Detta har hänt:

”Cindy, I’m sorry for kissing you like that, and that I was rude to you.” säger han och kniper ihop sina torra läppar. Jag höjer hakan lite och granskar den mulna himlen för några sekunder.

”And I’m sorry for slapping you like that.” säger jag. “It was just a reflex.”

“Admit it!” säger han med ett litet leende.

”Admit what?” frågar jag.

”It’s quite cool to be kissed by me.” Han blinkar lite mot mig och jag får en omställning i hjärnan igen.

”I’ll take this one.” säger han och lägger den framför mig. Jag sträcker mig efter en av brödskivorna och lägger den på min bricka och griper tag i smörkniven. Niall kollar ner på sitt bröd några sekunder innan han stirrar ut genom fönstret igen. Det är nästan som om han ser något långt borta.

”Merry christmas by the way.” säger jag och ler lite. Tanken om att de firar jul en dag senare än vi i Sverige hade slagit mig helt plötsligt, och jag undrar i bakhuvudet lite varför han sitter här med mig istället för att vara med de andra.

”What did you get yesterday?” frågar han och tar smörkniven ifrån mig.

”I got three movies, a perfume, a couple of books, shirts, new headphones and a giant poster with your face on it.” Han ler när jag säger det sista. Litet sådant där halvt leende, men han verkar fortfarande lite irriterad över att jag frågade om hans musikskrivande förut. Det var som om det vore något heligt, eller så tror han själv att det är dåligt. När jag ser hans ögon bli mörkare igen så byter jag lite samtalsämne. ”Isn’t it weird to walk into a room there your face is all over the places staring down at you?” frågar jag vänligt för att rikta uppmärksamheten lite mot honom igen. Han rycker på axlarna.

”I don’t know, I haven’t been into a fan’s room like that.” Han skrattar till och jag lägger huvudet på sned. Han fattar vinken och öppnar munnen igen. ”We doesn’t do a lot of stuff like that, I’ve been into a hospital room with my face everywhere but not a room room.” Jag nickar. “But yeah, it’s kind of weird.”

“When are you heading home?” frågar jag. Han rycker på axlarna och tar en tugga av sin dubbla toast.

”I dunno, after finishing this toast maybe.” smaskar han nöjt. Jag nickar sakta och griper tag om koppen med den söta blandningen av kryddor. Den värmer i magen och det känns skönt att få upp värmen igen efter att ha varit i stallet hela dagen. Niall hade skakigt suttit av hästen och krävt att få komma in i värmen fortsats möjligt, därför hade jag slängt in honom i värmestugan och själv fixat iordning hästarna för hagen igen.

”Have you got them any gifts?” frågar jag och försöker hålla samtalet levande.

”Yeah, not Liam though.” säger han avslappnat, men det låter ändå som om han har lite panik över det. Jag tänker skarpt efter på vad Liam skulle gilla som faktiskt finns i Åre (vilket inte är mycket) och kommer sedan på att jag faktiskt inte vet vad de gillar privat, men jag försöker mig ändå på ett förslag. ”Does he like to try new things, like uhm surfing and that kind of stuff?”

”Mhm, but that doesn’t help me.” suckar Niall och börjar bita av kanterna på mackan. Han sväljer ner det svampiga brödet med den varma mjölken. ”He and Louis always tries new stuff, like bungy jump and surfing as you said. But me and the other lads don’t use to go with them, it’s Lilo stuff you know.” Jag ler när han använder termen Lilo i konversationen istället för att säga Liam and Louis, det var något som jag på allvar trodde var en fangrej att säga, men vi kanske smittar av oss.

”I maybe got an idea…” säger jag dröjande och han ser tveksamt upp från sina händer. Hans ansikte är sådär stöddigt igen, så som det var innan med höjda ögonbryn och ett halvt leende. Det är nästan som om han provocerar mig att misslyckas i allt jag gör, för att sedan komma och hålla om mig med en burk plåster i handen. Allting känns bara som ett löjligt skådespel.

”Oh really?” säger han ointresserat som om det inte spelar någon roll om han ger en present till Liam eller inte. Jag rynkar ögonbrynen åt honom för att visa att han irriterar mig och suger in kinderna lite.

”Yeah.” försäkrar jag.

”Then let’s hear it Cosonova.” säger han.

“My dad knows a guy, or he’s my brothers God father, and he works for Are’s zip line company-“

“That’s genius.” mumlar Niall och avbryter mig. Jag ruskar på huvudet eftersom jag inte hört vad han sagt riktigt men han viftar bort det med handen.

”You could take Liam and maybe the others out for a day of zip line.” avslutar jag eftersom han aldrig lyssnar på mig ändå. Han nickar frånvarande och bläddrar fram något på sin telefon, det ser ut som ett sms och jag vrider mig på stolen av nyfikenhet. Det skulle vara en dröm att få bläddra mellan hans meddelanden, men det är ännu en av alla tankar och drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Strax efter han läst meddelandet börjar det låta i hans telefon, den välkända ringtonen Marimba skallrar och han drar fingret över skärmen och för telefonen till örat.

”Hello Louis!” ”I’m with Cindy, her place.” “I was just about to go.” “No, she said she was busy.” “Mhm.”

“Who’s busy?” viskar jag och han spärrar upp ögonen och skakar på huvudet.

”You.” mimar han och ger mig en hård blick.

”I’m not busy.” säger jag förvånat. Niall ser ut som om han vill kasta telefonen i väggen och sedan springa runt bordet för att slå ner mig, hans ögon säger allt. Han vill inte att jag ska vara ledig, av vilken anledning han nu inte vill det. Louis höjer rösten i luren och jag hör något i stil med ”she’s not busy, don’t lie to me Horan. Bring her here if she want to.”

”I’d love to follow.” säger jag med ett leende och reser mig upp. I det här läget känns det bara bra att reta Niall på alla sätt och vis som jag kan (och vem skulle tacka nej till att fira jul med sina största idoler?). Jag ursäktar mig för Niall som sitter och river i ett av sina nagelband och jag ser hur det ömmar rött under hans pekfinger. Jag går in på toaletten och stänger dörren bakom mig. Mina lungor drar in extra mycket luft under några sekunder innan jag vänder mig mot spegeln och gör ett stumskrik. Jag grimaserar i spegeln och snurrar runt på stället och viftar med armarna och skriker tyst rakt ut. Plötsligt stannar jag upp och ser allvarligt på mig själv. Håret är i en endaste röra och hänger i tjocka tovor ner längst mina axlar, ansiktet är rödflammigt och understället varmt och svettigt. Jag känner mig bara ful. Jag inser att jag inte ser ut som Danielle eller Eleanor, och jag kommer inte se klok ut när jag sitter bredvid dem. Kanske var det en dålig idé att följa med upp till hotellet ändå. Mitt huvud vaggar tyst från sida till sida.

Det här är din chans, ta den, tänker jag.