Detta har hänt:

”The only thing we need to do is trust he- Cindy, and if she let us down that’s our problem.” säger Louis och rycker på axlarna. Hela sättet han talar på får mig direkt att förstå att han ofta diskuterar med de som är äldre än han själv. Orden är väl valda, om man bortser från hans ändring mitt i, och rösten är stadig nog att framföra de där orden.

”But if she does we can’t get out of here in time.” protesterar Niall plötsligt. Jag är faktiskt imponerad av att han öppnat munnen över huvud taget. Under hela samtalet i förmidags mellan mig, Paul och Harry hade han stått passiv och med halvöppen mun, precis som under detta samtal. Hans reaktion fick mig ganska snart att tänka på en dryg miljonär som har annat folk att göra saker åt honom, att tala för honom. Innerst inne hoppas jag såklart att han inte är det, men det är bara en känsla som ligger mellan mig och honom.

“Of course we can.” säger Louis överygande. “The only thing we need to do then is to call a helicopter, right Cindy?” Han vänder sig mot mig och jag nickar sakta för att ta in det han sagt.

”Yeah you can, if that is the case.” säger jag. “And I won’t let you down.”

Måndag 23/12 2012

Hur tolkar jag den där kramen? Hennes armar hade varit så stela och ansiktet så slätt när hon kramade just mig. Kramen hon gett Louis hade varit mycket hårdare, ömmare och mer efterlängtad. De hade verkligen kramat varandra, ingen lite spontankram utan en riktig björnkram. Utan att vilja erkänna det så känner jag mig lite tom på grund av det, som om något jag borde fått försvunnit mellan mina fingrar. Jag gillar inte den känslan, den är olustig. Känslan av det grova tyget i hennes kappa snuddar min handflata och doften av hennes hår hänger kvar i näsan. Någonstans har jag läst att en lukt sitter kvar i näsan i över tio år. Det verkar ju såklart mystiskt att man ska gå runt och känna doften av något i tio år, men det är kanske så länge ett minne sitter kvar? Hennes hår luktade nytvättat, och hennes hals luktade tvål. Typiskt att jag ska ha luktat på henne, vilken vettig människa luktar på folk? Men det såklart, ingen har väl kallat mig normal. I den position som jag sitter i så måste jag vara förberedd på alla slags fördomar som skulle kunna komma. Det kan vara allt från vilken tröja jag har på mig till varför min mamma födde mig den trettonde september och inte den tolfte. Alla dessa fördomar har gjort mig slittålig för det mesta, men att bli bortstött är faktiskt något nytt. För hennes pigga, blå ögon hade bara sett mig när hon kom in, och Harry hade hon väll också sett såklart. Samma blåa ögon som jag såg direkt när hon tog av sig glasögonen i hissen, samma blåa ögon som spärrades upp när Paul ropade hennes jackas färg. Hon har vackra ögon, sådana jag lägger märke till.

En högtalare vrids på utanför min dörr och ett skrik hörs från någon jag skulle definiera till Louis. Han har dängt på en remix av något slag, och jag blir nyfiken och börjar lyssna. Det är två relativt nya låtar, och nästan direkt hör jag att det är Rihanna. Hennes vocals går inte att missa, i vilken låt de än befinner sig. Den största skandalen som skulle kunna hända henne är om en av hennes låtar inte skulle gå upp på topplistan, hon kan väldigt lätt kalla sig den nya drottningen av pop. Prinsessa är hon i alla fall. Låten som ligger som sound är så otroligt bekant, det tar ett tag innan jag kan tvinga bort Rihannas We Found Love från bakgrunden. Det är en låt som jag inte lyssnat på så mycket privat, men Liam älskar den vet jag. Den heter… den heter… Without You av David Guetta featuring Usher. Liam sjunger alltid på Ushers låtar när han står i duschen, och närmare det ämnet kommer jag inte komma. Någon ropar och frågar om jag vill vara med på en FIFA-turnering, men jag skriker bara att jag inte orkar. Att låtsas vara en gubbe i ett lag och jaga en boll känns plötsligt så meningslöst, och mina ben darrar efter dagens åkning. Efter att ha övervägt om jag ska äta någonting så hämtar jag en påse nötter i mitt, Zayn och Harrys pentry, och då fångar jag en blick av de andra fyra killarna plus Danielle som sitter och knappar på sina kontroller. Liam har stått över en runda, för hans arm ligger om Danielle som koncentrerat kollar på skärmen. Jag tycker mycket om Danielle, hon är för det mesta lugn och sansad och väldigt klok. Även fast hon är Liams flickvän så kan hon tala med oss andra om allt möjligt utan att bli generad eller att han blir svartsjuk. Och så är hon snygg, men det behöver man inte säga till varken henne eller Liam alltför många gånger. Det är lyckliga tillsammans, och innerst inne är jag väl avundsjuk på dem.

