Detta har hänt:

”Why are you so rude to someone you’re so in love with?” frågar Zayn. Min rygg blir käpprät och jag stirrar på Zayn genom mörkret. Hans röst är så avslappnad, självsäker. Jag hostar till och försöker bli av med smaken av förödmjukelse på tungan. Skulle jag vara kär i henne? Knappast.

”Firstly, I’m not rude. Second, I’m absolutely not in love with her.” protesterar jag högljutt. Sen kommer jag ihåg att Harry ligger och sover i rummet bredvid, och jag sänker rösten igen. I det vaga ljuset utifrån ser jag hur Zayn höjer ett ögonbryn mot mig. Han håller kvar det där och låter det genomborra mig. ”Okay, okay.” mumlar jag. Jag tar ett djupt andetag. ”I don’t know if… I’m in love… with her.”

Mina tankar snurrar tillbaka till samtalet med Zayn. Han hade suttit helt lugnt på min sängkant, och trots att jag grät hade han inte gjort någonting. Han hade låtit det rinna ur mig, likt vin rinnande ur en flaska. Det känns ironiskt att jag gör en liknelse med något som förespråkat mig så mycket smärta, men det hjälps inte nu. Allt han gör är att leva upp till sin roll, och den är inte ens spelad. Dock är han väldigt trevlig mot människor han känner sig trygg med, och något säger mig att han pratade lite med Cindy medan jag och Louis gick ut på balkongen. Det måste han ha gjort, annars hade han inte sett rakt igenom mig gällande i princip allt, och jag suckar tyst för mig själv. Trots att det varit jobbigt att berätta för honom så känns det ändå bra nu, han om någon var värd att veta det. Han har inte samma problem som alla oss andra, plus att han inte står mitt i medias uppmärksamhetscentrum. Sen har han även en röst som är omöjlig att avstå. Lenare än sammet och med en brytning som får huden att kuttra sig. Jag drar bort mitt inre öga från Zayns perfektion som jag aldrig själv kommer uppnå, och tänker istället på den isande vinden jag dragit ut Louis i. När något mellan Harry och Louis händer så är det alltid som om en reflex i min hjärna säger åt mig att skilja på dem, speciellt om det finns risk att någon ser dem. Förutom Cindy som suttit precis vid sidan hade alla i baren och banorna bredvid haft chansen att se det som hände, och det gnager fortfarande i mig. Förhoppningsvis så har vi legat så pass lågt att ingen la märke till oss. Mina händer hade rusat in i Louis bröstkorg, och han fattade nog vinken med min knuff bakom allt alkoholbrus. Harry vände sig bara bort medan jag tog Louis i släptåg för att prata igenom det, och bilden av tårarna som frusit fast vid hans kind klistrar på min näthinna. Så fort vi kommit ut så hade han skrikit och snurrat sina händer runt det iskalla balkongräcket. Centimetern med nysnö som legat där hans händer tagit fäste sveptes bort i vinden och hans bara underarmar knottrade sig. Jag som ändå haft långärmat ställde mig bredvid honom, mitt sinne försökte ignorera stålstången som sköt kalla strålar av kyla igenom mina armar.

”Harry’s struggling with this enough, Lou.” Hade jag mumlat och blickat ut över den frysta sjön.

”Yeah, I know. This is a real mess, sorry for keeping you in it.” svarade han.

“Nah, it’s no worry. I just want you to check on Harry, he’s on an edge right now.”

“Why do you think that?”

“I can see it, he’s starting to give up on you.”

“We’ve made a promise about it, I’ll stop fighting for us.” utbrister Louis.

“I know, but you got Eleanor, someone to be with. He’s lonely.” Nu började Louis gråta igen. Fler tårar som frös fast vid hans håliga kinder. Hans tunna läppar vred sig in och ut och de var söndertuggade röda. Jag kan inte sätta mig in i den situationen som Harry sitter i, men än mindre i Louis. Dock vill jag inte gå in mer på det, det som hänt mellan Harry och Louis där inne måste täckas över med en tjock filt av intetsägande känslor. Hans huvud rör sig som ett maskinverk och måste vrida sig runt sin egen axel. Louis har så många människor att tillgodose, och ingen kan hjälpa honom på traven. Det är bara en människa han litar på, och det är Harry. Louis’ Harry.

Mina händer fumlar efter hörlurarna och jag trycker in dem i mina öron. Ett annat av mina favoritband är på slutrefrängen, samma som i början, och jag nickar i takt med musiken.

