Detta har hänt:

”Louis!” skriker jag över dunket. Han ser snabbt på mig och sedan tillbaka på Eleanor och Zayn. ”Louis!” den här gången får jag fulla hans uppmärksamhet. Han ser orolig ut när han ser mitt uttryck, sedan höjer han på ögonbrynen så att jag ska berätta vad det är till hans söta lilla ansikte. ”Your fucking boyfriend tried to rape me, he can’t take that much alcohol!” skriker jag och vänder på klacken. Från hallgolvet rycker jag mina skor och sedan slänger jag upp dörren för att störta ut i korridoren. Jag hinner inte se några av konsekvenserna mitt utfall på Louis fått, jag är redan nere för trappan. Vid entrén så drar jag på mig mina vita sneakers och ser mig tvekande omkring. Villrådigt skådar jag ut på parkeringen, och upptäcker att en taxi står utanför. Chauffören trummar med tummarna på sin ratt och den gula färgen gör att den står ut från snön. Jag går fram till taxin och öppnar dörren till baksätet.

Måndag 23/12 2012

Vägen slingrar sig likt en orm nerför berget, och än en gång idag åker jag förbi alla villor som ser så dyra ut. När jag frågat efter Cindys hus så hade jag bara chansat på att han skulle veta vem det är, men det hade visat sig att hennes pappa äger en restaurangkedja i byn och att hennes namn var rätt så välkänt. Medan jag funderar på vad ”välkänt” innebär i den här lilla bondhålan så ser jag ut genom fönstret. Chauffören har på hög värme i bilen, han måste ha sett att jag inte har någon jacka på mig. Mina andetag är tunga när jag försöker dra in den torra luften i lungorna och snirklarna ner från hotellet har fått mig att börja bli illamående. Dagen har gett mig så mycket att tänka på. Cindy hade bara dykt upp i liften och helt orädd börjat tala med mig – då främling – och sedan hade jag fått tillbaka mitt alkoholsug och kort därefter hade Harry på något sätt försökt våldta mig. Eller sexuellt ofreda kanske, det är svårt att bedöma när han är full. Tankarna upptar mina sinnen så fullt att jag inte märker att taxin stannar och föraren meddelar att vi är framme.

”Hey you, we’re here.” säger han och lägger sedan till att min lilla resa kostat tvåhundra svenska kronor. Jag fumlar med de ovana sedlarna och ger honom en hel bunt innan jag slänger mig ur bilen och joggar upp på uppfarten. Det är ett hus som är ganska långt, och ena sidan verkar ha två våningar. Det finns två dörrar, en på gården och en vid uppfarten. Eftersom den på gården ser mer ut som en dörr man använder så går jag in genom grinden och väjer för en liten gul fläck i snön. Jag måste se sjukt dum ut, men det går inte att tänkas på just nu. Förhoppningsvis så är hon hemma, och så skulle jag uppskatta om bara hon är hemma. Ett möte med hennes föräldrar eller syskon är inget att ens tänka på. Genomfrusen på bara några sekunder står jag utanför dörren och överväger om jag verkligen ska knacka på, för i handen har jag taxibolagets visitkort så att jag skulle lätt kunna ringa tillbaka den bil jag precis åkt med och sedan åkt tillbaka upp till hotellet för att reda ut allt. Stackars Louis förstod nog inte ens varför jag skrek på honom, och Eleanor måste ha blivit förfärad. Förhoppningsvis så uppfattade de inte det lilla ordet ”boyfriend” som jag skoningslöst skrek upp i ansiktet på Louis. Just det lilla ordet, eller Larry Stylinson, kan lätt rasera allt som vi tillsammans byggt upp som band. Det har Harry berättat för mig. Jag tror att han ibland berättar för mycket för mig, i alla fall i jämförelse med vad jag berättar för honom. Ingen av mina bandkamrater vet om mitt förflutna, jag har låtit dem tro att allt pressen säger om min barndom är sant. Louis skulle jag nog kunna berätta för, kanske Zayn också. Men Liam skulle börja noja och be mig att gå till Anonyma Alkoholister eller något likande. Det sista jag skulle göra i mitt liv är att gå till AA, det skulle förstöra all den respekt jag byggt upp från världen och mina bandkamrater. Harry skulle jag också hemlighetshålla det för. Han kan inte hålla käften stängd om han får i sig något, och han har enormt stora nätverk med kompisar. Skulle han säga det skulle ryktet direkt spridits mun i mun runt om i världen.  Så nej, bättre att bara jag och brorsan vet. Det är säkrare så.

