Detta har hänt:

Harry har tydligen varit på någon semester med Swift borta i Utah. Varför åka dit när det finns ett ställe som Åre? Jag skrattar tyst för mig själv och fortsätter skriva. Men i mitt undermedvetna drömmer jag mig bort om vad som skulle hända om One Direction anlände vid Östersunds flygplats för att spendera en vecka i Åre. Fast varför skulle dem göra det? Åre är litet i jämförelse med Banff, Chamonix och Verbier. Men fantisera kan man alltid göra.

---

Söndag 22/12 2012

Kabinen är kall, för kall. En rysning letar sig upp för min ryggrad och mina fingrar kröker sig under täcket. Ljuset är dämpat och behagligt, precis sådär lagom. Lagom ljust för att kunna läsa, men lagom mörkt för att kunna sova. Jag gör inget av det. Istället sitter jag här hopkurad under ett duntäcke och fryser. Bara fenomenet duntäcke på ett flygplan kanske låter konstigt, men i min sits gör jag vad jag vill. Det är en privatjet, och en privatjet som tillhör mig till viss del gör jag vad jag vill med. Så det är andledningen till att varför jag har ett duntäcke. Because I can. I flygplansstolen mitt emot mig slumrar en annan man, pojke, kille. Jag vet inte riktigt i vilken kategori vi ligger just nu. Hans ögon är slutna och ögonfransarna snuddar vid hans kinder. Även han har ett duntäcke och en luva uppdragen över nacken, allt för att stänga ute den inbillade kylan. Hans ben ligger i mitt knä, och jag känner hur mina ben börjar domna. Försiktigt greppar jag hans ben för att lägga dem mot golvet istället, men han gurglar till och flimrar med ögonen. Jag biter ihop och stannar upp i rörelsen för att låta honom fortsätta sova, då med benen hängande i mina händer. När jag försökrat mig om att han sover fortsätter jag med processen. Han håller sig lugn denna gång. Precis när jag har lutat mig fram tillräckligt för att nå golvet höjs ljuset i kabinen och en dörr smäller igen. Chocken av det plötsliga ljudet får mig att tappa de tunga benen rakt ner i golvet och killen framför mig rycker till och vaknar.

 

Ljuset får oss båda att blinka flera gånger. Det är som om jag inte sett ljus på flera dagar, trots att jag har det. Flygresan från London till Sverige tar bara en timme, så egentlige är det ganska onödigt att ta privatjetet. Personerna som stormat in den här delen av kabinen är ytterligare två av ägarna till planet. Den ena har varma, bruna ögon och breda läppar. Den andra har sitt buskiga hår instoppat under sin beanie och de vågformade läpparna är hårt ihopknipna. Den brunögde ställer sig vid mig, och den andra bakom min stolsgranne. På tre rycker de av våra täcken och både jag och min granne vrålar av den försvinnande värmen. Louis gnuggar sig i ögonen och sträcker på sig. Hans armar slingrar sig om Harrys hals och han drar honom mot sig. Harry viks dubbel över stolens ryggstöd och ett långt, gnällande ljud kommer ur hans strupe. Louis håller kvar honom i den obekväma ställningen några sekunder som ett straff, innan han släpper och drar upp benen under hakan. Liam låter mig få tillbaka det tjocka duntäcket och jag lindar det om mig igen.

 