You can be the greatest

You can be the best

You can be the King Kong

Banging on your chest

Tonerna dör ut och nästa låt börjar. Musik är verkligen lösningen på allt. Även sömn, för mina ögonlock börjar bli tunga. Det sista som flyger runt i mitt huvud är tanken på Cindy, och att jag kanske borde ge henne en chans trots allt. För om det Zayn sa var sant, att hon tror att hon är speciell, måste jag hindra det.

~

To: Cindy 08:49

Wazzup for tday?

From: Cindy 09:11

I don’t know if I want to do this anymore… :(

To: Cindy 09:12

Why not?? 

From: Cindy 09:22

U don’t seem to enjoy it anyway

To: Cindy 09:22

I enjoy it!

From: Cindy 09:29

Sorry Niall, I don’t want this anymore. Send a greet to the others from me.

From: Cindy 09:29

Enjoy your staying.

Hennes ord kommer likt ett knytnävsslag. Mina käkar stannar upp i sitt tuggande och jag reser mig från stolen. Liam som sitter mitt emot mig kollar undrande på mig och ställer ner sitt glas som är bräddfyllt med yoghurt. Eleanor och Louis fortsätter äta medan Zayn kollar ner på sin klutt med marmelad på tallriken, ett brett flin pryder hans spetsiga ansikte. Alla de andra är iklädda underställ medan jag har mina kakibyxor och samma tröja som igår. Eftersom Cindy inte hört av sig tänkte jag att jag kunde ta det lite lugnt under morgonen, men nu helt plötsligt bryter hon allt.

”What is it?” frågar Liam och ser på med mig med rynkad panna. Jag skjuter in stolen med foten och trummar på ryggstödet med handflatorna.

”I need to go, don’t wait for me.” upplyser jag och och börjar med långa steg ta mig bort mot trapporna. Mina fötter tar tre trappsteg i taget och jag drar mig upp med hjälp av räcket. På mindre än två minuter är jag uppe för trappan och rusar mot mitt, Harry och Zayns hotellrum. Den tunga dörren slås upp och jag stormar in. Utan att sparka av mig skorna rusar jag in på mitt rum och drar åt mig den gröna jackan som ligger slängd nedanför sängen. Mina fingrar sluter sig runt en burk med vax och jag drar lite av det kletiga innehållet genom mina blonda teser med hår. Mitt ansikte är rödprickigt av finnar och jag överväger att smörja in mig med min dagcreame för acne, men för varje minut så förlorar jag tid och det är inte värt det. En hög med sedlar ligger på nattduksbordet och jag trycker ner dem i fickan innan jag snubblar ut i hallen igen. Harry står och drar på sig skorna. Jag snubblar över honom och han rycker tag i min ärm på jackan.

   ”Where are you going?” frågar han drygt och jag rycker åt mig armen innan jag knuffar upp dörren. Harry sträcker på sig och ser på mig som står halvt bortvänd från honom, vilt flåsandes efter språngmarschen upp för trappan.

”I have to do a thing.” stönar jag och ser mig över axeln i flykten. ”Louis and the others are waiting for you down in the restaurant.” skriker jag informerande till honom och kastar mig sedan ner för trappan. Andra gäster som är bosatta på hotellet stirrar efter mig när jag snurrar runt trappträcket för att rusa ner till garageplanet. Den kalla betongen luktar fuktigt och en varm luftvåg stöter emot mig när jag öppnar den tunga metalldörren. Flera av hotellets minibussar är uppradade, och på ett litet kontor sitter två av chaufförerna och kollar på en repris av en fotbollsmatch. Jag knackar på det tunna glaset och de stänger av TV och en av dem går ut för att köra mig dit jag vill. Han är kort och har ett litet leende gömt bakom sin långa lugg. Det känns som om han inte ska se något bakom den där luggen, men han borde ju veta vad han gör. Han är iklädd ett par blåa jeans och hotellets svarta skjorta och jumper. Han tar mig i släptåg till den närmaste bussen och öppnar en av de bakre dragdörrarna för mig.

   ”Vart vill du åka, herrn?”

”Sorry, but I-”

”It’s all my fault. Where do you-“ Nu är det min tur att avbryta honom. Jag drar säkerhetsbältet över bröstkorgen och fäster det till höger om mig. Den lilla mannen har hoppat in i framsätet och vrider på nyckeln.

”The Olovsson family’s house, can you find it?” frågar jag stressat.

“Do you mean the restaurant owner Olovsson?”

