Söndag 22/12 – 2012

Det här kommer aldrig gå. Aldrig. Det ömmar i knäna när jag böjer på dem för att sticka in liftbygeln mellan benen. Snön under brädan gnistrar sådär magiskt så att man blir trollbunden av lystern. Luften är sval och solen glimtar bakom de snötunga granarna. Det rasslar till i liften när jag passerar första stolpen. Balansen sviktar och jag sparkar till bakom brädan för att uppnå balans igen. Hela min kropp gungar men balansen återupptas. Fannys ord ekar i huvudet ”Se till att ha en fifty-fifty-vikt på fötterna, det hjälper”. När jag är säker på balansen kastar jag en blick bakåt, Fanny står med telefonen intryckt under sidan av hjälmen och pratar med någon. I liften, på brädan. Det är så orättvist, hon har åkt bräda någon gång mer än mig, men är så sjukt mycket bättre. Ännu en stolpe passerar och jag konstaterar stolt att jag inte ligger med näsan i en snödriva än, vilket jag gjort de tidigare åken.

   ”Cindy!” Ropet får mig att rikta uppmärksamheten bakåt. Fanny vinkar långt där bak och jag mister koncentrationen för ett ögonblick och vinglar till ordentligt. Foten sätts snabbt ner i backen och jag vinglar lite mer, och sedan lite mindre för att sedan ha koll igen.

”Aa!” ropar jag tillbaka och riktar blicken framåt igen. Pisten korsar liftspåret lite längre fram, tur att det är åkarna som måste se upp för liften. Men man vet inte med turister, vissa bara åker utan att ha någon som helst respekt för någon annan.

”Pappa säger att vi måste ta oss tillbaka till Björnens System nu, han kommer snart och hämtar oss!” Fanny lägger ner mobilen i fickan igen och ser på mig. ”Se till att inte ramla nu!”

   Se till att inte ramla nu, det är lättare sagt än gjort när liftspåret sluttar mot båda sidorna och är extremt hala. Brädan smattrar mot tjälen. Jag fäster blicken vid liftens slut. Det stora hjulet som drar byglarna upp och sedan transporterar dem ner, närmar sig sakta men säkert. När tjugo meter återstår känner jag hur brädan börjar kana utåt kanten. Trött försöker jag vinkla upp den, men stålkanterna reagerar inte och jag vinklar upp den ännu lite. Sista stolpen innan avstigning närmar sig och jag ser hur jag kommer åka in i den. Jag krokar frenetiskt av bygeln från benen och kastar mig ner i snön på sidan. Fanny kommer snart skrattande och ropar över axeln att jag får gå de sista metrarna upp, det finns ingen tid att åka om hela backen och ge allt ett nytt försök. Förnärmat fnyser jag och börjar lirka med bindningarna. Mina fingrar blir snabbt stela när de trippar i snön, samtidigt som jag river i låsningen som håller fast mina fötter. Fanny är redan uppe innan jag börjat gå. Min blick söker sig runt axeln på mig själv, och jag upptäcker baksidan av det berg jag bor vid. Det är inte speciellt högt. Men det vita täcket lyser bländande vitt och långa skuggor bildas neråt Fröå Gruva. Det är här jag bor. Storstadsmänniskor kallar det ”en bländande vinterort där det finns tusentals möjligheter till ett bättre liv”, det låter som om de beskriver Amerika. Åk hit och bli det du vill. Faktum är att det är jobbrist i lokalbefolkningen. Konstigt, eller hur? Men vi ska inte klaga, vi lever på turisterna och älskar nog innerst inne att ha dem här. Jag ser upp och inser att jag kommit upp på krönet. Fanny sparkar bortåt nästa backe som kopplar ihop Rödkullen och Björnen. Backen visar sig vara isig och nästan omöjlig att åka i. Jag vurpar flera gånger innan jag tar mod till mig, kryper ihop till en boll och sätter full fart ner för backen. Fanny kommer efter i stora, eleganta svängar. Hennes hår flyger utanför hjälmen och jag ser avundsjukt på henne, igen. Vi tar av oss brädorna och bär dem under armen tillbaka mot skiduthyrningen. Hon har en egen bräda, men jag hyr fortfarande. Hon överröser mig med beröm för dagen, och orden lindrar smärtan i rumpan.

   ”Ska du till stallet, eller ska du hem?” frågar jag och börjar snöra av mig de svarta skorna. Hon tvinnar en rödskinande slinga hår mellan fingrarna och funderar lite.

”Direkt till stallet, pappa tog med sig allt i bilen.” Jag suckar, det betyder att jag inte kan åka med henne hem. Hon ser lite stressat på klockan och stampar lätt med foten. ”Du kan gå, han väntar säkert.” säger jag och kollar upp från den överintressanta skon. Hon nickar och vi ger varandra en snabb kram innan hon vinglar ut med sin bräda i högsta hugg. Med ett mödosamt ryck drar jag av med pjäxan och stoppar ner foten i mina ullskor. Det värmer genast om fötterna och jag njuter, ända fram tills en man snubblar över mitt utsträckta ben. Ha skriker något på vad jag tror är ryska, men det var hans fel att han inte såg sig för. En tjej i personalen ber mig samla ihop sakerna och lämna dem på bänken jag sitter på. Harmlöst rycker jag på axlarna och drar av mig hjälmen för att kunna knöla ner vantarna i den. Allting dryper av smält snö och jag gissar att jag har världens fläck på ändan efter alla gånger jag landat på den.