Allt detta far genom mitt huvud medan jag står och huttrar utanför dörren, och utan att jag hinner reagera på min egen kropp så har jag knackat på. En lång, hård knackning som verkligen vittnar om att jag vill komma in. Ett par ljusa skall ekar från insidan av dörren, och jag inser förskräckt att det finns hundar där inne. Kissfläcken jag snurrat från tidigare hade jag i mitt sinne trott varit en katt på tillfälligt besök, men nu gäller det hundar. Jag gillar inte hundar, en av uteliggarna hade en stor gatukorsning som alltid morrade åt mig. Steg hörs från insidan och dörren öppnas. Direkt börjar jag panika när jag inser att det inte alls är Cindy som står där. Det är en liten kille som ser ut att vara kanske tolv år gammal. Han höjer på ögonbrynen och jag ser att hans ögon är lite oroliga.

”Vem är du?” frågar han och jag biter mig i läppen, obekant med språket. Pojken påminner lite om mig som ung; blont hår, blå ögon och vaksamma drag. Dock är den här pojken mycket längre än vad jag var och kindbenen är tydliga. Hans läppar påminner svagt om Zayns. Killen blir osäker när jag inte säger något, och jag stampar med ena foten för att väcka mig själv. Eftersom jag inte en aning om vad han frågat mig, höjningen på meningens slut hade vittnat om att det var en fråga i alla fall.

”Erh, I’m so sorry to interrupt, but I’m looking for… Cindy.” säger jag på så enkel engelska jag kan. Orden bokstaveras ett för ett och jag ber till Gud att han ska förstå vad jag menar. Jag vet att tonåringar i det här landet förstår engelska ganska bra, och att de är duktiga på att tala det. Dock vet jag inte om yngre generationer, som pojken, förstår lika bra. Fast jag ser konturen av en smartphone i hans vänstra framficka vilket borde innebära att han i alla fall kan mobiltermer. En kall vindpust letar sig in i glipan mellan min tröja och min nacke, och en rysning letar sig fram längst min ryggrad. Till min förskräckelse smäller killen igen dörren, eller om den blåser igen, och jag står förvirrat kvar. Jag hör att han skriker något, och i ren nyfikenhet lägger jag örat mot dörren. Det hörs ännu ett rop från insidan, sen hör jag steg och dörren öppnas på sidan av mitt huvud. Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig. Hon verkar ha återgått in i sitt skal som hon hade förra gången hon träffade mig. Innan jag svarar så ser jag mig omkring och ser att jag står i en hall tapetserad med abstrakt blommönster och inifrån rummet bredvid hör jag skjutljud från något jag skulle gissa är ett Xbox eller ett PS3. Kanske är det killen som sitter där och spelar, jag undrar vad Cindy gör när hon är hemma såhär?

”I’m so sorry,” säger jag för andra gången under dessa tre minuter, ”I needed to go out a little and didn’t know where to go.”

“Did you walk from Copperhill, I mean; it’s almost a mile to get there.” säger hon chockat och jag undrar varför hon inte blir mer upphetsad. Jag skulle inte hållit mig såhär lugn om jag fått träffa mina idoler tre gånger på samma dag, varav två gånger helt omedvetet. Skriket hon yttrat när hon öppnat dörren kanske var nog för att införliva den ytterligare tystnaden. Eller så har hon bara tagit hänsyn till att jag är en riktig människa. En riktig människa som är världskänd, pratar ett annat språk och står i hennes hall. Det är ingen bedrift, right? Jag både gillar och ogillar hennes tigande.

”No, I didn’t. I grabbed a cab and he drove me here.” svarar jag avvaktande.