Istället för att hoppa ner i den mjuka soffan vid platsen bredvid Liam så smiter jag tillbaka in på mitt rum. Även om jag skulle sitta där ute, och dras med de tabbiga remixer som Louis hittat på Youtube, så skulle jag inte orka spela något. Plus att det bara stått två öppnade ölflaskor i mörkt grönt glas på bordet. Varje gång vi åker någonstans brukar jag kolla upp alkoholgränsen, trots att det inte spelar någon roll för mig, men eftersom Danielle och Eleanor är med på den här resan så ska jag väll hålla mig inom gränserna. De två öppnade flaskorna innebär att alkoholgränsen är 21 på hemmaplan, och det är bara Louis och Danielle som passerat den gränsen. Lukten från alkohol lockar mig alltför mycket om jag inte själv får dricka den, plus att jag skulle kunna göra något dumt om jag skulle få i mig lite. Alkohol är som min frihet, dit har jag alltid kunnat söka mig om något gått fel eller om jag känner obehag över något.

Mitt förflutna är kanske inte det mest sagolika, även fast massmedierna får det att framstå som så. Strax efter att det första stora bråket mellan mina föräldrar bröt ut så strosade jag förtvivlat omkring nere i stan. Den var första gången jag upptäckta alla de människor med gömda ansikten som satt utanför systembolaget. I mitt stilla sinne kom jag ihåg från ett studiebesök hos polisen, att boten på langning låg uppåt 14’000 tusen kronor. Trots att jag visste att jag kunde ersätta någon för fara så frågade jag en av de män som satt utanför om han kunde köpa något åt mig. Först trodde jag att han skulle neka mig, men han reste på sig och tog emot sedeln jag höll mot honom. Det hade knutit sig i magen på mig och jag hade varit nära att spy av hans andedräkt. Och spriten han köpte var som en rinnande version av hans andedräkt, vidrigt men rogivande. Efter det blev jag och min plånbok snart ganska välkända bland uteliggarna. Det var många gånger jag fick betala överpris för de giftiga dropparna. Det dröjde inte länge förrän mina föräldrar undrade vart mina pengar tog vägen, jag svarade att jag öppnat ett eget bankkonto. Slut på diskussionen.

Den svarta marknaden med uteliggarna slutade när jag upptäckte att min storebror, Greg, gömde lättåtkomliga flaskor med vin i en lös panel bakom sin garderob. Han blev såklart skräckslagen den dagen jag hittade hans gömma. Troligen trodde han väl att jag skulle skvallra för våra föräldrar. Efter några minuters lätt övertalning hade jag tjatat till mig att få dricka av vinet så länge som jag inte sa något till någon. Han undrade nog varför jag drack, men i slutändan var han glad att jag räddade hans skinn istället för att fördärva det. Jag håller fortfarande löftet om att inte berätta för någon, bara han och jag vet. Otroligt nog åkte aldrig Greg fast, inte jag heller. I och för sig kan inte komma ihåg om jag åkte fast, jag var dränkt i rödvin den mesta tiden.