“Yeah, surely.” svarar jag och pillar på ett av mina nagelband. Liam gillar inte att jag gör så, men det är liksom vad jag gör när jag blir stressad eller upphetsad. Harry gör det också, och därför hatar fotograferna oss när de ska redigera våra bilder. Speciellt Harry, hans finnar täcker hela hans ansikte och de är så omfattande att de ibland är svåra att sudda ut. Det går knappt att förstå att vi faktiskt har acne allihop, oretuscherade bilder kan vara svårt att skilja från alla som är retuscherade.

Det är samma väg som ringlar sig ner från berget, och det är samma ståtliga hus som står resta vid dess sida. Chaufförens walkie-talkie tjuter när andra förare kontaktar honom och jag snuddar lite vid ryggstödet med ryggen. Min rygg är rak, och jag kan inte tillåta mig själv att slappna av. Varenda muskel i min kropp är på helspänn och nerverna darrar så fort någon inkräktar på min tankebana. Jag tänker på det hon skrivit: you don’t seem to enjoy it anyway. Jag vill inte erkänna det, men kanske Zayn har haft rätt. Kanske har jag varit elak och nonchalant mot henne. För hon har trots allt bara försökt att få mig att ha roligt, trots att jag fick betala, men jag har ju faktiskt pengar till det. Hon ska inte känna sig speciell, för det är hon inte, men jag kan ju i alla fall hjälpa henne att fatta det. För en av de tankarna som slagit mig är: vad skulle hon kunna göra efter att vi åkt, och känslan hon fått av oss är att vi är uppblåsta och stöddiga. Att jag är uppblåst och stöddig rättare sagt.

När bilen stannar så hoppar jag ut. Under mig på trottoaren ligger ett tjockt lager med grus, och det rasslar när jag går på det. Chauffören svänger runt och åker tillbaka upp mot hotellet. Han lämnar mig själv här, mitt ute där jag inte känner till någonting. Eller en grej känner jag till, och det är Cindys hus. Det är stort och rött, två våningar, och jag försöker navigera utifrån vart hennes rum ligger. En bil står på uppfarten och jag travar förbi den och upp till dörren. Det måste innebära att någon av hennes föräldrar är hemma. Det är inget drömläge, men just nu är jag mer desperat än ett par föräldrar. Eventuellt får jag väl muta dem eller något, men om de är lika trevliga som de andra killarna säger att Cindy är, så borde det inte vara något problem. Det är nu det gäller, jag måste lägga varje ord rätt inför henne. Varje ord måste träffa precis rätt i hennes hjärna. Ett ord kan betyda skillnaden mellan allt, för jag vet själv hur lätt det är att starta ett rykte. Skulle hon skriva att jag är en tölp, och sedan publicera det, så skulle min karriär kunna stupa (trots att folk inte borde gå på det). Det är alltid någon som för vidare ett rykte, och med rätt argument kan vem som helst tro på det. Till exempel fanns det en bild på när jag hånglade med Liam, det var då begreppet Niam föddes. Den bilden dyker ibland upp på min Tumblr, men då ler jag mest åt den. Varje ord räknas. Min näve landar på dörren i tät följd. Ett, två, tre, fyra, paus. Steg innanför dörren, höga skall från hundarna. Jag knäcker mina fingrar i högerhanden och drar ett djupt andetag innan dörren glider upp. Det är inte Cindy som står där, det är en ganska lång kvinna med axellångt blont hår och rynkor runt ögonen. Hon är troligen medelålders, och hon hindrar hundarna från att smita ut. De skäller högre och högre innan hon sparkar till dem lite lätt med fotens yttersida och de hoppar upp på en bänk under fönsterbrädan igen. Kvinnan synar mig uppifrån och ner, en liten glimt av igenkännande ligger i hennes blåa ögon och jag ler besvärat och stoppar ner mina stora händer i jackans fickor.

”Ja hej?” frågar hon dröjande. Hej vet jag vad det betyder, nämligen hello. Lite stolt över min ringa kunskap så väger jag över på hälarna och försöker se förbi kvinnan som möjligen är Cindys mamma.

”Well, hello. My name is N… Owen and I’m a friend of Cindy.” säger jag artigt och räcker fram handen mot kvinnan. Hon tar det tveksamt och skakar den stadigt. ”You must be Cindy’s mom.”

”No, I’m her aunt. Does she know you?” frågar kvinnan som tydligen inte är Cindys mamma, utan hennes faster eller moster.

