”She went home.” säger han på sin spelande mjuka engelska. Jag knyter händerna inne i jackans djupa fickor och molnet framför mig blir lite större än det var innan. Varför stack hon då?

”Why?” frågar jag dumt och pillar lite på mitt nagelband med pekfingret. Det sticker till och jag gissar att jag rivit upp ett sår runt tummen. Hon kan ju inte bara gå sådär. Hon skulle ju visa oss till en restaurang och allting, men nej nej. Jag kommer aldrig förstå mig på den kvinnan.

”She said she had to go home to her family, but I don’t think that’s the whole truth.” Zayn ser  lugnt på mig och blinkar lite. “Right.” konstaterar han och lägger sin hand på min axel.

---

 Wednesday 25/12 2012

  

Mitt favoritband har skrivit en låt om mitt liv. I princip, bara att låten är skriven för över trettio år sedan, och jag satte på den lite random såhär på natten. Fast det känns som om den är skriven bara för mig, för texten handlar om något som precis har hänt mig. Jag har åkt till en liten by för att vila mig från att göra musik, varken Mullingar eller London ligger speciellt nära här. Det är avlägset men jag har mina vänner att tacka att jag inte brutit ihop av trissdess än, och det tog lite tid innan jag kunde se igenom allt det dåliga. Trots att jag börjar se igenom det dåliga så har jag inte återställt mig på något sätt, och troligen finns det bara en människa som kan hjälpa mig med det. Hon. Hiskligt likt mitt liv må jag säga, jag vill inte att den ska stämma in på mig men det gör den ändå. Jag har släkt alla lampor i rummet, och mina ben är korslagda framför mig. Jag känner mig som en sådan där guru eller vad det heter i Indien och Kina. En sådan som sitter helt ensam med sina tankar svävande runt om sig. Mina fötter trycker ner i madrassen och mina händer ligger framför skrevet. Allting som händer känns så otroligt högljutt. Till och med mina egna andetag känns som slag mot en gon-gong. Ett ihåligt ljud studsar plötsligt runt mig, och sen ett svagt gnissel när dörren öppnas. Mina ögon flimrar till och jag ser precis hur någon stänger dörren och går mot mig i sängen.  Madrassen sjunker ner när personen sätter sig på min sängkant och jag makar mig lite bakåt. Irriterat drar jag ut hörlurarna ur ögonen och blinkar gång på gång för att försöka urskilja personen som satt sig mitt emot mig.

 

”What’s up?” Nu hör jag vem det är, det är egentligen ganska självklart att det skulle vara just han. Den lilla blinkingen som lämnat hans öga tidigare bekräftade hans närvaro nu. Jag tar upp telefonen och ser först på klockan, 1:13AM, och sedan håller jag ut telefonen mot personen. Den lysande skärmen stöter emot hans kind och jag fuktar läpparna.

”Nothing.” mumlar jag till svar och drar tillbaka telefonen och stänger av den. En suck lämnar hans läppar genom mörkret.

”Come on, you know that I’ve seen it.” Åh, den där rösten han har. Jag sluter ögonen igen och tänker tillbaka på vår tidiga era av bandets exsistens. Jag minns hur vi fortfarande delade lägenhet och när han kom hem och svor över pedagogen han gick till. Vårat management hade tydligt uttryckt att de tyckte att hans accent var lite väl främmande för att passa in i vår immige, och han hade då fått utså två extra timmar hos talpedagogen varannan dag. Motiveringen från vårt management gick ut på att de tydligen inte hörde vad han sa, att han lät kriminell och att slangorden måste bort. Så han gick, varannan dag och alltid lika lydig på sina lektioner. Ett halvår senare så hade de skurat bort slangen, och lite av brytningen, och han blev fri från de där extra timmarna. Sen så började han röka igen, det hade han inte gjort på ett år. Han kallade det sin belöning, och trots att vi andra hackat på honom om den vägrar han att sluta. Fast nu har vi tvingat honom, och hans röst har faktiskt blivit lite mindre ansträngd igen. Dock tror jag att han börjar tröttna på den minimala uppmärksamheten han får från media, och det innebär att han alldeles snart kommer börja igen. Det skulle bli en mindre skandal och han skulle lyftas upp igen. Jag och Harry har försökt säga hur det är att ligga på toppen av kändisvågen, den surfbrädan gäller att balanseras så att man inte faller hårt mot botten. Harry har haft det extra kämpigt, speciellt efter att han börjat tatuera sig så förfärligt mycket. Tumblr och Twitter spammas varje dag om spekulationer om vad hans tatueringar skulle kunna tänka sig betyda. Jag kan inte säga vad som är sant och inte, för han har aldrig berättat det. Det är bara Louis som vet fullt ut hur Harry fungerar, men jag bryr mig verkligen om dem båda två och jag vill inte pressa dem att berätta något.