“Oh, how did you find me?” frågar hon osäkert. Det är ganska komiskt att hon frågar, för jag ställer mig själv samma fråga varje dag. Vart i världen jag än befinner mig så hittar de ett sätt att leta upp mig. Av just den anledningen är jag så skeptisk inställd till Cindy, hon skulle lätt kunna dra hit hundratals andra tjejer som vill ta en bild på oss. Hela situationen skulle kunna bli ganska farlig, bara för en jävla bild. Men nu har jag ingen annan än henne att vända mig till, trots att hennes ord skulle kunna skada mig mer än hon anar.

”I asked the driver to drive me to you.” muttrar jag och släpper mina överarmar. Hon fattar vinken och nickar mot mina skor så att jag ska ta av mig dem. Jag tar av mig kängorna och följer efter henne in i huset. Till höger ligger köket och när jag höjer blicken ser jag att två hundar ligger på en bänk under fönstret. De får upp vittringen på mig och hoppar ner. De når inte ens upp till mitt knä och jag ler lite. De här hundarna kan nog inte skada mig alltför mycket.  Cindy låter mig snällt stå framför kylskåpet medan hon ber hundarna gå och lägga sig. Jag ser djuren som en ingång till hennes förtroende. ”What’s their names?” frågar jag och ser snabbt på hundarna.

”The big one,” börjar hon och jag försöker bedöma vilken av dem som är stor, för båda är väldigt små i mina ögon. ”is named Ludor and the smaller one’s Molle.” Jag nickar bekräftande och blir sedan tyst igen. Det är så svårt att bedöma hur mycket hon kommer förstå om jag pratar på, och jag kan inte berätta om incidenten med Harry för henne. ”Are you hungry?” frågar hon och jag ser upp från det ljusa trägolvet. Min blick har följt skarvarna som löper sida vid sida in mot hennes vardagsrum. Jag känner efter. Min mage är tom, och den mullrar lite, men inte så mycket att jag inte överlever. Jag har inte ätit sedan frukost, och en macka innan hon kom över till oss på eftermiddagen. Besvärat så skruvar jag på ena foten och försöker tala mig runt att jag är hungrig. Innan jag hunnit säga något så tar hon fram en låda ur kylen och öppnar den. Det är inget mer avancerat än lite spagetti som jag kan gissa är rester från dagen innan. Från ett av de vita köksskåpen plockar hon även fram en kastrull. Utan att vända sig mot mig börjar hon prata. ”Can you get me the tomato soup out of that locker?” frågar hon och jag snurrar runt. Bakom mig finns ett vitt, högt skåp. Materialet är glansigt och handtaget är strikt i rostfritt stål. Jag sluter handen om stålet och öppnar dörren. Mina ögon vidgas när jag ser de sex hyllorna som dignar av konserver, förpackningar och påsar. I bakgrunden hör jag hur hon tappar upp vatten i något och osäkert börjar jag plocka mellan varorna för att plocka fram soppan. När jag inte hittar något börjar jag få handsvett, hon som så snällt bjudit in mig och sedan ber mig om en simpel sak klarar jag inte. Hur svårt kan det vara att hitta lite soppa kan jag ju undra. Jag hör en låg suck och ett par steg. Hon skjuter bort mig med handen och drar ut en av hyllorna (patetisk som jag är förstod jag inte att de gick att rulla ut) och med snabba fingrar letar hon igenom påsar och konserver. Jag slår ner blicken i golvet och studerar åter igen den ytterst intressanta strukturen i plankorna. Cindy petar lite på mig och jag ser upp, och sedan ner på henne. Mallig som jag lätt blir kan jag lugnt säga att hon är minst tre centimeter kortare än mig.  I sina händer håller hon en påse och sedan en burk i den andra. ”Wich one do you want?” frågar hon och jag rycker på axlarna.

”Wich one tastes the best?” frågar jag och hon ställer tillbaka burken i skåpet, det måste betyda att pulversoppan är godare. Cindy går bort från mig och öppnar den lilla papperspåsen för att sedan hälla ner innehållet i den lilla uppvärmda kastrullen. Nästan genast blir vattnet fastare och en tunn soppa bildas. En lukt av basilika och soltorkad tomat bolmar ut från pytten och jag andas in. Det vattnar sig i munnen på mig och genast blir jag nyfiken på vad hon tänker laga för något. Hon ser upp från soppan och rakt i mina ögon. Våra blickar möts för en hundradels sekund innan hon slår ner den igen. Hennes kinder blir röda under det utsläppta håret och jag försöker ignorera det så gott jag kan.

”Can you bring me the spaghetti?” frågar hon för att avleda min blick på hennes kinder. Jag höjer ögonbrynen och ser mig om.

”Sure.” försäkrar jag och hämtar matlådan som hon tagit fram tidigare. Spaghettin ser blek ut, och den har klumpat sig. Hon ber mig ta fram två skålar från hyllan bakom mig, och jag lyder henne blint. Och till min förvåning micrar hon bara pastan och häller soppan över det. Jag sneglar osäkert på henne och hon ställer ner skålarna på bordet och pekar på stolen mitt emot henne.

”Casper, det finns mat nu om du vill ha.” skriker hon och jag rynkar pannan några sekunder innan jag förstår att hon inte menar mig.

”Jag kommer.” skriker han tillbaka, och jag funderar på vad det kan betyda. Tolvåringen kommer springandes från vardagsrummet men stannar upp när han ser mig igen. Han ser på Cindy och sätter sig sedan långsamt. De stora, blå ögonen granskar mig och jag försöker att inte tänka på hans blickar, men jag blir ändå nyfiken när han öppnar munnen. ”Min syster älskar dig.” säger han och jag skjuter ihop ögonbrynen i protest. Jag kan verkligen inte förstå vad han snackar om, fattar han inte att jag inte fattar vad han säger? Jag pratade ju engelska med honom där ute, men nu verkar det ha blåst bort. Efter en snabb blick på Cindy ser jag att hon rodnar djupt. Varför vet jag inte. Jag tänker på det han sagt, och plötsligt låter det bekant. I början av 2011 var jag och de andra killarna i Sverige för första gången. Vi skulle spela in lite låtar till Up All Night och det hade varit minimal press runt om oss. Under dagen hade Harry och Liam simpelt bestämt sig för att dra på sig deras One Piece’s och sedan springa runt på stan tillsammans med Paul. Fansen hade varit extra hängivna om att lära oss tre ord – jag älskar dig, jeg elsker dej, I love you. Jag känner hur jag automatiskt slår på min anti-fan sida. Det är den mig som inte har någon kontakt med fansen, och som mest går förbi dem. Där tampas jag med min klaustrofobi och rädsla att bli mosad. Cindy säger något till killen och han rynkar pannan. Hon måste prata en hel del om mig om han vet vem jag är, för min målgrupp i uppträdande och sång brukar inte rikta sig mot honom. Missuppfatta mig inte, jag älskar de manliga fansen boydirectioners lika mycket som tjejerna, men det är inte lika ofta som de gillar oss. Vi sitter tysta en stund, och stelheten får mig till sist att ångra lite att jag började frysa ut henne.

”This is so great.” säger jag för att höja stämningen lite igen. Hon har trots allt ansträngt sig för att jag ska få något att äta och ett hus att värma mig i. ”Why haven’t I tasted this before.”

”Maybe it’s because you haven’t been in Norway, like ever.” säger hon hårt och jag ser upp. Hon ser inte alls lika chockad ut längre och hennes lillebror har obemärkt lämnat bordet. Jag undrar varför hon blivit så tvär helt plötsligt, sa jag något dumt? Dessutom så la hon precis ut ännu ett bevis på att hon vet allt om mitt liv. Kanske var det bara en gissning att jag aldrig varit i Norge, för det har jag inte, men kom igen, vem gissar så bra.

