Detta har hänt:

“That’s right, and if you gonna hang around with El I can have some fun myself!” Harry skriker plötsligt igen och jag tar ett steg tillbaka.

“I need to hang out with her, it’s-” Harry avbryter Louis igen med en hög suck och Louis går emot honom och försöker lägga sin hand på hans arm. Harry drar sig undan.

“Don’t touch me.” säger han argt och lutar sig mot den kaklade väggen igen. Louis mörknar igen och jag börjar faktiskt fundera på vem av dem som kommer överleva när det kommer till den fysiska striden. “I’m done Louis, done with us.” Det är som om hela världen stannar när han säger det. Louis mun faller öppen och han stirrar rakt in i Harrys ögon. Deras värld snurrar till och Harry skakar lite på huvudet utan att släppa iväg Louis. “Sorry.”

Jag slår in huvudet i väggen bakom mig fler gånger, den här gången hårdare och snabbare än innan. Smärtan känns bra, det är något som skakar om tankarna och får dem att verka obegripliga för några sekunder. Skärpet på kappan skär in i min midja och jag lossar på det och sträcker ut benen framför mig. Ett par torkade tårar glänser på min kind och jag drar ett djupt andetag. Jag sluter ögonen för några sekunder, men bilden av Louis chockade ansikte har bränt sig fast och jag öppnar flämtande ögonen igen. Jag kan tyda Louis ögon mer än någon annan, och de säger så mycket. Men för en skenande sekund verkade han bara... borta. Sliten från verkligheten och kastad ut i världsrymden, och det av mig. En hulkning tränger fram genom min strupe tätt följt av fler. Tårarna börjar obehindrat rinna igen, men ett par tysta dunsar från trappan ovanför mig ekar till. Några strilar damm singlar ner på mig och jag hostar till med handen tätt tryckt mot munnen för att hindra de ljud som möjligtvis skulle kunna ta sig ut. Personen som gått i trappan försvinner bortåt och jag tillåter mig själv att andas igen. Väggen bakom mig är i kallt skiffer och stenarna skär in i min rygg. Huvudet börjar bulta igen och jag sjunker ihop. 

”Harry Styles, how could you?” mumlar jag för mig själv och pillar lite på ett hål som börjat bildas på knäet i mina jeans. Tankarna börjar snurra i mitt huvud igen, och tyvärr minns jag vartenda ord som utväxlats mellan mig och Louis under natten. Niall hade dessutom varit vittne till det, varför hade han varit det? Desperat försöker jag komma på om jag verkligen menat det jag sagt till Louis. Vi hart diskuterat det förut, allt det här om Eleanor och honom, och inte minst Modest!. Speciellt jag har dragit fram förslaget att bara göra det; komma ut. Men Louis har alltid skruvat på sig och påmint mig om kontraktet våra namn står skrivna på i svart bläck. Om vi skulle bryta mot kontraktet och komma ut så skulle Modest! ha rätt till att stjäla alla i bandet på de pengarna vi får i lön och sedan har de även hotat med att splittra bandet. Under just det mötet så hade de andra tre suttit med, och trots att ingen av dem erkände så såg jag hur svetten bilade pärlor i Nialls panna och hur Liams händer började slira när han gned dem mot varandra. Det finns inte en chans att vi sviker dem, de är alltför värdefulla för oss. 

Telefonen glider i mina händer när jag drar fram den ur fickan. Den tunna glaset på skärmen blir blött av svetten som sipprar fram mellan mina fingrar och jag torkar flera gånger av den mot min tröja. Hela min kropp skakar och hjärtan pressar fram blodet snabbare och snabbare för varje slag. Mitt medvetande dunkar mot min tinning och jag slår in huvudet fler gånger i skiffern bakom mig. Jag skriver in en mening på twitter men raderar den gång på gång. Aldrig har ord låtit så starka; så farliga.  

”I need to talk to you.” mumlar jag mot telefonen. 

”Vem är det?” hennes röst är hes och hon låter förvirrad. 

”Cindy, I need to talk.” upprepar jag och jag hör hur det prasslar till i telefonen. 

”Who is it?” säger hon, den här gången förstår jag. 

”It’s Harry.” 

”Why are you calling me, she’s 3 o’clock?” 

”I need to tell you something...”

”What do you need to tell me?” muttrar hon. 

”Our kiss were a misstake.” 

”Wait, what?” 

”Cindy, I- I am...” börjar jag. 

”An arsehole.” avslutar hon med bruten röst.  

”Yeah, and I am gay.” 

”You’re what?” 

”I am gay.” Det blir tyst på andra sidan luren och jag misstänker att hon lagt på, men snart hör jag hennes andning på andra sidan igen. För en sekund ändrar jag mig, varför berättade jag det för henne? Som Niall skulle ha sagt: hon kan sprida det över hela internet på mindre än tio sekunder; och få folk att tro henne. Men just nu, precis nu, finns det ingen annan att berätta för. För Louis är den personen jag skulle berättat för, men just om just det här är han otroligt onödig i sammanhanget; ändå är han viktigare än någon annan.  

”Perdon?” 