 

”Niall.” säger Zayn plötsligt och drar mig tillbaka till mitt rum och mörkret. Jag ruskar på huvudet och öppnar ögonen igen. Jag tycker mig se konturen av hans käkben och det mörka håret i ljuset från fönstret. De mörka ögonen glittrar och jag fuktar läpparna igen. Jag kliar mig på smalbenet och försöker komma på en lagom sann lögn. Vad ska jag säga? ”Don’t lie to me.” lägger han hårt till och jag kollar upp från mitt knä. Nu är han sådär läskig igen, ser rakt igenom en och vet precis vad man ska säga innan man själv vet det. ”Cindy ran away from us after she had given us the destination of the restaurant.” säger Zayn så att jag ska ha något att börja med. Jag biter mig i innerkinden och letar med blicken ut genom fönstret. ”And that was after Liam had talked to you.”

”Well, so?” frågar jag och rycker på axlarna. ”It’s Christmas, she probably wanted to spend some time with her family.” Det är faktiskt en sanning, inte min sanna idé om varför hon stuckit, men det är vad alla andra skulle gjort.

”Why are you so rude to someone you’re so in love with?” frågar Zayn. Min rygg blir käpprät och jag stirrar på Zayn genom mörkret. Hans röst är så avslappnad, självsäker. Jag hostar till och försöker bli av med smaken av förödmjukelse på tungan. Skulle jag vara kär i henne? Knappast.

”Firstly, I’m not rude. Second, I’m absolutely not in love with her.” protesterar jag högljutt. Sen kommer jag ihåg att Harry ligger och sover i rummet bredvid, och jag sänker rösten igen. I det vaga ljuset utifrån ser jag hur Zayn höjer ett ögonbryn mot mig. Han håller kvar det där och låter det genomborra mig. ”Okay, okay.” mumlar jag. Jag tar ett djupt andetag. ”I don’t know if… I’m in love… with her.”

”Even if you aren’t: I don’t think being rude to her will make her like you.” säger Zayn allvarligt.

“I’m not rude to her, why do you keep saying that?” morrar jag irriterat och rynkar pannan.

“I watched you during the game tonight, and every time she said something you snapped her of. Louis does that on interviews too, you know. And when she was going to tell us the score, and she made fun of herself, you snapped her of really bad.” återberättar Zayn tålmodigt. Det är skönt, för han lägger inte in den där tonen av att jag skulle vara två år gammal. Han låter mig vara mig, i precis samma ålder som sig själv och gör ingen stor grej utav det. Jag tänker på det han sagt om hur jag agerat. Det känns sjukt när han säger det, jag är väl aldrig speciellt elak mot människor. Men han har ju öron att höra med, och ögon att se med. Han borde inte ljuga om det. Kanske har jag varit lite kall mot henne, men det är väl inte så konstigt. Hon har klampat in och förstört hela vår balans. Sen så är jag trött på allt, jag är trött på att alltid le och vara trevlig mot allt och alla. Framstå som en ängel för att dölja det jag var och fortfarande till viss del är. För ingen, jag upprepar ingen, skulle gilla mig om de visste om mitt förflutna. Jag är medlem i ett band som sjunger pop om kärlek vi aldrig upplevt, jag är inte Eminem som kan få folk att tycka att jag är cool som har en sådan bakgrund. Jag är på toppen, och då kan jag inte visa att jag är på botten.

   ”Nobody knows anything about me, nothing about my past.” väser jag till svar. Jag hör hur Zayn öppnar munnen och fuktar sina läppar lite. Sen lutar han sig mot mig, så att jag kan känna hans andedräkt värma.

”What is it to know?” frågar han och lutar sig sedan tillbaka igen. Jag öppnar munnen för att säga att det inte är någonting, men sen inser jag att Zayn kommer genomskåda mig igen. Bedrövat lutar jag huvudet i händerna och kliar mig i ögonen.

