Detta har hänt:

Den gamla banan gnisslar oroväckande när den släpar sig uppåt längs det sluttande spåret. Längst fram står en tjej med SkiStars röda kläder och huttrar. Hennes kinder är röda och hon hoppar lite åt sidorna för att få upp värmen i kroppen igen. Själv står jag upp och trängs med de trettio andra som är på väg upp till Fjällgården. Det luktar av smält snö och blöta skidkläder, en lukt som jag alltid kommer räkna som barndom. Hela den lilla vagnen rycker till när den stannar, och jag tränger mig ut först av alla för att hinna före dem ut i backen. Bindningarna är för en gångs skull rättinställda och jag trycker tryggt fast mina fötter i skidorna. Inom en halv minut är jag skatandes på väg över den lilla betongbron som leder bort från Fjällgårdens parkering och ut i backen.

Måndag 23/12 2012

Okej, ska vi ta det här från början;

Jag sitter på en sketen liten vintersportort i norra Sverige och svär över vilken förbannat tråkig semester jag kommer få. Jag och de andra killarna sitter nere vid frukosten och suckar. Eller det är väll jag som suckar, de andra är som optimistiska ångmaskiner. Eleanor sitter med sin taniga arm slingrad runt Louis och jag himlar med ögonen mot honom. Han snäser av mig med blicken, och jag ser på Liam istället. Han är djupt införlivad i en diskussion med Zayn om hur vikten på en snowboard ska ligga. Harry sitter mest och stirrar drömskt ut i luften, och Danielle är och hämtar en macka. Den mjuka skinnstolen jag sitter på känns plötsligt hård och obekväm, min dagliga adrenalinkick har börjat, och någonstans måste jag få utlopp för den. Framför mig ligger en halväten skinkmacka, och jag överväger om jag ska hämta mer eller inte. Grundidéen hade varit att lura dem andra att jag är sjuk, och när jag är sjuk äter jag mycket mindre än vanligt. Liam ser upp från sin konversation och ser på min tama skinkmacka, sen suckar han lite och höjer ögonbrynen.

”You can’t fool me, Niall.” säger han och ger mig ett uppfodrande leende. Han nickar mot mackan och ser mig sedan i ögonen igen. Jag suckar och petar lite på brödets gräddade skorpa, som om det vore en motbjudande död insekt eller något annat äckligt. ”You aren’t sick.” säger han.

”Well, maybe I am.” kontrar jag och ser bedjande på honom. Trots att jag fortfarande är lite hungrig, och jag vet att han inte kommer gå på tricket, fortsätter jag att pusha honom till det. ”Do I need to go with you today? Isn’t it better if-”

”Go take some yoghurt.” han knycker med nacken i riktning mot buffén och jag drar ännu en djup suck. Liam lämnar mig sedan ensam med mina beslut, och återgår till att prata vikt med Zayn som tålmodigt väntat på att Liam ska bli klar med sin uppläxning av mig. Långsamt skjuter jag ut stolen, låter den gnissla lite extra mot golvet, och reser mig. Liam himlar med ögonen och jag rynkar missnöjt på näsan åt honom. Han ignorerar mig. Med tunga steg tar jag mig bort mot det bord där det stor djupa skålar med fil och yoghurt. Jag tar en av de vida skålarna och börjar ösa upp vaniljyoghurt i den. Som extra tipptopp tar jag även kalaspuffar och ljus sirap på toppen och bär det sedan tillbaka till det runda bord vi äter vår frukost vid. När jag slår mig ner rycker Harry sin blick från något långt bort i fjärran och stirrar ner i min skål.

”Is that syrup?” frågar han tveksamt och rynkar pannan. Jag rycker på axlarna och sörplar i mig lite av den söta frukosten. Egentligen vill jag slänga iväg något om hans diet, men jag avstår och koncentrerar mig istället på skålen enbart fylld av vad Harry skulle säga sockerkalorier. Harry har precis upptäckt att fansen av någon slags tillagd fandom enbart dedikerad till hans ben, och då har han även börjat löpa och stretcha mer för att få dem i form. Det har blivit som ett konstigt beroende för honom, men samtidigt något som kan dra tankarna ifrån den sorg jag tror han boxas med inombords. Det händer flera gånger per dag att han sätter sig för att stirra rakt ut i luften, mitt ut i ingenstans och med filosoferande sluten mun. Ögonen är så blanka att man skulle kunna spegla sig i dem och ansiktet är oftast helt uttryckslöst. Ibland tar det flera minuter för oss att få kontakt med honom igen, det är som om han lever ett mycket bättre liv i ett vakuum någonstans vi inte har tillträde.

