Detta har hänt:

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet.

Vi sitter vid frukosten och knaprar på toastat bröd och zippar på heta koppar med te. Liam sitter med Danielle tätt intill sig och Zayn sms:ar med någon på sin telefon. Idag smakar maten mycket bättre, och jag finner mig själv sitta med ett leende på läpparna. Tallriken som mackan ligger på är varm, och jag värmer mina frusna fingrar på det varma porslinet. Liam ser nöjt på mig, han gillar att se att jag äter ordentligt igen. Varken Louis, Eleanor, Paul eller Harry har kommit för att göra oss sällskap, och jag undrar vart de skulle kunna vara någonstans. Harry hade gått ut från vårt rum och inte kommit tillbaka, och jag gissar att han sov antingen inne hos Paul eller inne hos Danielle och Liam. För i det läget han suttit i igår kväll skulle han aldrig sova i samma rum som Louis och Eleanor. Att Louis ens står ut med att sova med henne. Men Zayn hade i alla fall knotat ut från sitt rum på morgonen och vi tog sällskap ner till frukosten där vi mötte upp Danielle och Liam.

”Where’s Harry?” frågar jag och biter av kanten runt en macka som har ett ljust lager med apelsinmarmelad på sig. Zayn rycker på axlarna och sveper det sista av sitt te innan han torkar av sina fettiga fingrar på en servett.

”Dunno.” svarar han och lutar sig tillbaka lite i stolen.

”I know where Harry is.” Rösten som dyker upp bakom mig får både mig och Zayn att hoppa till, och där står Louis med Eleanor. De strålar av lycka, om man utser från munnen, men Louis ögon är svarta. Jag ger honom en dröjande blick och drar sedan ut en stol för Eleanor att sätta sig på. Hon sätter sig mellan mig och Zayn och Louis klämmer ner sig bredvid henne. Samtidigt som jag ignorerar att Eleanor stött till min andra macka med armbågen så rätar jag på mig och stirrar stint på Louis.

”And where is he, Sherlock?” frågar jag ironiskt och tar för givet att han egentligen inte har en aning.

”He’s dead.” Louis svar är absurt, så absolut absurt och jag rusar upp från stolen. Zayn ser åt sidan, rakt på Louis och Danielle tappar sin sked rakt ner i sin skål med fil. Ingen av oss kan ha hört rätt, men Louis ansikte är slätt och vittnar inte om att han ljuger. En uppdragen mungipa eller en aningen ljusare ton i hans mörka ögon skulle göra att vi fattat vinken och börja skratta, men han är slät. Han knäpper händerna på bordet några sekunder innan han låser upp dem och drar till sig Danielles skål med flingor. Han börjar nonchalant äta av hennes müsli och verkar inte bry sig om våra reaktioner.

”Excuse me?” frågar Liam och sätter ner sitt glas med juice på bordet. Jag ser att hans hand darrar för en ensam droppe orange vätska letar sig ner för kanten på glaset. Louis ser inte upp när han svarar med ett kort ”mhm”.

”Did you just say-” börjar Zayn och kliar sig fundersamt på hakan.

”Yeah, I did.” Han fumlar efter något under bordet, och det bruna håret hänger ner i hans blåa ögon. Till vårt tvivel drar han upp en flaska vodka och ställer den på bordet. Den är öppnad och jag känner den starka doften av rinnande gift för kroppen. ”And this is for you, Niall.”

”I doesn’t drink, Louis.” säger jag och ser bort från honom.

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten. Jag rusar fram, hör ett skrik och sedan ett knakande ljud av hans kropp som landar på marken. ”Harry!” skriker jag och känner hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Ingen kommer för att hjälpa honom, och jag skriker igen och igen. Min röst ekar över hela dalen och jag börjar riva mig på underarmarna för att bota smärtan mot sorgen. Blod börjar sippra mellan mina fingrar och jag drar mina blodiga händer över kinderna för att mota bort tårarna. För hur mycket jag än skriker vaknar inte Harry. Det är nästan så att blocket han släppt på marken kryper upp i min hand, för plötsligt finner jag mig själv läsa i det. Han har skrivit slarvigt, och redan på första raden förstår jag vad det är för något.

Hejdå, hejdå, hejdå. Det är ett sådant starkt ord och jag ville verkligen inte att ni skulle få höra mig säga det. Hejdå, hejdå, hejdå. Det finns alltför mycket som jag har ogjort, men att få se er göra det duger väl det med. För jag tror verkligen på att jag kommer kunna se er från molnen, se er skrika och se er splittras. Men innan dess hoppas jag att ni har väldigt roligt och skrattar mycket, trots att jag inte är där och kan delta. Zayn, jag vet vad du klarar av och jag skulle vara dig evigt tacksam om du skulle kunna ta mina rader i Take Me Home. Jag vet att detta kommer kräva att ni återinspelar hela albumet eller ställer in touren, för jag kommer inte vara med vad ni än väljer. Liam, du är väldigt hållbar som tar så bra hand om oss allihop, men se till att det inte knäcker dig. Niall, sluta deppa så jävla mycket nu. Ni kommer behöva vara där för varandra så ta dig samman. Och Louis, min underbara fina fantastiska Louis, jag älskar dig. Det är för dig jag gör det här, jag klarar inte av att se er tillsammans mer. Hela min kropp och själ säger ifrån, och så hatar jag alla morotsskämt. Förlåt för att jag älskar dig. Och snälla ni, kom håg vad som k

Sen är brevet slut, mitt i en mening, mitt i ett ord. Det var då som jag kommit, och då hade han slutat skriva. Vad var det vi skulle komma ihåg? Mina tårar stelnar på mina kinder, men jag märker att min tröja är söndergråten. Med skakiga rörelser ser jag ut över kanten igen, och långt därnere ser jag en ring av svarta skalbaggar omge Harrys kropp. Det är fotografer som med sin utrustning liknar skalbaggar som kryper efter ett lik.

”Don’t touch him.” skriker jag och hoppas på att de ska höra mig, för de får inte röra Harry. Deras linser vänds uppåt och en skur av blixtar studsar uppåt mig. Mitt ansikte som sticker ut över kanten på taket, från samma ställe som Harry snubblat ifrån. En tanke kommer att förmedlas på de där bilderna, och sedan en övertygande bildtext. Innan jag hinner se något mer än Harrys krossade ben innanför skinnet så börjar det snurra igen. Jag spyr igen och igen, och sen sitter jag i ett mörkt rum.

Det mörka rummet har inte mycket att se. En träbänk står framför mig, och en mörk ruta finns på väggen som ett ont hål. En dörr öppnas och jag ser ner på mina händer som jag upptäcker sitter fast i tjocka stålanordningar. Mannen som kommer in är gråhårig och med flinande ansikte. Han tar fram en mapp som han haft under armen. Ur mappen tar han fram en hög med bilder, och han börjar rytmiskt rada upp dem framför mig. Den första av bilderna är en på Harry, helt normal och med ett brett leende på läpparna. Sen är det en bild från samma punkt där jag stått och sett ner på Harrys kropp, bilden visar hans exakta position mot den kalla marken. Bild tre är en närbild på hans döda ansikte. Helt livlöst och blekt, och med det lockiga håret svallande. Den sista bilden är på mig, en bild av en av skalbaggarna som fångade mig på linsen. Han tappar på mitt ansikte med pekfingret och den rytmiska rörelsen gör mig yr. Smaken av blod finns på min tunga och stålet skaver mot mina handleder som är fulla av sår efter att jag rivit mig.

”Did you kill Harry Styles?” frågar mannen och jag skakar på huvudet. Han reser sig och kastar bilden på den döda Harry på mig och jag börjar skrika igen. Det känns som om bilden av Harry aldrig vill försvinna. Som om fotografiet av hans fridfulla ansikte ligger mot mitt och jag känner hans kalla kind mot min. Blodet börjar rinna åter igen runt mina handleder, och jag skriker lite till. Mannen flinar elakt mot mig och knackar på rutan och en dörr öppnas. Det mörka rummet badar i ljus från dörren och jag tuppar av igen.  

Åter igen är det ljust och jag hör hur tystnaden trycker från alla håll. Jag sitter bakom en bänk helt ensam och är klädd i en mörkgrå kavaj.

”He did it.” skriker plötsligt en bekant röst. Louis står upp framför en domstol och har ett långt pekfinger riktat mot mig. ”He murdered Harry Styles. He throwed him over the edge of the roof.” Louis röst är hård och kall, skoningslös. Jag känner bojorna runt mina handleder igen och ser hur Zayn och Liam sitter bredvid varandra i vittnesbåset. De bär båda svart från topp till tå och ser ner på sina händer. Publiken i domstolen börjar sakta kasta ur sig skall, de blir högre och högre. Murder, murder, murder, murder, murder, ropar de och jag börjar gråta igen. ”He killed Harry, so we should kill him.” smilar Louis och domaren slår sin hammare i bordet. Jag stirrar hjälplöst på Louis och försöker blåsa min blonda lugg ur ögonen. Hans ansikte är förvridet, och jag skulle inte känt igenom honom om det inte vore för den ljusa, brittiska accenten. Men ändå ser jag att det är Louis, det är hans hår och hans ögon. Det är min Louis, den Louis som jag älskar så mycket men aldrig förstått mig på. Nu skrattar han igen och hela den barnsliga tandraden syns. Varför gör han såhär mot mig, varför sa han så?

”Mr. Tomlinson’s right, kill Mr. Horan.” säger domaren sakligt och jag hör hur två dörrar öppnas bakom mig. en soldat med mörka kläder och svarta glasögon stegar in, men det som skrämmer mig är geväret han har i handen. Mitt huvud blir nedpressat med pannan mot bänkskivan och jag fortsätter skrika. Den kalla metallen från mynningen trycks mot min tinning och Louis iskalla skratt är det sista jag hör innan mitt medvetande blir svart och kroppen lättar.