”Come on, HAZZA.” skriker Liam och vevar med sin ena näve i luften. Harry reser sig vingligt upp och Danielle slår till mig på armen. Hennes läppar rör sig men jag hör inte vad hon säger. Hon förstår vad jag menar när jag sätter ena handen vid örat och hon skakar bort det hon sagt med en huvudruskning. Istället ger hon mig två tummar i luften, och jag ler. Harry tar ett av de tyngre, mörkblå kloten och höjer på ögonbrynen åt mig. Jag flinar tillbaka och tar mitt egna vinröda klot och går mot den streckade linje som visar vart banan börjar. Harry ställer sig jämsides med mig och håller upp klotet och låter det vila mot överarmen, sen backar han två steg för att ladda på mot käglorna.

---

Sydamerikanskt, med henne? De måste skämta, Louis måste skämta. Hur ska vi kunna bjuda ut henne på det? Jag sitter fortfarande i stolen nedanför henne, och precis när vi ska resa oss och gå kommer en man med vit skjorta och väst fram till vårt sällskap. Han nickar vänligt mot oss men ser sen på Cindy.

”Det var det här med betalningen…” säger han dröjande på det främmande språket.

”Jo, jag vet. Ta det med honom.” hon nickar mot mig och jag önskar åter igen att få veta vad de snackar om. Det är obehagligt när någon pratar om en på ett annorlunda språk. Jag känner igen det från våra resor till Japan och Frankrike. Allting som sägs säger de på sitt hemspråk, sen får vi frågorna översatta på en lapp backstage eller vad man ska säga. Nu finns det ingen lapp som säger frågan, eller vad vi ska svara. Nu är jag ute i livet där ingenting är inövat, och då får jag ta det som det kommer. ”C’mon, lets go.” säger Cindy plötsligt och vi fortsätter rörelsen med att resa sig. Hon tar täten pratandes med Louis, och jag planerar att gå med i släptåg. Tre steg bort från fåtöljen jag precis suttit i känner jag en hand på min arm. Reflexivt skakar jag undan den och vänder bort ansiktet. Mannen ser på mig och säger något på svenska. Jag rynkar pannan.

”What?” frågar jag och vänder mig mot honom. I ögonvrån ser jag de andra försvinna runt hörnet.

”Sorry, but you need to pay the bill.” säger mannen som dessutom har en flaska grillolja i håret.

“What bill?” frågar jag förvirrat och ser över axeln, bara för att upptäcka att de andra försvunnit. Mannen vinkar mig med sig och berättar för mig på vägen. Jag drar mig ofrivilligt längre och längre bort från de andra, och jag gillar inte känslan av det.

”The bill for the game.” säger mannen.

“That little cou-“ spottar jag ur mig, men hinner avbryta mig innan jag sagt något alltför dumt. Mannen knappar på sin dator och tar emot mitt kreditkort. Han kollar snabbt på det innan han drar det i maskinen. Hans ljusblåa ögon studerar mig medan han blint knappar mer på datorn, och jag får lust att fråga vad han stirrar på. När han är klar kollar han på kortet en gång till och lämnar sedan över det med ett kvitto och en penna. Hotellets logga står på pennan, och jag låter den glida ner i fickan innan jag lämnar tillbaka kvittot. Mannen river av kopian och ger det till mig, och jag ser att spelet kostat sexhundra svenska kronor. Det är typiskt Cindy att lämna mig med notan, varför ska hon alltid vara så otroligt krävande? Hon är liksom aldrig nöjd med något, vill bara ha mer. Vilket annat fan som helst skulle vara nöjd med att träffa oss en gång, till och med prata privat med oss, men hon hänger fortfarande efter oss. Vad är det som hänt med henne? Och nu ska jag betala också, hennes idé hennes pengar skulle jag hellre säga. Mannen stirrar fortfarande på mitt signerade kvitto, sen lutar han sig lite närmare mig.

”Are you really Niall Horan, that Niall Horan?” frågar han på helspänn. Jag kollar upp från bardisken och suger tag i mina läppar. Hur svarar jag på det, jag kan inte direkt neka det. Mitt namn står på kvittot, och mitt utseende har jag ju med mig överallt. Jag säger inget, utan försöker istället stå still så att han inte märker att jag är kvar. Medan min hjärna är kvar hos tänket hos en treåring så höjer mannen händerna och himlar med ögonen. ”My little cousin loves you, she’s like crazy about you.” säger han och jag kollar mig nervöst omkring. Han får inte dra uppmärksamheten till mig. Det skulle kunna innebära vad som helst, trots att det är mest vuxna här. Jag drar till mig en servett bakom bardisken och fiskar upp pennan jag snott igen.