”Yeah, something wrong with that?” frågar jag och drar bort lite sirap från toppen av den vita mjölkblandningen. Harry skakar lite på huvudet, men undviker att säga något mer om det. Någonstans i min ögonvrå ser jag att Liam ler nöjt över att jag äter, han gottar sig alltid lite extra när han har rätt om något. Det är en av de saker som står på min lista med saker som irriterar mig; när Liam har rätt och flinar malligt.

Innan jag ens har slickat i mig halva skålen med yoghurt kommer en bred man fram till oss. Paul smilar och berättar att vår skidutrustning har anlänt; han tog alla möjliga mått på oss för att kunna figursy en beställning åt oss. Allt det här med att beställa sakerna direkt till rummet kommer ifrån att vi ska slippa möta massor av folk, för folk frågar så mycket. Hela resan skulle kunna bli ett fiasko om en tweet angående vår position skickas – så det är bäst att vara på den säkra sidan. Jag slevar i mig det sista innan jag svansar efter de andra genom hotellet för att ta oss upp till våra rum. Eftersom jag varit så trött och grinig dagen innan tar jag mig nu tid att titta på hur hotellet är konstruerat. Det finns en massiv eldstad strax bredvid lobbyn där ett dussin soffor är utplacerade. På armstöden ligger dagstidningar från ett tiotal olika länder, och på vägen upp snappar jag upp ett nummer av The Sun. Jag skummar igenom de stora sidorna medan jag går, men inget speciellt intressant står på nyhetssidorna. Harry kollar över axeln på mig, och när han ser sitt egna namn sliter han tidningen ifrån mig och håller den framför näsan på sig själv.

HARRY STYLES DED IN CAR CRASH står det med stora bokstäver som rubrik för sidan. Harry ser storögt på mig och sedan på de andra killarna. Liam, Louis och Zayn kollar också på artikeln och luddar igenom den. De svarta orden bildar korrekta meningar som förklarar var och hur Harry dött i kraschen. Louis drar lite på smilbanden när han läst färdigt.

”You seem very alive to me.” säger han och klappar Harry på axeln. För en kort sekund ser jag hur Harrys öron blir röda och hans ögon börjar tindra, men det dör snabbt ut och jag suckar och tar tillbaka tidningen. Paul hostar uppifrån trappan och vi skyndar oss vidare uppåt. Louis lägger en hand på Eleanors slanka midja och Harry greppar tag om golvet med blicken. Det plågar mig att se honom såhär, men jag har ingen rätt att säga något om det. Tyvärr. Alla människor lever i olika verkligheter, och det här är min verklighet. Jag är med i ett av världens största pojkband som reser jorden runt för spelningar och intervjuer, det är min vardag. Men bakom scenen och mikrofonerna så finns en helt annan sida av oss som band. Varje steg vi tar bevakas av vårt managment, och ibland kan det bli störande att de har direktkontakt med våra telefoner och kan logga in på våra twitterkonton. Dock har jag sluppit det sista, men det är bara jag och Zayn som har tillgång till våra konton på Twitter fortfarande. Och Paul och de andra börjar bli lite väl misstänka om min inställning till Harrys humör, så snart kommer de nog att kräva mina uppgifter också. Men till dess skriver jag i princip vad jag vill på Twitter, vilket känns skönt. Någonstans i bakgrunden hör jag Harry fråga om han borde skriva något till fansen om artikeln, det är inte speciellt bra att de går runt och tror att han är död. Liam rycker på axlarna och rynkar pannan, precis som han alltid gör när det inte spelar någon roll vad vi hittar på. Harry halar i alla fall upp sin svarta iPhone och knappar in sina koder för att komma in på Twitter. Hans fingrar trippar snabbt över skärmen, men den uppmärksamhet han lägger på telefonen gör att han går långsammare och han kommer efter i trappan. Jag suckar och går på uppför, Zayn får vänta in Harry vid trappans mitt.

