiktet. Ärligt talat har jag inte haft en tanke på att han skulle fylla år under resan, och därför har jag inte tänkt på att köpa något åt honom. Efter vad Harry har berättat så är Louis seriös i det mesta, också sin födelsedag. Han vill att den ska firas traditionsenligt, men först och främst vill han att den ska firas också. Att jag skulle glömma att säga grattis kommer inte på fråga. Med ett stön så ställer jag mig upp går fram till min resväska. Ovetande om vad jag borde ha på mig till mitt möte med Cindy så drar jag på mig ett par av mina mörkbruna kakibyxor och en svart långärmad tröja med knappar i halsen. Sedan står jag veligt och ser på mig själv i den höga spegeln. Mitt hår ligger ner över pannan och ser allmänt slappt och jättefult ut. Det speciella med mitt hår är att jag inte har morgonrufs som alla andra, mitt är bara platt och flottigt. Någonstans har jag fått för mig att flottet i mitt hår kommer från att min hårfärg drar ner kvalitéen på håret, men jag vet inte. Vår hårspecialist Lou anser att den inte gör det, men jag hävdar fortfarande motsatsen. Helst skulle jag vilja ha tillbaka mitt bruna hår, det var bara ett misstag att göra det blont. Den ljusgula färgen påminner mig bara om alla jobbiga år, och en förändring skulle sitta bra till. Men som med allt annat finns ett kontrakt som säger att jag inte får förändra något med mitt utseende på eget bevåg (borträknat tatueringar) och det är bara Lou som får ändra något verkar det som.

~

Himlen håller på att spricka upp ovanför skutan och toppen badar i gult solljus. Jag gissar att Louis och Eleanor tagit sig upp dit för att åka eller ta en fika, och Harry åker troligen nere i de lägre systemen. Harry kan alltid förlåta Louis, men just idag tror jag inte att de ska spendera mer tid än nödvändigt tillsammans. Zayn, Liam och Danielle åker troligen också i de lättare systemen, för innan Cindy kommit upp till hotellet hade Zayn haft en presentation om exakt var i sin kropp han hade ont efter att ha ramlat åtskilliga gånger under dagen. Torget är fyllt med människor, och jag har en svart toppluva nerdragen över öronen för att folk ska känna igen mig så lite som möjligt. Egentligen borde jag inte vara här, och då menar jag att jag verkligen inte borde vara här. För risken att någon av alla människor känner igen mig är äckligt stor. Två dagar innan hade Liam intygat åter igen att det inte fanns så många unga tjejer i den här byn, men det verkar vara väldigt fel just nu. Överallt strömmar människor till och jag undrar över all denna uppståndelse. Sen slår det mig, det är julafton för svenskarna idag. En hög gran står rest utanför en snabbmatkedja och en kör håller på att ställa upp sig på en av stentrapporna som sträcker sig mot stället där jag står. Alla har leenden på läpparna och verkar allmänt upprymda. Luft blåses i kalla händer och fötter trampar upp och ner. Bredvid mig står ett ungt par som har sina ansikten nära varandra. Kvinnan har mörkblont hår uppsatt i en fläta och killen har långt, lockigt hår. Jag är tvungen att se efter två gånger för att försäkra mig om att det inte är Harry. Bekräftelsen kommer med att de pratar svenska, och jag förstår inte ett ord av vad de säger.

”Har du koll på när han kommer Jocke?”

”Nä, men han ska tydligen komma någon gång efter tolv.”

”Asså det är så mycket folk här, får det ens plats?”

”Ja tydligen.” skrattar killen som liknat Harry, och jag önskar för en sekund att jag skulle kunna tala svenska. Efter en hastig blick på klockan konstaterar jag att Cindy är försenad, och hon borde varit här för tre minuter sedan. Tre minuter är en lång tid, speciellt för mig som alltid har så bråttom. Vart jag än ska allting vara schemalagt på minuten. Jag påminner mig själv om att jag är på semester och får göra som jag vill gällande tid, och det är då jag får syn på henne. Hennes långa hår svallar över en halsduk som hon har lindad runt halsen och en mössa är neddragen på hennes huvud. Men det är inte på grund av håret jag känner igen henne, det är de där ögonen som spanar runt om henne. Den blåa färgen tränger sig rakt in i mig trots att hon inte stannar upp en sekund med blicken på mig, utan låter den pendla vidare över folkmassan. Velig om vad jag ska göra så står jag och hoppar lite upp och ner på stället. Ska hon få hitta mig, eller ska jag låtsas som om jag hittade henne? Efter en snabb blick omkring mig förstår jag att hon inte kommer känna igen mig i min svarta toppluva, och jag kör en liten slalom fram till henne. Jag råkar stöta till en man i ryggen och han ger mig en misstänksam blick över axeln, men verkar sedan komma på att det är julafton så han kollar bort igen. Ett stön löper igenom hela min kropp och jag knackar lite lätt på Cindys arm med handsken. Hon rycker till och vänder sig om, och hennes ögon ser rakt igenom mig. Hon skiner upp i ett brett leende och pekar lite på mig med vanten.