”Is it a Norwegian dish?” frågar jag för att försöka få henne på bättre humör.Hon nickar och verkar tycka att jag är en idiot. Troligen skulle hon väll inte ha nämnt Norge precis innan om rätten inte kom därifrån. Cindy är en sådan där person som förvirrar mig. Ibland är hon nära att få ett skrattanfall, ibland är hon i chock och ibland riktigt kall. Jag får inte någon rätsida på henne, och jag gillar inte när jag inte kan förstå mig på människor. Så var det med mig och Louis i början. När jag såg honom på The X Factor Bootcamp första gången så satt han i sin gråa kofta och stora jeans och stirrade framför sig. Den långa luggen hade varit kammad över ansiktet och jag hade inte känt någon speciell dragning till att prata med honom. Louis gjorde inga intryck första gången, han bara satt där. Han såg väldigt ensam ut, och jag vet fortfarande inte vad han tänkte just då. När jag såg honom andra gången var det dags för oss att gå upp och möta domarna och deras slutgiltiga beslut. Den bruna koftan jag hade på mig kliade och tårarna rann ner för min hals. När de sände ut oss igen och filmteamet tryckte upp en kamera i mitt ansikte så brast det ännu mer. Det kändes som om jag svek hela Irland genom mitt misslyckande. Jag svek mig själv, bevisade vilken otroligt dålig människa jag är. Alkoholen var kanske det enda värdiga kallet jag någonsin skulle ha i mitt liv. Därför gick jag och svepte ner resten av det vita vinet inne på toaletten. När flaskan var tom till varje droppe så gick jag ut och kramade om en annan av de killarna som åkt ut. Han strök tårarna ur sina gröna ögon med den stickade mössan och jag undrade varför han inte gått vidare. Han var en av alla de som verkligen borde fått en andra chans, för hans röst höll verkligen måttet och den Elvisinspirerade raspigheten gjorde att han verkligen skulle kunna bli något stort. Vi höll om varandra ett tag innan han släppte och gick till den stora klungan av killar som blivit hopkallade. Fyra namn ropades upp, fyra okända namn som ska tillbaka upp på intervjuer. Jag vände på klacken och gick tillbaka in på toaletten, omedveten. Det tog två minuter innan jag började höra röster som ropade utanför dörren.

”Niall Horan? Do anyone know where Niall Horan is?” frågade en kvinna utanför dörren. Folk mumlade att de inte visste och hennes röst försvann bortåt. För varje steg blev hennes röst dovare och snart hörde jag den inte mer. I den sekunden förstod jag allvaret och klev ut från toaletten och började söka av lokalen efter rösten. När jag inte fann någon annan lösning gapade jag ut mitt namn över alla.

”I’m Niall Horan.” skrek jag och snart kom kvinnan tillbaka och förde mig tillbaka mot scenen. Med vana händer sköt hon ut mig på scenen där jag nervöst gick fram till de fyra andra killarna som stod där. En av dem var killen med stickad mössa och gröna ögon, en annan var den lilla killen med biljardbollsrunt huvud som saknats på träningen innan, den längsta var killen som många pratat om och räknat med som hot och den sista som stod där var killen i grå kofta jag övervägt om jag skulle prata med. Vi var så brokiga bredvid varandra, men det visade sig att vi skulle bli de bästa av vänner, i alla fall framför kamerorna. När vi sen gick av scenen var killen med grå kofta helt förändrad. Han hoppade och berättade skämt för alla, helt förbytt. Sen såg jag att hans arm gärna la sig om den grönögda killens nacke. Bara några sekunder senare fick jag veta deras namn också. Sen jag fick veta Louis namn har jag undrat över honom. Det är mycket ingen får se av honom, ingen av oss. Jag gillar inte det, jag kan inte definiera honom.

”How old are you?” frågar jag och slevar i mig lite till av makaronerna i den nu ljumma tomatsoppan. Smaken av basilika är ljuvlig och jag antecknar det enkla receptet i huvudet. Cindy pillar lite på bordskanten och slår ner blicken för några sekunder innan hon svarar.

”I’m seventeen.” säger hon och slår sedan lätt ner nävarna i bordet. Det skallrar inte i porslinet men jag förstår att hon börjar bli lite otålig.

”I’m sorry, I shouldn’t come in the first place.” ursäktar jag mig och ställer mig upp. Cindy reser sig och gör en rörelse med handen så att jag sätter mig igen. Hon tar min tomma tallrik ifrån mig och ställer in den i diskmaskinen. Denna kvinna förvirrar mig. ”Can’t you show me your room?” frågar jag för att försöka få henne på lite bättre humör. Hon rodnar igen och jag ler, kanske kommer jag mötas av mitt eget ansikte på varje vägg. Såklart kan jag inte veta, hon kanske är ett sådant där fan som inte visar för alla andra att hen är ett fan, man bara vet det själv liksom.