När jag kommer in på mitt, Zayn och Harrys hotellrum igen så ser jag att de lovade sakerna har kommit till oss. På varje säng ligger ett komplett skidställ med underställ, ytterställ, pjäxor och hjälm. Tveksamt tar jag av mig mina mjukisbyxor och tar av mig mössan för att slänga det på den mjuka heltäckningsmattan. Jag skjuter igen dörren med foten och tar av mig den fula gamla Derby County-tröjan. Även den hamnar på golvet innan jag börjar riva upp förpackningarna till understället och strumporna. Understället är inget märkvärdigt, bara ett grått i hundra procent ull. Strumporna är smidiga, men understället knölar sig under dem och jag svär högt för mig själv. Till sist får jag i alla fall till det hyffsat bra, och det är först då jag tar mig en ordentlig titt på de kläder som faktiskt kommer synas. Jag har fått en klargrön jacka och ett par gula skidbyxor. Först undrar jag om de skämtar, typ att det finns en gömd kamera någonstans. Men ingen hoppar fram från garderoben med en dold kamera, det är bara jag och spegeln som hänger på dörren. Tveksamt drar jag på mig kläderna, som faktiskt är ganska bekväma, och kollar mig i spegeln. Byxorna hänger från skärpet och jackan räcker ner över låren. Om det är såhär skidåkare ser ut, ja då tänker jag aldrig bli någon. Mitt blonda hår hänger fettigt ner över min panna och jag drar hjälmen över det, och vips så är utstyrseln fulare än någonsin. Ingen kan ju vara seriös med det här, nej det går inte. Jag tänker inte visa mig bland folk i det här.

”Are you ready to show some of your skills in front of people?” frågar Zayn mig från dörröppningen. Jag snurrar runt och undrar hur fan han kan ha vetat vad jag precis tänkte på. Jag säger inget utan blänger bara på honom. Han har fått en röd overall med svarta detaljer och ett svart mönster som letar sig upp för hans ena ben. Jag bedömer direkt att hans utstyrsel är mycket coolare än min, och att jag också borde få ha en sådan där förvuxen sparkdräkt. Zayn har en vit hjälm och ett par svarta glasögon med röda kanter som matchar hans ytterligare klädsel. Jag drar lite i mina byxor och ser sedan upp på honom igen, mycket skeptisk.

”No, I’m not.” säger jag ärligt och tar av mig hjälmen igen. Zayn skrattar och lyfter ena foten för att visa sina superlätta snowboardkängor i jämförelse med mina tunga pjäxor. Varje ny sak jag ser med Zayns klädsel gör mig mer irriterad på min egen. Jävla skitsemester, fan, fan, fan. Till råga på allt dyker Harry också upp bakom Zayn, han har i alla fall samma tunga pjäxor som jag har. Hans hår spretar åt alla håll och han har en vit jacka med gröna byxor till. Det lugnar mig något att vi bär ett plagg av samma färg, för då kommer jag inte se helt förvriden ut framför allas ögon. Harry ler lite i mungipan och meddelar sen att Paul vill att vi tar hissen ner till receptionen. Jag skakar på huvudet, och då börjar Harry gräva efter något i hans ficka. Det han letar efter visar sig vara en Twix som han tar upp och ger till mig, som för att göra mig på lite bättre humör.

”Come on now, Nini. We gonna have fun, trust me.” säger han och låter så pass säker att jag ger med mig. Både han och Zayn ler nöjt när jag tar vantarna under armen och följer med dem ut i korridoren. Fötterna är tunga att lyfta, och jag stönar flera gånger. Harry som faktiskt åkt lite skidor förut tar sig hyffsat lätt framåt, och vi ska inte tala om Zayn. Zayn studsar fram i sina lätta skor och både jag och Harry ger honom åtskilliga blickar, bara för att sakta ner honom åtminstone lite. Vi tränger in oss i hissen och åker ner till garageplan där både Paul och de två paren väntar på oss. Han höjer handen så att vi ska uppfatta deras position, och när vi väl kommer framvaggandes till dem så visar han in oss i en minibuss med hotellets logga på. Snabbt förklarar han dagens plan, som till nittionio procent består av att åka skidor. En procent kanske kan gå till lunch verkar det som, ännu en anledning till att jag inte kommer överleva.

Minibussen slingrar sig ner för berget, och på vägen ser vi flera gigantiska fjällhus som ser väldigt dyra ut. Troligen är de inte lika dyra som mitt, Zayn och Harrys hus, men ändå. Jag skulle då inte lägga pengar på att smälla upp ett hus på en bergsida mitt ute i ingenstans.

”Who owns those houses?” frågar jag chauffören som sneglar lite i backspegeln innan han svarar.