En ensam pappa med sin dotter plogar sig ner för den flackaste barnbacken. Jag går i ungefär i samma takt som dem, även fast de har haft försprång. Liften rullar också sakta förbi mig, allting tyder på att dagen börjar lida mot sitt slut. Värmestugan ser överfull ut. Det ligger saker i fönstren och jag svär att jag kan känna lukten av mikrad falukorv och choklad med mjölkskinn. Min klädsel står inte ut så mycket. Jag har samma jacka i skolan som när jag åker skidor, en jibbarjacka. Den hade fångat mina ögon direkt nere på Sweet, en butik nere på nedre torget. Den korsas av vinröda och ljuslila, breda ränder. Byxorna är beigea. Innanför den öppna jackan har jag en blå microfleace och Burton’s nya underställ, det jag fick i julklapp. Ryggskyddet dinglar tillsammans med min hjälm i högerhanden. Håret måste se ut som ett kråkbo, det har torkat och blivit blött om vartannat. Det hänger troligen kvar i tofsen jag haft det i förut, men i ögonvrån ser jag de skarpa lockarna som alltid blir till om håret torkat snabbt. Ryggskyddet använder jag inte. Det är bara för syns skull när jag åker hemifrån, så att mamma tror att jag har det på mig.

Till min stora lycka kommer skidbussen knappt två minuter efter att jag ställt mig på hållplatsen. Medan den vänder borta vid en korsning granskar jag personerna jag står tillsammans med på hållplatsen. Först en kvinna som står i en tajt, rosa jacka. Hon har mörkt läppstift på sig och jag ser tydligt lagren av mascara som är slarvigt kladdade innan dagen i backen. Fullkomligt onödigt att ha smink i backen, det irriterar bara. I hennes hand står en sjuåring krokad. Han drar i henne och gnäller på något som är typiskt för Stockholms innerstad. Jag känner igen sättet att prata från mina gudföräldrars dotter, hon pratar på precis samma sätt. Sen står det tre tjejer i mjukisbyxor och med håret uppsatt i varsin stökig knut. De har troligen varit och städat i lägenheterna som ligger utspridda i Björnen. Precis sådär såg jag ut förra våren när jag var uppe och jagade dammråttor under sängarna. Sen hinner jag inte tänka så mycket mer. Bussen har vänt och bromsar in framför oss. Mamman med sminket håller tillbaka sin unge och varnar honom för att gå på innan alla klivit av. Istället för att vänta på att någon ska gå av slingrar jag mig framåt till den främre dörren och ställer mig på kö efter tjejerna jag nämnt tidigare. På närmare håll ser jag att deras nagelband är uppluckrade, på grund av putsen säkert.

Chauffören som är en ung och mycket trevlig man vinkar de tre tjejerna ombord. Björnen är ändstation och därför är bussen tom när det blir dags för mig att kliva på. Tjejerna berättar i stora drag att de jobbar vid Skistar, den största pistansvarigen i hela Sverige, och att de råkat glömma sina liftkort hemma. Chauffören ler och säger att det är gratis i december hur som helst. Tjejerna suckar lättat och tackar honom hjärtligt. Han säger att det inte är något att tala om. Jag håller upp mitt liftkort och han släpper mig ombord, därefter alla andra. Tjejerna smäller ner på barnvagnsplatsen, men jag fortsätter längre in och slänger mig ner på ett säte närmast fönstret. Bussen fylls snabbt men ingen sätter sig bredvid mig. Det är skönt om jag ska vara ärlig. Det värker i hela min kropp och tanken på att prata med en tråkig turist gör att huvudet också vill smälta ihop i en hög på golvet. Familjen framför mig som består av en tonårsson, två små flickor och en mamma med hennes väninna pratar ivrigt om resturanger på torget. Jag avstår lusten att häva ur mig någonting om min pappas restaurang som ligger mitt på Åre Torg. Istället plockar jag fram telefonen och bläddrar sakta igenom alla bilder. Sen väljer jag en som jag pumpar ut via Instagram. Min näst likade bild någonsin, wow. Jag är inte imponerad.

Busschauffören hade lovat mig att stanna mitt på motorvägen där det finns varken trottoar eller dike och släppa av mig, men så blir det inte. Han kör förbi den stationen och jag får kliva av uppe vid Kabinbanan. Den lift som tar folk högst upp på Åreskutan. Jag klättrar upp för backen till pappas andra restaurang (det är hans grej, han äger den med några andra snubbar). En känsla av coolhet lägger sig över mig när jag häver upp dörren mitt i nyllet på en ordningsvakt. Han ser barskt på mig men ser till att jag får komma in. Skumt med tanke på att den galna afterski’n snart börjar.  Pappas ena kompanjon, Simon, står som hovmästare och pratar med några tjejer. Han verkar så glad, uppfylld på något sätt. Ingen som inte känner honom vet anledningen. Jag vet. En liten man går förbi bakom Simon, eller man kan inte kalla honom man. Snarare pojke, lika sockersöt att han skulle kunna få vilken tjej han än vill ha. Men hans ansikte är avundsjukt när han blänger på tjejerna. Tjejerna som snackar med hans pojkvän. Den lilla killen heter hur som helst Charlie, onödig fakta. Han och Simon är ett par sedan ett år tillbaka, trots att de berättade först förra månaden.