Skiljsmässan var såklart en av anledningarna som jag började dricka. Men den första tiden var jag mest ledsen och gjorde inte så mycket. Men dagen innan jag fyllde fjorton färgade jag håret första gången. Min bästa vän, Marta, hjälpte mig att få till det. Jag ville imponera på min brors klasskamrat Amy Green, men jag tror aldrig hon såg mig egentligen. Dock vet jag att hon är gift nu, och hon kanske vet att jag är kändis. Må hon ångra sig föralltid. I alla fall så gick jag otroligt stolt till skolan, mina blonda highlights vajade i vinden. Men en förändrad hårfärg kan göra att man får blickar man aldrig fått förut, och det utvecklades snabbt till en mobbing. På min födelsedag började mina föräldrar bråka om vem som skulle ta mig och Greg, det var jobbigt att ha dem bråkandes över tårtan. Det bråket vann pappa till störst del, och han skulle få ha oss på vardagarna och mamma på helgerna. Mina födelsedagspengar gick åt till att köpa den första starkspritsflaskan.

Allt det jag upplevde under bara några månader; spriten, tvisterna, skiljsmässan, brodern och mobbingen gjorde att jag började falla sönder. Jag gillade inte killen med runda kinder som jag såg i spegeln, och jag bestämde mig för att hitta något långt är inne som inte var killen som föll sönder. Långt inne hittade jag en patetisk barndomsdröm som jag började hålla fast vid: bli en stjärna. Mina fingrar lärde sig att dansa över gitarrens kalla strängar och min röst blev stadigare efter att jag i smyg sjungit på mitt rum i dåset av vitt vin. Att jag lärde mig sjunga medan jag var berusad är ett under, ärligt talat kommer jag inte ihåg hur det gick till. Nästan tre år senare, denna gång några månader innan jag fyllde sjutton så fyllde jag in min ansökan till att delta i The X Factor, den talangshow jag visste skulle förändra mitt liv. Min mamma följde med mig dit, därför blev det många smitningar till toaletten där jag smuttade från den vattenflaska jag påstod innehöll saft, men egentligen var det vitt vin. Lite vingligt gick jag in på scenen för att köra min grej, och av någon anledning så gillade de mig. Eller några gillade mig, varken Cheryl Cole eller Katy Perry hurrade när jag sjungit klart, men jag blev genomsläppt. Sen blev det bara en lång väntan över några månader, och beskedet att jag åkt ur Bootcamp kom som ett slag i magen. Jag grät inte när mamma och pappa skiljde sig. Jag grät inte när Greg hittade mig i sitt rum. Jag grät inte när Martas pojkvän kastade en sten i huvudet på mig. Men då grät jag. Tårarna sprutade åt alla håll och kanter, och min mamma var helt förtvivlad. Risken för att hon skulle känna min andedräkt var för stor, så jag sprang bort från henne och gömde mig bakom några andra killar (som jag senare förstod var Harry och hans två kusiner, han grät lika mycket han). Ögonblicket då de ropade upp mitt namn och förde mig tillbaka till scen med de andra fyra okända killarna, var det bästa i mitt liv. Allt gick så fort, men ändå så långsamt. Speciellt en sak kommer jag ihåg, och det var när jag föreslog att alla borde ha samma skor som Louis och Liam kollade upp på mig med öppen mun för att säga något. Hans ögonbryn var hopskjutna och han rynkade på näsan mot mig.

”You smell alcohol.”

En hög knackning på min dörr får mig att hoppa till, och Harry skriker från andra sidan. Jag måste ha suttit och drömt ett bra tag, för musiken är höjd och skrik hörs därutifrån. Långsamt reser jag mig och går och öppnar dörren för honom, och han slinker in till mig. Musiken snurrar sig runt oss och jag försöker tyda Harrys blick. Den är dimmig och påminner om min spegelbild för fem år sedan. Han lägger handen på min höft och knuffar in mig mot garderoben. Det svala träet pressas mot min rygg och jag rynkar pannan.

