En ängel ramlade ner på Jorden, och nu har han flugit tillbaka. Jag gör det här inlägget för att uppmärksamma döden av en av mina idoler: Cory. Jag upptäckte honom i Glee, och han är en fantastisk skådespelare. Ingen kommer minnas honom för drogerna, han kommer bli munnen för alla leenden han har åstadkommit. Han var älskad, inte minst av sin fästmö Lea. Jag skickar alla mina tankar till Lea idag, och en bön till himlen och Cory. Himlen behövde någon som skulle se ner och gråta varma tårar på alla här nere. Himlen valde Cory. Tack för alla skratt, alla sånger och för alla räddade liv. Tack Cory, du är saknad. Vila i frid.

Detta har hänt:

”I’m sorry if you think I’m rude, it isn’t my fault-”

“Your fault, hell yes it’s your fault. Who else’s fault should it be?” gormar hon. Hon har en poäng i det hon säger. Faktiskt så har hon det. ”You need to control your life, and you’re rude Niall Horan. You’re rude to me and your friends, why? Just tell me why you’re mean.” Hennes ögon är våta och jag beskyller mig för några sekunder att ha fått en tjej att gråta. Om Liam skulle få reda på det skulle jag vara död typ nu. Hon släpper mig inte med blicken medan hon skriker. Hon låter varje ord slinka rakt in i mitt hjärta. Varje ord skär i mig. Jag snubblar mot henne och drar tag i hennes huvud. Mina händer glider in under hennes hår och griper tag i bakhuvudet på henne. Centimeterna klipps av på bara någon sekund och mina läppar snuddar vid hennes. Jag trycker mig mot henne i några sekunder och vinglar sedan bakåt.

”I think… that’s why…  I’m rude to you.” stammar jag. 

”I’m so, so sorry.” säger jag panikslaget. Jag förflyttar händerna upp mot ansiktet och täcker över munnen och näsan. Djupa hulkningar far genom min hals och jag försöker blinka bort tårarna som bildas i mina ögon. ”I didn’t mean that, I- I-” stammar jag. Han tar tag i mina händer och drar dem nedåt, bort från mitt ansikte. Han tvingar mig att kolla på honom. De blåa ögonen är känslolösa och när han är såhär nära kan jag se fjunet runt hans mun. Känslan av hans stora händer som gled under mitt hår får mig att rysa, men inte av obehag. Jag reste mig när jag slog honom, för vi står upp och han leder mig bortåt sängen. Vi slår oss ner och jag ser hur formen av min hand har börjat framträda på hans kind.

”Cindy, schh, it’s okay.” säger han dovt och tar bort sina händer från mig. ”I just-”

”Can you go?” frågar jag och ser bort från hans plågade ansikte. Först tror jag att han ska insistera på att sitta kvar, men han reser sig och öppnar dörren.

”I’m really so-”

”Just go.” beordrar jag honom och jag ser hur han vänder bort huvudet från mig. Dörren glider igen och tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Allting är en stor röra och jag låter mina fingrar stryka över mina läppar. Niall Horan har lagt sina läppar mot mina, jag borde vara jätteglad. Han erkände i princip att han älskar mig. Tårarna vill inte sluta, och jag tänker på scenen i min favoritfilm The Perks of Being A Wallflower där huvudpersonen Charlie sitter på precis samma sätt och gråter. Han upprepar en mening för sig själv konstant: ”stop crying”. Jag måste sluta gråta. Jag torkar mig i ögonen och reser mig långsamt upp. Jag hör dörren nere i hallen slå igen och jag förmodar att det är Niall som har rusat ut. Karoline måste undra varför det är ett sådant spring, om hon nu ens träffat honom. Jag vill minnas mitt och Nialls bråk, men det går inte. Jag hatar när det blir såhär, jag vet liksom inte hur jag ska reagera. När man bor i en liten by blir det så. Man har liksom ingen erfarenhet av något, det har aldrig varit en kille som gillat mig. Med en duns slår jag mig ner vid datorn igen och rör vid den lilla plattan under tangentbordet och skärmen skiner upp igen. Dokumentet jag haft uppe ligger nere som en banner och skrivbordet skiner mot mig. Det är en bild på Niall, den första som blev tagen på honom i tanker. Hans smått muskulösa armar sticker ut ur linnet och hans mun är halvt öppen. Hans ansikte ser argt ut, lite sådär som jag innan skulle kalla sexigt sur, men nu vet jag att han inte alls är sexig när han blir arg. Han ser bara arg ut, inget annat. Även fast bilden är lite suddig så syns hans tandställning och blicken är aningen dimmig. Snabbt så högerklickar jag och går in på fliken anpassa skrivbord. Jag bläddrar igenom mina mappar och får tillslut fram en lagom stor bild på hästen som jag sköter om ibland. Hennes svarta, kloka ögon stirrar på mig och jag sätter bilden som skrivbordsbakgrund. Blicken hon ger mig lugnar mig och jag öppnar Google Chrome och går in på min Dayviews. De små symbolerna blinkar orangea men jag klickar bara på markera som sedd och tar fram en bild jag har sparad på Niall och öppnar den. Mina fingrar styrker långsamt tangentbordet, så gör jag alltid när jag är osäker på vad jag ska skriva för att föra fram det rätta budskapet. Det är så lätt att man skriver fel och någon missuppfattar allt, och sen måste man förklara gång på gång vad man egentligen menar. Stolsryggen skär in i mina skulderblad mer än vanligt och jag snurrar sakta fram och tillbaka medan jag tänker. Fingrarna forsätter att stryka över tangenterna och börjar tillslut trycka på dem.

Vad skulle ni göra om det visar sig att killarna är riktiga assholes och bara tänker på sig själva? Jag menar, det är inte speciellt kul att ha dem som sina största förebilder och sedan rullar de in och förstör hela din gnistrande lilla Tumblr-verklighet. Niall är skitsur, Louis är klok och väldigt trevlig, Harry är mystisk, Zayn tvärtemot hur man tror att han är och Liam verkar vara småirriterad på allt och alla hela tiden han med, förutom Danielle. Hur fan ska det här gå?

Det är inte meningen att ladda upp det egentligen, men mitt finger för automatiskt pilen mot rutan för uppladdning och bilden laddas upp på sidan.

”Åh, fan.” mumlar jag och trycker in på bilden, men stannar upp för att betrakta den. Niall har på sig ett par hängselbyxor och en vit t-shirt på den här bilden. Hans kinder är rundade och lyser röda, ögonen är uppspärrade och han ser både förundrad och rädd ut. Runt honom rör sig en stor folkmassa och jag gissar att det är det hans ögon påverkas av. Bilden är tagen 2010, det syns lång väg och jag stönar högt. Varför kan han inte bara vara som han var på den där bilden? Oskyldig och nyfiken på allt, en vanlig kille. Plötsligt så ploppar en liten orange cirkel upp ovanför den lilla pratbubblan i hörnet. Jag klickar tveksamt fram kommentaren och ser att den är på bilden som jag precis lagt upp. Kommentaren är ganska kort:

Stypayhorlikson 10:36

Asså jag skulle bli skitsur, fatta om de skulle va så!! Skulle absolut läsa!

Jag rynkar pannan. Vad menar hon med skulle absolut läsa? Sen slår det mig, hon tror att det är en handling till en fanfiction. Jag raderar bilden och lutar mig tillbaka i stolen. Min tunga glider över mina läppar där Nialls läppar har legat. Det är en tanke jag måste upprepa gång på gång, varför skulle han gilla mig? Jag är så lite i jämförelse med vem han annars skulle kunna få. Jag stänger locket på datorn och tar upp telefonen. Meddelandet som lyser på skärmen chockar mig.

From: Niall 10:32

I’ll sit outside until you let me in

From: Niall 10:34

Cmon, it’s freezing. I’m not a penguin like you, please open!!!!

From: Niall 10:35

I didn’t mean the penguin thing sorreh

From: Niall 10:36

You r obvs not letting me in, ill go home. Call me when you can

Jag ler när jag ser pingvingrejen. Han menade inget illa med att säga det, därför blev det extra gulligt när han bad om ursäkt. Mina händer har slutat darra och jag inser plötsligt vad jag har gjort. Jag har avvisat Niall Horan, den Niall Horan. Dock är det hans fel att han ska vara ett sådan asshole, men han hade inte menat något illa med kyssen. Telefonen ligger bredvid datorn och jag tar upp den och sätter mig för att stirra på hans nummer i kontaktlistan. Det är annorlunda från våra svenska nummer, och det är väldigt krångligt. Siffrorna har noll sammanband och rimmar inte när man säger dem, mitt nummer är en barnvisa i jämförelse med hans. Jag är en av de få människorna i världen som har det här numret, jag borde inte låta det gå så fort. Mitt finger trycker på hans nummer och en svart ruta dyker upp med diverse valalternativ som är kopplade till samtalet. Knappt en hel signal går fram innan han svarar, och jag väntar tyst i luren på att han ska börja prata. Jag har aldrig ringt honom förut, och plötsligt minns jag hur svårt det är att prata i telefon med någon som är engelsktalande. Plötsligt kan jag inte se hans kroppsspråk eller hur hans läppar rör sig för varje stavning han gör. Mitt G i engelska under grundskoleåren är inte direkt mycket att skryta med i alla fall.

”Hello, are you there?” Det tog flera sekunder innan han svarade, och när han väl gör det är hans röst spänd och obekväm. Så fort jag hör hans röst ångrar jag mig, jag borde inte ha ringt till honom. Den irländska brytningen är otroligt het och det är skönt att höra att han inte är så självsäker och flirtig som han är i kamera. Jag överväger om jag ska svara honom, eller om jag bara ska lägga på.

”I know what we can do today.” säger jag tyst och drar in en handfull luft för att kunna fortsätta samtalet. Niall andas tungt på andra sidan, jag har aldrig varit med om ett sådant spänt telefonsamtal i hela mitt liv.

”Sure, where shall I go?” frågar han hest.

“I’ll pick you up. Wear something warm and comfortable.” säger jag och sluter ögonen för att kunna koncentrera mig på vad han säger.

”You need to know how sorry I am, I didn’t mean to-”

“Don’t say anything, please. Just forget it, okay.”

“But I-“

“Niall, please, just be ready in about thirty minutes.” Jag lägger på, han får vara så klar som han är då. Jag förutsätter att vi kommer behöva hämta honom uppe på hotellet, för Karolina borde kunna köra oss dit vi ska. Jag reser mig på stänger ner datorn. Det knäpper till när locket faller på plats och jag drar mig upp från stolen. Dörren känns långt bort, och garaget ännu längre bort. Jag går ner för trappan och letar fram ett underställ och går sedan ut i garaget. I en slarvig hög ligger mina kläder slängda och jag drar på mig de tjocka täckbyxorna. Utanpå det tar jag på mig en fleecetröja och en tunn, turkos dunjacka. Jag klämmer ner mina fötter som är draperade i raggsockor i mina alltför stora arbetsstövlar och trycker sedan ner min mörkblå skärmmössa över huvudet. Om halsen lindar jag en tjock halsduk och sedan tar jag på mig dubbla handskar. Karolina har lovat att köra mig och Owen, som Niall kallar sig själv efter min hänvisning, dit vi ska. Vi sätter oss i bilen och jag tar min hjälm i knäet. Min faster trummar sakta på ratten med pekfingrarna och vaggar med huvudet fram och tillbaka. Hon frågar inget, det gör hon nästan aldrig, och det känns skönt. Vi är ganska lika, det känns i alla fall som om vi känner varandra ganska bra. Hon vet när hon inte ska fråga. Vägen är isig och hon kör långsammare än vad jag skulle vilja att hon skulle göra, men det går inte att skynda på något som skulle kunna innebära livsfara. Inget får vara livsfara när man ska transportera en av världens dyraste kändisar i sitt baksäte.

Min faster bromsar in utanför Copperhills entré. Det ångar av den varma luften som släpps ut när de automatiska dörrarna öppnas och jag funderar på om jag ska gå ut för att hämta honom. Jag ser på klockan, det var trettiotvå minuter sedan jag ringde honom, alltså borde han vara redo för att åka nu. Min faster vrider på radion och Roger, Titti och Ola börjar tjattra om de olika filtren på Instagram. Jag kopplar bort dem och kollar ut genom fönstret och bort mot entrén. Fönstrens kanter är vita av frost och varje snöflinga bildar ett helt nytt abstrakt mönster. De säger ju att ingen snöflinga är den andra lik, och ju mer jag stirrar på mönstren i frosten, desto mindre tror jag på det. Alla ser precis likadana ut, men det är säkert bara jag som är trött, eller som jag inte vill erkänna det; nervös. Minuterna går extremt långsamt, varje gång jag kollar på klockan så är siffrorna de samma, 11:16. Det känns surt att ha missat 11:11, igen. Slutsiffran byts ut mot 11:17 och dörrarna utanför glider isär. Jag skrattar nästan när jag ser honom. Hans blonda hår är nerstoppat i den svarta toppluvan och han är utrustad i hela sitt färgglada skidställ. Deras management kan inte ha tänkt på färgkombinationer när deras skidkläder plockades ut, dock kan jag se framför mig när killarna själva valt ut kläderna, valen skulle inte förvåna mig. Han får syn på mig i bilen och tultar fram mot mig och Karolina i bilen. Han pekar på dörren bakom min faster, och jag nickar. Han öppnar den och hoppar in, noga med att inte skrapa i skinnklädseln i bilen. Han drar igen dörren och sätter på sig säkerhetsbältet. Karolina kollar på honom i backspegeln innan hon backar ut från parkeringen och snurrar runt på vändplatsen.

”Hello Aunt Olovsson.” säger Niall artigt och med ett flirtigt leende på läpparna. Jag känner igen det här skådespelet. En kille i vår klass gör så. Alla i klassen hatar honom, för han vräker ur sig kommentarer om alla lite härs och tvärs. Men ingen av allas föräldrar har någonsin uppmärksammat det, för han är alltid extremt trevlig mot äldre och visar dem all respekt han kan uppbringa i sin falska gestalt. Ungefär så ser jag Niall nu, en falsk idiot. Men han hade säkert hoppats på att jag skulle hämta honom, hur nu det skulle gått till, och han skulle fått en bekväm pratstund med mig.

”Hello Owen..?” säger min faster osäkert och jag himlar med ögonen bort från henne.

”Owen, that’s correct.”

”So where are you from?” frågar hon och försöker låta nyfiken på hans liv. Han rycker på axlarna.

”I’m from Dublin.” svarar han och jag hör hur han försöker uppbringa den där lilla gnistan av irländsk accent som gått förlorad under alla resor han gjort världen över, och de andra killarnas tal har väl också påverkat honom. Ryktena om att Niall har lätt för dialekter återupplivas igen när jag hör hur snabbt han lägger om sin accent.

”So how did you meet Cindy then?” frågar hon och jag räknar med at than ska bli kallsvettig, men istället för att börja skruva på sig så riktar han sin blick rakt i backspegeln och svarar rakt på sak.

”I was an exchange student at her college last year, but I bringed some mates this year for some fun.”

“Are you just visiting over the break?”

“Yes, they really love Are, and so do I.”

“You look familiar, have you showed me any pictures of him?” Frågan är direkt riktad mot mig, och jag ruskar lite på mig i passagerarsätet.

”Ja kanske, vet inte.” svarar jag. Min faster ger mig onda ögat åt mitt svar. Niall nickar och låtsas troligen förstå. Min faster bromsar in och jag öppnar dörren.

”Come on Owen.” säger jag och hoppar ur och börjar gå upp mot byggnaden ovanför oss. Jag har redan informerat min faster om att hon inte behöver hämta oss, vi kan ta bussen, så hon vänder och kör hem igen. Niall stannar upp på uppfarten och ser upp i en av hagarna ovanför byggnaden. Tre olika flockar med hästar står hängande över en stor krubba med hö och han skakar på huvudet.

”No way,” hasplar han ur sig, ”I’ll never do that.”

“We will see.” säger jag och går före honom upp till stallet. 

