Detta har hänt:

Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig.

Rummet är kaos. Jag trodde inte att tjejer kunde ha så röriga rum. Överallt ligger det tidningar, böcker och papper. En hel vägg är tapetserad med postitlappar och snören är dragna mellan dem. Pennor ligger utspridda bland anteckningsblocken på skrivbordet och en rad koppar och vattenflaskor står nedanför sängen.

   ”Oh…” säger jag och ser mig omkring. Hennes bemärkande samling papper får mig att undra vad hon egentligen håller på med på fritiden. En bokhylla som står bredvid dörren är bräddfylld med böcker och CD-skivor. Högtalare står uppe på garderoben och täcket ligger i en knölig hög i sängen. Hon snubblar fram till sin säng och skakar ut täcket över sängen och sätter upp kuddarna längst väggen. Ett ursäktande leende letar sig in över hennes ansikte och hon lägger en hand utanpå alla sina post-it lappar. För en sekund är jag rädd att alla lappar ska tappa sitt fäste och ramla ner på golvet, vilket skulle innebära att jag skulle behöva hjälpa till och sortera dem, men de håller sig kvar på sina platser.

”This is my plan over my fanfiction about…”

“Me?” frågar jag och hon lägger huvudet på sned och rynkar pannan lite. Antagligen handlar den om något hon skäms lite över, och jag skrattar till. ”You can say what it’s about, I’ve seen weirder.” säger jag i ett litet försök att lugna sig och hon börjar skratta.

”I actually don’t think you’ve.” säger hon mellan skratten innan hon lugnar sig lite. Jag tar chansen att sätta mig vid fotändan av hennes säng, och hon sätter sig med benen i kors bredvid mig.

”Try me.” ber jag och hennes ansikte mjuknar lite.

”Well, it’s about a girl who finds out that Harry is her actual dad. And then she tries to convince him about it, but he doesn’t believe her. It’s fifteen years in the future by the way, year 2027.” förklarar hon dröjande och jag höjer på ögonbrynen.

”Okay, that’s actually quite weird. What am I and the other lads doing then?” skrattar jag. Hon kniper ihop ögonen och jag nuddar hennes arm. “Come on, tell me.” manar jag henne att berätta. Hon himlar med ögonen.

”This is really weird, Niall.” Sättet hon säger mitt namn på är så sött, lite fel men ändå ett gott försök. Men jag gillar det, det behöver inte vara så noga hela tiden (vilket hon bevisar) och det bevisar att hon kanske inte är alltför insatt i fandomen trots allt. Hon öppnar munnen för att berätta mer för mig. ”Zerrie adopts a child from Ecuador, Elounor got a son named Tommie and Liam got a boyfriend named Kiley.” Nu skrattar jag, och det riktigt ordentligt. Hennes fanfiction måste vara helt vrickad ända in i grunderna, och de mest avancerade relationerna måste vara i den. Jag kan ju bara undra vart Danielle tagit vägen och varför Zayn tvingas adoptera, och att Louis och Eleanor skulle ha barn är bara skrattretande. Jag kan inte tänka mig hennes kropp bära ett barn, speciellt inte Louis barn. Nyfikenheten tar över och jag forsätter fråga henne.

”Where’s Danielle then?”

”Oh, she divorced with Liam and left with their daughter Audrey. When Liam found out why she left he leaved the band after a fight with Harry. He went mad when Danielle said she had cheated with Harry behind Liam’s back.” säger Cindy och rodnar igen. Hon kan verkligen sin historia och jag kan inte annat än bli imponerad av henne. Jag har aldrig riktigt tänkt på hur mycket jobb det kan ligga bakom en fanfiction, jag har alltid tagit för givet att de bara finns där. Ibland har jag såklart tänk på vad fan som kan hända i en fanfiction, som alla homosexuella sexscener eller när någon av oss mobbar den andra, men det läggs faktiskt ner tid på det. Det är en hyllning mot oss att skriva fanfictions, vi får en historia där vi spelar huvudrollerna och gör de mest konstiga sakerna. Nu när hon börjar prata om det förstår jag hur väl hon känner oss som karaktärer, och därför börjar jag undra vad jag egentligen hållit på med medan Harry hade en ny dotter och diverse annat.

”So, do I want to hear about myself?” frågar jag.

“No, you don’t.” säger hon bergssäkert och jag accepterar det hon säger. Semestern skulle bara kunna bli ännu mer sämst om vi två började bråka också. Tystnaden sveper sig om oss igen och i brist på annat att göra tar jag fram min telefon. Där har jag fem missade samtal från Louis, två från Liam, ett tiotal från Paul och sedan ett ynka från Harry. Några sms har också kommit under den senaste timmen och jag låser upp telefonen för att läsa vad de skriver.

From: Louis Tomlinson 17:22

Where are you?

From: Liam Payne 17:25

This is pathetic. What if someone ces u? Come right baccck!!!

From: Louis Tomlinson 17:32

Cmon Ni, we need to talk bot this :/

From: Paul Higgins 17:46

Niall Horan, pick up the phone.