”The majority of the houses owns of Norwegian families.” Hans röst är saklig och precis lagom tråkig så att man inte skulle vilja starta ett samtal med honom. Men jag har fått den information jag behöver, även fast jag undrar lite hur man som vanlig människa kan ha råd med ett sådant hus. Vägen fortsätter och vi åker förbi några backar chauffören kallar Björnen, eller The Bear-system som han kallar det för att vi ska förstå. Enligt honom är det mestadels barnbackar, men det är perfekt för nybörjare. Helt ärligt skulle jag nog behöva en lektion i just barnbackarna innan jag ger mig upp på de snöiga bergssidorna, men alla de andra insisterar på att åka vidare.

”Zayn, Liam and Danielle will have a teacher this day. Snowboard is a little tricky. And Harry can teach you a bit, Niall.” meddelar Paul från framsätet. Jag nickar bedrövat och ser på Harry som nickar lite, men hans ögon är tomma så jag antar att han inte direkt har något intresse till att lära mig något. Men för mig spelar det ingen roll, jag har i alla fall inget problem med att sitta på ett café och slappa istället för att åka upp och ner i en snöig backe. Bilen skakar till, och alla vi hoppar högt i luften. Paul skrattar och jag slänger en arg blick på honom, men han ler bara åt mig. Efter tio minuters bussresa är vi framme vid den liften vi ska börja åka i. Den heter VM8:an, vilket jag inte alls förstår varför. Jag funderar på att fråga om vad det betyder, men att fråga två saker på samma morgon skulle kännas lite pinsamt. Speciellt med tanke på att ingen annan bryr sig om det. När vi alla hoppat ut och ner på den hala snön som belamrar parkeringen så börjar Paul och chauffören lasta ut vår åkutrustning. Högst upp ligger alla snowboards, så Liam, Zayn och Danielle får ut sina grejer först och börjar gå uppåt backen. De har fått instruktioner om att deras handledare väntar på dem vid en skylt där det står Snowboard Coaching, och Paul verkar lite mycket mer på Liam än på någon av oss andra. När jag får mina saker börjar nästa mardröm när jag märker att min utrustning är mycket tyngre än vad brädorna sett ut att vara. Men det är väll inte så konstigt, varför göra det lätt för mig? tänker jag surt och tar skidorna i famnen. Stavarna spretar åt alla håll och kanter och jag börjar klättra uppför den korta slänten med smutsig blötsnö som leder upp till liften. Synen som möter mig på toppen är hat blandat med förundran. Det är en lång kö av människor som vill pressa sig igenom liftkortsspärrarna för att hoppa på en liftstol. Solen steker från den nästan klarblå himlen och skutan reser sig till höger om oss. Zayn, Liam och Danielle står borta vid en kvinna som har klarröda kläder på sig. De pratar lugnt med varandra medan kvinnan visar med händerna hur vikten på en snowboard ska ligga. Liam ler och nickar, som för att visa att han redan vet hur man gör. Han står nära Danielle och kastar några blickar på henne ibland, kärleksfulla blickar. Danielle har en grå overall och Liam har en mörklila, så det kommer inte bli jättesvårt att skilja dem från mängden. Hoppas jag.

Harry stöter till min arm och jag ser på dem. Han, Louis, Eleanor och Paul står klara för att åka, men jag håller fortfarande dumt i mina skidor. Jag öppnar famnen och allt ramlar ner på marken med ett brak. Ljudet gör så att två tjejer i varsin tajt kroppsstrumpa kollar på oss och slänger håret över axeln. Jag kastar ett argt ögonkast på dem under mina glasögon och skrapar bort lite snö under pjäxan med staven. Louis suckar lite, och Eleanor låter också en svag suck slinka ut. Typiskt henne att härma allt som Louis gör bara för att de ska se bra ut utifrån, patetiskt. Men jag låter dem hållas, speciellt när Paul är i närheten, och jag knäpper i bindningarna. De andra börjar skejta bort mot liftarna. Jag hamnar lite efter och inser snart att skidåkning inte alls är lätt, så det slutar med att jag försiktigt stakar mig framåt med hjälp av stavarna. De som åkt bort snabbare än mig väntar tålmodigt vid sidan av allt folk som strömmar förbi dem. Det är viktigt att vi inte skriker varandras namn, speciellt inte mitt eller Zayns som sticker ut mer, så att folk kan känna igen oss och skicka ut nyheten om vart vi är. Harry dunkar mig på ryggen och ler sådär så att framtänderna sticker ut lite extra.