”Oh, how fun to see you.” säger hon efter att ha dragit ett djupt andetag och jag ler lite. Det är skönt att äntligen få se ett leende ansikte bland alla oroliga och arga som jag sett under det senaste dygnet.

”It’s fun to meet you again, Cindy. Wazzup?” frågar jag och sneglar lite åt sidan för att se att ingen upptäckt mig än. Hon kniper ihop läpparna över sina tänder och jag låter åter igen tungan glida över min tandställning. Jag vet hur det känns. Hon ser velande ut i några sekunder men sen ser hon uppåt och formar munnen till ett litet o. Efter ytterligare några sekunder så öppnar hon munnen igen.

”Do you hear it?” frågar hon och ser på mig. Inte rakt på mig, faktiskt lite mer på näsan eller vid sidan av mitt huvud. Det är som om att hon är blyg för att ta ögonkontakt, som om det skulle betyda för mycket. Men jag vill att hon ska se mig i ögonen, för jag vill se hennes ögon. De är så djupa, åh vad jag älskar hennes ögon.

”Hear what?” frågar jag och riktar näsan ner mot folkmassan på torget. Hon håller upp handen i luften som om ljuder skulle höras bättre då. Hennes tänder gräver sig in i hennes underläpp medan hon försöker beskriva ljudet för mig.

”The bells.” säger hon och tar några steg nedför den backe vi står i. Jag följer hukande efter henne. Min näsa göms i den uppdragna jackkragen och jag ser neråt. Det visar sig vara en dum idé, för snart har jag tappat bort Cindy i folkvimlet. Hon finns ingenstans, och jag känner paniken komma krypande. Utan henne är jag ingenting i den här byn, så jag måste försöka få tag på henne igen. Men innan jag hinner tänka mer så känner jag hur någon drar tag i mig från sidan och jag snubblar till i mina hala jumpaskor. Min första reaktion är att rycka mig lös, och då snubblar jag ännu mer. Ett par armar tar tag i mig och jag ser upp på Cindy. Hon drar mig uppåt tills jag står upp igen och ett roat skratt gungar ur hennes mun. ”Watch your feet clumsy.” skrattar hon. Jag sänker ögonbrynen i en sur grimas och ska precis protestera med att det var hon som drog omkull mig, men då ser jag hur hennes ansikte blir ljust och jag hör äntligen de där förbannade bjällrorna hon pratat om. Jag borstar av lite snö från mina knän och ställer mig på tå för att se över huvudena framför mig. På den smala vägen som går genom byn kommer en tung släde glidandes dragen av två ståtliga hästar. Ett mjukt rassel av bjällror sorlar i luften och förtjusta barntjut hörs. För i släden sitter Santa Claus, barnens absolut största hjälte. Det är en ganska tjock man med en lika tjock skinnkappa. Han har en lång, röd luva pådragen och längst ut i toppen hänger en likadan knippe med bjällror som den som hänger runt hästarnas selar. Ett leende smyger sig på mina läppar när släden svänger upp precis bredvid mig och Cindy. Vi tar några steg bakåt för att släppa fram den och barn strömmar från alla håll.

”What’s this?” frågar jag. Hon sliter blicken från barnen som klappar på hästarna och klättrar upp bredvid den tjocka mannen i släden.

”This is tradition, Niall. Every year does Joakim, aka Santa, dresses up and comes to the square and gives the child’s presents.” förklarar hon och rycker på axlarna. “But we’re too old to get one.”

“No worry.” mumlar jag och kör ner händerna i fickorna på min gröna jacka. Mössan kliar i mitt bakhuvud och jag börjar redan bli rastlös. Cindy verkar se min irriterade ställning och biter sig i läppen igen. Hon är precis till att ta tag i min arm för att dra mig därifrån, men hon hindrar sig och nickar bara uppåt det stället vi kom ifrån. Jag följer med henne och ser den här gången till att se till att hon är precis framför mig hela tiden, och hon får inte gå ett steg utan att jag följer med. Det visar sig att hon har riktat stegen mot en restaurang, och vi klämmer in oss mellan ölglada skidåkare. Det luktar svagt av frityr och öl, och jag hakar genast på stämningen. Golvet är vått av snö och vi klämmer in oss i det bortersta hörnet. Det är höga barbord och jag låter fötterna hänga fritt från den höga stolen. Mina tår är stelfrusna och jag ångrar att jag inte valt att ha på mig de fula kängorna som leveretas dagen innan tillsammans med alla andra saker. Problemet var väl bara att de verkligen var gräsligt fula, och trots att ingen ska känna igen mig vill jag inte visa mig i dem. Mina Supras duger gott, trodde jag i alla fall. Vi får varsin meny och Cindy sätter sin framför ansiktet. Jag rynkar pannan och försöker se runt den, och då ser jag att hon grimaserar och på något sätt skriker tyst. ”Ehrm, Cindy, what are you… doing?” frågar jag förbryllat. Hon smäller nästan ner menyn i bordet igen och hennes kinder blir röda.

