Detta har hänt:

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten.

---

Tuesday 24/12 2012

 Ett par starka händer greppar mina armar och tvingar ner mig mot soffan igen. Jag slår upp ögonen och märker att jag skriker ihåligt rakt ut i luften. Över mig står Zayn böjd och han trycker ner mig med hela sin tyngd. Hela jag skakar och jag ruskar av mig honom. Han ställer sig raklång bredvid min säng och ser ner på mig, velig om vad han ska göra. Mina händer fumlar över mitt ansikte. Varje liten centimeter känns bekant och när jag drar fingrarna över tinningen så finns där inget hål. Mitt synfält är suddigt av tårar och jag känner den salta smaken i munnen. Allting är kaos, och jag vet inte ens varför. Utryckta minnesscener bygger upp en dröm som är så långt borta, men ändå så nära. För jag kan fortfarande känna den kalla metallen mot min panna och höra Louis iskalla skratt ovanför mig. Hans skratt hade varit så verkligt, som om han suttit bredvid mig vid matbordet och berättat ett skämt om sin gamla polare Stan. Men nu var det inget skämt, i alla fall inte i min dröm, för Louis hade velat döda mig. Varför hade han velat döda mig? Var det för, jo det var det nog. Minnet av Harrys söndersmulade inre ben slår mig som ett knytnävsslag och jag lägger mig matt ner på soffan.

”What happened?” Det är Harry som frågar bortifrån köket. Jag hör att det är han med tanke på den släpiga engelskan. Det låter alltid som om han är så väldigt mycket mer ointresserad av saker än vad han egentligen är, men jag älskar hans röst och vill att den aldrig ska rinna ur mitt liv. Zayn rycker på axlarna i min ögonvrå och jag slänger mina nakna ben över soffkanten. Båda två måste ha återvänt under natten även fast jag varit djupt övertygad om att jag varit helt ensam. Det känns bra att de har gjort det dock, annars skulle jag aldrig kunnat skilja på dröm och verklighet igen. För om detta skulle vara drömmen, då skulle jag inte se Harry stå med oroliga gröna ögon borta vid spisen och skala en banan. Zayn flyttar sig ur min väg och jag tumlar fram till Harry. Han ser förvånat på mig när jag ringlar mina armar om hans midja och lägger näsan mot hans hals. En lätt duns hörs när hans banan träffar golvet. Han lägger försiktigt sina armar runt om mig, osäker på hur han ska agera. För senast igår gav jag honom en utskällning av anledningen att han rörde vid mig, och nu står jag här och trycker honom så nära jag kan. Min hand gnuggar hans ryggrad och jag säkerhetsställer att inga ben är brutna därinne. Harry ryser under mina fingrar men kramar mig sedan lite tillbaka. Jag dunkar min hand två gånger i hans rygg för att kramen ska se lite manligare ut. Mina läppar viskar en snabb sak i hans öra:

”Never give up.” Sen släpper jag honom och går mot mitt rum. Bakom mig står troligen Harry ganska mållös med Zayn mitt emot sig och undrar vad som precis hänt, och varför jag viskat de där tre orden till honom. För efter den här drömmen måste jag se till att Harry orkar hela vägen igenom, för vad skulle annars hända med oss andra? Och kan jag utveckla en rädsla för en drömkaraktär? För ärligt talat är jag riktigt rädd för dröm-Louis.

 

Mitt rum känns stort, och jag känner mig ensam i det. Egentligen vill jag väl att Zayn ska komma och hålla om mig och låta mig veta att bandet alltid kommer finnas där för mig. Men det är inte rätt, för bandet kommer inte finnas där föralltid. Det kommer alltid en dag då alla band upphör, och vår sådan dag kan ligga en dag eller femtio år bort. Det är ingen som vet, och jag kräver inte vetskapen om det heller. Bedrövad över drömmen och kramen med Harry så sjunker jag ner vid fönstret. Det finns en liten utskjutande bänk där jag slänger upp benen och min panna vilar mot panoramafönstret. Nedanför mig ser jag människor som stakar sig mot den smala skidbacken som binder ihop vårt hotell med resten av skidsystemet, och snön är så vit att jag får ont i ögonen av att se på den. Plötsligt så bryter ett ljud tystnaden, en klättrande symfoni av xylofoner. Ljudet kommer såklart från min telefon, och jag drar fram den ur fickan. Den har knappt något batteri kvar efter att legat på hela natten utan laddning och jag svär tyst innan jag låser upp den. En av apparna, den gröna med ett brev i, har en röd liten etta ovanför sig. Jag kliar mig i vänstra ögat med min vänstra hand och öppnar meddelandet, såklart nyfiken vem det skulle kunna vara ifrån. Namnet känner jag igen direkt, och det sista medelandet jag skickade till henne står strax över det nya. Jag läser sms:et och ser sedan hastigt på klockan. Den berättar digitalt att klockan är två minuter över nio, och jag förstår att det inte är någon brådska.

 

From: Cindy 09:02

Godmorning! It’s Swedish Christmas today so I’ll be at the square around noon :) I’ll see you there!!

 

Jag hajar till av ännu en sak i hennes meddelande. Om det är svensk julafton idag borde det vara så kallad Christmas Eve i UK. Christmas Eve betyder såklart en flott middag med familj och vänner, men också en sak till.

”Louis.” suckar jag och drar handen över ansiktet. Ärligt talat har jag inte haft en tanke på att han skulle fylla år under resan, och därför har jag inte tänkt på att köpa något åt honom. Efter vad Harry har berättat så är Louis seriös i det mesta, också sin födelsedag. Han vill att den ska firas traditionsenligt, men först och främst vill han att den ska firas också. Att jag skulle glömma att säga grattis kommer inte på fråga. Med ett stön så ställer jag mig upp går fram till min resväska. Ovetande om vad jag borde ha på mig till mitt möte med Cindy så drar jag på mig ett par av mina mörkbruna kakibyxor och en svart långärmad tröja med knappar i halsen. Sedan står jag veligt och ser på mig själv i den höga spegeln. Mitt hår ligger ner över pannan och ser allmänt slappt och jättefult ut. Det speciella med mitt hår är att jag inte har morgonrufs som alla andra, mitt är bara platt och flottigt. Någonstans har jag fått för mig att flottet i mitt hår kommer från att min hårfärg drar ner kvalitéen på håret, men jag vet inte. Vår hårspecialist Lou anser att den inte gör det, men jag hävdar fortfarande motsatsen. Helst skulle jag vilja ha tillbaka mitt bruna hår, det var bara ett misstag att göra det blont. Den ljusgula färgen påminner mig bara om alla jobbiga år, och en förändring skulle sitta bra till. Men som med allt annat finns ett kontrakt som säger att jag inte får förändra något med mitt utseende på eget bevåg (borträknat tatueringar) och det är bara Lou som får ändra något verkar det som.

 

~

 

Himlen håller på att spricka upp ovanför skutan och toppen badar i gult solljus. Jag gissar att Louis och Eleanor tagit sig upp dit för att åka eller ta en fika, och Harry åker troligen nere i de lägre systemen. Harry kan alltid förlåta Louis, men just idag tror jag inte att de ska spendera mer tid än nödvändigt tillsammans. Zayn, Liam och Danielle åker troligen också i de lättare systemen, för innan Cindy kommit upp till hotellet hade Zayn haft en presentation om exakt var i sin kropp han hade ont efter att ha ramlat åtskilliga gånger under dagen. Torget är fyllt med människor, och jag har en svart toppluva nerdragen över öronen för att folk ska känna igen mig så lite som möjligt. Egentligen borde jag inte vara här, och då menar jag att jag verkligen inte borde vara här. För risken att någon av alla människor känner igen mig är äckligt stor. Två dagar innan hade Liam intygat åter igen att det inte fanns så många unga tjejer i den här byn, men det verkar vara väldigt fel just nu. Överallt strömmar människor till och jag undrar över all denna uppståndelse. Sen slår det mig, det är julafton för svenskarna idag. En hög gran står rest utanför en snabbmatkedja och en kör håller på att ställa upp sig på en av stentrapporna som sträcker sig mot stället där jag står. Alla har leenden på läpparna och verkar allmänt upprymda. Luft blåses i kalla händer och fötter trampar upp och ner. Bredvid mig står ett ungt par som har sina ansikten nära varandra. Kvinnan har mörkblont hår uppsatt i en fläta och killen har långt, lockigt hår. Jag är tvungen att se efter två gånger för att försäkra mig om att det inte är Harry. Bekräftelsen kommer med att de pratar svenska, och jag förstår inte ett ord av vad de säger.

”Har du koll på när han kommer Jocke?”

”Nä, men han ska tydligen komma någon gång efter tolv.”

”Asså det är så mycket folk här, får det ens plats?”

”Ja tydligen.” skrattar killen som liknat Harry, och jag önskar för en sekund att jag skulle kunna tala svenska. Efter en hastig blick på klockan konstaterar jag att Cindy är försenad, och hon borde varit här för tre minuter sedan. Tre minuter är en lång tid, speciellt för mig som alltid har så bråttom. Vart jag än ska allting vara schemalagt på minuten. Jag påminner mig själv om att jag är på semester och får göra som jag vill gällande tid, och det är då jag får syn på henne. Hennes långa hår svallar över en halsduk som hon har lindad runt halsen och en mössa är neddragen på hennes huvud. Men det är inte på grund av håret jag känner igen henne, det är de där ögonen som spanar runt om henne. Den blåa färgen tränger sig rakt in i mig trots att hon inte stannar upp en sekund med blicken på mig, utan låter den pendla vidare över folkmassan. Velig om vad jag ska göra så står jag och hoppar lite upp och ner på stället. Ska hon få hitta mig, eller ska jag låtsas som om jag hittade henne? Efter en snabb blick omkring mig förstår jag att hon inte kommer känna igen mig i min svarta toppluva, och jag kör en liten slalom fram till henne. Jag råkar stöta till en man i ryggen och han ger mig en misstänksam blick över axeln, men verkar sedan komma på att det är julafton så han kollar bort igen. Ett stön löper igenom hela min kropp och jag knackar lite lätt på Cindys arm med handsken. Hon rycker till och vänder sig om, och hennes ögon ser rakt igenom mig. Hon skiner upp i ett brett leende och pekar lite på mig med vanten.

”Oh, how fun to see you.” säger hon efter att ha dragit ett djupt andetag och jag ler lite. Det är skönt att äntligen få se ett leende ansikte bland alla oroliga och arga som jag sett under det senaste dygnet.

”It’s fun to meet you again, Cindy. Wazzup?” frågar jag och sneglar lite åt sidan för att se att ingen upptäckt mig än. Hon kniper ihop läpparna över sina tänder och jag låter åter igen tungan glida över min tandställning. Jag vet hur det känns. Hon ser velande ut i några sekunder men sen ser hon uppåt och formar munnen till ett litet o. Efter ytterligare några sekunder så öppnar hon munnen igen.

”Do you hear it?” frågar hon och ser på mig. Inte rakt på mig, faktiskt lite mer på näsan eller vid sidan av mitt huvud. Det är som om att hon är blyg för att ta ögonkontakt, som om det skulle betyda för mycket. Men jag vill att hon ska se mig i ögonen, för jag vill se hennes ögon. De är så djupa, åh vad jag älskar hennes ögon.

”Hear what?” frågar jag och riktar näsan ner mot folkmassan på torget. Hon håller upp handen i luften som om ljuder skulle höras bättre då. Hennes tänder gräver sig in i hennes underläpp medan hon försöker beskriva ljudet för mig.

”The bells.” säger hon och tar några steg nedför den backe vi står i. Jag följer hukande efter henne. Min näsa göms i den uppdragna jackkragen och jag ser neråt. Det visar sig vara en dum idé, för snart har jag tappat bort Cindy i folkvimlet. Hon finns ingenstans, och jag känner paniken komma krypande. Utan henne är jag ingenting i den här byn, så jag måste försöka få tag på henne igen. Men innan jag hinner tänka mer så känner jag hur någon drar tag i mig från sidan och jag snubblar till i mina hala jumpaskor. Min första reaktion är att rycka mig lös, och då snubblar jag ännu mer. Ett par armar tar tag i mig och jag ser upp på Cindy. Hon drar mig uppåt tills jag står upp igen och ett roat skratt gungar ur hennes mun. ”Watch your feet clumsy.” skrattar hon. Jag sänker ögonbrynen i en sur grimas och ska precis protestera med att det var hon som drog omkull mig, men då ser jag hur hennes ansikte blir ljust och jag hör äntligen de där förbannade bjällrorna hon pratat om. Jag borstar av lite snö från mina knän och ställer mig på tå för att se över huvudena framför mig. På den smala vägen som går genom byn kommer en tung släde glidandes dragen av två ståtliga hästar. Ett mjukt rassel av bjällror sorlar i luften och förtjusta barntjut hörs. För i släden sitter Santa Claus, barnens absolut största hjälte. Det är en ganska tjock man med en lika tjock skinnkappa. Han har en lång, röd luva pådragen och längst ut i toppen hänger en likadan knippe med bjällror som den som hänger runt hästarnas selar. Ett leende smyger sig på mina läppar när släden svänger upp precis bredvid mig och Cindy. Vi tar några steg bakåt för att släppa fram den och barn strömmar från alla håll.

”What’s this?” frågar jag. Hon sliter blicken från barnen som klappar på hästarna och klättrar upp bredvid den tjocka mannen i släden.

”This is tradition, Niall. Every year does Joakim, aka Santa, dresses up and comes to the square and gives the child’s presents.” förklarar hon och rycker på axlarna. “But we’re too old to get one.”

“No worry.” mumlar jag och kör ner händerna i fickorna på min gröna jacka. Mössan kliar i mitt bakhuvud och jag börjar redan bli rastlös. Cindy verkar se min irriterade ställning och biter sig i läppen igen. Hon är precis till att ta tag i min arm för att dra mig därifrån, men hon hindrar sig och nickar bara uppåt det stället vi kom ifrån. Jag följer med henne och ser den här gången till att se till att hon är precis framför mig hela tiden, och hon får inte gå ett steg utan att jag följer med. Det visar sig att hon har riktat stegen mot en restaurang, och vi klämmer in oss mellan ölglada skidåkare. Det luktar svagt av frityr och öl, och jag hakar genast på stämningen. Golvet är vått av snö och vi klämmer in oss i det bortersta hörnet. Det är höga barbord och jag låter fötterna hänga fritt från den höga stolen. Mina tår är stelfrusna och jag ångrar att jag inte valt att ha på mig de fula kängorna som leveretas dagen innan tillsammans med alla andra saker. Problemet var väl bara att de verkligen var gräsligt fula, och trots att ingen ska känna igen mig vill jag inte visa mig i dem. Mina Supras duger gott, trodde jag i alla fall. Vi får varsin meny och Cindy sätter sin framför ansiktet. Jag rynkar pannan och försöker se runt den, och då ser jag att hon grimaserar och på något sätt skriker tyst. ”Ehrm, Cindy, what are you… doing?” frågar jag förbryllat. Hon smäller nästan ner menyn i bordet igen och hennes kinder blir röda.

”Not-nothing.” säger hon och suger in överläppen och låter håret falla ner i ansiktet. Jag höjer ögonbrynen och flinar brett.

”Fangirling behind a menu huh?” frågar jag och känner hur jag kan leka lite tuffing jämtemot henne. Hon rycker på axlarna och viker upp min meny framför mig. Jag himlar med ögonen neråt menyn och börjar läsa vad som finns att välja på, och ganska direkt förstår jag att det är en American Bar. Dels kommer jag fram till det för att det står under restaurangnamnet, men också för att det finns tjugo olika hamburgare och smörgåsar, revbensspjäll och tacos. Allting på menyn faller mig i alla fall i smaken och jag ser nyfiket på Cindy. Hon har redan vikt ihop sin mobil och sitter nu och kollar sin Instagram på mobilen. Det känns ganska roligt att mitt ansikte rullar förbi titt som tätt på skärmen, men också lite läskigt. Nu ser jag verkligen i närbild hur beroende ett fan kan bli, och hur många bilder som faktiskt finns på mig. Hon vet verkligen allt om mig, trots att hon inte visar det. Men det känns skönt att hon är så artig och inte säger något, och hon har inte smällt av än vilket är bra.

   ”Done?” frågar hon när hon ser att jag sett upp från menyn. Jag rycker på axlarna och frågar vad hon ska ha. Hon gungar lite med huvudet och lutar sig sedan över bordet för att kunna visa mig vad hon ska ha. Hennes finger glider längst pappret och jag ser att hennes naglar är avbitna. Hennes finger stannar på en rätt som heter Fajita Pita. Namnet säger mig egentligen ingenting, och hon verkar se min förvirrade blick för åter igen börjar hon förklara för mig. Det känns som om jag är ett litet barn som man måste vända och vrida på saker för, och jag gillar inte underläget svenska språket ger mig. ”It’s like a pita bread filled with spicy chicken and some souce.” 

”Oh, okay.” säger jag och låter blicken löpa vidare. Det finns otroligt mycket att välja på, och girig som jag är vill jag egentligen testa allt. Men det hela slutar med att jag bestämmer mig för att gå safe och jag noterar i huvudet att jag vill ha en hamburgare. ”Shall we order or-” börjar jag, men innan jag hunnit avsluta meningen så är en ung servitris framme hos mig. Hon är solbränd och har små ögon, men hon är söt. Hennes tröja är uppknäppt i halsen och det påminner mig om att jag fortfarande har jackan på mig. Cindy har hängt sin över stolens ryggstöd, men jag tänkte aldrig så långt. Den unga kvinnan håller ett block i handen och hon frågar om vi är klara att beställa.

”Hej Frida, hur mår du?” Det är Cindy som pratar, och jag stönar lågt.

”Jomen det är bra, hur är det själv?”

”Bra faktiskt, är det mycket nu eller?”

”Mindre än förväntat, men det är ju inte lite heller.”

”Just, det här är min vän eh… Owen från England.”

”Owen, nice to meet you.” Kvinnan håller fram sin hand och jag skakar den fundersamt. Owen, vad har hon fått det ifrån? Cindy pekar i min uppslagna meny på vad hon vill ha, kvinnan antecknar och ser sen på mig.

”And you Mr?” frågar hon artigt.

”I’d like one of these… S.O.B. Burger.” säger jag och kvinnan drar undan menyn från mig.

”Noted, something to drink?”

”Cola tack.” säger Cindy.

”Same.” säger jag utan att tänka. Servitrisen nickar och skyndar iväg mot köket. Cindy fingrar lite på sina armband och jag höjer ett av mina ögonbryn mot henne.

”Owen, really?” frågar jag och hon skrattar till när hon ser min min. Jag måste se skrattretande ut, så jag sänker ögonbrynet och skrattar jag också.

”I watch Grey’s Anatomy, okay.” skrattar hon. ”Doctor Owen Hunt you know.”

“I haven’t watched it.” säger jag med ett leende. Hon nickar och våra skratt dör ut. Det blir en sådan där pinsam tystnad och jag ångrar att jag sagt så. Istället för att bryta så tvärt borde jag ljugit och sagt att jag har sett serien, och sen gissat hej vilt om det blivit en diskussion. Maten hinner komma in innan vi säger något igen, men då får vi i alla fall ett lagom tråkigt ämne att tala om. Hennes rätt ser väldigt god ut, och den är gigantisk. Jag skulle inte kunna tänka mig att hon ska få i sig allt. Min är också stor, mycket större än en hamburgare brukar vara. Men den luktar gott och jag känner hur det bullrar till i magen på mig. En halvtimme senare har vi båda ätit upp, och jag skojar inte. Cindy slukade allt på sin tallrik, det är bara överbliven sås kvar på tallriken. Även fast hennes portion varit snäppet större än min har hon fått i sig allt, helt otroligt. Jag trodde inte tjejer kunde äta så mycket, men tydligen hade jag fel. Otroligt.

 

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå. 

---