”What’s her name?” frågar jag och mannen tvekar lite innan han svarar.

”Moa.” säger han.

”Mova?

”Mo-a.”

”Moaj?”

”M-o-a.” bokstaverar han och jag skriver ett hastigt meddelande till henne innan jag lämnar servetten till mannen. Innan jag släpper den ser jag honom djupt i ögonen och halar fram en femtiopundsedel ur fickan och ger den till honom tillsammans med den lilla pappersbiten.

”This is between you and me, and only you and me. I’ve very good lawyers. Do you understand me?” muttrar jag och släpper sedeln och pappret. Mannen nickar och jag backar undan från honom efter att ha säkerhetsställt att ingen sett vår lilla affär. Utan att tänka mer på det sedan så vänder jag mig om för att leta upp de andra. Det är bara en intervall på tre minuter emellan oss, men de har redan hunnit en bra bit verkar det som. Jag tar upp telefonen ur fickan, och den börjar vibrera i min hand. Liams namn blinkar på skärmen och jag klickar på den gröna rutan som dyker upp. Han svarar och låter stressad, men samtidigt lite sluddrig eftersom han ändå druckit lite under kvällen. Liam har flera gånger påstått att han känt på sig att hans njure blivit bättre, men det finns inget fastställt. Så helt plötsligt börjat dricka mer alkohol, för innan kunde han max dricka en öl med hyffsad låg alkoholprocent. Han kanske har kollat upp det, jag vet inte.

   ”Where are you fella?” frågar han och skriker samtidigt något till någon av de andra. Jag suckar och drar fingrarna längst med tinningen. Ibland blir jag trött på honom också, väldigt ofta.

”You left me with the bill, so the question is: where are you?” stönar jag och tar några steg nedför trappan. Min gröna jacka dinglar från min hand och jag krånglar på mig den genom att först stoppa min fria hand i ena ärmen, och sen byta hand på telefonen för att kunna ruska på den andra armen också. Jag tar två steg till nedför trappan och känner hur min sneaker tappar fästet och jag välter omkull. Smärtsamt landar jag på svanskotan och åker fem steg nedåt på rumpan. För varje trappsteg så bultar smärtan upp mer, och jag sträcker mig mödosamt efter telefonen som jag tappat på trappsteget ovanför. Liams röst ekar i telefonen.

”Niall, Niall, Niall. Hey, what did you do?” frågar han och skriker sedan åt de andra att stanna.

”I fell in the stair, aouch, no problem.” muttrar jag fylld av hat mot trappen. Den här dagen suger, jag kan inte ens tänka mig ett sätt den skulle kunna bli bättre på.

”Sure you okay, I can come and get you-”

“Nah, I’m okay. Where are you?” frågar jag och försöker samla ihop mitt humör lite. Rumpan ömmar när jag reser mig upp, och Liam frågar någon i bakgrunden. Jag hör att hon svarar, hon Cindy. Är hon fortfarande med dem? Kan hon inte bara gå hem. Liam vidarebefordrar att jag bara ska gå rakt upp från huvudentrén, så kan de möta upp mig i centrala byn. Jag drar upp dragkedjan på jackan och går ut i kylan. Snö virvlar upp av varmluftstrycket som snurrdörren orsakar. De våta snöflingorna landar på mina kinder och bildar tårar på mitt torra skinn. Min hand höjs och torkar bort dem, men jag stoppar snabbt ner den i fickan igen när jag inser hur mycket temperaturen har sjunkit sedan vi gick in för att spela. Det var ungefär här jag stod med de andra innan vi gick in. Jag hade försökt lura dem att vi skulle åka hem igen. Lögnen var ganska simpel; Cindy skulle möta oss här, och nu är hon redan försenad. De andra hade inte genomskådat det förrän de tvingat mig att skicka ett sms, och Louis insisterade hur som helst på att göra något vare sig Cindy skulle komma eller inte. Blicken som de gett mig när hon kom gående ned för trappan där inne sticker mig fortfarande i ryggen, och jag ruskar på mig. Den hårt packade snön knakar när jag går på den, och natten trycker från alla håll. Klockan är bara runt åtta, men precis som Cindy sagt innan blir det väldigt fort mörkt här. Mina steg längs på och jag får bråttom att hinna ifatt de andra. Byn börjar stiga i höjd, och jag flåsar tyst. Det känns som om mina luftrör invaderas av snömonster och jag hostar gång på gång. Det är en hemsk känsla, ett tillfälle att känna sig kraftlös i. För varje steg i kylan så förbannar jag byn mer, den är hemsk och det finns bara hemska människor här. Fan fan fan.