 

 

Hej allihopa! Många kollar in varje dag, men tyvärr kan jag inte bjuda på ett kapitel. Min datorsladd försvann efter England (kan kanske blivit snodd på flygplatsen), och min dator är död för tillfället så det kommer inte komma något tills jag hittar min sladd eller att jag köper en ny. Tack för ert tålamod! Kram på er, jag har läst era kommentarer och jag är verkligen upprörd pga det här. Håll fast, sladden kommer nog fram och då får ni ett nytt kapitel också! Älskar er! Cim xx

Eftersom det inte visades intresse i ett tidsinställt kapitel så kommer nästa kapitel att komma ut efter min Englandresa. Ha det superbra så ses vi om tio dagar!
//Cim

”She went home.” säger han på sin spelande mjuka engelska. Jag knyter händerna inne i jackans djupa fickor och molnet framför mig blir lite större än det var innan. Varför stack hon då?

”Why?” frågar jag dumt och pillar lite på mitt nagelband med pekfingret. Det sticker till och jag gissar att jag rivit upp ett sår runt tummen. Hon kan ju inte bara gå sådär. Hon skulle ju visa oss till en restaurang och allting, men nej nej. Jag kommer aldrig förstå mig på den kvinnan.

”She said she had to go home to her family, but I don’t think that’s the whole truth.” Zayn ser  lugnt på mig och blinkar lite. “Right.” konstaterar han och lägger sin hand på min axel.

 Wednesday 25/12 2012

Mitt favoritband har skrivit en låt om mitt liv. I princip, bara att låten är skriven för över trettio år sedan, och jag satte på den lite random såhär på natten. Fast det känns som om den är skriven bara för mig, för texten handlar om något som precis har hänt mig. Jag har åkt till en liten by för att vila mig från att göra musik, varken Mullingar eller London ligger speciellt nära här. Det är avlägset men jag har mina vänner att tacka att jag inte brutit ihop av trissdess än, och det tog lite tid innan jag kunde se igenom allt det dåliga. Trots att jag börjar se igenom det dåliga så har jag inte återställt mig på något sätt, och troligen finns det bara en människa som kan hjälpa mig med det. Hon. Hiskligt likt mitt liv må jag säga, jag vill inte att den ska stämma in på mig men det gör den ändå. Jag har släkt alla lampor i rummet, och mina ben är korslagda framför mig. Jag känner mig som en sådan där guru eller vad det heter i Indien och Kina. En sådan som sitter helt ensam med sina tankar svävande runt om sig. Mina fötter trycker ner i madrassen och mina händer ligger framför skrevet. Allting som händer känns så otroligt högljutt. Till och med mina egna andetag känns som slag mot en gon-gong. Ett ihåligt ljud studsar plötsligt runt mig, och sen ett svagt gnissel när dörren öppnas. Mina ögon flimrar till och jag ser precis hur någon stänger dörren och går mot mig i sängen.  Madrassen sjunker ner när personen sätter sig på min sängkant och jag makar mig lite bakåt. Irriterat drar jag ut hörlurarna ur ögonen och blinkar gång på gång för att försöka urskilja personen som satt sig mitt emot mig.

”What’s up?” Nu hör jag vem det är, det är egentligen ganska självklart att det skulle vara just han. Den lilla blinkingen som lämnat hans öga tidigare bekräftade hans närvaro nu. Jag tar upp telefonen och ser först på klockan, 1:13AM, och sedan håller jag ut telefonen mot personen. Den lysande skärmen stöter emot hans kind och jag fuktar läpparna.

”Nothing.” mumlar jag till svar och drar tillbaka telefonen och stänger av den. En suck lämnar hans läppar genom mörkret.

”Come on, you know that I’ve seen it.” Åh, den där rösten han har. Jag sluter ögonen igen och tänker tillbaka på vår tidiga era av bandets exsistens. Jag minns hur vi fortfarande delade lägenhet och när han kom hem och svor över pedagogen han gick till. Vårat management hade tydligt uttryckt att de tyckte att hans accent var lite väl främmande för att passa in i vår immige, och han hade då fått utså två extra timmar hos talpedagogen varannan dag. Motiveringen från vårt management gick ut på att de tydligen inte hörde vad han sa, att han lät kriminell och att slangorden måste bort. Så han gick, varannan dag och alltid lika lydig på sina lektioner. Ett halvår senare så hade de skurat bort slangen, och lite av brytningen, och han blev fri från de där extra timmarna. Sen så började han röka igen, det hade han inte gjort på ett år. Han kallade det sin belöning, och trots att vi andra hackat på honom om den vägrar han att sluta. Fast nu har vi tvingat honom, och hans röst har faktiskt blivit lite mindre ansträngd igen. Dock tror jag att han börjar tröttna på den minimala uppmärksamheten han får från media, och det innebär att han alldeles snart kommer börja igen. Det skulle bli en mindre skandal och han skulle lyftas upp igen. Jag och Harry har försökt säga hur det är att ligga på toppen av kändisvågen, den surfbrädan gäller att balanseras så att man inte faller hårt mot botten. Harry har haft det extra kämpigt, speciellt efter att han börjat tatuera sig så förfärligt mycket. Tumblr och Twitter spammas varje dag om spekulationer om vad hans tatueringar skulle kunna tänka sig betyda. Jag kan inte säga vad som är sant och inte, för han har aldrig berättat det. Det är bara Louis som vet fullt ut hur Harry fungerar, men jag bryr mig verkligen om dem båda två och jag vill inte pressa dem att berätta något.

”Niall.” säger Zayn plötsligt och drar mig tillbaka till mitt rum och mörkret. Jag ruskar på huvudet och öppnar ögonen igen. Jag tycker mig se konturen av hans käkben och det mörka håret i ljuset från fönstret. De mörka ögonen glittrar och jag fuktar läpparna igen. Jag kliar mig på smalbenet och försöker komma på en lagom sann lögn. Vad ska jag säga? ”Don’t lie to me.” lägger han hårt till och jag kollar upp från mitt knä. Nu är han sådär läskig igen, ser rakt igenom en och vet precis vad man ska säga innan man själv vet det. ”Cindy ran away from us after she had given us the destination of the restaurant.” säger Zayn så att jag ska ha något att börja med. Jag biter mig i innerkinden och letar med blicken ut genom fönstret. ”And that was after Liam had talked to you.”

”Well, so?” frågar jag och rycker på axlarna. ”It’s Christmas, she probably wanted to spend some time with her family.” Det är faktiskt en sanning, inte min sanna idé om varför hon stuckit, men det är vad alla andra skulle gjort.

”Why are you so rude to someone you’re so in love with?” frågar Zayn. Min rygg blir käpprät och jag stirrar på Zayn genom mörkret. Hans röst är så avslappnad, självsäker. Jag hostar till och försöker bli av med smaken av förödmjukelse på tungan. Skulle jag vara kär i henne? Knappast.

”Firstly, I’m not rude. Second, I’m absolutely not in love with her.” protesterar jag högljutt. Sen kommer jag ihåg att Harry ligger och sover i rummet bredvid, och jag sänker rösten igen. I det vaga ljuset utifrån ser jag hur Zayn höjer ett ögonbryn mot mig. Han håller kvar det där och låter det genomborra mig. ”Okay, okay.” mumlar jag. Jag tar ett djupt andetag. ”I don’t know if… I’m in love… with her.”

”Even if you aren’t: I don’t think being rude to her will make her like you.” säger Zayn allvarligt.

“I’m not rude to her, why do you keep saying that?” morrar jag irriterat och rynkar pannan.

“I watched you during the game tonight, and every time she said something you snapped her of. Louis does that on interviews too, you know. And when she was going to tell us the score, and she made fun of herself, you snapped her of really bad.” återberättar Zayn tålmodigt. Det är skönt, för han lägger inte in den där tonen av att jag skulle vara två år gammal. Han låter mig vara mig, i precis samma ålder som sig själv och gör ingen stor grej utav det. Jag tänker på det han sagt om hur jag agerat. Det känns sjukt när han säger det, jag är väl aldrig speciellt elak mot människor. Men han har ju öron att höra med, och ögon att se med. Han borde inte ljuga om det. Kanske har jag varit lite kall mot henne, men det är väl inte så konstigt. Hon har klampat in och förstört hela vår balans. Sen så är jag trött på allt, jag är trött på att alltid le och vara trevlig mot allt och alla. Framstå som en ängel för att dölja det jag var och fortfarande till viss del är. För ingen, jag upprepar ingen, skulle gilla mig om de visste om mitt förflutna. Jag är medlem i ett band som sjunger pop om kärlek vi aldrig upplevt, jag är inte Eminem som kan få folk att tycka att jag är cool som har en sådan bakgrund. Jag är på toppen, och då kan jag inte visa att jag är på botten.

   ”Nobody knows anything about me, nothing about my past.” väser jag till svar. Jag hör hur Zayn öppnar munnen och fuktar sina läppar lite. Sen lutar han sig mot mig, så att jag kan känna hans andedräkt värma.

”What is it to know?” frågar han och lutar sig sedan tillbaka igen. Jag öppnar munnen för att säga att det inte är någonting, men sen inser jag att Zayn kommer genomskåda mig igen. Bedrövat lutar jag huvudet i händerna och kliar mig i ögonen.

”I was addicted to… alcohol when I was around 14 years old.” rabblar jag och gömmer ansiktet djupare i händerna. “That’s why I don’t join you when you just drink to drink. I’m scared to be that person, scared of anyone find out. And just the other day I dreamed a dream about it, Harry took suicide and Louis thought it was my fault because in some way he had found out about it.” berättar jag darrande och Zayn blir tyst. Det är knappt så att han andas, och jag gissar att han tanker på hur han ska svara. ”When we formed on The X Factor and Liam said I smelled alcohol and I said it was mounth wash: it wasnt’t. I had a bottle with white wine with me, pretending it was water. I was bullied and with no friends, so the alcohol became my friend. But then I met you guys and… and… you really rescued me.” En tår rinner ner mellan mina fingrar och jag hör hur min röst blir tjockare. Zayn gör inte en enda ansats till att trösta mig. Han fortsätter bara sitta där och tänka, nu med djupare andetag än innan. Det kanske är för mycket för honom att ta in, eller så låter han mig bara tro att han inte redan visste om det. ”Don’t tell anyone, you and Greg is the only ones knowing about it. And if the fans finds out-”

”The fans won’t find out, take it easy.” mumlar Zayn. “Niall, you need to let people in in your life, you’re such a cool person and all this about you being a bad human is just imagination from your side. You got thousands of humans liking you, screaming girls who like you for who you are. You’ve saved life’s, why can’t you see that?”

“They’ll never meet me, I’m just a person who they can see, not be with. I just want to hug them and tell them how much they mean to me, but I can’t because they think I just saying it for saying it. Without them and you shouldn’t I be healthy today.”

“That’s a price we’ve to pay, we can’t choose our fans loyalty. If we keep saying how much we love them can’t they blame us for not saying it. Your word, one single tweet Niall, can mean one more day in life for them. Instead of sitting here shall you write a song or something, real artists makes art from their emotions. If you’re sad or angry, make a song about it. You’re so good with the guitar, and with all that emotion your songs can be really good. I believe in you fella.” Zayn bänder bort mina händer från mitt ansikte, och trots att det är mörkt vill jag inte visa det leende jag har på läpparna. Han får verkligen saker att låta meningsfulla och rätt. ”Okay?”

”Okay.” får jag ur mig och släpper ner händerna i knäet igen.

”Now: what’s really up with Cindy?” frågar Zayn och byter helt ton på rösten.

“Do we really need to talk about her?” stönar jag och gungar bakåt på ryggen. Mina ben är korslagda ovanför mig och jag drar vristerna mot mig med händernas hjälp. Kudden har lagt sig som en knöl under den översta delen av huvudet och jag suckar igen.

”Yeah, I want to know. You said you like her.”

“I said I don’t know if I like her.” rättar jag.

“Love.” korrigerar han som hämnd. Jag nickar stilla och tänker igenom det i huvudet. Det som gnager är att hon inte är som Perrie eller Danielle eller Taylor eller någon annan. Hon är bara Cindy. Ett fan som jag råkade träffa. Hon är inte speciell på något sätt, jag vill inte att hon ska vara det, men hon är det. Jag har ingen dragning till henne egentligen, men någonting i mig viskade att jag skulle tacka ja när hon frågade om jag ville träffas, det viskade också till mig att jag skulle ta stolen bredvid henne på bowlingen. Det är där jag tvekar, för om hon nu inte är speciell, varför tänker jag ens på henne? Varför är hon inte som ett annat fans som bara snurrat förbi i mitt liv? Är det för att hon vet förmycket? Hon vet liksom hur vi är privat, och så vet hon att vi inte lever ett hejsan hoppsan-liv i kändisvärlden. Egentligen kanske jag bara är skyldig henne att vara med henne, i rädslan att hon ska berätta var vi är för någon annan.

   ”I’m just confused.” mumlar jag och stirrar upp i det svarta taket. Zayn drar ett djupt andetag och jag hör hur lakanen prasslar när han rör lite på sig. Varje rörelse ekar i mina öron och jag kniper igen ögonen. Världen inbryter förmycket för att jag ska kunna tänka. Jag vill dö, då slipper man tänka.

”Do you want me to leave?” frågar Zayn dovt och jag nickar lite, fortfarande med ögonen stängda.

”Mhm, sure.” säger jag och hör hur han reser sig och går över det hala trägolvet. Dörren öppnas och lite ljus sipprar in.

”Niall?” han frågar utan att vända sig mot mig igen.

”Yeah?”

”Try to be nice to her, just spend some time with her,” Zayn skjuter igen dörren tills bara en liten springa finns kvar mellan mig och honom, “she thinks she’s special.” 

Dagens kommentar: 

”Hej, jag skulle vilja beställa bowling för ikväll.” säger jag och lägger upp armarna på disken. Han nickar och knappar in något på sin dator.

”Och hur många blir ni?” frågar han dröjande och jag skrynklar ihop ansiktet och börjar räkna på fingrarna. Jag, Niall, Louis, Liam, Zayn, Harry, möjligtvis Danielle, Eleanor, Perrie borde inte vara med om man tänker på att deras turné startar om bara några dagar. Nej det borde vara alla.

”Åtta tror jag, men det kanske ändras.” säger jag för att ligga på den säkra sidan. Den unga mannen nickar och knappar in det.

”That’s what I’m talking about, El.” gormar Louis elakt och hon räcker honom sitt finger. Jag kommer för mig själv med att börja skratta åt dem, och sen ser jag att Niall ger mig en utdragen blick från sidan. Det är nästan som om han snäser ut mig genom ögonen, för jag tystnar igen. Louis sätter sig igen och dunkar Niall i ryggen. Niall reser sig samtidigt som Zayn och vi skriker på dem så att de ska peppas lite. Zayn greppar ett neongult klot direkt medan Niall tvekar. Deras banor sopas och Niall fortsätter att dra fingrarna över kloten. Det slutar med att han tar ett brandgult klot med vikten tolv kilo. Zayn har redan sänt iväg sitt första klot på deras bana, men Niall står bara och väger det i händerna.

”Come on cutiepie, you can do it.” hejar Danielle på honom. Det är så lagen ser ut; jag, Louis, Danielle och Niall mot de andra fyra. Niall andas ut och släpper ner klotet på banan. Klotet rullar extremt långsamt framåt käglorna, och det träffar nästan i slow motion. Zayn har slagit ner en strike och det andra laget skriker i ren förtjusning över det han åstadkommit, och Zayn gör ett hårdrockstecken i luften. Vi håller andan så att Nialls klot inte ska vingla av banan, men han slår ner nio av tio och nästa slag får han ner den sista. Skärmen med poäng visar en spärr på honom och vi rycker på axlarna och Louis klappar hans axel igen.

”Come on, HAZZA.” skriker Liam och vevar med sin ena näve i luften. Harry reser sig vingligt upp och Danielle slår till mig på armen. Hennes läppar rör sig men jag hör inte vad hon säger. Hon förstår vad jag menar när jag sätter ena handen vid örat och hon skakar bort det hon sagt med en huvudruskning. Istället ger hon mig två tummar i luften, och jag ler. Harry tar ett av de tyngre, mörkblå kloten och höjer på ögonbrynen åt mig. Jag flinar tillbaka och tar mitt egna vinröda klot och går mot den streckade linje som visar vart banan börjar. Harry ställer sig jämsides med mig och håller upp klotet och låter det vila mot överarmen, sen backar han två steg för att ladda på mot käglorna. Jag backar jag också och vi slungar iväg kloten i precis samma sekund. De andra hejar på och jag biter mig i tummen medan jag ser på de rullande kloten. Harry sjunker ner på golvet och sätter sig med benen i kors medan han väntar. Sekunderna går och sen rullar hans klot ner i rännan, och min träffar den främsta käglan. Det klirrar till när nästan alla käglor ramlar ihop på banans blanka underlag, och den sista står kvar och vinglar.

”Ramla då.” mumlar jag och den snurrar till innan den faller den också. Harry välter åt sidan och ger ifrån sig ett vrål om att jag borde dö, och Louis rusar fram och höjer min arm i luften. Han tjuter så att musiken känns låg i jämförelse, och går sedan för att köpa ännu en runda drinkar till oss. Jag känner hur jag blir varm i ansiktet och kommer för mig själv att krama om Danielle innan jag går fram till Harry och drar upp honom från golvet. Hans hand är gigantisk och min hand försvinner i hans, men han häver sig upp på fötter igen och pekar på mig med sitt ena pekfinger. En blinkning lämnar hans öga och han visar sin vita tandrad som lyser i mörkret. Jag strålar av lycka och ser sen på Niall. Han sitter och småler borta vid stolarna, och jag går emot honom för att sätta mig igen. Tavlan ovanför oss blinkar till och visar Harrys miss och min strike. Den andra striken för kvällen, och då har vi bara kört en runda. Han höjer faktiskt handen i en give-me-five, men jag låtsas ignorera den för att han ska få smaka på sin egen medicin.

”I told you I was quite good, hah.” säger jag och slår mig ner bredvid honom. Han öppnar munnen och verkar fundera i en halv sekund innan han säger något.

”No you didn’t.” säger han tyst.

”What?” frågar jag och försöker ignorera tonerna av On The Top Of The World i bakgrunden. Niall ser upp på mig och hans blonda hår ligger rufsigt över huvudet. Han ser sliten ut och knogarna är spända. Jag lägger huvudet på sned och höjer frågande på ögonbrynen. Låten stör mina tankar och jag morrar åt den i bakhuvudet, kan den inte bara dra åt helvete?

”No, you didn’t tell me.” svarar han stelt och sträcker sen lite på sig. Hans ljusrosa tunga väter hans läppar och han ser rakt in i mina ögon. ”Stop this roleplay.” avslutar han och ser sen på Danielle som går fram sida vid sida med Liam. Hon kröker ett pekfinger mot sig, som om hon lockar på honom och han rynkar på näsan och vickar på huvudet. Dani slänger sina blondslingade lockar över axeln och sänder iväg sitt klot. Hon får bara ner fem stycken sammanlagt, men Liam kommer bara ikapp henne till fyra. Louis stöter till min axel och han sträcker en Fanta ner mot mig. Jag nickar och stoppar in sugröret i munnen och börjar suga i mig den klarorangea vätskan. Niall tar emot ett litet glas med isbitar och lime i. Bland isen flyter en genomskinlig vätska som jag skulle tro är gin eller annat, i alla fall inget som jag skulle dricka bland folk. Han rör om med en drinkpinne och sveper sen drinken. Ansiktet hans skrynklas ihop för några sekunder innan han fokuserar framåt igen. Louis har precis gått upp för att möta Eleanor i en kamp till, och jag låter blicken glida över det andra laget. Harry sitter med händerna knäppta framför sig och följer någon med blicken. Den höjs när Louis lyfter sitt rosa klot och sänks när Louis skickar iväg det. Blicken rullar över när Louis flyttar sig bakåt, och trots striken så kollar inte Harry på käglorna. Louis höjer handen i luften igen och jag reser mig upp för att klappa om honom. Men innan jag hinner fram så lutar sig Louis över ställningen med klot och kramar snabbt om Harry innan han dansar vidare, nu till mig. Jag får en hård kram av honom och jag ser att hans ögon rör sig åt olika håll, troligen påverkad av alkohol. Han släpper mig och kramar om Danielle också medan jag reser mig och plockar upp det vinröda klotet igen. Harry segar den här gången efter, men han lyckas slå en spärr medan jag bara får ner sju. Jag vänder mig om samtidigt som honom och vi går tillbaka in i partyt som händer runt våra banor. Det är som ett mörker runt platsen vi sitter, och då händer det. Louis lutar sig än en gång över bowlingkloten och närmar sig Harrys ansikte. Allting sker så snabbt och jag uppfattar knappt händelsen. Niall är plötsligt uppe på fötter och stöter till Louis i bröstet. Louis kliver bakåt och råkar snubbla till. Han tappar fotfästet och landar i Danielles knä. Jag ser förvirrat på Niall som drar upp Louis på fötter igen och puttar iväg honom mot balkongen längst bort i lokalen. Det enda jag kan komma ihåg att jag såg var Nialls ögonvitor när han stötte till Louis. Det var en hård knuff, och det måste ha varit därför han snubblade. Danielle ler besvärat och går fram till mig som står helt borta och ser på skådespelet. Zayn har tvingat ner Harry på stolen, men Danielle ställer sig för dem och ser mig djupt i ögonen. Hennes ögon är så mörkt bruna att de ser svarta ut, och de är otroligt snälla. Jag nickar lite innan hon öppnar sin rosamålade mun.

   ”Louis just needed some air, that’s all, nothing to be worried about. Do you want to take Niall’s round?” frågar han med chokladvarm röst. Jag nickar stumt och ruskar sedan på huvudet för att komma tillbaka till medvetandet. Zayn håller upp mitt klot igen och jag tar det från hans hand. Det går snabbt att skicka iväg det, för jag är mer nyfiken på vad som händer ute på balkongen. I ljuset från den ensamma lampan där ute ser jag att Louis och Niall står och hänger över balkongräcket. Frost ligger vit under deras armar och jag huttrar till inombords.

   ”Niall doesn't gonna be happy when he finds out.” skrattar någon på arabisk engelska bredvid mig.

“Finds out what?” frågar jag Zayn som står med armarna i kors och nickar uppåt poängtavlan.

”That you messed up his score.” Zayn ler och räcker fram handen mot mig. Jag tar den och skakar den som ett tecken på gott spel. Zayn vänder sig sen om och slår sig ner bredvid Eleanor igen. Danielle och jag turas sedan om att spela några rundor, men när Harry kliver upp för att köra mot mig igen så ställer jag mig lite lätt på tå framför honom och spänner blicken i honom några sekunder. Han stirrar rakt in i mina ögon några sekunder och jag tycker mig se en tår i hans ögonvrå. När han ser skiftningen i mina ögon så tar han ett steg bakåt, drar handen över ansiktet och lyfter upp sitt klot i brösthöjd.

”After you Miss.” säger han och gör en öppen gest med handen mot banan. Jag går fram och släpper ner klotet. Det rullar ner i rännan och det gör Harrys klot också. Vi ser på varandra och sen bortåt de andra igen. Louis och Niall har tyst slagit sig ner på de grå stolarna. De är rufsiga i håret och Niall darrar efter att ha stått i snålblåsten utanför. Louis ler med alla tänder och frågar vems tur det är. Jag nickar mot honom och han reser sig för att ta sitt klot igen, och den här gången slingrar han sina armar om Eleanors midja och kysser hennes nacke innan. Jag lutar mig tillbaka och nickar sakta. Ingenting av de senaste tio minuterna gör så att jag känner mig säker på något, speciellt inte varför Niall dragit med sig Louis ut så plötsligt. Louis hade bara lutat sig fram för att säga något till Harry, men det hade orsakat honom en hård knuff i bröstkorgen och ett samtal på balkongen. Eller så tyckte Niall att Louis behövde lite luft för att svälja ner alkoholen ordentligt. Jag bryr mig inte om vilket, för på något sätt känns det inte som om de är mina idoler längre, de känns mer som vänner. Jag får inte tänka så, jag vet det. Niall tvingar sig bara till att orka vara med mig, så tveksam som han är och har varit tyder på att han är rädd för att jag ska avslöja dem om han inte dras med mig. Det känns så snopet, det hade ju varit trevligt om han gillade mig för mig och inte för att jag skulle vara någon slags spion. Det som grumlar mig mest är att han annars brukar vara så öppen, rolig och spontan, nu är allt det bortblåst. Alla han träffar verkar genast bli hans bästa kompisar, men mig verkar han hata. Vad jag har gjort vet jag inte, han gillar bara inte mig. Jag ser bort på honom. Han sitter med ena armen utbredd på ryggstödet så att han kan luta sig mot den, och blicken är fäst på poängtavlan. Han släpper den inte med blicken för det är hans tur igen, och han anstränger sig knappt för att få till en bra runda. Han får ner tre stycken och sätter sig sen igen. Under min runda börjar skärmen blinka och visar att det bara är fyra minuter kvar. Vi bestämmer oss för att alla får köra en gång till var innan vi avslutar. Den sista minuten sitter vi bara ner och pratar. Niall håller upp en konversation med Louis och Danielle har krupit över till Liam. Plötsligt känner jag mig väldigt ensam, och helst vill jag bara glida bort med ursäkten att jag måste gå på toaletten eller något. Trots känslan så stannar jag, men ingen försöker ta upp en dialog med mig. Min teori om hur ointressant jag är stämmer nog ändå. Plötsligt plingar det till och banan stängs av.

   ”I can go and get the results while you return your shoes.” säger jag och drar åt mig min jacka som Niall halvt sitter på. Han ser surt på mig och lyfter lite på ena benet så att jag får loss den. Med en suck drar jag på mig den, men istället för att se sur ut så ler jag och vänder dem sedan ryggen. Med bara några steg är jag framme vid den smöriga bartendern igen och jag ställer ner mitt glas som endast har några isbitar kvar i botten. Bartendern ler och jag frågar om han kan skriva ut listan på resultatet. Han knappar på sin dator, igen, och drar handen genom sitt vaxliknande hår. Jag stampar otåligt med foten i golvet och hummar lite för att han ska skynda på, och snart så har jag listresultaten i handen. Jag skummar igenom det lite snabbt och går sedan fram till de andra. De har satt sig i de stora fåtöljerna som står utspridda, och lilla spröda Eleanor sitter i Louis knä. Han håller om hennes midja och munnen är vriden i ett leende. Trots att han ler ser det lite stelt ut, men det säger jag såklart inte till honom eller någon av de andra.

”Did you get the results?” frågar Zayn och ler lite med ena mungipan till mig. Sådär sexigt och perfekt som bara han kan. Kindknotorna avtecknar sig extra tydligt i det dova ljuset och ögonen spanar ut över alla gäster. Jag nickar och ställer mig i givakt framför dem på skoj och börjar högtidligt läsa från lappen.

”The winning team of this-” börjar jag med släpig, brittisk accent som ska föreställa snoffsig.

”Come on Cindy, just say it.” snäser Niall till och vrider ihop munnen. Jag kommer helt av mig i läsningen och ser på honom. Han sitter med den ena foten liggande på det andra knäet och ser allmänt trött och sur ut.

”Eh, sure.” mumlar jag och ser ner i pappret för att undvika hans blick. Hans kommentar sög allt självförtroende ur mig, och i ögonvrån ser jag hur Harry stöter till Niall med handen. Han rynkar på pannan och fortsätter att se sur ut istället för att följa Harrys uppmaning om att vara lite snäll.

”Who won, Cindy?” frågar Zayn varmt och slänger en kort blick på Niall. De verkar alla vara lite förbryllade över hans humör, speciellt mot mig. Inuti mig skär det; jag har fått allt det jag någonsin drömt om; möta One Direction, men då gillar en av dem inte mig. Niall fäster blicken på golvet och muttrar något, men jag hör inte. Undrar om han själv vet hur otrevlig han är? Han kanske inte är något annat än en slö miljonär trots allt.

”Your team.” svarar jag Zayn och känner hur lappen med resultaten skrynklar sig i min hand. De svarta orden blir oläsliga och jag biter ihop käkarna. Zayn, Liam och Harry kramar om varandra. Eleanor ler bara och gör peace i luften. Louis ger henne en segerkyss. Niall himlar med ögonen neråt golvet och reser sig sedan.

”If I had played the whole time we would have-”

“Don’t blame this on Cindy and Danielle, Niall.” Liams röst är skarp och Niall suckar extra djupt för att vi ska känna oss skyldiga. Rättare sagt, jag känner mig skyldig. Liam ser på mig och sedan på Louis.”What about some dinner?” frågar han och höjer sina breda ögonbryn. Louis rycker på axlarna och nickar mot Zayn och Harry.

”You won, so you decide.”

”Absolutely.” säger Zayn och kollar tillbaka på Liam. ”Were should we go?”

”I don’t know, I doesn’t live here.” protesterar Liam och pekar på mig. Allas blickar vänds mot mig och jag börjar rodna igen. ”Ask her.”

”Ehm, what do you want?” frågar jag vänd mot Louis. Han rycker åter igen på axlarna och snurrar med tungan i sin mun. Hans kind buktar upp sig för trycket innan han biter ihop. Han verkar ha svårt att bestämma sig för saker, men tycka saker har han det inte jobbigt med.

”Dunno, what do you got?”

”Well, we’ve Italian, American, fast food, one of the restaurants serves South American…” rabblar jag tills Harry avbryter mig.

“Arakaramba, ra ra ra.” ropar han och börjar göra en liten krigsdans framför oss. Jag blir så överrumplad att jag skrynklar ihop ansiktet och börjar skratta. Zayn, Liam och Danielle börjar också skratta. Louis drar bara lite på smilbanden och ser sen på mig. Han nickar och jag antar att han menar att jag ska ta dem till den Sydamerikanska restaurangen. Jag drar på mig ett seriöst ansikte igen och ler bara lite med mungipan.

”Just follow me then.” säger jag säkert. 

 

Detta har hänt:

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå. 

Bowling. Jag ska bowla med Niall, jag ska bowla med Niall. Med den Niall, min Niall. Alltså Niall som är med i One Direction. Niall Horan, min idol Niall. Den Niall alla älskar. Honom ska jag bowla med. Honom. Det är sinnesjukt, det är verkligen det. Men det ska bli kul, askul. Just nu sitter han och ser förstrött omkring sig inne på restaurangen. Han har en svart tröja på sig, och den ramar in hans ansikte ganska fint med halsen. Dock är hans ansikte änglalikt hur han än ser ut, men det är en helt annan sak. Hans långa fingrar löper upp och ner på glaset med cola, och jag försöker fånga hans blick tillräckligt för att han ska fokusera på mig. Samtidigt som jag låter mina ögon svepa över hans ansikte så gnider jag mitt pekfinger mot glasets rundade kant, och isen i glaset rasslar i takt med musiken. Runt om oss så andas folk in musiken som dunkar från högtalarna, och krispet av pomfrites  svävar ur öppna munnar. Allting känns så overkligt, jag sitter på en restaurang jag ätit på flera gånger i månaden under de senaste sexton åren. Den enda skillnaden är att jag sitter här med Niall. Wow.

Men nu måste mitt huvud sluta att tjata om hur fantastiskt allt är. Usch, jag är ju nästan bortskämd. Det är bara ren tur att jag ens satt mig i samma lift som honom, och att han vill fortsätta träffas är ett mirakel. För vad finns det för speciellt med mig? Jag är inte ens smal, inte ens i närheten, och min engelska suger. Jag låter troligen värre än Alexander Skarsgård när han och Jimmy Fallon diskuterade hur svenskar pratar engelska, speciellt under parten om utrullningen så hade man väl som svensk skämts ihjäl. Mina tänder tränger in i min rödbitna underläpp och jag ser lite under ögonlocken på Niall igen.

”I like your shirt, it suits you.” säger jag och gör en liten nick mot honom. Det är ett väldigt vagt försök till att få upp ett samtal, men det är någonting i alla fall.

”What?” frågar han. Men Gud, när ska han lära sig att vara intresserad av andra människor? Speciellt med tanke på att jag faktiskt pratar med och om honom just nu. Han kliar sig ointresserat under näsan och ser sedan på mig igen.

”I said I like your grandpa shirt.” Jag ler när jag säger det.

”Grandpa shirt?”

”Yeah, we call those shirts that in Sweden. Those with long arms and buttons.” förklarar jag och rätar lite på mig. Frida kommer fram och lämnar notan hos oss. Bakom Nialls rygg hade jag bett om en splittrad nota, och när han signerar kvittot och lämnar ifrån sig kortet verkar han inte ens ha på tanken att bjuda mig på måltiden. Jag himlar med ögonen och glider ner från stolen. Golvet har torkat upp lite, men det är fortfarande halt och jag finner mig klämd mellan min stol och en tjock man bakom mig. Han väger på stolen och hans hängslen skär in i axlarna.

”Ursäkta mig.” muttrar jag och knuffar mig förbi. Han grymtar till och jag klämmer mig förbi. Niall står och väntar på mig, så jag drar surt på mig min jacka och knuffar mig mot utgången. Den kalla luften slår mig som en näve, och Niall darrar till bredvid mig. Mina ögonbryn är fortfarande sänkta och jag gräver ner hakan i jackans krage. Han väger lite på hälarna och ser sig om igen, det verkar vara ett sätt för honom att slippa undan olika situationer. Snön knarrar under våra skor när vi börjar gå, och skymningen börjar lägga sig över fjället.

”It’s so dark.” mumlar Niall. Jag tar upp telefonen och kollar på klockan. Den visar 14:00 precis och jag rycker på axlarna. Det är så det är här, vi ser solen tre timmar om dagen, resterande är mörkt. Det är speciellt deprimerande i skolan, för vi sitter inne medan vi får se solen studsa upp lite snabbt för att ge oss ljus innan den sjunker ner igen. Därför är alla barn från Jämtland så bleka, vi får ingen sol förrän i april igen.

”Yeah, it’s life.” mumlar jag och kör ner händerna i jackfickan. Vi går långsamt sida vid sida tills vi kommer till den parkering där alla taxibilar står. ”Well, I guess I’ll see you later today then.”

”Yup, where do I need to bring Louis and company?”

“Yes, you can bring him to the hotel Holiday Club. I’ll meet you up there.”

“Soft, I’ll be there. Time?”

“Seven o’clock will be good I think.” Han nickar och vänder sig sedan om för att gå. Jag ser efter honom, och min mage hoppas på att han ska vända sig om. Men han håller sig cool och låter bli att ge mig en sista blick. Så jag står ensam när mörkret börjar krypa sig närmare, och mina händer börjar darra av kylan.

~

Det är dunkelt uppe på Hollidays övervåning. Svarta skinnfåtöljer står utspridda runt små bord som belamras med tomma glas och flaskor. En gammal remixlåt spelas i bakgrunden och personalen har precis börjat dra ner belysningen i bowlinghallen för att sedan sätta på neonfärgade lysrör ovanför käglorna och i taket. Otåligt så kollar jag på klockan och lägger benen i kors, Niall borde ha varit här med de andra för tjugo minuter sedan. Kanske är det svårt att få tag på en taxi, men det låter bara som en dålig lögn med tanke på att Copperhill erbjuder gästerna egna minibussar för att ta sig fram och tillbaka i Åre. Men vem vet, ingen av dem ens kommer. De kanske fick nej av Paul att åka ner, men det skulle ju vara jättekonstigt med tanke på att Niall inte hört av sig angående det. Medan sekunderna tickar på så reser jag mig och går bort till baren. Mina fötter är tryggt nerstoppade i ett par fodrade sneakers och jag slänger håret över axeln för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Han ler och smyger över till den sidan av baren där jag står, och jag ler mot honom.

”Hej, jag skulle vilja beställa bowling för ikväll.” säger jag och lägger upp armarna på disken. Han nickar och knappar in något på sin dator.

”Och hur många blir ni?” frågar han dröjande och jag skrynklar ihop ansiktet och börjar räkna på fingrarna. Jag, Niall, Louis, Liam, Zayn, Harry, möjligtvis Danielle, Eleanor, Perrie borde inte vara med om man tänker på att deras turné startar om bara några dagar. Nej det borde vara alla.

”Åtta tror jag, men det kanske ändras.” säger jag för att ligga på den säkra sidan. Den unga mannen nickar och knappar in det.

”Vill ni ha en eller två banor?” Han ler sådär smörigt och jag vill nästan säga till honom att jag bara är sjutton och inte vill ligga med honom, men jag låter bli. Istället ler jag bara svalt och sträcker lite på ryggen så att han inte ska se ner i min urringning.

”Två är du snäll.” meddelar jag. ”Och skriv upp det på Cindy Olovsson så länge, min vän betalar senare.”

”Som du vill fröken.” Han smilar igen och ger mig en lapp med mitt namn på, samt en tid. Jag nickar och drar upp telefonen ur fickan för att se om Niall hört av sig än, och ett ensamt sms ligger i inkorgen. Jag känner igen namnet och blir alldeles varm inombords, men också nervös igen. Med fumliga fingrar så knappar jag in min kod, samma som Nialls födelseår, och läser sms:et.

From: Niall 19:26

Hey! We standing down in da lobby, can you meet up?

Jag ler och nickar för mig själv. Han är här i alla fall, de är här. Med lite för långa steg för att det ska se snyggt ut ger jag mig iväg mot den breda trappan ner mot entrén. Min hand glider längst med det räcke som är uppsatt så att ingen ska ramla ner en våning rakt ner i stengolvet. Den mjuka träet känns nästan som format efter min hand när jag svänger runt och börjar gå ner för de breda trappstegen. I mitten av trappan stannar jag upp för att kolla efter det sällskap som jag väntar, och då ser jag Niall stå med ett finger sträckt emot mig. Runt honom står en skara människor i diskreta jackor och med näsorna vända mot golvet. Nialls läppar rör sig och allas huvud höjs som på signal. För en sekund tycker jag mig se ett leende i hans ansikte, men det försvinner i så fall lika snabbt igen. När jag kommer där ner för trappan och liksom stannar upp mitt i steget så känner jag mig som en prinsessa. Just precis en sådan prinsessa som de man ser i filmer. Som när hon stannar upp iklädd sin långa, böljande klänning och tunga juveler, för att se på sin prins som står långt där nere. Problemet är bara det att Niall inte är en prins, och jag är inte hans prinsessa. Jag skakar av mig drömmandet och fortsätter att gå nedför trappan. Det är olustigt och räcket känns inte så mjukt mot handen nu.

”Hello guys.” säger jag när jag är nere. Niall gör en ansats till en kram, men hindrar sig och nickar bara kort mot mig istället. Kramarna kommer i alla fall snabbt ifrån Louis och Harry, Zayn och Liam bara nickar lite mot mig. Det känns overkligt att se Eleanor och Danielle på så här nära håll, de känns mer verkliga (vilket de såklart är) men de ser inte heller så docklika ut som de gör på bild. Personligen har jag alltid gillat Danielle bäst, det är liksom hon som hängt med längst och så. Men Eleanor är slående vacker och jag hälsar blygt på dem.

”So guys, this is Cindy as some of you already know.” säger Niall och pekar på mig med handen. Jag rycker nervöst på axlarna och vågar mig på ett kort tadaa. Den lilla frasen gör så att jag känner mig precis lika pinsam som Wall-E gjorde inför Eva. Jag vrider lite på en tunna ringen som jag har på fingret. Den är formad som en liten pil och är egentligen bara en symbol för hur mycket jag älskar bokserien The Hunger Games. Författaren är enormt skicklig och jag känner även igen mig i Katniss, hon är så modig men ändå så familjekär. Henne gillar jag, en av de få kanske. Medan jag vrider på ringen funderar jag på om det är något jag har glömt, och jag låter blicken svepa över allas ansikten. De är så otroligt välbekanta, men ändå så främmande. Det är inte de vanliga leendena som man ser på bild. Istället så är munnarna hoppressade och ögonlocken tunga. Den enda av dem som har lite gnista i ögonvrån är Louis, och det är då jag minns vad det är jag har glömt under de två minuterna jag stått framför honom.

”Happy birthday, Louis.” säger jag och gör en likadan ansats till kram som Niall gjort innan, men även jag avbryter den. Louis lägger huvudet på sned och nickar lite, som om han är lika rädd som jag att inkräckta på det personliga utrymmet. Men sätter han ett leende på mina läppar igen genom att hälsa det som borde betyda mest för mig idag:

”And a Merry Christmas for you of course.” Han ler. “Aren’t you celebrating with family and friends?”

“Well, I’ve celebrated it so many times before and I’m actually with my frie-“ jag kommer av mig när jag kommer på att det kanske är för mycket att säga. I alla fall just nu. Vi kanske inte är vänner, bara bekanta. Det är omöjligt att jag skulle vara vän med dem, för varför skulle de vilja vara vän med mig? Jag är bara en obetydlig liten tjej från en rutten håla i Sverige som troligen ingen av dem gillar, och sen är jag varken snygg eller framgångsrik. De kan få så mycket bättre, så jag är nog inte deras vän. Louis ignorerar mig åter igen och ser nyfiket på Niall.

”So why did you bring us here?” frågar han och flackar lite med blicken mot mig. Jag undrar vilken ögonfärg han har på riktigt, det kan jag faktiskt ta reda på nu. För är det någon ögonfärg som är svår att definiera är det hans, för den ändrar allt mellan grön, blå och grå. Men det dunkla ljuset gör att det är svårt att se, och Niall avbryter mina tankar.

”It was her – Cindys – idea actaully” han nickar mot mig, ”so why don’t you tell us?” frågar han riktat mot mig. Ett flin pryder hans ansikte och jag antar at than är mallig över att kunna spela lite tuff. Det är så lustigt med tanke på att han bara några timmar innan betett sig som en vilsen hundvalp.

”Well, just because it’s your birthday Louis, and I made Niall a promise, will we go bowling this evening.” berättar jag leende och Louis ser glatt överraskad ut. Jag ser hur hans hand glider ner över Eleanors rygg och han pressar henne mot sig.

”How fun! I didn’t even know you could go bowling here.”

“Neither did I.” mumlar Niall och går upp vid min sida. Genast fylls jag av värme av att ha honom så nära, och mitt leende blir lite bredare. Han ser konstigt på mig men säger ingenting, men såklart får han mig att känna mig dum igen. De svansar efter mig uppför trappan, och jag tänker igenom ungefär vad jag ska säga. Vi går upp för trappan, och jag tillåter mig faktiskt att tänka att jag är en prinsessa, Niall vid min sida är min prins och de andra är mitt hov. Ibland är det bra att de inte kan läsa tankar, faktiskt så är det så. Vi tränger oss igenom människorna i baren och jag nickar mot killen i baren. Han nickar tillbaka och vår reserverade bana tänds och börjar blinka i neonfärger den också. Killarna är tysta medan de går mot de hyllor där det finns skor att låna. Zayn, Niall, Harry och Eleanor slår sig ner på de små grå plaststolarna och verkar förvänta sig att de andra ska leta fram skor åt dem. Jag ser tillfället att leka staker och vänder mig mot Harry som sitter närmast.

”I can get you-” börjar jag vänligt.

”Nah, it’s okay. Louis get them for me.” säger Harry med ett lika brett leende som vanligt. Jag blinkar och tänker efter på hur han betonar Louis, han säger det så mjukt. Men jag vet inte, Louis är ett mjukt namn så det är väl bara jag som säger det fel egentligen. Jag nickar och ser mig om efter Louis. Jag ser honom ingenstans, och jag ser mig oroligt om. Han borde ju vara här.

   ”Cindy, can you help me with the sizes?” Jag hoppar till när jag hör hans gnälliga engelska bakom mig. Han lägger handen på min arm några sekunder. ”Sorry, it wasn’t my meaning to scare you.” skrattar han och ursäktar sig.

”No problem, I just gah.” säger jag och försöker hämta andan. Min hand glider över mitt hjärta innan jag tar ett djupt andetag och ser upp på hans ansikte igen. ”The sizes, right. What english size do you have?” frågar jag och drar samtidigt upp telefonen ur fickan. Han skrattar när han ser vad jag söker på.

”In UK I got 10, Harry got 11 and Eleanor have 4.” säger han och nickar mot skärmen. ”Do you sweeds also search in English?” frågar han nyfiket. Jag ser ner på skärmen för att se vad jag egentligen sökt på och rycker sedan på axlarna.

”Sometimes, it depends on what I am looking for.” svarar jag med tungan trykt mellan tänderna. Louis nickar och pekar sedan på skärmen där jag fått upp en tabell med storlekar. ”Well, you need those,” säger jag och pekar på ett par skor i hyllan, ”Harry needs those and Eleanor can propably have these.” Jag tar ner ett par blåröda skor och ger dem till Louis som redan håller två par i handen.

”Thank you.” säger han och vänder sig bort från mig för att dela ut skorna. Danielle håller på att prova ett par i storlek 39, och hon knyter till sist på sig dem. Liam och Zayn har också hittat skor och jag ser på Niall som inte gjort en ansats till att leta än. På måfå tar jag ett par i storlek 42 från hyllan och ger till honom, och han lyfter äntligen på blicken från sina händer. Han ler och sänker sen blicken igen för att testa skorna.

”Did they fit?” frågar jag och han nickar tyst. Jag rynkar pannan men ler, jag är glad så länge som han är nöjd. Men Louis ger mig inte mer tid att tänka innan han skriker utöver hela bowlinghallen.

”Let’s do this!” 

Detta har hänt:

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten.

Tuesday 24/12 2012

 Ett par starka händer greppar mina armar och tvingar ner mig mot soffan igen. Jag slår upp ögonen och märker att jag skriker ihåligt rakt ut i luften. Över mig står Zayn böjd och han trycker ner mig med hela sin tyngd. Hela jag skakar och jag ruskar av mig honom. Han ställer sig raklång bredvid min säng och ser ner på mig, velig om vad han ska göra. Mina händer fumlar över mitt ansikte. Varje liten centimeter känns bekant och när jag drar fingrarna över tinningen så finns där inget hål. Mitt synfält är suddigt av tårar och jag känner den salta smaken i munnen. Allting är kaos, och jag vet inte ens varför. Utryckta minnesscener bygger upp en dröm som är så långt borta, men ändå så nära. För jag kan fortfarande känna den kalla metallen mot min panna och höra Louis iskalla skratt ovanför mig. Hans skratt hade varit så verkligt, som om han suttit bredvid mig vid matbordet och berättat ett skämt om sin gamla polare Stan. Men nu var det inget skämt, i alla fall inte i min dröm, för Louis hade velat döda mig. Varför hade han velat döda mig? Var det för, jo det var det nog. Minnet av Harrys söndersmulade inre ben slår mig som ett knytnävsslag och jag lägger mig matt ner på soffan.

”What happened?” Det är Harry som frågar bortifrån köket. Jag hör att det är han med tanke på den släpiga engelskan. Det låter alltid som om han är så väldigt mycket mer ointresserad av saker än vad han egentligen är, men jag älskar hans röst och vill att den aldrig ska rinna ur mitt liv. Zayn rycker på axlarna i min ögonvrå och jag slänger mina nakna ben över soffkanten. Båda två måste ha återvänt under natten även fast jag varit djupt övertygad om att jag varit helt ensam. Det känns bra att de har gjort det dock, annars skulle jag aldrig kunnat skilja på dröm och verklighet igen. För om detta skulle vara drömmen, då skulle jag inte se Harry stå med oroliga gröna ögon borta vid spisen och skala en banan. Zayn flyttar sig ur min väg och jag tumlar fram till Harry. Han ser förvånat på mig när jag ringlar mina armar om hans midja och lägger näsan mot hans hals. En lätt duns hörs när hans banan träffar golvet. Han lägger försiktigt sina armar runt om mig, osäker på hur han ska agera. För senast igår gav jag honom en utskällning av anledningen att han rörde vid mig, och nu står jag här och trycker honom så nära jag kan. Min hand gnuggar hans ryggrad och jag säkerhetsställer att inga ben är brutna därinne. Harry ryser under mina fingrar men kramar mig sedan lite tillbaka. Jag dunkar min hand två gånger i hans rygg för att kramen ska se lite manligare ut. Mina läppar viskar en snabb sak i hans öra:

”Never give up.” Sen släpper jag honom och går mot mitt rum. Bakom mig står troligen Harry ganska mållös med Zayn mitt emot sig och undrar vad som precis hänt, och varför jag viskat de där tre orden till honom. För efter den här drömmen måste jag se till att Harry orkar hela vägen igenom, för vad skulle annars hända med oss andra? Och kan jag utveckla en rädsla för en drömkaraktär? För ärligt talat är jag riktigt rädd för dröm-Louis.