Jag stegar fram till Simon och frågar vart pappa är, han viftar lite med ena handen och anser att ”din fader är nere och köper hem lite mjölk till dig och lillebrorsan”. Jag suckar, den där varma chokladen blev inte av idag heller. Jag tackar honom och går mot dörren igen, passerar ordningsvakten och går runt på baksidan för att fundera på ett sätt att ta mig hem. En inre röst ekar inom mig Gå. Den har rätt i att jag bara har runt en kilometer hem, varav är väldigt kort. Men benen bär knappt. Efter lite slit drar jag mig i alla fall hemåt. 

~

Uttryckslöst häller jag upp lite av den avslagna läsken som står på skrivbordet. Den smakar sliskigt och fastnar på tänderna. Med glaset i ena handen sätter jag på datorn och slänger upp fötterna på skrivbordet. Datorn startas segare för varje dag. För varje ord som skrivs i mina dokument tar det en hundradels sekund längre tid att starta datorn, det vore i alla fall en rimlig teori. Jag tar ännu en klunk av läsken, det känns nästan som om jag är en alkis som tar sina första klunkar sprit, för läsken piggar upp mig lite. Väggarna stirrar tomt på mig, jag saknar känslan av att vara iakttagen av fem par ögon med blandade färger. Storstädningen dagen innan hade resulterat i att alla affischer på det där pojkbandet åkt ner, förutom den i taket som sitter alldeles för högt upp. Rummet känns i alla fall rimligt att bo i igen. Man kan andas, nästan. Med ett stön viker jag in benen igen och böjer mig mot fönstret för att öppna det, bara en glipa så att kylan inte svämmar in.

Svarta prickar rör sig fortfarande i backen. Det betyder att några kommer vara ihärdiga till nattskidåkningen. Datorn plingar till och jag böjer mig över tangentbordet. Fingrarna visar tydligt att jag ska in på Google Chrome och sedan in på Facebook, Dayviews och Twitter. Jag skriver in alla lösenord, samma till alla och ser efter om det finns några nyheter.  Det tjatas något förskräckligt om att Niall ska dejta någon tjej just nu. Så typiskt. Aldrig ska folk kunna hålla käften. Harry ska tydligen också dejta någon, hon Swift. Men låt honom göra det då. Tanklöst scrollar jag på Twitter och tar sedan fram ett dokument för att börja skriva på min pågående fanfic. Harrys dotter som upptäcker att hon är hans dotter sexton år gångna i hennes liv. Jättedramatiskt, verkligen. Att jag ens lägger tid på det här. Om jag hade joggat tiden istället för att skriva skulle jag vara en fotomodell vid det här laget. Men jag älskar att skriva, plus att det höjer mitt svenskabetyg på något mysko sätt.

Harry har tydligen varit på någon semester med Swift borta i Utah. Varför åka dit när det finns ett ställe som Åre? Jag skrattar tyst för mig själv och fortsätter skriva. Men i mitt undermedvetna drömmer jag mig bort om vad som skulle hända om One Direction anlände vid Östersunds flygplats för att spendera en vecka i Åre. Fast varför skulle dem göra det? Åre är litet i jämförelse med Banff, Chamonix och Verbier. Men fantisera kan man alltid göra.

Jag suckar och ser ner på dokumentet. Några få meningar står uppradade med tomma ord som fyller en påhittad vardag. Efter lite tvekan raderar jag allt och börjar om, denna gång med mer flyt. Det finns så mycket att hämta från tomma luften. En persons andning kan ta upp en halv A4sida. Jag njuter när jag skriver, och samtidigt hettas jag upp av ett bråk på Dayviews. Jag dricker lite mer av läsken och känner hur kroppen blir mer och mer seg. Det värker för varje finger jag slår ner på tangenterna. Klockan är bara runt halv nio, men ögonlocken håller ändå på att falla ihop. Det är jullov, vilket resulterar i att jag oftast går och lägger mig runt två på natten. Bara för att man kan gå och lägga sig då. Trött släpar jag mig ner för trappan och går fram till kylen, brer snabbt en tunnbrödmacka som jag trycker i mig. Därefter borstar jag tänderna och går upp igen.

   Sängen känns som en gammal vägg. Affischen stirrar ner på mig från taket. Fem killar som ser ut att ramla ut från taket. Louis känns så nära och ser så verklig ut att jag skulle kunna röra vid honom. Men det kan jag inte, det krävs två meter och en levande Louis för det. Mina ögon faller ihop och jag somnar i en tung, dåsig sömn.