”Harry, wh-”

”Schh.” Harry lägger ett finger för mina läppar och ler snett mot mig. Hans andra hand förflyttar sig neråt min jylf och jag skuffar undan honom med min enda fria hand. Den andra handen har han klämt fast mellan mig och garderobsdörren. Min knuff på honom har inte haft någon effekt, och han drar med ett ryck ur mitt bälte. Precis när jag är på väg att skrika på nytt så lutar han sig framåt och anfaller mina läppar med sina. Det är en konstig känsla när han kysser mig, som att kyssa sin brorsa. För det är det Harry är; en brorsa. Ingenting mer. Jag riktar en spark mot hans smalben och han skriker till och jag fumlar mig loss från hans grepp. Med skakiga händer drar jag upp min gylf och försöker ignorera känslan av att Harrys hand gräver vid min kalsonglinning. Hans blick skrämde mig inte, bara det han gjorde. Trots att jag drack mycket reagerade jag inte såhär dumt, och Harry kan ändå inte ha druckit mycket. Nu har jag lämnat honom svajande i mitt sovrum, och jag springer ut till de andra. Där finner jag Danielle dansande runt Liam, hennes kropp rör sig i mjuka och omöjliga vågor som till och med förskönar hans moves. Zayn och Louis står borta vid stereon och skrikpratar med Eleanor. De skrattar, men jag lägger märkte till att Louis har ett avseende avstånd mellan sig och Eleanor. Den lilla saken får mig att bryta ut i mer raseri och rädsla för det Harry gjort.

   ”Louis!” skriker jag över dunket. Han ser snabbt på mig och sedan tillbaka på Eleanor och Zayn. ”Louis!” den här gången får jag fulla hans uppmärksamhet. Han ser orolig ut när han ser mitt uttryck, sedan höjer han på ögonbrynen så att jag ska berätta vad det är till hans söta lilla ansikte. ”Your fucking boyfriend tried to rape me, he can’t take that much alcohol!” skriker jag och vänder på klacken. Från hallgolvet rycker jag mina skor och sedan slänger jag upp dörren för att störta ut i korridoren. Jag hinner inte se några av konsekvenserna mitt utfall på Louis fått, jag är redan nere för trappan. Vid entrén så drar jag på mig mina vita sneakers och ser mig tvekande omkring. Villrådigt skådar jag ut på parkeringen, och upptäcker att en taxi står utanför. Chauffören trummar med tummarna på sin ratt och den gula färgen gör att den står ut från snön. Jag går fram till taxin och öppnar dörren till baksätet. Föraren ser bak på mig och frågar något. Jag rynkar pannan och han hostar till lite och frågar igen, denna gång på engelska. Jag gillar att lyssna på andra dialekter, och den svenska engelska dialekten är urrolig. Rösten går i vågor när de pratar och ett litet gnäll ligger och skär i undertonerna. Han frågar vart jag vill åka, och då blir jag stum. Ärligt talat har jag ingen aning om vart jag vill åka, så jag blir sittande på den mjuka tygklädseln i bilens baksäte och stirrar ut i luften. Det finns ingen jag känner här, och jag känner inte till namnet på något ställe nere i byn. Hur mycket jag än tänker kommer jag inte på något annat namn än mitt eget och killarnas som jag faktiskt kan. Chauffören höjer på ögonbrynen åt mig i backspegeln, och hans ena ben hoppar upp och ner. Små vita snöflingor har börjat falla från himlen och han slår på vindrutertorkarna. Det låga gnisslet stressar mig och jag tänker intensivt på någonstans jag skulle kunna åka. Sedan slår det mig, jag kan ett namn på en person som inte har med mig sedan innan och göra. Namnet på en person jag ogillat ganska snabbt och lämnat mig ensam för att krama Louis istället. Någon som jag egentligen inte känner, bara memorerat namnet på.