Detta har hänt:

Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

---

Monday 23/12 - 2013

Danielle går bredvid mig i korridoren och jag försöker att verka oberörd av det som just hänt. Om och om igen försöker jag minnas vad jag skrek till Louis innan jag rusade ut, och hur hans ansikte sett ut, men det går inte. Under den timme jag varit hos Cindy har jag redan börjat förträngt vad som hänt, det är så jag brukar göra. Istället för att se Louis reaktion så känner jag smaken av tomatsoppan i munnen och bilden av hennes hundratals med lappar på väggen. Hon hade varit så vänlig, och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna återgälda det. Att lämna henne där nere, utan att säga tack eller någonting, kändes tungt. Danielle hade bara informerat mig kort om situationen jag kunde vänta mig, och det kändes inte direkt jättekul. Nervöst kliar jag med i bakhuvudet och vrider händerna inne den långa jackans ärmar. Tydligen så kommer vi ha ett bandmöte, sådana har vi hela tiden. Det är som ett möte där vi träffas tillsammans med någon från Modest! och diskuterar vad som har hänt under den närmaste tiden och vad som kommer hända, det är som ett tillfälle att hålla käften för alla våra problem. Personligen skulle jag aldrig berätta någonting för Modest! angående vad jag känner gällande vissa saker, det hade aldrig gått. Om jag skulle göra det hade de genast varit framme för att gnabbas med mig, och allting skulle förvärras tills de förbjöd mig att ha känslor om det. Så om detta nu är ett bandmöte kan jag förvänta mig att jag ligger riktigt pyrt till, för nu kommer de allihop pressa mig på information om vad som hände.

 

Danielle harklar sig och öppnar dörren in till mitt, Zayn och Harrys rum. Hon går sedan själv tillbaka mot sitt och Liams rum som ligger en liten bit bort i korridoren. Det börjar vända sig inuti min mage och jag drar av mig skorna på hallmattan och hänger av mig Cindys pappas jacka. Jag hänger den prydligt och försöker sortera upp alla mina tankar. Jag känner mig nog på samma sätt som Cindy känt sig, nervöst och nyfiken på samma gång. Vad som helst kan hända nu, och jag vet inte riktigt om jag vill det. Vid matbordet sitter Louis, Harry, Liam och Paul. Louis ser alldeles blek ut under sina arga ögon och Harrys mungipor hänger. Egentligen förstår jag inte varför Liam är där, han har absolut ingenting med någonting att göra, men stora duktiga Liam anser väl själv att han kommer behövas. Så osynligt som möjligt drar jag ner luggen över pannan lite så att jag ska kunna ha något att gömma mig bakom innan Paul reser sig och jag får ta hans stol. Louis sitter mitt emot mig och jag skäms när han ser på mig, och Harry bredvid mig känns bara motbjudande.

   ”Niall, I’m very dissapointed in you.” säger Paul sakligt och jag biter mig i läppen. ”What if someone saw you?” frågar han hårt och jag knäcker mitt långfinger under bordet. Ljudet får Harry att rikta uppmärksamheten mot Paul, vilket gör att han måste kolla förbi mig också, och jag vänder bort huvudet lite från honom. Så tyst som möjligt hasar jag stolen lite till vänster för att hans händer ska skiljas så mycket som möjligt från mitt skrev.

”No one saw me.” muttrar jag och ser upp på Paul under luggen.

”How do you know?” manar Paul och jag suckar irriterat. Att hålla sådana här förhör går mig på nerverna, och jag har flera gånger lagt upp förslaget om att vi kanske skulle kunna få sköta våra privatliv själv. Men nej, det verkar tydligen inte funka. Nej, nej.

”Because I went to Cindy, okay!?” ryter jag ifrån och lägger hårt upp armarna på bordet. Paul höjer på ögonbrynen och skakar lite på huvudet innan han förklarar att jag inte under några omständigheter får sticka sådär och dessutom åka hem till ett fan. ”And what is she able to do, huh?” spottar jag.

”She can tweet your des-”

“Paul, she won’t. I promise you, she’s too smart for that. And I bet you scared her to death…” Det sista mumlar jag, så han hör det nog inte riktigt. “And I ran because of Louis’s stupid boyfriend.”

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet. För hur mycket Harry än älskar Louis, och Louis älskar honom, får de inte vara tillsammans. Det är något vi alla måste acceptera. När Louis börjat skrika på mig och Harry var det bara för att skydda dem, Larry Stylinson. Men min idiotiska hjärna tolkade det fel och började motargumentera. Och det finger jag lyft mot Paul kan inte heller varit speciellt genomtänkt, för han ser ordentligt arg ut. Han öppnar munnen för att börja prata, men precis i rätt sekund inser jag varför jag älskar Liam trots hans uppstudsighet.

”Woah, take it easy. It was just a simpy… meeting between Niall and this fan, it wasn’t that serious. And can we stop talk about, ehm, Larry because you all will lose on this?” häver han ur sig och vi stannar upp allihop. Jag bryr mig inte om Liam i vardagen, men vid högtidliga tillfällen som detta så är han en ängel. Jag ser på Paul, sen på Harry och sist på Louis.