”I was addicted to… alcohol when I was around 14 years old.” rabblar jag och gömmer ansiktet djupare i händerna. “That’s why I don’t join you when you just drink to drink. I’m scared to be that person, scared of anyone find out. And just the other day I dreamed a dream about it, Harry took suicide and Louis thought it was my fault because in some way he had found out about it.” berättar jag darrande och Zayn blir tyst. Det är knappt så att han andas, och jag gissar att han tanker på hur han ska svara. ”When we formed on The X Factor and Liam said I smelled alcohol and I said it was mounth wash: it wasnt’t. I had a bottle with white wine with me, pretending it was water. I was bullied and with no friends, so the alcohol became my friend. But then I met you guys and… and… you really rescued me.” En tår rinner ner mellan mina fingrar och jag hör hur min röst blir tjockare. Zayn gör inte en enda ansats till att trösta mig. Han fortsätter bara sitta där och tänka, nu med djupare andetag än innan. Det kanske är för mycket för honom att ta in, eller så låter han mig bara tro att han inte redan visste om det. ”Don’t tell anyone, you and Greg is the only ones knowing about it. And if the fans finds out-”

”The fans won’t find out, take it easy.” mumlar Zayn. “Niall, you need to let people in in your life, you’re such a cool person and all this about you being a bad human is just imagination from your side. You got thousands of humans liking you, screaming girls who like you for who you are. You’ve saved life’s, why can’t you see that?”

“They’ll never meet me, I’m just a person who they can see, not be with. I just want to hug them and tell them how much they mean to me, but I can’t because they think I just saying it for saying it. Without them and you shouldn’t I be healthy today.”

“That’s a price we’ve to pay, we can’t choose our fans loyalty. If we keep saying how much we love them can’t they blame us for not saying it. Your word, one single tweet Niall, can mean one more day in life for them. Instead of sitting here shall you write a song or something, real artists makes art from their emotions. If you’re sad or angry, make a song about it. You’re so good with the guitar, and with all that emotion your songs can be really good. I believe in you fella.” Zayn bänder bort mina händer från mitt ansikte, och trots att det är mörkt vill jag inte visa det leende jag har på läpparna. Han får verkligen saker att låta meningsfulla och rätt. ”Okay?”

”Okay.” får jag ur mig och släpper ner händerna i knäet igen.

”Now: what’s really up with Cindy?” frågar Zayn och byter helt ton på rösten.

“Do we really need to talk about her?” stönar jag och gungar bakåt på ryggen. Mina ben är korslagda ovanför mig och jag drar vristerna mot mig med händernas hjälp. Kudden har lagt sig som en knöl under den översta delen av huvudet och jag suckar igen.

”Yeah, I want to know. You said you like her.”

“I said I don’t know if I like her.” rättar jag.

“Love.” korrigerar han som hämnd. Jag nickar stilla och tänker igenom det i huvudet. Det som gnager är att hon inte är som Perrie eller Danielle eller Taylor eller någon annan. Hon är bara Cindy. Ett fan som jag råkade träffa. Hon är inte speciell på något sätt, jag vill inte att hon ska vara det, men hon är det. Jag har ingen dragning till henne egentligen, men någonting i mig viskade att jag skulle tacka ja när hon frågade om jag ville träffas, det viskade också till mig att jag skulle ta stolen bredvid henne på bowlingen. Det är där jag tvekar, för om hon nu inte är speciell, varför tänker jag ens på henne? Varför är hon inte som ett annat fans som bara snurrat förbi i mitt liv? Är det för att hon vet förmycket? Hon vet liksom hur vi är privat, och så vet hon att vi inte lever ett hejsan hoppsan-liv i kändisvärlden. Egentligen kanske jag bara är skyldig henne att vara med henne, i rädslan att hon ska berätta var vi är för någon annan.

 

   ”I’m just confused.” mumlar jag och stirrar upp i det svarta taket. Zayn drar ett djupt andetag och jag hör hur lakanen prasslar när han rör lite på sig. Varje rörelse ekar i mina öron och jag kniper igen ögonen. Världen inbryter förmycket för att jag ska kunna tänka. Jag vill dö, då slipper man tänka.

”Do you want me to leave?” frågar Zayn dovt och jag nickar lite, fortfarande med ögonen stängda.

”Mhm, sure.” säger jag och hör hur han reser sig och går över det hala trägolvet. Dörren öppnas och lite ljus sipprar in.

”Niall?” han frågar utan att vända sig mot mig igen.

”Yeah?”

”Try to be nice to her, just spend some time with her,” Zayn skjuter igen dörren tills bara en liten springa finns kvar mellan mig och honom, “she thinks she’s special.” 

---