Mitt rum känns stort, och jag känner mig ensam i det. Egentligen vill jag väl att Zayn ska komma och hålla om mig och låta mig veta att bandet alltid kommer finnas där för mig. Men det är inte rätt, för bandet kommer inte finnas där föralltid. Det kommer alltid en dag då alla band upphör, och vår sådan dag kan ligga en dag eller femtio år bort. Det är ingen som vet, och jag kräver inte vetskapen om det heller. Bedrövad över drömmen och kramen med Harry så sjunker jag ner vid fönstret. Det finns en liten utskjutande bänk där jag slänger upp benen och min panna vilar mot panoramafönstret. Nedanför mig ser jag människor som stakar sig mot den smala skidbacken som binder ihop vårt hotell med resten av skidsystemet, och snön är så vit att jag får ont i ögonen av att se på den. Plötsligt så bryter ett ljud tystnaden, en klättrande symfoni av xylofoner. Ljudet kommer såklart från min telefon, och jag drar fram den ur fickan. Den har knappt något batteri kvar efter att legat på hela natten utan laddning och jag svär tyst innan jag låser upp den. En av apparna, den gröna med ett brev i, har en röd liten etta ovanför sig. Jag kliar mig i vänstra ögat med min vänstra hand och öppnar meddelandet, såklart nyfiken vem det skulle kunna vara ifrån. Namnet känner jag igen direkt, och det sista medelandet jag skickade till henne står strax över det nya. Jag läser sms:et och ser sedan hastigt på klockan. Den berättar digitalt att klockan är två minuter över nio, och jag förstår att det inte är någon brådska.

From: Cindy 09:02

Godmorning! It’s Swedish Christmas today so I’ll be at the square around noon :) I’ll see you there!!

Jag hajar till av ännu en sak i hennes meddelande. Om det är svensk julafton idag borde det vara så kallad Christmas Eve i UK. Christmas Eve betyder såklart en flott middag med familj och vänner, men också en sak till.

”Louis.” suckar jag och drar handen över ansiktet. Ärligt talat har jag inte haft en tanke på att han skulle fylla år under resan, och därför har jag inte tänkt på att köpa något åt honom. Efter vad Harry har berättat så är Louis seriös i det mesta, också sin födelsedag. Han vill att den ska firas traditionsenligt, men först och främst vill han att den ska firas också. Att jag skulle glömma att säga grattis kommer inte på fråga. Med ett stön så ställer jag mig upp går fram till min resväska. Ovetande om vad jag borde ha på mig till mitt möte med Cindy så drar jag på mig ett par av mina mörkbruna kakibyxor och en svart långärmad tröja med knappar i halsen. Sedan står jag veligt och ser på mig själv i den höga spegeln. Mitt hår ligger ner över pannan och ser allmänt slappt och jättefult ut. Det speciella med mitt hår är att jag inte har morgonrufs som alla andra, mitt är bara platt och flottigt. Någonstans har jag fått för mig att flottet i mitt hår kommer från att min hårfärg drar ner kvalitéen på håret, men jag vet inte. Vår hårspecialist Lou anser att den inte gör det, men jag hävdar fortfarande motsatsen. Helst skulle jag vilja ha tillbaka mitt bruna hår, det var bara ett misstag att göra det blont. Den ljusgula färgen påminner mig bara om alla jobbiga år, och en förändring skulle sitta bra till. Men som med allt annat finns ett kontrakt som säger att jag inte får förändra något med mitt utseende på eget bevåg (borträknat tatueringar) och det är bara Lou som får ändra något verkar det som.

~

Himlen håller på att spricka upp ovanför skutan och toppen badar i gult solljus. Jag gissar att Louis och Eleanor tagit sig upp dit för att åka eller ta en fika, och Harry åker troligen nere i de lägre systemen. Harry kan alltid förlåta Louis, men just idag tror jag inte att de ska spendera mer tid än nödvändigt tillsammans. Zayn, Liam och Danielle åker troligen också i de lättare systemen, för innan Cindy kommit upp till hotellet hade Zayn haft en presentation om exakt var i sin kropp han hade ont efter att ha ramlat åtskilliga gånger under dagen. Torget är fyllt med människor, och jag har en svart toppluva nerdragen över öronen för att folk ska känna igen mig så lite som möjligt. Egentligen borde jag inte vara här, och då menar jag att jag verkligen inte borde vara här. För risken att någon av alla människor känner igen mig är äckligt stor. Två dagar innan hade Liam intygat åter igen att det inte fanns så många unga tjejer i den här byn, men det verkar vara väldigt fel just nu. Överallt strömmar människor till och jag undrar över all denna uppståndelse. Sen slår det mig, det är julafton för svenskarna idag. En hög gran står rest utanför en snabbmatkedja och en kör håller på att ställa upp sig på en av stentrapporna som sträcker sig mot stället där jag står. Alla har leenden på läpparna och verkar allmänt upprymda. Luft blåses i kalla händer och fötter trampar upp och ner. Bredvid mig står ett ungt par som har sina ansikten nära varandra. Kvinnan har mörkblont hår uppsatt i en fläta och killen har långt, lockigt hår. Jag är tvungen att se efter två gånger för att försäkra mig om att det inte är Harry. Bekräftelsen kommer med att de pratar svenska, och jag förstår inte ett ord av vad de säger.

”Har du koll på när han kommer Jocke?”

”Nä, men han ska tydligen komma någon gång efter tolv.”

”Asså det är så mycket folk här, får det ens plats?”

”Ja tydligen.” skrattar killen som liknat Harry, och jag önskar för en sekund att jag skulle kunna tala svenska. Efter en hastig blick på klockan konstaterar jag att Cindy är försenad, och hon borde varit här för tre minuter sedan. Tre minuter är en lång tid, speciellt för mig som alltid har så bråttom. Vart jag än ska allting vara schemalagt på minuten. Jag påminner mig själv om att jag är på semester och får göra som jag vill gällande tid, och det är då jag får syn på henne. Hennes långa hår svallar över en halsduk som hon har lindad runt halsen och en mössa är neddragen på hennes huvud. Men det är inte på grund av håret jag känner igen henne, det är de där ögonen som spanar runt om henne. Den blåa färgen tränger sig rakt in i mig trots att hon inte stannar upp en sekund med blicken på mig, utan låter den pendla vidare över folkmassan. Velig om vad jag ska göra så står jag och hoppar lite upp och ner på stället. Ska hon få hitta mig, eller ska jag låtsas som om jag hittade henne? Efter en snabb blick omkring mig förstår jag att hon inte kommer känna igen mig i min svarta toppluva, och jag kör en liten slalom fram till henne. Jag råkar stöta till en man i ryggen och han ger mig en misstänksam blick över axeln, men verkar sedan komma på att det är julafton så han kollar bort igen. Ett stön löper igenom hela min kropp och jag knackar lite lätt på Cindys arm med handsken. Hon rycker till och vänder sig om, och hennes ögon ser rakt igenom mig. Hon skiner upp i ett brett leende och pekar lite på mig med vanten.

”Oh, how fun to see you.” säger hon efter att ha dragit ett djupt andetag och jag ler lite. Det är skönt att äntligen få se ett leende ansikte bland alla oroliga och arga som jag sett under det senaste dygnet.

”It’s fun to meet you again, Cindy. Wazzup?” frågar jag och sneglar lite åt sidan för att se att ingen upptäckt mig än. Hon kniper ihop läpparna över sina tänder och jag låter åter igen tungan glida över min tandställning. Jag vet hur det känns. Hon ser velande ut i några sekunder men sen ser hon uppåt och formar munnen till ett litet o. Efter ytterligare några sekunder så öppnar hon munnen igen.

”Do you hear it?” frågar hon och ser på mig. Inte rakt på mig, faktiskt lite mer på näsan eller vid sidan av mitt huvud. Det är som om att hon är blyg för att ta ögonkontakt, som om det skulle betyda för mycket. Men jag vill att hon ska se mig i ögonen, för jag vill se hennes ögon. De är så djupa, åh vad jag älskar hennes ögon.

”Hear what?” frågar jag och riktar näsan ner mot folkmassan på torget. Hon håller upp handen i luften som om ljuder skulle höras bättre då. Hennes tänder gräver sig in i hennes underläpp medan hon försöker beskriva ljudet för mig.

”The bells.” säger hon och tar några steg nedför den backe vi står i. Jag följer hukande efter henne. Min näsa göms i den uppdragna jackkragen och jag ser neråt. Det visar sig vara en dum idé, för snart har jag tappat bort Cindy i folkvimlet. Hon finns ingenstans, och jag känner paniken komma krypande. Utan henne är jag ingenting i den här byn, så jag måste försöka få tag på henne igen. Men innan jag hinner tänka mer så känner jag hur någon drar tag i mig från sidan och jag snubblar till i mina hala jumpaskor. Min första reaktion är att rycka mig lös, och då snubblar jag ännu mer. Ett par armar tar tag i mig och jag ser upp på Cindy. Hon drar mig uppåt tills jag står upp igen och ett roat skratt gungar ur hennes mun. ”Watch your feet clumsy.” skrattar hon. Jag sänker ögonbrynen i en sur grimas och ska precis protestera med att det var hon som drog omkull mig, men då ser jag hur hennes ansikte blir ljust och jag hör äntligen de där förbannade bjällrorna hon pratat om. Jag borstar av lite snö från mina knän och ställer mig på tå för att se över huvudena framför mig. På den smala vägen som går genom byn kommer en tung släde glidandes dragen av två ståtliga hästar. Ett mjukt rassel av bjällror sorlar i luften och förtjusta barntjut hörs. För i släden sitter Santa Claus, barnens absolut största hjälte. Det är en ganska tjock man med en lika tjock skinnkappa. Han har en lång, röd luva pådragen och längst ut i toppen hänger en likadan knippe med bjällror som den som hänger runt hästarnas selar. Ett leende smyger sig på mina läppar när släden svänger upp precis bredvid mig och Cindy. Vi tar några steg bakåt för att släppa fram den och barn strömmar från alla håll.

”What’s this?” frågar jag. Hon sliter blicken från barnen som klappar på hästarna och klättrar upp bredvid den tjocka mannen i släden.

”This is tradition, Niall. Every year does Joakim, aka Santa, dresses up and comes to the square and gives the child’s presents.” förklarar hon och rycker på axlarna. “But we’re too old to get one.”

“No worry.” mumlar jag och kör ner händerna i fickorna på min gröna jacka. Mössan kliar i mitt bakhuvud och jag börjar redan bli rastlös. Cindy verkar se min irriterade ställning och biter sig i läppen igen. Hon är precis till att ta tag i min arm för att dra mig därifrån, men hon hindrar sig och nickar bara uppåt det stället vi kom ifrån. Jag följer med henne och ser den här gången till att se till att hon är precis framför mig hela tiden, och hon får inte gå ett steg utan att jag följer med. Det visar sig att hon har riktat stegen mot en restaurang, och vi klämmer in oss mellan ölglada skidåkare. Det luktar svagt av frityr och öl, och jag hakar genast på stämningen. Golvet är vått av snö och vi klämmer in oss i det bortersta hörnet. Det är höga barbord och jag låter fötterna hänga fritt från den höga stolen. Mina tår är stelfrusna och jag ångrar att jag inte valt att ha på mig de fula kängorna som leveretas dagen innan tillsammans med alla andra saker. Problemet var väl bara att de verkligen var gräsligt fula, och trots att ingen ska känna igen mig vill jag inte visa mig i dem. Mina Supras duger gott, trodde jag i alla fall. Vi får varsin meny och Cindy sätter sin framför ansiktet. Jag rynkar pannan och försöker se runt den, och då ser jag att hon grimaserar och på något sätt skriker tyst. ”Ehrm, Cindy, what are you… doing?” frågar jag förbryllat. Hon smäller nästan ner menyn i bordet igen och hennes kinder blir röda.

”Not-nothing.” säger hon och suger in överläppen och låter håret falla ner i ansiktet. Jag höjer ögonbrynen och flinar brett.

”Fangirling behind a menu huh?” frågar jag och känner hur jag kan leka lite tuffing jämtemot henne. Hon rycker på axlarna och viker upp min meny framför mig. Jag himlar med ögonen neråt menyn och börjar läsa vad som finns att välja på, och ganska direkt förstår jag att det är en American Bar. Dels kommer jag fram till det för att det står under restaurangnamnet, men också för att det finns tjugo olika hamburgare och smörgåsar, revbensspjäll och tacos. Allting på menyn faller mig i alla fall i smaken och jag ser nyfiket på Cindy. Hon har redan vikt ihop sin mobil och sitter nu och kollar sin Instagram på mobilen. Det känns ganska roligt att mitt ansikte rullar förbi titt som tätt på skärmen, men också lite läskigt. Nu ser jag verkligen i närbild hur beroende ett fan kan bli, och hur många bilder som faktiskt finns på mig. Hon vet verkligen allt om mig, trots att hon inte visar det. Men det känns skönt att hon är så artig och inte säger något, och hon har inte smällt av än vilket är bra.

   ”Done?” frågar hon när hon ser att jag sett upp från menyn. Jag rycker på axlarna och frågar vad hon ska ha. Hon gungar lite med huvudet och lutar sig sedan över bordet för att kunna visa mig vad hon ska ha. Hennes finger glider längst pappret och jag ser att hennes naglar är avbitna. Hennes finger stannar på en rätt som heter Fajita Pita. Namnet säger mig egentligen ingenting, och hon verkar se min förvirrade blick för åter igen börjar hon förklara för mig. Det känns som om jag är ett litet barn som man måste vända och vrida på saker för, och jag gillar inte underläget svenska språket ger mig. ”It’s like a pita bread filled with spicy chicken and some souce.” 

”Oh, okay.” säger jag och låter blicken löpa vidare. Det finns otroligt mycket att välja på, och girig som jag är vill jag egentligen testa allt. Men det hela slutar med att jag bestämmer mig för att gå safe och jag noterar i huvudet att jag vill ha en hamburgare. ”Shall we order or-” börjar jag, men innan jag hunnit avsluta meningen så är en ung servitris framme hos mig. Hon är solbränd och har små ögon, men hon är söt. Hennes tröja är uppknäppt i halsen och det påminner mig om att jag fortfarande har jackan på mig. Cindy har hängt sin över stolens ryggstöd, men jag tänkte aldrig så långt. Den unga kvinnan håller ett block i handen och hon frågar om vi är klara att beställa.

”Hej Frida, hur mår du?” Det är Cindy som pratar, och jag stönar lågt.

”Jomen det är bra, hur är det själv?”

”Bra faktiskt, är det mycket nu eller?”

”Mindre än förväntat, men det är ju inte lite heller.”

”Just, det här är min vän eh… Owen från England.”

”Owen, nice to meet you.” Kvinnan håller fram sin hand och jag skakar den fundersamt. Owen, vad har hon fått det ifrån? Cindy pekar i min uppslagna meny på vad hon vill ha, kvinnan antecknar och ser sen på mig.

”And you Mr?” frågar hon artigt.

”I’d like one of these… S.O.B. Burger.” säger jag och kvinnan drar undan menyn från mig.

”Noted, something to drink?”

”Cola tack.” säger Cindy.

”Same.” säger jag utan att tänka. Servitrisen nickar och skyndar iväg mot köket. Cindy fingrar lite på sina armband och jag höjer ett av mina ögonbryn mot henne.

”Owen, really?” frågar jag och hon skrattar till när hon ser min min. Jag måste se skrattretande ut, så jag sänker ögonbrynet och skrattar jag också.

”I watch Grey’s Anatomy, okay.” skrattar hon. ”Doctor Owen Hunt you know.”

“I haven’t watched it.” säger jag med ett leende. Hon nickar och våra skratt dör ut. Det blir en sådan där pinsam tystnad och jag ångrar att jag sagt så. Istället för att bryta så tvärt borde jag ljugit och sagt att jag har sett serien, och sen gissat hej vilt om det blivit en diskussion. Maten hinner komma in innan vi säger något igen, men då får vi i alla fall ett lagom tråkigt ämne att tala om. Hennes rätt ser väldigt god ut, och den är gigantisk. Jag skulle inte kunna tänka mig att hon ska få i sig allt. Min är också stor, mycket större än en hamburgare brukar vara. Men den luktar gott och jag känner hur det bullrar till i magen på mig. En halvtimme senare har vi båda ätit upp, och jag skojar inte. Cindy slukade allt på sin tallrik, det är bara överbliven sås kvar på tallriken. Även fast hennes portion varit snäppet större än min har hon fått i sig allt, helt otroligt. Jag trodde inte tjejer kunde äta så mycket, men tydligen hade jag fel. Otroligt.