 

”Niall!” någon ropar från vänster. Jag vänder mig om med min ömmande rumpa och kollar efter rösten. Torget är mörkt och en kedja av gatulyktor lyser upp den enkelriktade vägen likt ett pärlhalsband. Det går inte att föreställa sig att det bara några timmar tidigare varit fullt med människor här, det bara går inte. På torget står granen, mer ensam än innan och dess stjärna ser sorgset ner på mig. Sen urskiljar jag något, en grupp människor står nedanför granen och en av dem vevar med en av sina armar i luften. Jag ruskar på axlarna för att få upp värmen och skaka bort snömonstrena ur mina lungor. De andra kommer emot mig. Danielle står inlindad under Liams arm, och Eleanor står bredvid Danielle, sen Harry och Zayn där bakom. Det är Louis som mött mig och just nu slår hans hand på min skuldra. En, två, tre, fyra, fem, sex, det är bara sex där. Vart är hon, vart är Cindy?

”Where’s Cindy?” frågar jag stött. Liam slutar skratta och ser upp på mig, Harry och Zayn ansluter sig också till klungan. De kollar lite snabbt på varandra, ögonbryn höjs och andedräkter blir små moln i luften. Allting blir stilla för några sekunder, sen ser ett par ljusbruna ögon tillbaka på mig. Zayns svarta ögonbryn ramar in hans ansikte tillsammans med kindbenen och de fylliga läpparna, och han får precis till den där blicken som ser rakt igenom mig. I intervjuer brukar vi mest skämta om det, men Zayn är verkligen som en liten nymf. Det känns som om han vet så mycket, men inte berättar det. Jag är ju också så, men på ett helt annat sätt. Jag menar, jag ser saker, men jag tänker inte speciellt mycket på dem. Skulle jag se Louis och Eleanor ute på stan, då skulle jag tro att de är ett riktigt par. Jag har mycket information lagrad för att jag ser, Zayn har det för att han tänker. Just nu känns det som om han ser igenom hela mitt liv och förutspår min död på samma gång, trots att han bara ser lite forskande på mig. Hans rundade läppar särar sig och hans ögon får en frågande slöja över sig.

”She went home.” säger han på sin spelande mjuka engelska. Jag knyter händerna inne i jackans djupa fickor och molnet framför mig blir lite större än det var innan. Varför stack hon då?

”Why?” frågar jag dumt och pillar lite på mitt nagelband med pekfingret. Det sticker till och jag gissar att jag rivit upp ett sår runt tummen. Hon kan ju inte bara gå sådär. Hon skulle ju visa oss till en restaurang och allting, men nej nej. Jag kommer aldrig förstå mig på den kvinnan.

”She said she had to go home to her family, but I don’t think that’s the whole truth.” Zayn ser  lugnt på mig och blinkar lite. “Right.” konstaterar han och lägger sin hand på min axel. Jag ser först på hans utsträckta hand, och sen upp på hans haka. Hans ögon har blivit för mycket att se in i, och min gärna börjar knaka i arbetet på att hitta anledningen till att Cindy gått hem. Jag och Zayn hinner inte prata mer om det, för Louis nickar nedåt en liten park som ligger nedanför torget. Han berättar att Cindy pekat ut restaurangen innan hon gått, och vi borde ta ett bord så fort vi kan.

 

   ”Niall, isn’t that cool?” frågar Louis och jag återvänder till verkligheten. Jag blinkar till och ser på honom. Hans mun är lite öppen och han ser exalterad ut.

”What?” frågar jag förvirrat och önskar att jag kunde spola tillbaka mitt liv de tre sekunderna som behövs för att jag skulle hört honom säga vad han sa. Louis himlar med ögonen och upprepar sig:

”Cindy said Zlatan Ibrahimovic ate there last week, isn’t that too cool?” säger Louis igen och jag nickar. Mitt fotbollshjärta hoppar till när jag hör honom nämna namnet Ibrahimovic. Trots att vi är lika stora i världen, fast i olika branscher, så skulle jag ge allt för att få träffa honom. Han är en riktig hjälte, och sjukt bra på fotboll. Fast det är väl uppenbart antar jag.

”Yeah, supercool really.” säger jag och försöker le. Men trots att min hjälte ätit på restaurangen veckan innan så

dras min blick bortåt gatan, åt det hållet Cindy borde försvunnit. Kanske kunde den här dagen bli lite bättre. Det är i alla fall vad min hjärna säger åt mig att tycka. 

---

 

 

 

Dagens kommentar: