Detta har hänt:

Axelväskan studsar mot min höft när jag rör mig framåt. På ryggen hänger min ryggsäck och jag bär en plastkasse i handen. Kanske lite väl mycket handbagage för ett flyg på två timmar. Zayn sluter upp bredvid mig. Han verkar opåverkad av vinden som viner runt knutarna. Våra blickar dras uppåt mot en skylt som sitter ovanför entrén. Welcome to Åre-Östersund, the capitol of food. Mina mungipor dras uppåt när jag läser det sista, alltför dåligt kanske det inte kommer bli.

Måndag 23/12 2012

Ljuset sticker i mina ögon när jag vaknar. Mitt rum är varmt och nästan omöjligt att andas i, men de dunfyllda lakanen hindrar mig från att ta ett steg från sängen, och sen dra ner rullgardinen. Trött fumlar jag efter min mobiltelefon som ligger på laddning bredvid sängen, och så fort mina fingrar sluter sig om den öppnar jag den, skriver in koden och ställer av flygplansläget. Många undrar varför, och jag svarar att flygplansläget gör så att onödig strålning inte stör hjärnan på natten. Onödig fakta, kallas det. När jag sätter i headsetet och trycker på play så börjar första bästa låt att spelas, The Wrong Direction av passanger. Titeln är ganska metaforisk till One Direction, bandet som finns på affisch ovanför min säng. Det är mest på morgonen eller när jag mår dåligt jag tar mig tid att lyssna på lyrics, och när jag väl stannar upp för att lyssna på vad artisten sjunger så förstår jag att låten är ganska deprimerande egentligen, trots det pigga och svängiga soundet.

It gets under your shirt like a dagger at work

The first cut is the deepest but the rest still flippin' hurt

You build you're heart of plastic, you're cynical and sarcastic

And end up in the corner on your own

Medan låten spelas glömmer jag lyssna mer på texterna, och istället bestämmer jag mig för att lyssna klart på den enskilda låten innan jag kliver upp. När den sista tonen ringer ut slänger jag benen över sängkanten och låter dem landa på det uppvärmda trägolvet. Vid fotänden har jag slängt mina duntofflor tillsammans med min stora kofta i en slarvig hög. Jag drar på mig tofflorna och tassar sedan ut till det rum där min lillebror förvarar sitt trumset och sin jackgarderob samt där trappan ner finns. Mina fötter susar vant ner för trappan, även om jag håller på att ramla på grund av de halva tofflorna, och snart står jag nere i den blöta hallen. Min lillebror, Casper, har säkert dragit in massor av snö medan han lyfter ut skidorna från garaget och ut till bilen.

”Helvete!” utropar jag och hoppar över de värsta vattenpölarna. Mamma ser upp från sin äggmacka med höjda ögonbryn.

”Akta språket.” suckar hon och ler sen. ”Har du sovit gott?”

”Helt okej antar jag.” säger jag ointresserat och rycker på axlarna innan jag plockar ner en kopp från hyllan. Jag smäller ner den på diskbänken och tar fram en kastrull i rostfritt stål som jag sen häller upp vatten i. Mamma hinner bli klar innan mitt vatten kokar, och när hon reser sig ser jag att hon har klätt upp sig för att gå och jobba. Hon har en klarorange tröja på sig och håret är uppsatt i hennes vanliga nackknut. Anledningen till att hon har så färgglada kläder är att hon har en barnklädesbutik på Åre torg och då måste man ”smälta in lite” om man nu frågar henne. Jag häller upp kokvattnet och slänger in en matsked socker samt en tepåse med Earl Grey – mitt favoritte. Uttyckslöst sätter jag mig vid bordet och sörplar i mig teet.

”Äter du något också?” frågar mamma inifrån badrummet och jag hummar till svar, och snappar åt mig ett äpple från fruktskålen som jag börjar tugga i mig. ”Är det där allt?” frågar hon och jag nickar igen, hennes oroliga ögon ser på mig och granskar min tama frukost. ”Är det någon diet du börjat gå på?”

”Nej har jag ju sagt!” ryter jag argt och håller upp det halvätna äpplet. ”Det är mer av en livsstil, äta nyttigt du vet.”

”Ja men du behöver inte förändra något med din kropp, du är fin som d-”

”Men är det inte meningen att jag ska trivas i min kropp också, huh?” Jag lutar mig argt tillbaka och tar en demonstrativ tugga i äpplet. ”Det är en skillnad mellan att banta med pulverdrinkar och att träna och äta nyttigt för att bli fit, kan du inte fatta det?”

”Jo, bara du äter ordentligt.” säger hon, och jag märker direkt att hon ger sig för argumentet. Min mamma har aldrig varit bra på att argumentera, så det är oftast jag som vinner eftersom jag aldrig ger mig. Jag sitter tyst några minuter och smuttar på det heta teet, och mamma lägger på ett sista lager mascara. När hon är klar plockar hon ihop sin bruna skinnväska och sätter på sin dunjacka. ”Vad ska du göra idag då, gumman?” frågar hon för att fördriva bådas tid.

”Vet inte, tänkte att jag kanske kunde gå och hyra grejer på Langs och ta några åk, jag vet inte.” suckar jag och fingrar på ekbordet där åtskilliga smulor från pappas och Caspers frukost ligger utspridda. ”Men jag har sån jävla träningsvärk bara.”

”Men åk upp och ta några åk, så kan du ju fika hos pappa i eftermiddag.” säger hon med ett sådant där brett tandköttsleende, precis lagom för att visa alla sina perfekt raka tänder som aldrig varit i närheten av en tandställning. Det är så jävla orättvist att hon ska kunna le utan att se ut som något hämtat ur en skräckfilm.

”Tycker du verkligen det?” frågar jag och ser på henne med trötta ögon.

”Ja, du måste ändå komma ut och göra något. Det funkar inte att du ska sitta hemma och inte göra något.” börjar hon övertalningen.

”Jag skriver faktiskt.”

”Men kan du inte skita i de där fem pojkarna bara för en dag och ha lite kul?” frågar mamma med höjda ögonbryn.

”Du förstår verkligen inte min livssituation.” ler jag och nickar sen. ”Men jag får se hur jag gör.” Mamma nickar också och hänger väskan över axeln innan hon går ut genom dörren. ”Ha det bra!” ropar jag efter henne innan hon stänger dörren och går iväg in mot byn. Min blick förflyttar sig utåt och jag ser att solen redan står högt på himlen och massor av myrmänniskor åker borta i backen. Det är säkert jätteköer borta vid de stora liftarna som VM6:an och VM8:an, det är det alltid när mycket folk vill upp och åka. Men backen ser åkvänlig ut, och snart bestämmer jag mig för att dra på mig underställ och gå iväg mot byn.

~

”-och hur lång är du?” frågar den unga killen som står bakom disken och mixtrar med mina skidor. Jag tänker efter några sekunder innan jag svarar med den längd jag åtminstone tror jag är:

”En och sjuttiotre.” svarar jag och pillar lite på den mörkgröna pjäxan som står framför mig. Den har foder och är faktiskt en av de skönaste pjäxor jag någonsin haft på mig, fast egentligen vet jag inte om högerpjäxan är lika skön som vänsterpjäxan. Jag har liksom inte provat båda än. Killen skruvar lite på bindningen och lyfter sedan upp min skida för att sätta ihop den med den tillhörande. Jag ler, tackar och betalar med de pengar jag hämtat hos mamma innan jag gått för att hyra. Han ler tillbaka och säger att jag ska ha trevliga åk i backen. Trevliga åk i backen, vem säger så? Den frågan grundar mig tills jag satt på mig båda pjäxorna och inser att de är ganska sköna och jag går upp till Bergbanan för att ta den upp till Fjällgården.

Den gamla banan gnisslar oroväckande när den släpar sig uppåt längs det sluttande spåret. Längst fram står en tjej med SkiStars röda kläder och huttrar. Hennes kinder är röda och hon hoppar lite åt sidorna för att få upp värmen i kroppen igen. Själv står jag upp och trängs med de trettio andra som är på väg upp till Fjällgården. Det luktar av smält snö och blöta skidkläder, en lukt som jag alltid kommer räkna som barndom. Hela den lilla vagnen rycker till när den stannar, och jag tränger mig ut först av alla för att hinna före dem ut i backen. Bindningarna är för en gångs skull rättinställda och jag trycker tryggt fast mina fötter i skidorna. Inom en halv minut är jag skatandes på väg över den lilla betongbron som leder bort från Fjällgårdens parkering och ut i backen.

Mina lår värker när jag tar första svängen, men efter några fler svängar så släpper det och jag kan faktiskt njuta lite av att åka förbi turisterna i full fart. I flygande fläng så kommer jag över krönet ner till VM6:an och med två eleganta svängar åker jag in i singelfållan för att kunna komma med liften så fort som möjligt. Singelfållan är en speciell kö för dem som åker själva, de blir som restpersoner som kan fylla ut en sista plats i liftstolen. Det står två personer framför mig, och jag väntar tålmodigt på att de ska placeras ut så att det blir min tur. Berra, en grov karl som alltid har tagit hand om liftarna, står längst fram och pratar med dem i singelfållan. Eftersom jag inte är på det bästa humöret är jag glad att jag slipper prata med honom, det underlättar lite i mitt sociala liv hur som helst. Jag slängs på i samma lift som en barfamilj, och jag försöker ignorera dem så gott det går. Den yngsta av de tre barnen håller på att ramla över bygeln åtskilliga gånger, och föräldrarna ryter åt honom att sitta still. De andra två låter en stav gunga oroväckande över kanten och jag suckar ljudligt, tillräckligt högt för att de ska uppfatta det och uppfodrande be barnen än en gång att hålla sig lugna. Föräldrarna väntar extra länge med att fälla upp liftbygeln när vi närmar oss avstigningen, så det är gladligen jag åker ifrån dem så fort skidorna nuddar snön. Mina värkande armar för mig framåt medan jag skjuter ifrån med skidorna i vida sparkrörelser. Precis innan sluttningen börjar så stannar jag och tar mig en titt neråt backen. Det tjocknar med folk ju längre ner man kollar, och efter några sekunders övervägning så tar jag mig ner mot fyrsitsliften som tar sina passagerare från Stjärnbacken och upp över Pelikansvängen och sedan ner mot Olympia.

Konstigt nog får jag en helt egen liftstol, och jag sitter bekvämt utsträckt med skidor och stavar åt alla håll och kanter. Luften skimrar av frost och solen blänker från en klarblå himmel, det är verkligen en av de bästa dagarna på säsongen. Hummelliften, som jag nu sitter i, korsar ovanför VM6:an och jag sväljer när jag ser ner på liften under. Det är ett ganska rejält fall om liftstolen nu skulle lossna och falla rakt ner på liften under innan den sedan kraschar i den tjälbelagda marken. Snabbt förflyttar jag min uppmärksamhet från höjden, och ner på reklamen som pryder liftbygeln. Det är erbjudanden om skidpass och barnvakt, även pröva en Audi-reklamen finns med. När jag läst reklamerna om och om igen, och oroat mig för ett eventuellt fall mot marken minst tio gånger till, kommer liften till sin slutstation och jag hasar mig ur sätet och ner mot transportsträckan som leder till Olympia och VM8:an.

~

Mina kalla fingrar kramar koppen med varm choklad. En stor klutt vispgrädde simmar på toppen av den vattenbaserade chokladen, men jag massakerar den med min sked och det lilla berget av grädde sjunker ner i mjölkpulverblandningen. Runt om mig slamrar det i stolar och porslin, men personalen lyckas hålla gästerna och disken i styr och med gott flyt. En ständig våg med brokiga turister strömmar till, och alla är hungriga och vill ha mat. Charlie visar ett äldre par till ett av lunchborden och ger dem varsin av de stora menyerna. De tackar honom med ett leende innan han skyndar vidare för att bära ut en het skål gulasch från köket. När han sedan åter igen försvinner ur sikte så sveper jag min choklad som stått som efterrätt och drar på mig hjälmen igen. Den luktar svettigt hår och buffen jag drar upp över munnen luktar gammal andedräkt. Simon ser på mig över bardisken och vinkar lite tafatt när jag skyndar ut till mina lånande skidor igen. Det går bara på sekunder att spänna på dem, och sen är jag på väg igen.