Liam verkar hurtigare än vanligt. Jag vet att han har sett fram emot den här semestern avsevärt länge. Han har planerat allt i minsta detalj och stirrat på kartor över hotell i en minst en månad nu. Hotellrummen ska vara rymliga, men inte alltför stora. Han, Louis samt deras flickvänner ska ha bästa möjliga sovrum. Det ska finnas tillgång till ett pentry och det får inte ligga alltför centralt i byn vi ska till. Harry och Zayn ska tydligen dela rum. Liam verkar ha fått för sig att de båda kommer sakna sina flickvänner och därför kan ha sällskap av varandra. Efter mycket tjat har jag fått ett eget rum, vilket jag gläder mig åt. Liam ser till att jag och Louis sitter rakt och snyggt innan han kallar in de tre återstående personerna. Den första är en man, han har mörkt stylat hår och ögon som liknar bärnsten. Han har sina smala armar i kors på bröstet och rör sig likt en katt, obemärkt och aningen skyggt. Efter honom kommer en lång, mörkhårig kvinna. Hon är väldigt fit, Louis kan skatta sig lycklig att han har henne. Eleanor heter hon hur som helst. Sist i ledet kommer Danielle. Enligt Liam är hon den vackraste människan på denna jord, och jag kan inte förneka honom det. Det är inte så konstigt att tycka att ens flickvän är det vackraste som finns, och hon är väldigt snygg. Danielle slår sig ner i Liams knä, och Eleanor gör samma sak med Louis. Jag sitter kvar i min ensamhet och med Zayn hängande över ryggstödet. Liam slänger över några av sina kartor till Harry som breder ut dem på ett uppfällbart bord. Danielle aktar sig lite så att Liam ska komma åt mapparna och broschyrerna på bordet. Med små gester börjar han förklara allt i minsta detalj, jag lyssnar bara på ena örat och låter blicken flyta ut genom det lilla fönstret. Det är ljust ovanför molnen och jag fantiserar om att molnen är sockervadd. Den tanken har förföljt mig sedan barnsben. Moln måste vara sockervadd, det finns liksom inget annat alternativ.

”Niall?” När jag vänder tillbaka huvudet upptäcker jag att allas blickar är fästa på mig. Det är som en kontroll om jag lyssnat på något Liam just spolat ur sig. Jag blinkar lite och munnen står halvöppen. Liam suckar och öppnar munnen för att upprepa frågan, det märks tydligt att han börjar bli trött på min bristande uppmärksamhet. ”So what will you go for?” Förvirringen slår mig, vaddå vad ska du ta? Jag ska väll inte ta någonting, förutom möjligtvis en macka lite senare när vi väl landat. Liam höjer på ögonbrynen för att skynda på mitt svar.

”Erm, nothing thanks.” säger jag prövande och kastar en blick på Harry som himlar med ögonen. En djup suck lämnar än en gång Liams läppar och han särar fingrarna i en bågformad rörelse för att få min fulla uppmärksamhet.

”Are you going for a board, or skis?” frågar Liam med allt det tålamod hank an uppbåda. Så det var alltså det han frågat, om jag skulle åka snowboard eller skidor. Passivt rycker jag på axlarna och rynkar pannan.

”Do I have to decide that now?” frågar jag. Liam ignorerar min fråga och pekar på Zayn.

”Me, Danielle and Zayn will go with the board.” Han förflyttar sitt finger till Louis och Eleanor som gulligt delar Louis säte. Åh, det långt ifrån perfekta förhållandet. Men jag ska inte säga något, det måste vara bättre än mitt eftersom jag inte har något. Jag som insider i deras förhållande kan i alla fall säga att de bråkat mycket på senaste tiden, Louis och Eleanor då. De kan liksom inte komma överrens till hundra procent. Så den här semestern är till för att återuppbygga deras förhållande, så hade i alla fall Louis lagt det när idén kom upp. Mina tankar slutar snurra och jag lyssnar på den brunögda mannen bredvid mig igen. ”Louis, Eleanor and Harry will be skiing.” avslutar Liam.

”Where’s Taylor?” Min fråga är bara till för att byta samtalsämne. Jag hatar den här idén om att åka upp till något gammalt fjäll och försöka sig på skidor. Det kommer inte gå, jag kan bara inte göra det. Och vad händer om någon känner igen oss som världens största pojkband? Då sitter vi väldigt mycket i klistret eftersom närmaste flygplats ligger 10 mil därifrån. Det är ingen fara, vi måste bara hålla oss ifrån att sticka ut allt för mycket. Och hur mycket tjejer kan det finnas i den här lilla byn, precis inte särskilt många. Oroa dig inte, Niall. Allt kommer att bli bra, det blir kul. Precis så hade Liam övertalat mig att åka med. Så nu sitter jag här, på väg till en flygplats jag inte ens visste existerade.

”Back in US, I hope.” Harry huttrar till och skakar lite på sig. Det märks så tydligt på honom hur lite han är för Haylor-planen. Allt är bara ett stort skämt ihopsatt av vårt managment. Men vi har ingen rätt att klaga på dem, det står i vårt kontrakt. Vi ska bara göra precis som de säger, utan sura miner. ”She’s like, you know, a patch on me.” Harry utväxlar en snabb blick på Louis, jag vet i princip vad de tänker men det är inget jag skulle yttra nu framför alla.

”Um, it’s a bit scary actually. She’s chasing you around the world.” Ett kort skratt kommer från Louis, men ingen annan hakar på. Det är för seriöst för att bara skämtas bort i tomma luften.

”It’s nothing wrong with her, as person. But the whole paring thing drive me crazy.” kraxar Harry missnöjt och drar handen genom sin tjocka lugg. ”It could be real love you know, but the management ruined-“ Harry avbryter sig plötsligt och jag höjer blicken från täcket. En bredaxlad man stapplar in från ett förrum. Hans mattgröna ögon granskar oss innan han fnyser till lite, som för att uppmärksamma Harry på förolämpningen. Fansen kallar mannen bandets barnvakt, men egentligen heter han Paul. Smeknamnet kommer nog ifrån att han tar hand om allt som har med oss att göra. Harry slår ner blicken, jag ser att han skäms. Han skäms inte för sig själv, utan för alla andra. Det står tydligt i vårt kontrakt att om någon strular upp för sig själv, kommer det strula för alla andra också. Med det menar dem att om till exempel jag krånglar eller käftar emot, kommer konsekvenserna inte bara drabba mig, utan alla de andra också. Det är ett genidrag för vår ledning, det gör att vi inte kan gå ur bandet. Och om bandet fortsätter framåt kommer ledningen bli rikare och rikare på oss.

”We’re going down in five minutes. So fasten your seatbelts.” muttrar Paul och går sedan ut igen. Egentligen verkar han inte så intresserad av våra liv, han är bara här för att han måste. Hans ord har i alla fall fått alla på fötter. Liam, Harry och Danielle släntrar över till sätena framför. Eleanor reser sig och tar sätet bredvid mig. Zayn rynkar nästan obemärkt pannan när han glider ner bredvid Louis, mittemot Eleanor. Vad var det jag sa? Deras förhållande är inte så perfekt som det verkar. De glider isär mer för varje dag som går. Nu verkar det inte ens som om de njuter av varandras sällskap längre. Men jag säger inget om det, istället spänner jag bältet om midjan och sjunker ner i sätet. Dunet värmer mig utvändigt, men jag känner mig ändå så kall inuti. Jag vill inte med, det kommer bli det sämsta lovet någonsin!

 

~

 

Luften som slår emot oss är kylig. Det känns som om luftrören ska frysa till is när jag andas in. Små lätta moln bildas i luften när jag andas ut. Skeptiskt höjer jag ögonbrynen och ser mig omkring. Det finns ingen passage som är kopplad mellan flygplatsen och flygplanet. Vi måste ärligt talat gå femtio meter för att komma in i värmen igen. Jag drar upp axelbandet på väskan ytterligare på axeln och tar de sista stegen på trappan ner till marken. Snabbt ångrar jag att jag inter tagit på mig mössan inne i planet. Öronen börjar redan domna och håret rufsas i den isande vinden. Jag som trott att det inte kunde bli värre. Liam, Danielle och Harry håller trots allt ihop sitt lilla sällskap och börjar hurtigt gå mot ingången. Eleanor och Louis går stelt bakom mig. Axelväskan studsar mot min höft när jag rör mig framåt. På ryggen hänger min ryggsäck och jag bär en plastkasse i handen. Kanske lite väl mycket handbagage för ett flyg på två timmar. Zayn sluter upp bredvid mig. Han verkar opåverkad av vinden som viner runt knutarna. Våra blickar dras uppåt mot en skylt som sitter ovanför entrén. Welcome to Åre-Östersund, the capitol of food. Mina mungipor dras uppåt när jag läser det sista, alltför dåligt kanske det inte kommer bli. En armbåge trycks in i mina revben, jag ser åt höger och ser Zayns grinande ansikte. Jag lipar pojkaktigt och han skrattar till. Tillsammans går vi in genom entrén till den lilla flygplatsen. Montrar med gamla föremål från stadens närhet står uppställda och jag och Zayn roar oss med att läsa på de små beskrivningarna. Vi ger ifrån oss höga skratt när vi försöker uttala alla konstiga bokstäver och ljud. När vi är som mest inne i om att läsa om en träslev knackar någon på min axel. Jag vänder mig om och Paul signalerar åt oss att vi måste gå.