”I’m in love with Louis, Cindy.” Sen bryts samtalet och hon är borta. Jag ser ner på telefonen och ser att den är död, och skärmen är svart. Svetten börjar droppa från min panna igen och jag sväljer hårt. Långsamt kryper jag fram från skrymslet under trappan. Med en snabb blick försäkrar jag mig att ingen finns i närheten innan jag smyger upp för trappan. Min svarta kappa fladdrar bakom mig och mina boots knarrar mer än vanligt. Nyckelknippan skramlar för att jag inte kan hålla den still när jag trycker in nyckeln i låset och vrider om. Jag låter dörren stå öppen så att den inte ska låta när jag stänger den och smyger sedan försiktigt framåt. Luften fylls utav snusningar och jag kikar in i Nialls rum som ligger till vänster. Hans dörr står på glänt och rummet är nästan helt svart. Ett svagt ljus från fönstret gör så att jag kan urskilja två personer i sängen. Närmast fönstret ligger Louis hopkurad till en boll och han trycker en kudde mot sin mage. Niall ligger bredvid honom och hans fingrar stöds upp av Louis revben. Jag sväljer igen. Jag vill att det är jag som ligger där bredvid Louis och trycker honom emot mig. Viskar saker som får honom att bli trygg. Men nu är jag hans fiende, och allt är mitt fel. Han sover i tron om att jag övergivit honom för alltid, att han inte duger åt mig mer. Problemet är bara det att han bidrar till den viktigaste pusselbiten i hela mig; hjärtat. Utan honom fungerar inte min kropp och jag blir hjärtlös. Och för varje gång han är med Eleanor känns det som om pusselbiten han bidrar med slipas ner lite och passar mindre och mindre i det hål som den är menad att fylla upp. Det blir ett ensamt hål där hjärtat borde sitta, trots att han alltid funnits hos mig i slutändan. 

Snabbt överväger jag om jag bara borde gå och lägga mig, men jag vill inte vara här när Louis och de andra vaknar på morgonen. Jag vill inte bli ställd till svar mot dem, för jag vet att de kommer ta Louis sida. De är för rädda om sitt eget skinn, och det beskyller jag dem inte för. Jag kan ju bara tänka hur det skulle varit om Niall och Zayn varit ihop, och Perrie i sin tur varit en täckmantel för det hela. Det låter bara absurt, men det är en möjlig väg. Jag sjunker ihop intill telefonen som finns i hotellrummet och knappar in #9 för att kopplas till receptionen. Det dröjer några signaler innan en ung kvinna svarar. Avvaktande fuktar jag mina läppar och ber henne att beställa upp en taxi. 

”Eh sure, what’s your name sir?” frågar hon trött, men ändå vänligt. Jag tvekar på hennes fråga och försöker komma ihåg namnet jag går under medan semestern pågår. Det byter vecka till vecka och är alltid krångligt att hålla reda på. 

”Ian Smith ma’am” svarar jag och suckar, glad för att jag kom ihåg det egentligen simpla namnet. Hon lägger på och jag rafsar ihop lite saker jag skulle kunna tänkas behöva, och det resulterar tillslut bara i en penna. Jag är en sådan person som gillar att stoppa ner något i fickan innan jag går ut. Det kan vara vad som helst: en penna, några tuggummin, min parfymflaska eller nyckeln till min balkong. Jag vågar inte öppna dörren in till mig och Zayn i fara för att Zayn ska vakna, vilket det troligen inte finns en risk till, så jag struntar i att ta med mig en telefonladdare. När pennan och telefonen är på plats i fickan så smyger jag ut igen och stänger tyst dörren bakom mig. En ficklampa riktas mot mig när jag tassar ner för trappan och jag ryggar lite bakåt mitt i steget. Den riktas bort och en nattvakt nickar ursäktande mot mig. Jag nickar tillbaka och skyndar sedan ut genom entrén som öppnats bara för mig. En taxi har svängt upp på uppfarten och jag skakar fram min klocka under rocken, men det är alldeles för bländande ljus från bilen för att jag ska kunna se visarnas position. Klumpigt klämmer jag mig in i baksätet och frågar efter Cindy Olovssons hus. Chauffören suckar och nickar lite, han verkar inte så pepp på att köra ner mig till byn så tidigt på morgonen. Jag sneglar på klockan han har ovanför sin radio. Den visar 03:29, så det är ingen tvekan om att han hellre åker hem och sover. 

”Can I borrow your phone mate? I need to call my friend” frågar Harry och fäster blicken på chauffören genom backspegeln. Han sneglar tillbaka på mig och skakar långsamt på huvudet. 

”I don’t think so buddy” säger han och skrattar tyst. Jag himlar med ögonen och drar upp några skrynkliga sedlar från rockens innerficka. 

”Come on, I can pay you for it” säger jag och mannen ser misstänksamt på mig. 

”Okay, but it must be quick” säger han och räcker sin telefon bak till mig. Jag låser upp den och lyckas få fram hennes telefonnummer på google. Signalerna är långa och många, och jag är precis på väg att ge upp när hon svarar. 

”Cindy?” frågar jag och hon grymtar till på andra sidan luren. 

”Uhm?” 

”I’ll be outside in a minute, let me in then” säger jag och avbryter sedan samtalet. Mannen i framsätet tar tillbaka sin telefon och de extra pengarna. ”Thanks” mumlar jag tyst. Han nickar och vrider upp radion lite så att den klassiska musiken ska dränka tystnaden emellan oss.