”Right, it’s Louis birthday today.” säger hon för sig själv. Jag nickar samtidigt som jag låter en servett löpa över mina läppar. Mitt hår börjar bli fuktigt under mössan och jag kliar mig bakom örat med pekfingret.

”Yeah, and I’ve no idea what I should give to him.” berättar jag. Cindy ser ut att tänka efter en sekund.

“Bowling.” säger hon spiksäkert.

“Bowling?”

“Bowling.” försäkrar hon. ”You know, I should show you everything you can do in Oh’rey besides skiing. Bowling’s one of them, so why don’t we go bowling togheter? I mean, you can bring the boys and Louis can bring anyone he wants, like Eleanor. It’ll be fun.” Hon låter så övertygad att jag faktiskt blir positiv till idéen, den kanske inte är så dum ändå. Och om det nu finns en bowlinghall i Åre, som jag nu tvivlar på, så skulle det kanske kunna bli ganska bra ändå. 

Detta har hänt:

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet.

Vi sitter vid frukosten och knaprar på toastat bröd och zippar på heta koppar med te. Liam sitter med Danielle tätt intill sig och Zayn sms:ar med någon på sin telefon. Idag smakar maten mycket bättre, och jag finner mig själv sitta med ett leende på läpparna. Tallriken som mackan ligger på är varm, och jag värmer mina frusna fingrar på det varma porslinet. Liam ser nöjt på mig, han gillar att se att jag äter ordentligt igen. Varken Louis, Eleanor, Paul eller Harry har kommit för att göra oss sällskap, och jag undrar vart de skulle kunna vara någonstans. Harry hade gått ut från vårt rum och inte kommit tillbaka, och jag gissar att han sov antingen inne hos Paul eller inne hos Danielle och Liam. För i det läget han suttit i igår kväll skulle han aldrig sova i samma rum som Louis och Eleanor. Att Louis ens står ut med att sova med henne. Men Zayn hade i alla fall knotat ut från sitt rum på morgonen och vi tog sällskap ner till frukosten där vi mötte upp Danielle och Liam.

”Where’s Harry?” frågar jag och biter av kanten runt en macka som har ett ljust lager med apelsinmarmelad på sig. Zayn rycker på axlarna och sveper det sista av sitt te innan han torkar av sina fettiga fingrar på en servett.

”Dunno.” svarar han och lutar sig tillbaka lite i stolen.

”I know where Harry is.” Rösten som dyker upp bakom mig får både mig och Zayn att hoppa till, och där står Louis med Eleanor. De strålar av lycka, om man utser från munnen, men Louis ögon är svarta. Jag ger honom en dröjande blick och drar sedan ut en stol för Eleanor att sätta sig på. Hon sätter sig mellan mig och Zayn och Louis klämmer ner sig bredvid henne. Samtidigt som jag ignorerar att Eleanor stött till min andra macka med armbågen så rätar jag på mig och stirrar stint på Louis.

”And where is he, Sherlock?” frågar jag ironiskt och tar för givet att han egentligen inte har en aning.

”He’s dead.” Louis svar är absurt, så absolut absurt och jag rusar upp från stolen. Zayn ser åt sidan, rakt på Louis och Danielle tappar sin sked rakt ner i sin skål med fil. Ingen av oss kan ha hört rätt, men Louis ansikte är slätt och vittnar inte om att han ljuger. En uppdragen mungipa eller en aningen ljusare ton i hans mörka ögon skulle göra att vi fattat vinken och börja skratta, men han är slät. Han knäpper händerna på bordet några sekunder innan han låser upp dem och drar till sig Danielles skål med flingor. Han börjar nonchalant äta av hennes müsli och verkar inte bry sig om våra reaktioner.

”Excuse me?” frågar Liam och sätter ner sitt glas med juice på bordet. Jag ser att hans hand darrar för en ensam droppe orange vätska letar sig ner för kanten på glaset. Louis ser inte upp när han svarar med ett kort ”mhm”.

”Did you just say-” börjar Zayn och kliar sig fundersamt på hakan.

”Yeah, I did.” Han fumlar efter något under bordet, och det bruna håret hänger ner i hans blåa ögon. Till vårt tvivel drar han upp en flaska vodka och ställer den på bordet. Den är öppnad och jag känner den starka doften av rinnande gift för kroppen. ”And this is for you, Niall.”

”I doesn’t drink, Louis.” säger jag och ser bort från honom.

”Sure you do, you’ve an addiction to alcohol, Niall.” lullar Louis och tvingar mig att ta en klunk av den brinnande vätskan. Samtidigt som jag får det i mig så förvrängs min värld i en stor virvel och jag spyr åtskilliga gånger innan allting stannar och jag befinner mig på ett annat ställe. Det blåser kallt och det är aningen dimmigt runt om mig. Lite längre bort ser jag en mörk rygg och jag går närmare. Raspet av en penna fyller luften och det lockiga håret blåser bakom honom.

   ”Harry?” frågar jag och han vänder sig om, släpper blocket han håller i handen och börjar springa bort från mig. Jag följer efter och halkar gång på gång på den hala plåten som ligger högst upp på vad jag gissar är ett tak. Efter några meter stannar han och vacklar till, ett steg till och han skulle ramlat över kanten. Han ser på mig, gör tummen neråt och snubblar sedan ut över kanten. Jag rusar fram, hör ett skrik och sedan ett knakande ljud av hans kropp som landar på marken. ”Harry!” skriker jag och känner hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder. Ingen kommer för att hjälpa honom, och jag skriker igen och igen. Min röst ekar över hela dalen och jag börjar riva mig på underarmarna för att bota smärtan mot sorgen. Blod börjar sippra mellan mina fingrar och jag drar mina blodiga händer över kinderna för att mota bort tårarna. För hur mycket jag än skriker vaknar inte Harry. Det är nästan så att blocket han släppt på marken kryper upp i min hand, för plötsligt finner jag mig själv läsa i det. Han har skrivit slarvigt, och redan på första raden förstår jag vad det är för något.

Hejdå, hejdå, hejdå. Det är ett sådant starkt ord och jag ville verkligen inte att ni skulle få höra mig säga det. Hejdå, hejdå, hejdå. Det finns alltför mycket som jag har ogjort, men att få se er göra det duger väl det med. För jag tror verkligen på att jag kommer kunna se er från molnen, se er skrika och se er splittras. Men innan dess hoppas jag att ni har väldigt roligt och skrattar mycket, trots att jag inte är där och kan delta. Zayn, jag vet vad du klarar av och jag skulle vara dig evigt tacksam om du skulle kunna ta mina rader i Take Me Home. Jag vet att detta kommer kräva att ni återinspelar hela albumet eller ställer in touren, för jag kommer inte vara med vad ni än väljer. Liam, du är väldigt hållbar som tar så bra hand om oss allihop, men se till att det inte knäcker dig. Niall, sluta deppa så jävla mycket nu. Ni kommer behöva vara där för varandra så ta dig samman. Och Louis, min underbara fina fantastiska Louis, jag älskar dig. Det är för dig jag gör det här, jag klarar inte av att se er tillsammans mer. Hela min kropp och själ säger ifrån, och så hatar jag alla morotsskämt. Förlåt för att jag älskar dig. Och snälla ni, kom håg vad som k

Sen är brevet slut, mitt i en mening, mitt i ett ord. Det var då som jag kommit, och då hade han slutat skriva. Vad var det vi skulle komma ihåg? Mina tårar stelnar på mina kinder, men jag märker att min tröja är söndergråten. Med skakiga rörelser ser jag ut över kanten igen, och långt därnere ser jag en ring av svarta skalbaggar omge Harrys kropp. Det är fotografer som med sin utrustning liknar skalbaggar som kryper efter ett lik.

”Don’t touch him.” skriker jag och hoppas på att de ska höra mig, för de får inte röra Harry. Deras linser vänds uppåt och en skur av blixtar studsar uppåt mig. Mitt ansikte som sticker ut över kanten på taket, från samma ställe som Harry snubblat ifrån. En tanke kommer att förmedlas på de där bilderna, och sedan en övertygande bildtext. Innan jag hinner se något mer än Harrys krossade ben innanför skinnet så börjar det snurra igen. Jag spyr igen och igen, och sen sitter jag i ett mörkt rum.

Det mörka rummet har inte mycket att se. En träbänk står framför mig, och en mörk ruta finns på väggen som ett ont hål. En dörr öppnas och jag ser ner på mina händer som jag upptäcker sitter fast i tjocka stålanordningar. Mannen som kommer in är gråhårig och med flinande ansikte. Han tar fram en mapp som han haft under armen. Ur mappen tar han fram en hög med bilder, och han börjar rytmiskt rada upp dem framför mig. Den första av bilderna är en på Harry, helt normal och med ett brett leende på läpparna. Sen är det en bild från samma punkt där jag stått och sett ner på Harrys kropp, bilden visar hans exakta position mot den kalla marken. Bild tre är en närbild på hans döda ansikte. Helt livlöst och blekt, och med det lockiga håret svallande. Den sista bilden är på mig, en bild av en av skalbaggarna som fångade mig på linsen. Han tappar på mitt ansikte med pekfingret och den rytmiska rörelsen gör mig yr. Smaken av blod finns på min tunga och stålet skaver mot mina handleder som är fulla av sår efter att jag rivit mig.

”Did you kill Harry Styles?” frågar mannen och jag skakar på huvudet. Han reser sig och kastar bilden på den döda Harry på mig och jag börjar skrika igen. Det känns som om bilden av Harry aldrig vill försvinna. Som om fotografiet av hans fridfulla ansikte ligger mot mitt och jag känner hans kalla kind mot min. Blodet börjar rinna åter igen runt mina handleder, och jag skriker lite till. Mannen flinar elakt mot mig och knackar på rutan och en dörr öppnas. Det mörka rummet badar i ljus från dörren och jag tuppar av igen.  

Åter igen är det ljust och jag hör hur tystnaden trycker från alla håll. Jag sitter bakom en bänk helt ensam och är klädd i en mörkgrå kavaj.

”He did it.” skriker plötsligt en bekant röst. Louis står upp framför en domstol och har ett långt pekfinger riktat mot mig. ”He murdered Harry Styles. He throwed him over the edge of the roof.” Louis röst är hård och kall, skoningslös. Jag känner bojorna runt mina handleder igen och ser hur Zayn och Liam sitter bredvid varandra i vittnesbåset. De bär båda svart från topp till tå och ser ner på sina händer. Publiken i domstolen börjar sakta kasta ur sig skall, de blir högre och högre. Murder, murder, murder, murder, murder, ropar de och jag börjar gråta igen. ”He killed Harry, so we should kill him.” smilar Louis och domaren slår sin hammare i bordet. Jag stirrar hjälplöst på Louis och försöker blåsa min blonda lugg ur ögonen. Hans ansikte är förvridet, och jag skulle inte känt igenom honom om det inte vore för den ljusa, brittiska accenten. Men ändå ser jag att det är Louis, det är hans hår och hans ögon. Det är min Louis, den Louis som jag älskar så mycket men aldrig förstått mig på. Nu skrattar han igen och hela den barnsliga tandraden syns. Varför gör han såhär mot mig, varför sa han så?

”Mr. Tomlinson’s right, kill Mr. Horan.” säger domaren sakligt och jag hör hur två dörrar öppnas bakom mig. en soldat med mörka kläder och svarta glasögon stegar in, men det som skrämmer mig är geväret han har i handen. Mitt huvud blir nedpressat med pannan mot bänkskivan och jag fortsätter skrika. Den kalla metallen från mynningen trycks mot min tinning och Louis iskalla skratt är det sista jag hör innan mitt medvetande blir svart och kroppen lättar. 

Detta har hänt:

Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

Monday 23/12 - 2013

Danielle går bredvid mig i korridoren och jag försöker att verka oberörd av det som just hänt. Om och om igen försöker jag minnas vad jag skrek till Louis innan jag rusade ut, och hur hans ansikte sett ut, men det går inte. Under den timme jag varit hos Cindy har jag redan börjat förträngt vad som hänt, det är så jag brukar göra. Istället för att se Louis reaktion så känner jag smaken av tomatsoppan i munnen och bilden av hennes hundratals med lappar på väggen. Hon hade varit så vänlig, och jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna återgälda det. Att lämna henne där nere, utan att säga tack eller någonting, kändes tungt. Danielle hade bara informerat mig kort om situationen jag kunde vänta mig, och det kändes inte direkt jättekul. Nervöst kliar jag med i bakhuvudet och vrider händerna inne den långa jackans ärmar. Tydligen så kommer vi ha ett bandmöte, sådana har vi hela tiden. Det är som ett möte där vi träffas tillsammans med någon från Modest! och diskuterar vad som har hänt under den närmaste tiden och vad som kommer hända, det är som ett tillfälle att hålla käften för alla våra problem. Personligen skulle jag aldrig berätta någonting för Modest! angående vad jag känner gällande vissa saker, det hade aldrig gått. Om jag skulle göra det hade de genast varit framme för att gnabbas med mig, och allting skulle förvärras tills de förbjöd mig att ha känslor om det. Så om detta nu är ett bandmöte kan jag förvänta mig att jag ligger riktigt pyrt till, för nu kommer de allihop pressa mig på information om vad som hände.

Danielle harklar sig och öppnar dörren in till mitt, Zayn och Harrys rum. Hon går sedan själv tillbaka mot sitt och Liams rum som ligger en liten bit bort i korridoren. Det börjar vända sig inuti min mage och jag drar av mig skorna på hallmattan och hänger av mig Cindys pappas jacka. Jag hänger den prydligt och försöker sortera upp alla mina tankar. Jag känner mig nog på samma sätt som Cindy känt sig, nervöst och nyfiken på samma gång. Vad som helst kan hända nu, och jag vet inte riktigt om jag vill det. Vid matbordet sitter Louis, Harry, Liam och Paul. Louis ser alldeles blek ut under sina arga ögon och Harrys mungipor hänger. Egentligen förstår jag inte varför Liam är där, han har absolut ingenting med någonting att göra, men stora duktiga Liam anser väl själv att han kommer behövas. Så osynligt som möjligt drar jag ner luggen över pannan lite så att jag ska kunna ha något att gömma mig bakom innan Paul reser sig och jag får ta hans stol. Louis sitter mitt emot mig och jag skäms när han ser på mig, och Harry bredvid mig känns bara motbjudande.

   ”Niall, I’m very dissapointed in you.” säger Paul sakligt och jag biter mig i läppen. ”What if someone saw you?” frågar han hårt och jag knäcker mitt långfinger under bordet. Ljudet får Harry att rikta uppmärksamheten mot Paul, vilket gör att han måste kolla förbi mig också, och jag vänder bort huvudet lite från honom. Så tyst som möjligt hasar jag stolen lite till vänster för att hans händer ska skiljas så mycket som möjligt från mitt skrev.

”No one saw me.” muttrar jag och ser upp på Paul under luggen.

”How do you know?” manar Paul och jag suckar irriterat. Att hålla sådana här förhör går mig på nerverna, och jag har flera gånger lagt upp förslaget om att vi kanske skulle kunna få sköta våra privatliv själv. Men nej, det verkar tydligen inte funka. Nej, nej.

”Because I went to Cindy, okay!?” ryter jag ifrån och lägger hårt upp armarna på bordet. Paul höjer på ögonbrynen och skakar lite på huvudet innan han förklarar att jag inte under några omständigheter får sticka sådär och dessutom åka hem till ett fan. ”And what is she able to do, huh?” spottar jag.

”She can tweet your des-”

“Paul, she won’t. I promise you, she’s too smart for that. And I bet you scared her to death…” Det sista mumlar jag, så han hör det nog inte riktigt. “And I ran because of Louis’s stupid boyfriend.”

“Can you stop calling him that? We aren’t together, and you know that.” Louis exploderar över mig, och han slår båda nävarna i bordet av ren ilska. Harry tar ett djupt andetag vid sidan av mig, och jag förmår mig att äntligen kolla på honom. Han försöker sitt bästa att inte se upprörd ut, men det lyckas inte fullt ut.

”Can’t you see the way he looks at you? He’s so madly in love with you and you barely recognize.” morrar jag mot Louis som bleknar lite igen. “You’re only in love with Eleanor because they” jag pekar ett långt pekfinger mot Paul “wanting you to be in love with her.” Louis ser plötsligt tom ut när han ser på mig. Jag stannar upp och inser plötsligt vilken is jag går på, och den är jävligt tunn om inte redan sprucken. Det jag sagt om Louis och Harry nu är oförlåtligt, och om någon skulle ha hört det skulle våra karriärer stängas ner av Modest! som skulle se till att vi blev tacklade för livet. För hur mycket Harry än älskar Louis, och Louis älskar honom, får de inte vara tillsammans. Det är något vi alla måste acceptera. När Louis börjat skrika på mig och Harry var det bara för att skydda dem, Larry Stylinson. Men min idiotiska hjärna tolkade det fel och började motargumentera. Och det finger jag lyft mot Paul kan inte heller varit speciellt genomtänkt, för han ser ordentligt arg ut. Han öppnar munnen för att börja prata, men precis i rätt sekund inser jag varför jag älskar Liam trots hans uppstudsighet.

”Woah, take it easy. It was just a simpy… meeting between Niall and this fan, it wasn’t that serious. And can we stop talk about, ehm, Larry because you all will lose on this?” häver han ur sig och vi stannar upp allihop. Jag bryr mig inte om Liam i vardagen, men vid högtidliga tillfällen som detta så är han en ängel. Jag ser på Paul, sen på Harry och sist på Louis.

”Well, I guess you can go and cuddle some with Eleanor.” mumlar jag neutralt och reser mig upp. Paul rycker tag i min arm men Louis ger honom en så giftig blick att Paul släpper mig igen. Louis rusar också upp bakom mig och går förbi mig mot dörren. Hans mun är så smal att man knappt ser den, och ögonen är så tomma att det gör ont i mig. Som jag sagt förstår jag mig inte på Louis, det är så mycket han tänker som vi aldrig kommer få veta. En hög snyftning från bordet får mig att vända mig om igen. Paul stöter till mig i sidan när han knuffar sig ut och jag håller handen över det ömmande stället. Kvar vid bordet sitter Harry. Han ligger med armarna framför sig på bordsskivan och tårarna faller tunga ner på träet. Det bruna håret är rufsigt och inte alls stylat, och finnarna lyser röda i hans ansikte. Utan att säga något så sätter jag mig där bredvid honom och väntar på vad han ska göra. Han skakar och tårarna rinner allt långsammare från hans ögon. Efter säkert tio minuter så rätar han på sig och skakar av sig den hand jag lagt på hans rygg. Våt av tårar.

   ”Sorry.” viskar han och drar en hand under sina gröna ögon för att dra bort lite av det milda saltet. Jag gräver in min pekfingernagel i tummen och försöker att hålla masken framför honom, jag vill verkligen se vad han tänker säga. ”I was so lonely…” fortsätter han och drar ett djupt andetag och ler sedan. Om man bortser från hans röda ögonlock så ser han ut som vanligt igen, och jag undrar hur fan han gör. På något sätt lyckas alltid Harry se lycklig ut, i vilken situation som helst, men egentligen är det inte så. Han är en så otroligt trasig person, och det skär i mig att se honom såhär. Det är bara jag som får se honom gråta, och ändå gör jag inget. Gråten har blivit som en dålig vana, någonting både han oh jag vant oss vid.

”I can’t believe that Louis did-”

“It’s not his fault, Ni. He’s just trying to protect us both, but I’m glad you…” Hans ord tar slut och jag nickar förstående. Jag vet vad han menar. ”Louis love Eleanor you know, he really do, right?” frågar Harry och skrattar tomt. Han nickar och jag lägger handen på hans knä.

”He doesn’t, you’ll get through this.” Harry skrattar högre och jag hyjjar på honom innan har börjar gråta över sin egen slutsats igen. ”How can you accept this, Harry?” frågar jag, precis som alla andra gånger vi pratar. Harry stannar upp och ser på mig. Han har ett snett leende på läpparna och ser på mig som om jag vore dum.

”Don’t you understand why?” frågar han lugnt, men med en underton av den där dumheten. Jag öppnar munnen men han hinner före. ”It’s because of you, Niall. Because of you, Zayn and Liam. You want this so badly, and we can’t ruin it for you.” Harry reser sig och drar handen längst sin tighta jeans. ”Well, get some rest now. I’ll go and see if I can hook up with someone.”

“Harry-“

“I’m a womanizer you know.” Han blinkar mot mig och försvinner mot dörren. Plötsligt är jag ensam igen, och jag försöker smälta det han sagt.

Såklart det är mitt fel. Mitt begär efter stjärnglans och kändisskap hade väll dragit dem över kanten. Vad är det man brukar säga, vänner före kärleken? De hade i alla fall valt så, och det inser jag nu. Jag måste ha skrivit på det kontraktet också, men i en dimma av att ha $40 miljoner i lön varje år är något som drar alla tonårskillar med sig. Det är mer pengar än mina föräldrar har och kommer tjäna på en livstid, och det får jag på ett år. Sjukt, varför? Plötsligt känner jag mig snuskigt rik, och inte på ett positivt sätt.

From: Cindy 19:09

Hi :)

Jag ler, det måste krävts mycket mod från henne för att skicka det där sms:et. Hon avleder i alla fall mina tankar och jag går och lägger mig på soffan.

To: Cindy 19:11

Hi

From: Cindy 19:11

Did everything go well?

To: Cindy 19:11

Nope

From: Cindy 19:12

Okay… why?

To: Cindy 19:12

Dont want t talk bout it

From: Cindy 19:12

I see. But you, I got an idea! :D

Jag rynkar pannan och låter nyfiket fingrarna springa över tangentbordet på telefonen.

To: Cindy 19:13

???

From: Cindy 19:15

You hate to be here in Åre, right?

To: Cindy 19:15

Yeah?

From: Cindy 19:15

I thought about it, and I come up with this idea: I can show you all the things you can do here :)

To: Cindy 19:16

Whats that, skiing skiing skiing?

From: Cindy 19:17

Nah, there’s a lot more you can do. Wanna join or not?

To: Cindy 19:17

Like..?

From: Cindy 19:18

A lot, are you in or not?

Hon ger mig två val: antingen gå med på det och hon berättar vad vi ska göra, eller så bangar jag och låter det vara ogjort förevigt.

To: Cindy 19:21

Im in I guess

From: Cindy 19:21

Mklndkjmkdnmcekokfnkdnsknskasttty

From: Cindy 19:21

Oh, sorry for that haha xD But then I guess I’ll see you tomorrow?

From: Cindy 19:21

Outside a shop called Telia, it’s on Åre’s square :) You’ll find it

To: Cindy 19:22

Mm

Jag lägger ner telefonen på bordet och tänker över hur dum i huvudet jag är som stämmer träff med ett fan. Men någonting med henne måste det vara, någonting lite speciellt som jag vill se mer av. Jag sluter ögonen och faller i ett oroligt drömtillstånd. Någonstans mellan dröm och vaken, tillräckligt för att förstå att jag är ensam natten igenom. 

Dagens kommentar: 

Detta har hänt:

Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig.

Rummet är kaos. Jag trodde inte att tjejer kunde ha så röriga rum. Överallt ligger det tidningar, böcker och papper. En hel vägg är tapetserad med postitlappar och snören är dragna mellan dem. Pennor ligger utspridda bland anteckningsblocken på skrivbordet och en rad koppar och vattenflaskor står nedanför sängen.

   ”Oh…” säger jag och ser mig omkring. Hennes bemärkande samling papper får mig att undra vad hon egentligen håller på med på fritiden. En bokhylla som står bredvid dörren är bräddfylld med böcker och CD-skivor. Högtalare står uppe på garderoben och täcket ligger i en knölig hög i sängen. Hon snubblar fram till sin säng och skakar ut täcket över sängen och sätter upp kuddarna längst väggen. Ett ursäktande leende letar sig in över hennes ansikte och hon lägger en hand utanpå alla sina post-it lappar. För en sekund är jag rädd att alla lappar ska tappa sitt fäste och ramla ner på golvet, vilket skulle innebära att jag skulle behöva hjälpa till och sortera dem, men de håller sig kvar på sina platser.

”This is my plan over my fanfiction about…”

“Me?” frågar jag och hon lägger huvudet på sned och rynkar pannan lite. Antagligen handlar den om något hon skäms lite över, och jag skrattar till. ”You can say what it’s about, I’ve seen weirder.” säger jag i ett litet försök att lugna sig och hon börjar skratta.

”I actually don’t think you’ve.” säger hon mellan skratten innan hon lugnar sig lite. Jag tar chansen att sätta mig vid fotändan av hennes säng, och hon sätter sig med benen i kors bredvid mig.

”Try me.” ber jag och hennes ansikte mjuknar lite.

”Well, it’s about a girl who finds out that Harry is her actual dad. And then she tries to convince him about it, but he doesn’t believe her. It’s fifteen years in the future by the way, year 2027.” förklarar hon dröjande och jag höjer på ögonbrynen.

”Okay, that’s actually quite weird. What am I and the other lads doing then?” skrattar jag. Hon kniper ihop ögonen och jag nuddar hennes arm. “Come on, tell me.” manar jag henne att berätta. Hon himlar med ögonen.

”This is really weird, Niall.” Sättet hon säger mitt namn på är så sött, lite fel men ändå ett gott försök. Men jag gillar det, det behöver inte vara så noga hela tiden (vilket hon bevisar) och det bevisar att hon kanske inte är alltför insatt i fandomen trots allt. Hon öppnar munnen för att berätta mer för mig. ”Zerrie adopts a child from Ecuador, Elounor got a son named Tommie and Liam got a boyfriend named Kiley.” Nu skrattar jag, och det riktigt ordentligt. Hennes fanfiction måste vara helt vrickad ända in i grunderna, och de mest avancerade relationerna måste vara i den. Jag kan ju bara undra vart Danielle tagit vägen och varför Zayn tvingas adoptera, och att Louis och Eleanor skulle ha barn är bara skrattretande. Jag kan inte tänka mig hennes kropp bära ett barn, speciellt inte Louis barn. Nyfikenheten tar över och jag forsätter fråga henne.

”Where’s Danielle then?”

”Oh, she divorced with Liam and left with their daughter Audrey. When Liam found out why she left he leaved the band after a fight with Harry. He went mad when Danielle said she had cheated with Harry behind Liam’s back.” säger Cindy och rodnar igen. Hon kan verkligen sin historia och jag kan inte annat än bli imponerad av henne. Jag har aldrig riktigt tänkt på hur mycket jobb det kan ligga bakom en fanfiction, jag har alltid tagit för givet att de bara finns där. Ibland har jag såklart tänk på vad fan som kan hända i en fanfiction, som alla homosexuella sexscener eller när någon av oss mobbar den andra, men det läggs faktiskt ner tid på det. Det är en hyllning mot oss att skriva fanfictions, vi får en historia där vi spelar huvudrollerna och gör de mest konstiga sakerna. Nu när hon börjar prata om det förstår jag hur väl hon känner oss som karaktärer, och därför börjar jag undra vad jag egentligen hållit på med medan Harry hade en ny dotter och diverse annat.

”So, do I want to hear about myself?” frågar jag.

“No, you don’t.” säger hon bergssäkert och jag accepterar det hon säger. Semestern skulle bara kunna bli ännu mer sämst om vi två började bråka också. Tystnaden sveper sig om oss igen och i brist på annat att göra tar jag fram min telefon. Där har jag fem missade samtal från Louis, två från Liam, ett tiotal från Paul och sedan ett ynka från Harry. Några sms har också kommit under den senaste timmen och jag låser upp telefonen för att läsa vad de skriver.

From: Louis Tomlinson 17:22

Where are you?

From: Liam Payne 17:25

This is pathetic. What if someone ces u? Come right baccck!!!

From: Louis Tomlinson 17:32

Cmon Ni, we need to talk bot this :/

From: Paul Higgins 17:46

Niall Horan, pick up the phone.

From: Paul Higgins 17:53

This won’t be good for any of you. Are you ready to ruin for you all?

From: Harry Styles 18:08

Lo and P are fighting, come home bro. Sorry… :(

From: Zayn Malik 18:20

What’s going on mate?

From: Louis Tomlinson 18:21

You r so selfish. P giving me shit for this. You know you can’t talk bot tis, it makes him mad. Im so disappointed in u, thank you man.

“What is it about?” Cindy sitter lutad över min axel och jag rycker till och släcker min telefon. Först blir jag arg för att hon spionerat på mina sms, sen accepterar jag det och anklagar mig själv som oförsiktig när det gäller att dölja sms. Jag flätar mina tår i varandra, trots att strumporna gör det svårt, och suger på läpparna för att försöka komma på vad jag ska säga utan att avslöja för mycket.

”Nah, they’re just worried for me. I and Harry had a little fight, but it is all good.” avslöjar jag. Hon rynkar pannan och jag övertygar henne snabbt om att hon inte behöver vara orolig, det är ingen stor grej.

Fast det är en stor grej, jag hade blivit uppriktigt rädd när Harry tafsade på mig. Jag vet att han kan bli närgången när han druckit för mycket, men han kan inte ha fått i sig så mycket på den korta stunden jag sov. Speciellt när vi måste ligga lågt och han inte får dricka lagligt så borde Louis och Liam hålla bättre koll på honom. Han har aldrig gått så långt förut, och med så lite alkohol i blodet börjar jag nästan tro att… att han varit vid fullt medvetande. Full handlingskraft. Jag ryser till och låter telefonen glida ner i fickan igen. Cindy sitter bredvid mig och vi säger ingenting, jag skulle betala för att få veta vad hon tänker. Jag lutar huvudet bakåt tills jag kan luta mig mot väggen och då ser jag affischen i taket. Det är den från plåtningen efter What Makes You Beautiful klippts ihop. Jag känner igen mina krokiga tänder och låter tungan glida över tandställningen för att försäkra mig om att den sitter kvar i munnen. Det är ganska roligt eftersom fansen bråkar om vad jag tycker om min tandställning. Vissa anser att man inte får tycka om mig så länge som man inte gillar mina krokiga tänder, andra tar ställningen till att just min tandställning är det gulligaste som finns. Många tycker det är elakt att jag tvingats till att ha tandställning och behöva lämna mina krokiga tänder bakom mig, i princip lämna min perfektion. Saken är den att jag inte har tvingats, jag fick frågan under ett av våra möten innan julen 2011. De frågade sakligt om jag skulle gå med på att räta ut tänderna, och eftersom de alltid varit en reva i min självbild så gick jag såklart med på det. Att ha tandställning är både det mest förjävliga och bästa jag gjort. Min sång har försämrats något av den, men annars känns det bara bra att långsamt se tänderna bli rakare. Det sårar nästan när de säger att den gamla jag var finare. Än en gång duger jag inte.

Det surrar till i min telefon igen och jag läser sms:et. De två raderna får mig att lysa upp lite och jag svarar snabbt på det. Om jag tänker efter är jag nog inte arg på de andra, mest på att jag måste träffa dem och be om ursäkt.

”Someone will pick me up.” mumlar jag och reser mig. “Where shall I send her?”

“The destintion?” frågar Cindy och vaknar från sina dagdrömmar.

”Mm.” Hon säger adressen som jag med viss möda skriver ner i ett sms och skickar iväg. Cindy reser sig också och går till min besvikelse bakom mig ner för trappan. Smaken av basilika lever fortfarande kvar i min mun och jag låter händerna glida upp och ner ur fickorna. ”Where’s your parents?” frågar jag medan jag drar på mig skorna. Jag har fortfarande ingen jacka och hon drar bort en garderobsdörr samtidigt som hon svarar på frågan.

”Dad is working night today, and mom will be home at seven.” säger hon och räcker mig sedan en svart dunjacka. ”You’ll need it.”

“Oh, thanks.” Jag drar på mig jackan som är aningen för stor, men den funkar och börjar genast värma mig trots att jag fortfarande står i den lilla hallen. Cindy står tyst och nickar. ”Before I go, can I take your number?” frågar jag och känner hur mina öron hettar bakom mitt blonda hår. Hon ser alldeles överrumplad ut och pekar sig själv på bröstkorgen, precis som hon gjort när Paul skrek på henne.