 

Trots att jag inte gillar stället kan jag inte neka mig själv att det är ganska skönt. Flygplatsen hade nämligen varit helt tom. Ett äldre par hade suttit på den enda serveringen. De hade lutat sig mot varandra och viskat saker till varandra, mannen hade tvinnat lite av kvinnans vita hår mellan sina fingrar och de såg så speciellt på varandra. Förutom det förälskade äldre paret hade det funnits några män i kostym. De pratade snabbt på vad jag misstänker var svenska, lite konstigt hade det allt varit annars. Kostymnissarna hade sedan skyndat sig iväg mot nästa avgående plan. En knuff i min rygg avbryter mina tankar och jag klättrar in i den minibuss som finns framkörd till vårt förfogande. Chauffören är en medelåldersman med mörkt hår och blå ögon. Han pratar på en väldigt svensk brytning med oss, men är i övrigt väldigt trevlig och försöker hålla uppe ett samtal med Paul. Min uppmärksamhet flyttas runt i bussen. Zayn krånglar med sin telefon, troligen ska han ringa Perrie och se hur det går för dem. Han har skruvat på sig lika mycket som jag, men inte av anledningen att han inte kan åka skidor. Nej, han har skruvat sina händer för att Perrie inte haft möjligheten att följa med. Hon och Little Mix ska planera och repetera inför deras turné. Trots att de försökt ställa alla tider tillrätta har det inte ordnat sig, och han är helt enkelt tvungen att åka med utan henne. Liam, Zayn och Danielle sitter längst bak. Kärleksparet gosar med varandra och viskar söta saker. Avundsjukt ser jag bort och ut genom fönstret. Mitt intresse räcker inte till för dem andra. Hur som helst har jag Harry bredvid mig och Eleanor mitt emot.

 

Min blick söker sig ut genom fönstret och ut över åkrarna. Jag tänker inte lägga ner mina föraningar och så, men det är ganska vackert här uppe. Vit snö ligger tjock på ängarna och granarna är tunga. Ärligt tror jag inte jag någonsin sett såhär mycket snö samtidigt i hela mitt liv. Ett litet leende letar sig in över mitt ansikte. Mitt finger dras över skärmen på min telefon och jag sätter på suffle. Den första låten som kommer upp är av Backstreet Boys. Jag kan faktiskt inte ens förstå varför jag lyssnar på dem fortfarande, men det är något med deras musik. Plus att jag kan hitta inspiration i det mesta. Tonerna från ett pojkband svävar ut i mina lurar.

 

Show me the meaning of being lonely

Is this the feeling I need to walk with

Tell me why I can’t be there where you are

There’s something missing in my heart

 

Jag sluter ögonen och låterna tonerna fånga in mig. Låt efter låt rullar förbi utan att jag lägger större notis vid dem. Musiken är bara till för att stänga av mig från omvärlden. Bli kvitt alla problem för några minuter och bara få andas.

 

~

 

Ytterligare en person knackar mig på axeln. Irriterat mumlar jag tillbaka och trycker ner näsan mot kragen. Det går några sekunder och jag hör hysteriska fniss komma från dem andra, sen känner jag något kallt sluta sig mot min panna. Jag rycker till och det kalla ramlar ner i knät på mig. Ögonen blir vidöppna och jag lägger märke till ostbiten i mitt knä, och sedan på Harrys flinande ansikte. Han tar en tugga av den halvätna mackan han har i handen och Louis skrattar hysteriskt, liksom Liam och tjejerna. Så typiskt att jag skulle somna, såklart jag skulle råka ut för något då.