”Yeah, obvious.” säger jag och försöker bibehålla en trevlig ton mot henne, trots att hon är så misstänksam mot mig. ”Is Cindy home or-”

”Yeah, she’s upstairs I think. Come in.” säger kvinnan. “I’m Karoline by the way.” Hon skakar min hand igen medan jag sparkar av mig mina sneakers och hänger av mig jackan. Klädhängaren är mycket mer full nu än den var i förrgår, och jag misstänker att det är släkten som kommit under några få juldagar. Jag hittar en krok under en stor, blå dunjacka och det knakar lite i sömmen på hängaren. Karoline har gått ut i köket igen efter att ha godkänt min närvaro, och jag tar några steg upp för trappan. ”Han såg bekant ut.” hör jag Karoline säga inifrån köket, vad nu det kan betyda. Den vitmålade trappan är hal under mina strumpor och jag tar stöd mot väggen. Fotografierna på Cindy och hennes bror hänger fortfarande på väggen och jag stannar upp för att se på hennes ansikte. Hon ler inte på ett enda kort, medan hennes bror spricker upp i stora tandlösa smile. Det är synd, för jag gillar när hennes ögon blir sådär spelande blå när hon ler. Jag ruskar på huvudet och fortsätter uppåt till hennes rum. Den röda dörren är bekant och jag lägger handen på handtaget för att öppna. Bladmönstret i det lilla fönstret ser ut som en riktig växt. Precis innan jag öppnar så hindrar jag mig och drar tillbaka handen mot bröstkorgen. Det känns som om hon kan känna min andning bara genom att jag står här ute, det är nästan så att jag hoppas på att hon ska känna sig iakttagen. Jag höjer handen för att knacka, och de dova dunsen ekar in i hennes rum.

   ”Kom in!” Hon låter så annorlunda när hon pratar på svenska, liksom mycket säkrare. Troligen låter jag likadant när jag försöker prata spannska. Man kan det andra språket bra, men inte så att man låter trovärdig när man pratar. Till exempel så skulle jag kunna urskilja Cindys engelska direkt från ett gäng med amerikaner och britter. Jag låter dörren gå upp och blir sedan stående på hennes tröskel. Det smattrar runt om henne när hennes fingrar landar på tangenterna på datorn. Ljudet gör mig nästan trollbunden, det är första gången jag ser någon arbeta med något de skriver. När vi skrev våra böcker satt vi bara och berättade ungefär vad vi kom ihåg av vår barndom, sen hittades historier på utifrån det. Det må ses som fusk, men det är sådant som måste göras. Min del skulle inte se speciellt rolig ut annars. Kanterna skulle vara full med bilder på ölflaskor i princip. Nej, min påhittade bakgrund är mycket bättre. ”Aa, vad är det?” meningen låter som en fråga, för det är en höjning i slutet. Hon snurrar runt på sin låga trästol och ögonen ser ut att vidgas en decimeter när hon ser mig. För där står jag, blek och förundrad över hennes arbete. ”Niall?” frågar hon tveksamt, nästan så att hon inte tror på vad hon själv säger. ”What are you doing here?”

”What’s the plan for today?” frågar jag långsamt.

”What do you mean?” frågar hon och lägger sitt ena ben över det andra. Hennes hår ligger burrigt över hennes axlar och de blåa ögonen studerar mig noga. Munnen är ihopknipen och ögonbrynen sänkta.

”You’ll show me something, right?” frågar jag.

“No, Niall. I won’t show you something.”

“Why?” frågar jag kallt.

“You had your chance, but you ruined it.”

“In what way did I ruin it?”

“You’re rude, okay? I don’t enjoy your company at all. You may were my idol, but you aren’t anymore. I can’t be with someone who treat me like I’m three years old and bipolar.” Nu är hon arg, riktigt arg. Engelskan är knagglig och hon skriker nästan, men ändå håller hon ner rösten på något sätt. Jag har aldrig varit med om att ett fan skrikit i ilska på mig, det känns inte rätt.

”I’m sorry if you think I’m rude, it isn’t my fault-”

“Your fault, hell yes it’s your fault. Who else’s fault should it be?” gormar hon. Hon har en poäng i det hon säger. Faktiskt så har hon det. ”You need to control your life, and you’re rude Niall Horan. You’re rude to me and your friends, why? Just tell me why you’re mean.” Hennes ögon är våta och jag beskyller mig för några sekunder att ha fått en tjej att gråta. Om Liam skulle få reda på det skulle jag vara död typ nu. Hon släpper mig inte med blicken medan hon skriker. Hon låter varje ord slinka rakt in i mitt hjärta. Varje ord skär i mig. Jag snubblar mot henne och drar tag i hennes huvud. Mina händer glider in under hennes hår och griper tag i bakhuvudet på henne. Centimeterna klipps av på bara någon sekund och mina läppar snuddar vid hennes. Jag trycker mig mot henne i några sekunder och vinglar sedan bakåt.

”I think… that’s why…  I’m rude to you.” stammar jag.