”Well, I guess you can go and cuddle some with Eleanor.” mumlar jag neutralt och reser mig upp. Paul rycker tag i min arm men Louis ger honom en så giftig blick att Paul släpper mig igen. Louis rusar också upp bakom mig och går förbi mig mot dörren. Hans mun är så smal att man knappt ser den, och ögonen är så tomma att det gör ont i mig. Som jag sagt förstår jag mig inte på Louis, det är så mycket han tänker som vi aldrig kommer få veta. En hög snyftning från bordet får mig att vända mig om igen. Paul stöter till mig i sidan när han knuffar sig ut och jag håller handen över det ömmande stället. Kvar vid bordet sitter Harry. Han ligger med armarna framför sig på bordsskivan och tårarna faller tunga ner på träet. Det bruna håret är rufsigt och inte alls stylat, och finnarna lyser röda i hans ansikte. Utan att säga något så sätter jag mig där bredvid honom och väntar på vad han ska göra. Han skakar och tårarna rinner allt långsammare från hans ögon. Efter säkert tio minuter så rätar han på sig och skakar av sig den hand jag lagt på hans rygg. Våt av tårar.

   ”Sorry.” viskar han och drar en hand under sina gröna ögon för att dra bort lite av det milda saltet. Jag gräver in min pekfingernagel i tummen och försöker att hålla masken framför honom, jag vill verkligen se vad han tänker säga. ”I was so lonely…” fortsätter han och drar ett djupt andetag och ler sedan. Om man bortser från hans röda ögonlock så ser han ut som vanligt igen, och jag undrar hur fan han gör. På något sätt lyckas alltid Harry se lycklig ut, i vilken situation som helst, men egentligen är det inte så. Han är en så otroligt trasig person, och det skär i mig att se honom såhär. Det är bara jag som får se honom gråta, och ändå gör jag inget. Gråten har blivit som en dålig vana, någonting både han oh jag vant oss vid.

”I can’t believe that Louis did-”

“It’s not his fault, Ni. He’s just trying to protect us both, but I’m glad you…” Hans ord tar slut och jag nickar förstående. Jag vet vad han menar. ”Louis love Eleanor you know, he really do, right?” frågar Harry och skrattar tomt. Han nickar och jag lägger handen på hans knä.

”He doesn’t, you’ll get through this.” Harry skrattar högre och jag hyjjar på honom innan har börjar gråta över sin egen slutsats igen. ”How can you accept this, Harry?” frågar jag, precis som alla andra gånger vi pratar. Harry stannar upp och ser på mig. Han har ett snett leende på läpparna och ser på mig som om jag vore dum.

”Don’t you understand why?” frågar han lugnt, men med en underton av den där dumheten. Jag öppnar munnen men han hinner före. ”It’s because of you, Niall. Because of you, Zayn and Liam. You want this so badly, and we can’t ruin it for you.” Harry reser sig och drar handen längst sin tighta jeans. ”Well, get some rest now. I’ll go and see if I can hook up with someone.”

“Harry-“

“I’m a womanizer you know.” Han blinkar mot mig och försvinner mot dörren. Plötsligt är jag ensam igen, och jag försöker smälta det han sagt.

 

Såklart det är mitt fel. Mitt begär efter stjärnglans och kändisskap hade väll dragit dem över kanten. Vad är det man brukar säga, vänner före kärleken? De hade i alla fall valt så, och det inser jag nu. Jag måste ha skrivit på det kontraktet också, men i en dimma av att ha $40 miljoner i lön varje år är något som drar alla tonårskillar med sig. Det är mer pengar än mina föräldrar har och kommer tjäna på en livstid, och det får jag på ett år. Sjukt, varför? Plötsligt känner jag mig snuskigt rik, och inte på ett positivt sätt.

 

From: Cindy 19:09

Hi :)

 

Jag ler, det måste krävts mycket mod från henne för att skicka det där sms:et. Hon avleder i alla fall mina tankar och jag går och lägger mig på soffan.

 

To: Cindy 19:11

Hi

 

From: Cindy 19:11

Did everything go well?

 

To: Cindy 19:11

Nope

 

From: Cindy 19:12

Okay… why?

 

To: Cindy 19:12

Dont want t talk bout it

 

From: Cindy 19:12

I see. But you, I got an idea! :D

 

Jag rynkar pannan och låter nyfiket fingrarna springa över tangentbordet på telefonen.

 

To: Cindy 19:13

???

 

From: Cindy 19:15

You hate to be here in Åre, right?

 

To: Cindy 19:15

Yeah?

 

From: Cindy 19:15

I thought about it, and I come up with this idea: I can show you all the things you can do here :)

 

To: Cindy 19:16

Whats that, skiing skiing skiing?

 

From: Cindy 19:17

Nah, there’s a lot more you can do. Wanna join or not?

 

To: Cindy 19:17

Like..?

 

From: Cindy 19:18

A lot, are you in or not?

 

Hon ger mig två val: antingen gå med på det och hon berättar vad vi ska göra, eller så bangar jag och låter det vara ogjort förevigt.

 

To: Cindy 19:21

Im in I guess

 

From: Cindy 19:21

Mklndkjmkdnmcekokfnkdnsknskasttty

From: Cindy 19:21

Oh, sorry for that haha xD But then I guess I’ll see you tomorrow?

From: Cindy 19:21

Outside a shop called Telia, it’s on Åre’s square :) You’ll find it

 

To: Cindy 19:22

Mm

  

Jag lägger ner telefonen på bordet och tänker över hur dum i huvudet jag är som stämmer träff med ett fan. Men någonting med henne måste det vara, någonting lite speciellt som jag vill se mer av. Jag sluter ögonen och faller i ett oroligt drömtillstånd. Någonstans mellan dröm och vaken, tillräckligt för att förstå att jag är ensam natten igenom. 

---