”Not-nothing.” säger hon och suger in överläppen och låter håret falla ner i ansiktet. Jag höjer ögonbrynen och flinar brett.

”Fangirling behind a menu huh?” frågar jag och känner hur jag kan leka lite tuffing jämtemot henne. Hon rycker på axlarna och viker upp min meny framför mig. Jag himlar med ögonen neråt menyn och börjar läsa vad som finns att välja på, och ganska direkt förstår jag att det är en American Bar. Dels kommer jag fram till det för att det står under restaurangnamnet, men också för att det finns tjugo olika hamburgare och smörgåsar, revbensspjäll och tacos. Allting på menyn faller mig i alla fall i smaken och jag ser nyfiket på Cindy. Hon har redan vikt ihop sin mobil och sitter nu och kollar sin Instagram på mobilen. Det känns ganska roligt att mitt ansikte rullar förbi titt som tätt på skärmen, men också lite läskigt. Nu ser jag verkligen i närbild hur beroende ett fan kan bli, och hur många bilder som faktiskt finns på mig. Hon vet verkligen allt om mig, trots att hon inte visar det. Men det känns skönt att hon är så artig och inte säger något, och hon har inte smällt av än vilket är bra.

   ”Done?” frågar hon när hon ser att jag sett upp från menyn. Jag rycker på axlarna och frågar vad hon ska ha. Hon gungar lite med huvudet och lutar sig sedan över bordet för att kunna visa mig vad hon ska ha. Hennes finger glider längst pappret och jag ser att hennes naglar är avbitna. Hennes finger stannar på en rätt som heter Fajita Pita. Namnet säger mig egentligen ingenting, och hon verkar se min förvirrade blick för åter igen börjar hon förklara för mig. Det känns som om jag är ett litet barn som man måste vända och vrida på saker för, och jag gillar inte underläget svenska språket ger mig. ”It’s like a pita bread filled with spicy chicken and some souce.” 

”Oh, okay.” säger jag och låter blicken löpa vidare. Det finns otroligt mycket att välja på, och girig som jag är vill jag egentligen testa allt. Men det hela slutar med att jag bestämmer mig för att gå safe och jag noterar i huvudet att jag vill ha en hamburgare. ”Shall we order or-” börjar jag, men innan jag hunnit avsluta meningen så är en ung servitris framme hos mig. Hon är solbränd och har små ögon, men hon är söt. Hennes tröja är uppknäppt i halsen och det påminner mig om att jag fortfarande har jackan på mig. Cindy har hängt sin över stolens ryggstöd, men jag tänkte aldrig så långt. Den unga kvinnan håller ett block i handen och hon frågar om vi är klara att beställa.

”Hej Frida, hur mår du?” Det är Cindy som pratar, och jag stönar lågt.

”Jomen det är bra, hur är det själv?”

”Bra faktiskt, är det mycket nu eller?”

”Mindre än förväntat, men det är ju inte lite heller.”

”Just, det här är min vän eh… Owen från England.”

”Owen, nice to meet you.” Kvinnan håller fram sin hand och jag skakar den fundersamt. Owen, vad har hon fått det ifrån? Cindy pekar i min uppslagna meny på vad hon vill ha, kvinnan antecknar och ser sen på mig.

”And you Mr?” frågar hon artigt.

”I’d like one of these… S.O.B. Burger.” säger jag och kvinnan drar undan menyn från mig.

”Noted, something to drink?”

”Cola tack.” säger Cindy.

”Same.” säger jag utan att tänka. Servitrisen nickar och skyndar iväg mot köket. Cindy fingrar lite på sina armband och jag höjer ett av mina ögonbryn mot henne.

”Owen, really?” frågar jag och hon skrattar till när hon ser min min. Jag måste se skrattretande ut, så jag sänker ögonbrynet och skrattar jag också.

”I watch Grey’s Anatomy, okay.” skrattar hon. ”Doctor Owen Hunt you know.”

“I haven’t watched it.” säger jag med ett leende. Hon nickar och våra skratt dör ut. Det blir en sådan där pinsam tystnad och jag ångrar att jag sagt så. Istället för att bryta så tvärt borde jag ljugit och sagt att jag har sett serien, och sen gissat hej vilt om det blivit en diskussion. Maten hinner komma in innan vi säger något igen, men då får vi i alla fall ett lagom tråkigt ämne att tala om. Hennes rätt ser väldigt god ut, och den är gigantisk. Jag skulle inte kunna tänka mig att hon ska få i sig allt. Min är också stor, mycket större än en hamburgare brukar vara. Men den luktar gott och jag känner hur det bullrar till i magen på mig. En halvtimme senare har vi båda ätit upp, och jag skojar inte. Cindy slukade allt på sin tallrik, det är bara överbliven sås kvar på tallriken. Även fast hennes portion varit snäppet större än min har hon fått i sig allt, helt otroligt. Jag trodde inte tjejer kunde äta så mycket, men tydligen hade jag fel. Otroligt.

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå.