Detta har hänt:

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå. 

Bowling. Jag ska bowla med Niall, jag ska bowla med Niall. Med den Niall, min Niall. Alltså Niall som är med i One Direction. Niall Horan, min idol Niall. Den Niall alla älskar. Honom ska jag bowla med. Honom. Det är sinnesjukt, det är verkligen det. Men det ska bli kul, askul. Just nu sitter han och ser förstrött omkring sig inne på restaurangen. Han har en svart tröja på sig, och den ramar in hans ansikte ganska fint med halsen. Dock är hans ansikte änglalikt hur han än ser ut, men det är en helt annan sak. Hans långa fingrar löper upp och ner på glaset med cola, och jag försöker fånga hans blick tillräckligt för att han ska fokusera på mig. Samtidigt som jag låter mina ögon svepa över hans ansikte så gnider jag mitt pekfinger mot glasets rundade kant, och isen i glaset rasslar i takt med musiken. Runt om oss så andas folk in musiken som dunkar från högtalarna, och krispet av pomfrites  svävar ur öppna munnar. Allting känns så overkligt, jag sitter på en restaurang jag ätit på flera gånger i månaden under de senaste sexton åren. Den enda skillnaden är att jag sitter här med Niall. Wow.

Men nu måste mitt huvud sluta att tjata om hur fantastiskt allt är. Usch, jag är ju nästan bortskämd. Det är bara ren tur att jag ens satt mig i samma lift som honom, och att han vill fortsätta träffas är ett mirakel. För vad finns det för speciellt med mig? Jag är inte ens smal, inte ens i närheten, och min engelska suger. Jag låter troligen värre än Alexander Skarsgård när han och Jimmy Fallon diskuterade hur svenskar pratar engelska, speciellt under parten om utrullningen så hade man väl som svensk skämts ihjäl. Mina tänder tränger in i min rödbitna underläpp och jag ser lite under ögonlocken på Niall igen.

”I like your shirt, it suits you.” säger jag och gör en liten nick mot honom. Det är ett väldigt vagt försök till att få upp ett samtal, men det är någonting i alla fall.

”What?” frågar han. Men Gud, när ska han lära sig att vara intresserad av andra människor? Speciellt med tanke på att jag faktiskt pratar med och om honom just nu. Han kliar sig ointresserat under näsan och ser sedan på mig igen.

”I said I like your grandpa shirt.” Jag ler när jag säger det.

”Grandpa shirt?”

”Yeah, we call those shirts that in Sweden. Those with long arms and buttons.” förklarar jag och rätar lite på mig. Frida kommer fram och lämnar notan hos oss. Bakom Nialls rygg hade jag bett om en splittrad nota, och när han signerar kvittot och lämnar ifrån sig kortet verkar han inte ens ha på tanken att bjuda mig på måltiden. Jag himlar med ögonen och glider ner från stolen. Golvet har torkat upp lite, men det är fortfarande halt och jag finner mig klämd mellan min stol och en tjock man bakom mig. Han väger på stolen och hans hängslen skär in i axlarna.

”Ursäkta mig.” muttrar jag och knuffar mig förbi. Han grymtar till och jag klämmer mig förbi. Niall står och väntar på mig, så jag drar surt på mig min jacka och knuffar mig mot utgången. Den kalla luften slår mig som en näve, och Niall darrar till bredvid mig. Mina ögonbryn är fortfarande sänkta och jag gräver ner hakan i jackans krage. Han väger lite på hälarna och ser sig om igen, det verkar vara ett sätt för honom att slippa undan olika situationer. Snön knarrar under våra skor när vi börjar gå, och skymningen börjar lägga sig över fjället.

”It’s so dark.” mumlar Niall. Jag tar upp telefonen och kollar på klockan. Den visar 14:00 precis och jag rycker på axlarna. Det är så det är här, vi ser solen tre timmar om dagen, resterande är mörkt. Det är speciellt deprimerande i skolan, för vi sitter inne medan vi får se solen studsa upp lite snabbt för att ge oss ljus innan den sjunker ner igen. Därför är alla barn från Jämtland så bleka, vi får ingen sol förrän i april igen.

”Yeah, it’s life.” mumlar jag och kör ner händerna i jackfickan. Vi går långsamt sida vid sida tills vi kommer till den parkering där alla taxibilar står. ”Well, I guess I’ll see you later today then.”

”Yup, where do I need to bring Louis and company?”

“Yes, you can bring him to the hotel Holiday Club. I’ll meet you up there.”

“Soft, I’ll be there. Time?”

“Seven o’clock will be good I think.” Han nickar och vänder sig sedan om för att gå. Jag ser efter honom, och min mage hoppas på att han ska vända sig om. Men han håller sig cool och låter bli att ge mig en sista blick. Så jag står ensam när mörkret börjar krypa sig närmare, och mina händer börjar darra av kylan.

~

Det är dunkelt uppe på Hollidays övervåning. Svarta skinnfåtöljer står utspridda runt små bord som belamras med tomma glas och flaskor. En gammal remixlåt spelas i bakgrunden och personalen har precis börjat dra ner belysningen i bowlinghallen för att sedan sätta på neonfärgade lysrör ovanför käglorna och i taket. Otåligt så kollar jag på klockan och lägger benen i kors, Niall borde ha varit här med de andra för tjugo minuter sedan. Kanske är det svårt att få tag på en taxi, men det låter bara som en dålig lögn med tanke på att Copperhill erbjuder gästerna egna minibussar för att ta sig fram och tillbaka i Åre. Men vem vet, ingen av dem ens kommer. De kanske fick nej av Paul att åka ner, men det skulle ju vara jättekonstigt med tanke på att Niall inte hört av sig angående det. Medan sekunderna tickar på så reser jag mig och går bort till baren. Mina fötter är tryggt nerstoppade i ett par fodrade sneakers och jag slänger håret över axeln för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Han ler och smyger över till den sidan av baren där jag står, och jag ler mot honom.

”Hej, jag skulle vilja beställa bowling för ikväll.” säger jag och lägger upp armarna på disken. Han nickar och knappar in något på sin dator.

”Och hur många blir ni?” frågar han dröjande och jag skrynklar ihop ansiktet och börjar räkna på fingrarna. Jag, Niall, Louis, Liam, Zayn, Harry, möjligtvis Danielle, Eleanor, Perrie borde inte vara med om man tänker på att deras turné startar om bara några dagar. Nej det borde vara alla.

”Åtta tror jag, men det kanske ändras.” säger jag för att ligga på den säkra sidan. Den unga mannen nickar och knappar in det.

”Vill ni ha en eller två banor?” Han ler sådär smörigt och jag vill nästan säga till honom att jag bara är sjutton och inte vill ligga med honom, men jag låter bli. Istället ler jag bara svalt och sträcker lite på ryggen så att han inte ska se ner i min urringning.

”Två är du snäll.” meddelar jag. ”Och skriv upp det på Cindy Olovsson så länge, min vän betalar senare.”

”Som du vill fröken.” Han smilar igen och ger mig en lapp med mitt namn på, samt en tid. Jag nickar och drar upp telefonen ur fickan för att se om Niall hört av sig än, och ett ensamt sms ligger i inkorgen. Jag känner igen namnet och blir alldeles varm inombords, men också nervös igen. Med fumliga fingrar så knappar jag in min kod, samma som Nialls födelseår, och läser sms:et.

From: Niall 19:26

Hey! We standing down in da lobby, can you meet up?

Jag ler och nickar för mig själv. Han är här i alla fall, de är här. Med lite för långa steg för att det ska se snyggt ut ger jag mig iväg mot den breda trappan ner mot entrén. Min hand glider längst med det räcke som är uppsatt så att ingen ska ramla ner en våning rakt ner i stengolvet. Den mjuka träet känns nästan som format efter min hand när jag svänger runt och börjar gå ner för de breda trappstegen. I mitten av trappan stannar jag upp för att kolla efter det sällskap som jag väntar, och då ser jag Niall stå med ett finger sträckt emot mig. Runt honom står en skara människor i diskreta jackor och med näsorna vända mot golvet. Nialls läppar rör sig och allas huvud höjs som på signal. För en sekund tycker jag mig se ett leende i hans ansikte, men det försvinner i så fall lika snabbt igen. När jag kommer där ner för trappan och liksom stannar upp mitt i steget så känner jag mig som en prinsessa. Just precis en sådan prinsessa som de man ser i filmer. Som när hon stannar upp iklädd sin långa, böljande klänning och tunga juveler, för att se på sin prins som står långt där nere. Problemet är bara det att Niall inte är en prins, och jag är inte hans prinsessa. Jag skakar av mig drömmandet och fortsätter att gå nedför trappan. Det är olustigt och räcket känns inte så mjukt mot handen nu.

”Hello guys.” säger jag när jag är nere. Niall gör en ansats till en kram, men hindrar sig och nickar bara kort mot mig istället. Kramarna kommer i alla fall snabbt ifrån Louis och Harry, Zayn och Liam bara nickar lite mot mig. Det känns overkligt att se Eleanor och Danielle på så här nära håll, de känns mer verkliga (vilket de såklart är) men de ser inte heller så docklika ut som de gör på bild. Personligen har jag alltid gillat Danielle bäst, det är liksom hon som hängt med längst och så. Men Eleanor är slående vacker och jag hälsar blygt på dem.

”So guys, this is Cindy as some of you already know.” säger Niall och pekar på mig med handen. Jag rycker nervöst på axlarna och vågar mig på ett kort tadaa. Den lilla frasen gör så att jag känner mig precis lika pinsam som Wall-E gjorde inför Eva. Jag vrider lite på en tunna ringen som jag har på fingret. Den är formad som en liten pil och är egentligen bara en symbol för hur mycket jag älskar bokserien The Hunger Games. Författaren är enormt skicklig och jag känner även igen mig i Katniss, hon är så modig men ändå så familjekär. Henne gillar jag, en av de få kanske. Medan jag vrider på ringen funderar jag på om det är något jag har glömt, och jag låter blicken svepa över allas ansikten. De är så otroligt välbekanta, men ändå så främmande. Det är inte de vanliga leendena som man ser på bild. Istället så är munnarna hoppressade och ögonlocken tunga. Den enda av dem som har lite gnista i ögonvrån är Louis, och det är då jag minns vad det är jag har glömt under de två minuterna jag stått framför honom.

”Happy birthday, Louis.” säger jag och gör en likadan ansats till kram som Niall gjort innan, men även jag avbryter den. Louis lägger huvudet på sned och nickar lite, som om han är lika rädd som jag att inkräckta på det personliga utrymmet. Men sätter han ett leende på mina läppar igen genom att hälsa det som borde betyda mest för mig idag:

”And a Merry Christmas for you of course.” Han ler. “Aren’t you celebrating with family and friends?”

“Well, I’ve celebrated it so many times before and I’m actually with my frie-“ jag kommer av mig när jag kommer på att det kanske är för mycket att säga. I alla fall just nu. Vi kanske inte är vänner, bara bekanta. Det är omöjligt att jag skulle vara vän med dem, för varför skulle de vilja vara vän med mig? Jag är bara en obetydlig liten tjej från en rutten håla i Sverige som troligen ingen av dem gillar, och sen är jag varken snygg eller framgångsrik. De kan få så mycket bättre, så jag är nog inte deras vän. Louis ignorerar mig åter igen och ser nyfiket på Niall.

”So why did you bring us here?” frågar han och flackar lite med blicken mot mig. Jag undrar vilken ögonfärg han har på riktigt, det kan jag faktiskt ta reda på nu. För är det någon ögonfärg som är svår att definiera är det hans, för den ändrar allt mellan grön, blå och grå. Men det dunkla ljuset gör att det är svårt att se, och Niall avbryter mina tankar.

”It was her – Cindys – idea actaully” han nickar mot mig, ”so why don’t you tell us?” frågar han riktat mot mig. Ett flin pryder hans ansikte och jag antar at than är mallig över att kunna spela lite tuff. Det är så lustigt med tanke på att han bara några timmar innan betett sig som en vilsen hundvalp.

”Well, just because it’s your birthday Louis, and I made Niall a promise, will we go bowling this evening.” berättar jag leende och Louis ser glatt överraskad ut. Jag ser hur hans hand glider ner över Eleanors rygg och han pressar henne mot sig.

”How fun! I didn’t even know you could go bowling here.”

“Neither did I.” mumlar Niall och går upp vid min sida. Genast fylls jag av värme av att ha honom så nära, och mitt leende blir lite bredare. Han ser konstigt på mig men säger ingenting, men såklart får han mig att känna mig dum igen. De svansar efter mig uppför trappan, och jag tänker igenom ungefär vad jag ska säga. Vi går upp för trappan, och jag tillåter mig faktiskt att tänka att jag är en prinsessa, Niall vid min sida är min prins och de andra är mitt hov. Ibland är det bra att de inte kan läsa tankar, faktiskt så är det så. Vi tränger oss igenom människorna i baren och jag nickar mot killen i baren. Han nickar tillbaka och vår reserverade bana tänds och börjar blinka i neonfärger den också. Killarna är tysta medan de går mot de hyllor där det finns skor att låna. Zayn, Niall, Harry och Eleanor slår sig ner på de små grå plaststolarna och verkar förvänta sig att de andra ska leta fram skor åt dem. Jag ser tillfället att leka staker och vänder mig mot Harry som sitter närmast.

”I can get you-” börjar jag vänligt.

”Nah, it’s okay. Louis get them for me.” säger Harry med ett lika brett leende som vanligt. Jag blinkar och tänker efter på hur han betonar Louis, han säger det så mjukt. Men jag vet inte, Louis är ett mjukt namn så det är väl bara jag som säger det fel egentligen. Jag nickar och ser mig om efter Louis. Jag ser honom ingenstans, och jag ser mig oroligt om. Han borde ju vara här.

   ”Cindy, can you help me with the sizes?” Jag hoppar till när jag hör hans gnälliga engelska bakom mig. Han lägger handen på min arm några sekunder. ”Sorry, it wasn’t my meaning to scare you.” skrattar han och ursäktar sig.

”No problem, I just gah.” säger jag och försöker hämta andan. Min hand glider över mitt hjärta innan jag tar ett djupt andetag och ser upp på hans ansikte igen. ”The sizes, right. What english size do you have?” frågar jag och drar samtidigt upp telefonen ur fickan. Han skrattar när han ser vad jag söker på.

”In UK I got 10, Harry got 11 and Eleanor have 4.” säger han och nickar mot skärmen. ”Do you sweeds also search in English?” frågar han nyfiket. Jag ser ner på skärmen för att se vad jag egentligen sökt på och rycker sedan på axlarna.

”Sometimes, it depends on what I am looking for.” svarar jag med tungan trykt mellan tänderna. Louis nickar och pekar sedan på skärmen där jag fått upp en tabell med storlekar. ”Well, you need those,” säger jag och pekar på ett par skor i hyllan, ”Harry needs those and Eleanor can propably have these.” Jag tar ner ett par blåröda skor och ger dem till Louis som redan håller två par i handen.

”Thank you.” säger han och vänder sig bort från mig för att dela ut skorna. Danielle håller på att prova ett par i storlek 39, och hon knyter till sist på sig dem. Liam och Zayn har också hittat skor och jag ser på Niall som inte gjort en ansats till att leta än. På måfå tar jag ett par i storlek 42 från hyllan och ger till honom, och han lyfter äntligen på blicken från sina händer. Han ler och sänker sen blicken igen för att testa skorna.

”Did they fit?” frågar jag och han nickar tyst. Jag rynkar pannan men ler, jag är glad så länge som han är nöjd. Men Louis ger mig inte mer tid att tänka innan han skriker utöver hela bowlinghallen.

”Let’s do this!”