”Did you want something?” fräser jag och kurar ihop mig mot bussens innervägg. Harrys leende sänks lite åt min hårda ton. De andras skratt dör ut och jag tar upp osten och kastar den i ansiktet på Louis. Louis tar upp den gula skivan och knölar in den i munnen. ”Thats disgusting.” mumlar jag och sluter ögonen igen. Ännu en knuff landar på mig. ”What?” Harrys stora ögon ser på mig, och jag kan inte hålla kvar min hårda fasad. Avslappningen gör att mina axlar sänks och munnen blir mjukare. Det går inte att tycka illa om Harry, det finns liksom inte i min värld. Hans oskyldiga miner får mig nästan att smälta och jag kan inte ofta vara arg en längre stund på honom. Fansen kallar honom Cupcake eller något, och ibland passar det faktiskt in.

”We’re here, end station.” säger Harry, och jag hör att han låter förnärmad. Ursäktande gäspar jag och klättrar efter dem andra ur bilen. Hotellet vi körts till är gigantiskt och med en otroligt konstig design. Vi plockar ut vårt bagage och drar det efter oss genom entrén. Det är lika stort inne som ute. Lobbyn till vänster och ett maffigt bibliotek sträcker sig till höger. Paul svänger snärt åt vänster och fram till den förvånansvärt lilla lobbyn. Coperhill Mountain Lodge står utprintat med stora, förgyllda bokstäver på disken. Paul lutar sig över disken och börjar lågt prata med kvinnan på andra sidan. Hon nickar och räcker över tre stora paket med nycklar och information. Kvinnan hänvisar till våning fyra, sedan visar hon oss personligen vägen upp. Danielle och Liam, och Louis och Eleanor ska dela på varsin silversvit. Romantiskt som jag inte vet vad, blä. Och jag, Harry och Zayn ska få dela på en Coppersvit. Paul vet jag inte vart han ska ta vägen.

 

Nonchalant vrider jag om nyckeln i dörren och öppnar den. Jag, Zayn och Harry klämmer in oss i den lilla hallen och börjar ivrigt ta av oss ytterkläderna. Jag hänger prydligt upp min blå jacka och ställer skorna bredvid varandra på skohyllan. De andra två är redan inne i lägenheten och försöker ta in den fjällinspirerade sviten. I min goda ro ordnar jag upp deras skor också, ställer dem bredvid varandra och ser till att jackorna hänger rakt och att väskorna står tryckta mot väggen. Istället för att beundra utsikten över de omliggande fjällen ser jag mig om efter ett lämpligt sovrum. Enligt informationsbladet vi fått ska det finnas fyra bäddar i det här rummet. Varav en dubbelsäng och en våningssäng. Nyfiket letar jag mig in i rummen och hittar dubbelsängen. Nöjt slänger jag upp min tunga, och aningen blöta, väska på sängen och öppnar den. Harry kommer springande från vardagsrummet och jag vänder mig flinande mot honom. Han slår handen i dörrlisten och suckar högt när han ser att jag tagit den enda dubbelsängen.

”That’s so unfair.” gnäller Harry och ser på mig med stora ögon, som om jag skulle langa över sängen till honom då. Jag skrattar rått och pekar utåt lägenheten.

”Life is unfair.” motar jag bort honom. Harry suckar igen och vänder ryggen mot mig för att leta upp ett annat rum. Zayn går förbi dörröppningen med sin väska, ett välinriktat långfinger flyger iväg mot mig. Gesten får mig att flina ännu bredare. När jag väl packat upp lite, och vikt in några få saker i garderoben och hängt in skjortorna så tar jag mig tid att se. Se alla de fina trädetaljerna som ligger inslagna i väggarna eller sängen. Alla ytor jag lägger handen på är lena och doftar nybyggt. Lakanen är välpressade och sängen ser väldigt inbjudande ut. Men jag har inte tid att sova nu, jag och de andra ska ha pizzakväll på rummet och sedan kommer säkert Louis sätta igång ett party. Frestad sliter jag mig från sängen och går ut i våningen igen. Harry och Zayn har fått ta rummet vägg i vägg med mitt. Det innehåller bara en våningssäng, där Zayn tagit överslafen före Harry. De knorrar båda två över att jag tagit det största rummet och först och främst, den största sängen.

---