From: Paul Higgins 17:53

This won’t be good for any of you. Are you ready to ruin for you all?

From: Harry Styles 18:08

Lo and P are fighting, come home bro. Sorry… :(

From: Zayn Malik 18:20

What’s going on mate?

From: Louis Tomlinson 18:21

You r so selfish. P giving me shit for this. You know you can’t talk bot tis, it makes him mad. Im so disappointed in u, thank you man.

“What is it about?” Cindy sitter lutad över min axel och jag rycker till och släcker min telefon. Först blir jag arg för att hon spionerat på mina sms, sen accepterar jag det och anklagar mig själv som oförsiktig när det gäller att dölja sms. Jag flätar mina tår i varandra, trots att strumporna gör det svårt, och suger på läpparna för att försöka komma på vad jag ska säga utan att avslöja för mycket.

”Nah, they’re just worried for me. I and Harry had a little fight, but it is all good.” avslöjar jag. Hon rynkar pannan och jag övertygar henne snabbt om att hon inte behöver vara orolig, det är ingen stor grej.

Fast det är en stor grej, jag hade blivit uppriktigt rädd när Harry tafsade på mig. Jag vet att han kan bli närgången när han druckit för mycket, men han kan inte ha fått i sig så mycket på den korta stunden jag sov. Speciellt när vi måste ligga lågt och han inte får dricka lagligt så borde Louis och Liam hålla bättre koll på honom. Han har aldrig gått så långt förut, och med så lite alkohol i blodet börjar jag nästan tro att… att han varit vid fullt medvetande. Full handlingskraft. Jag ryser till och låter telefonen glida ner i fickan igen. Cindy sitter bredvid mig och vi säger ingenting, jag skulle betala för att få veta vad hon tänker. Jag lutar huvudet bakåt tills jag kan luta mig mot väggen och då ser jag affischen i taket. Det är den från plåtningen efter What Makes You Beautiful klippts ihop. Jag känner igen mina krokiga tänder och låter tungan glida över tandställningen för att försäkra mig om att den sitter kvar i munnen. Det är ganska roligt eftersom fansen bråkar om vad jag tycker om min tandställning. Vissa anser att man inte får tycka om mig så länge som man inte gillar mina krokiga tänder, andra tar ställningen till att just min tandställning är det gulligaste som finns. Många tycker det är elakt att jag tvingats till att ha tandställning och behöva lämna mina krokiga tänder bakom mig, i princip lämna min perfektion. Saken är den att jag inte har tvingats, jag fick frågan under ett av våra möten innan julen 2011. De frågade sakligt om jag skulle gå med på att räta ut tänderna, och eftersom de alltid varit en reva i min självbild så gick jag såklart med på det. Att ha tandställning är både det mest förjävliga och bästa jag gjort. Min sång har försämrats något av den, men annars känns det bara bra att långsamt se tänderna bli rakare. Det sårar nästan när de säger att den gamla jag var finare. Än en gång duger jag inte.

Det surrar till i min telefon igen och jag läser sms:et. De två raderna får mig att lysa upp lite och jag svarar snabbt på det. Om jag tänker efter är jag nog inte arg på de andra, mest på att jag måste träffa dem och be om ursäkt.

”Someone will pick me up.” mumlar jag och reser mig. “Where shall I send her?”

“The destintion?” frågar Cindy och vaknar från sina dagdrömmar.

”Mm.” Hon säger adressen som jag med viss möda skriver ner i ett sms och skickar iväg. Cindy reser sig också och går till min besvikelse bakom mig ner för trappan. Smaken av basilika lever fortfarande kvar i min mun och jag låter händerna glida upp och ner ur fickorna. ”Where’s your parents?” frågar jag medan jag drar på mig skorna. Jag har fortfarande ingen jacka och hon drar bort en garderobsdörr samtidigt som hon svarar på frågan.

”Dad is working night today, and mom will be home at seven.” säger hon och räcker mig sedan en svart dunjacka. ”You’ll need it.”

“Oh, thanks.” Jag drar på mig jackan som är aningen för stor, men den funkar och börjar genast värma mig trots att jag fortfarande står i den lilla hallen. Cindy står tyst och nickar. ”Before I go, can I take your number?” frågar jag och känner hur mina öron hettar bakom mitt blonda hår. Hon ser alldeles överrumplad ut och pekar sig själv på bröstkorgen, precis som hon gjort när Paul skrek på henne.

”Uh, yes, sure.” hasplar hon ur sig och jag räcker henne min mobil. Hon knappar in numret, en siffra i taget och jag försöker se oberörd ut medan hon gör det. Jag är så förskräckligt dålig på att spela cool, det borde vara någon annans jobb istället för mitt. En bil kör upp på uppfarten och jag vänder mig om för att gå. Precis när jag lägger handen på dörrhantaget hör jag henne säga mitt namn. Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

   ”Thank you for helping me.” mumlar jag och hon ger mig en snabb kram, som för att säga no worry.