”Uh, yes, sure.” hasplar hon ur sig och jag räcker henne min mobil. Hon knappar in numret, en siffra i taget och jag försöker se oberörd ut medan hon gör det. Jag är så förskräckligt dålig på att spela cool, det borde vara någon annans jobb istället för mitt. En bil kör upp på uppfarten och jag vänder mig om för att gå. Precis när jag lägger handen på dörrhantaget hör jag henne säga mitt namn. Hennes röst får mig att stanna upp och vända mig lite om, och då får jag den där kramen jag var så avundsjuk på Louis för att han fick. Jag känner doften av tvål igen, och hennes långa hår kittlar mina fingrar. ”Good luck.” viskar hon och bryter sedan kramen. Det känns som om hon fortfarande håller om mig när jag öppnar dörren och går ut, och bilen från Copperhill som väntar känns så extremt oinbjudande. I baksätet sitter i alla fall hon som skickade det slutgiltiga sms:et: Danielle. Jag tror jag nämnde att jag tycker väldigt mycket om henne, och det är just för sådana här saker. Eleanor skulle aldrig erbjuda sig att komma och hämta mig, men Danielle skickade bara ett simpelt sms där det stod att hon var på min sida och att hon skulle hjälpa mig att hantera Liam som hettat upp ordentligt över mitt försvinnande. Hennes lockiga hår är tvingat in i en mössa och hennes smala dunjacka framhäver hennes former på bästa sätt.

   ”Thank you for helping me.” mumlar jag och hon ger mig en snabb kram, som för att säga no worry.

Detta har hänt:

”Louis!” skriker jag över dunket. Han ser snabbt på mig och sedan tillbaka på Eleanor och Zayn. ”Louis!” den här gången får jag fulla hans uppmärksamhet. Han ser orolig ut när han ser mitt uttryck, sedan höjer han på ögonbrynen så att jag ska berätta vad det är till hans söta lilla ansikte. ”Your fucking boyfriend tried to rape me, he can’t take that much alcohol!” skriker jag och vänder på klacken. Från hallgolvet rycker jag mina skor och sedan slänger jag upp dörren för att störta ut i korridoren. Jag hinner inte se några av konsekvenserna mitt utfall på Louis fått, jag är redan nere för trappan. Vid entrén så drar jag på mig mina vita sneakers och ser mig tvekande omkring. Villrådigt skådar jag ut på parkeringen, och upptäcker att en taxi står utanför. Chauffören trummar med tummarna på sin ratt och den gula färgen gör att den står ut från snön. Jag går fram till taxin och öppnar dörren till baksätet.

Måndag 23/12 2012

Vägen slingrar sig likt en orm nerför berget, och än en gång idag åker jag förbi alla villor som ser så dyra ut. När jag frågat efter Cindys hus så hade jag bara chansat på att han skulle veta vem det är, men det hade visat sig att hennes pappa äger en restaurangkedja i byn och att hennes namn var rätt så välkänt. Medan jag funderar på vad ”välkänt” innebär i den här lilla bondhålan så ser jag ut genom fönstret. Chauffören har på hög värme i bilen, han måste ha sett att jag inte har någon jacka på mig. Mina andetag är tunga när jag försöker dra in den torra luften i lungorna och snirklarna ner från hotellet har fått mig att börja bli illamående. Dagen har gett mig så mycket att tänka på. Cindy hade bara dykt upp i liften och helt orädd börjat tala med mig – då främling – och sedan hade jag fått tillbaka mitt alkoholsug och kort därefter hade Harry på något sätt försökt våldta mig. Eller sexuellt ofreda kanske, det är svårt att bedöma när han är full. Tankarna upptar mina sinnen så fullt att jag inte märker att taxin stannar och föraren meddelar att vi är framme.

”Hey you, we’re here.” säger han och lägger sedan till att min lilla resa kostat tvåhundra svenska kronor. Jag fumlar med de ovana sedlarna och ger honom en hel bunt innan jag slänger mig ur bilen och joggar upp på uppfarten. Det är ett hus som är ganska långt, och ena sidan verkar ha två våningar. Det finns två dörrar, en på gården och en vid uppfarten. Eftersom den på gården ser mer ut som en dörr man använder så går jag in genom grinden och väjer för en liten gul fläck i snön. Jag måste se sjukt dum ut, men det går inte att tänkas på just nu. Förhoppningsvis så är hon hemma, och så skulle jag uppskatta om bara hon är hemma. Ett möte med hennes föräldrar eller syskon är inget att ens tänka på. Genomfrusen på bara några sekunder står jag utanför dörren och överväger om jag verkligen ska knacka på, för i handen har jag taxibolagets visitkort så att jag skulle lätt kunna ringa tillbaka den bil jag precis åkt med och sedan åkt tillbaka upp till hotellet för att reda ut allt. Stackars Louis förstod nog inte ens varför jag skrek på honom, och Eleanor måste ha blivit förfärad. Förhoppningsvis så uppfattade de inte det lilla ordet ”boyfriend” som jag skoningslöst skrek upp i ansiktet på Louis. Just det lilla ordet, eller Larry Stylinson, kan lätt rasera allt som vi tillsammans byggt upp som band. Det har Harry berättat för mig. Jag tror att han ibland berättar för mycket för mig, i alla fall i jämförelse med vad jag berättar för honom. Ingen av mina bandkamrater vet om mitt förflutna, jag har låtit dem tro att allt pressen säger om min barndom är sant. Louis skulle jag nog kunna berätta för, kanske Zayn också. Men Liam skulle börja noja och be mig att gå till Anonyma Alkoholister eller något likande. Det sista jag skulle göra i mitt liv är att gå till AA, det skulle förstöra all den respekt jag byggt upp från världen och mina bandkamrater. Harry skulle jag också hemlighetshålla det för. Han kan inte hålla käften stängd om han får i sig något, och han har enormt stora nätverk med kompisar. Skulle han säga det skulle ryktet direkt spridits mun i mun runt om i världen.  Så nej, bättre att bara jag och brorsan vet. Det är säkrare så.

Allt detta far genom mitt huvud medan jag står och huttrar utanför dörren, och utan att jag hinner reagera på min egen kropp så har jag knackat på. En lång, hård knackning som verkligen vittnar om att jag vill komma in. Ett par ljusa skall ekar från insidan av dörren, och jag inser förskräckt att det finns hundar där inne. Kissfläcken jag snurrat från tidigare hade jag i mitt sinne trott varit en katt på tillfälligt besök, men nu gäller det hundar. Jag gillar inte hundar, en av uteliggarna hade en stor gatukorsning som alltid morrade åt mig. Steg hörs från insidan och dörren öppnas. Direkt börjar jag panika när jag inser att det inte alls är Cindy som står där. Det är en liten kille som ser ut att vara kanske tolv år gammal. Han höjer på ögonbrynen och jag ser att hans ögon är lite oroliga.

”Vem är du?” frågar han och jag biter mig i läppen, obekant med språket. Pojken påminner lite om mig som ung; blont hår, blå ögon och vaksamma drag. Dock är den här pojken mycket längre än vad jag var och kindbenen är tydliga. Hans läppar påminner svagt om Zayns. Killen blir osäker när jag inte säger något, och jag stampar med ena foten för att väcka mig själv. Eftersom jag inte en aning om vad han frågat mig, höjningen på meningens slut hade vittnat om att det var en fråga i alla fall.

”Erh, I’m so sorry to interrupt, but I’m looking for… Cindy.” säger jag på så enkel engelska jag kan. Orden bokstaveras ett för ett och jag ber till Gud att han ska förstå vad jag menar. Jag vet att tonåringar i det här landet förstår engelska ganska bra, och att de är duktiga på att tala det. Dock vet jag inte om yngre generationer, som pojken, förstår lika bra. Fast jag ser konturen av en smartphone i hans vänstra framficka vilket borde innebära att han i alla fall kan mobiltermer. En kall vindpust letar sig in i glipan mellan min tröja och min nacke, och en rysning letar sig fram längst min ryggrad. Till min förskräckelse smäller killen igen dörren, eller om den blåser igen, och jag står förvirrat kvar. Jag hör att han skriker något, och i ren nyfikenhet lägger jag örat mot dörren. Det hörs ännu ett rop från insidan, sen hör jag steg och dörren öppnas på sidan av mitt huvud. Förvirrat tar jag ett steg bakåt och personen som öppnar dörren ger ifrån sig ett högt skrik. Där står hon, nästan lika lång som jag och med uppspärrade ögon.

”Niall?” frågar hon och ställer sig åt sidan i dörren. Jag ser det som en inbjudande gest och jag tar två steg förbi henne och in i hallen. Hon stänger dörren och sätter handen för munnen. Hennes ögon snurrar till innan hon ruskar på huvudet och försöker återfå fattningen. Värmen kryper på mig lite i taget, får min ryggrad att slappna av och jag släpper ner axlarna igen. Mina händer håller fortfarande om överarmarna och jag gungar smått på stället. ”What are you doing here?” frågar hon och ser anklagande på mig. Hon verkar ha återgått in i sitt skal som hon hade förra gången hon träffade mig. Innan jag svarar så ser jag mig omkring och ser att jag står i en hall tapetserad med abstrakt blommönster och inifrån rummet bredvid hör jag skjutljud från något jag skulle gissa är ett Xbox eller ett PS3. Kanske är det killen som sitter där och spelar, jag undrar vad Cindy gör när hon är hemma såhär?

”I’m so sorry,” säger jag för andra gången under dessa tre minuter, ”I needed to go out a little and didn’t know where to go.”

“Did you walk from Copperhill, I mean; it’s almost a mile to get there.” säger hon chockat och jag undrar varför hon inte blir mer upphetsad. Jag skulle inte hållit mig såhär lugn om jag fått träffa mina idoler tre gånger på samma dag, varav två gånger helt omedvetet. Skriket hon yttrat när hon öppnat dörren kanske var nog för att införliva den ytterligare tystnaden. Eller så har hon bara tagit hänsyn till att jag är en riktig människa. En riktig människa som är världskänd, pratar ett annat språk och står i hennes hall. Det är ingen bedrift, right? Jag både gillar och ogillar hennes tigande.

”No, I didn’t. I grabbed a cab and he drove me here.” svarar jag avvaktande.

“Oh, how did you find me?” frågar hon osäkert. Det är ganska komiskt att hon frågar, för jag ställer mig själv samma fråga varje dag. Vart i världen jag än befinner mig så hittar de ett sätt att leta upp mig. Av just den anledningen är jag så skeptisk inställd till Cindy, hon skulle lätt kunna dra hit hundratals andra tjejer som vill ta en bild på oss. Hela situationen skulle kunna bli ganska farlig, bara för en jävla bild. Men nu har jag ingen annan än henne att vända mig till, trots att hennes ord skulle kunna skada mig mer än hon anar.

”I asked the driver to drive me to you.” muttrar jag och släpper mina överarmar. Hon fattar vinken och nickar mot mina skor så att jag ska ta av mig dem. Jag tar av mig kängorna och följer efter henne in i huset. Till höger ligger köket och när jag höjer blicken ser jag att två hundar ligger på en bänk under fönstret. De får upp vittringen på mig och hoppar ner. De når inte ens upp till mitt knä och jag ler lite. De här hundarna kan nog inte skada mig alltför mycket.  Cindy låter mig snällt stå framför kylskåpet medan hon ber hundarna gå och lägga sig. Jag ser djuren som en ingång till hennes förtroende. ”What’s their names?” frågar jag och ser snabbt på hundarna.

”The big one,” börjar hon och jag försöker bedöma vilken av dem som är stor, för båda är väldigt små i mina ögon. ”is named Ludor and the smaller one’s Molle.” Jag nickar bekräftande och blir sedan tyst igen. Det är så svårt att bedöma hur mycket hon kommer förstå om jag pratar på, och jag kan inte berätta om incidenten med Harry för henne. ”Are you hungry?” frågar hon och jag ser upp från det ljusa trägolvet. Min blick har följt skarvarna som löper sida vid sida in mot hennes vardagsrum. Jag känner efter. Min mage är tom, och den mullrar lite, men inte så mycket att jag inte överlever. Jag har inte ätit sedan frukost, och en macka innan hon kom över till oss på eftermiddagen. Besvärat så skruvar jag på ena foten och försöker tala mig runt att jag är hungrig. Innan jag hunnit säga något så tar hon fram en låda ur kylen och öppnar den. Det är inget mer avancerat än lite spagetti som jag kan gissa är rester från dagen innan. Från ett av de vita köksskåpen plockar hon även fram en kastrull. Utan att vända sig mot mig börjar hon prata. ”Can you get me the tomato soup out of that locker?” frågar hon och jag snurrar runt. Bakom mig finns ett vitt, högt skåp. Materialet är glansigt och handtaget är strikt i rostfritt stål. Jag sluter handen om stålet och öppnar dörren. Mina ögon vidgas när jag ser de sex hyllorna som dignar av konserver, förpackningar och påsar. I bakgrunden hör jag hur hon tappar upp vatten i något och osäkert börjar jag plocka mellan varorna för att plocka fram soppan. När jag inte hittar något börjar jag få handsvett, hon som så snällt bjudit in mig och sedan ber mig om en simpel sak klarar jag inte. Hur svårt kan det vara att hitta lite soppa kan jag ju undra. Jag hör en låg suck och ett par steg. Hon skjuter bort mig med handen och drar ut en av hyllorna (patetisk som jag är förstod jag inte att de gick att rulla ut) och med snabba fingrar letar hon igenom påsar och konserver. Jag slår ner blicken i golvet och studerar åter igen den ytterst intressanta strukturen i plankorna. Cindy petar lite på mig och jag ser upp, och sedan ner på henne. Mallig som jag lätt blir kan jag lugnt säga att hon är minst tre centimeter kortare än mig.  I sina händer håller hon en påse och sedan en burk i den andra. ”Wich one do you want?” frågar hon och jag rycker på axlarna.

”Wich one tastes the best?” frågar jag och hon ställer tillbaka burken i skåpet, det måste betyda att pulversoppan är godare. Cindy går bort från mig och öppnar den lilla papperspåsen för att sedan hälla ner innehållet i den lilla uppvärmda kastrullen. Nästan genast blir vattnet fastare och en tunn soppa bildas. En lukt av basilika och soltorkad tomat bolmar ut från pytten och jag andas in. Det vattnar sig i munnen på mig och genast blir jag nyfiken på vad hon tänker laga för något. Hon ser upp från soppan och rakt i mina ögon. Våra blickar möts för en hundradels sekund innan hon slår ner den igen. Hennes kinder blir röda under det utsläppta håret och jag försöker ignorera det så gott jag kan.

”Can you bring me the spaghetti?” frågar hon för att avleda min blick på hennes kinder. Jag höjer ögonbrynen och ser mig om.

”Sure.” försäkrar jag och hämtar matlådan som hon tagit fram tidigare. Spaghettin ser blek ut, och den har klumpat sig. Hon ber mig ta fram två skålar från hyllan bakom mig, och jag lyder henne blint. Och till min förvåning micrar hon bara pastan och häller soppan över det. Jag sneglar osäkert på henne och hon ställer ner skålarna på bordet och pekar på stolen mitt emot henne.

”Casper, det finns mat nu om du vill ha.” skriker hon och jag rynkar pannan några sekunder innan jag förstår att hon inte menar mig.

”Jag kommer.” skriker han tillbaka, och jag funderar på vad det kan betyda. Tolvåringen kommer springandes från vardagsrummet men stannar upp när han ser mig igen. Han ser på Cindy och sätter sig sedan långsamt. De stora, blå ögonen granskar mig och jag försöker att inte tänka på hans blickar, men jag blir ändå nyfiken när han öppnar munnen. ”Min syster älskar dig.” säger han och jag skjuter ihop ögonbrynen i protest. Jag kan verkligen inte förstå vad han snackar om, fattar han inte att jag inte fattar vad han säger? Jag pratade ju engelska med honom där ute, men nu verkar det ha blåst bort. Efter en snabb blick på Cindy ser jag att hon rodnar djupt. Varför vet jag inte. Jag tänker på det han sagt, och plötsligt låter det bekant. I början av 2011 var jag och de andra killarna i Sverige för första gången. Vi skulle spela in lite låtar till Up All Night och det hade varit minimal press runt om oss. Under dagen hade Harry och Liam simpelt bestämt sig för att dra på sig deras One Piece’s och sedan springa runt på stan tillsammans med Paul. Fansen hade varit extra hängivna om att lära oss tre ord – jag älskar dig, jeg elsker dej, I love you. Jag känner hur jag automatiskt slår på min anti-fan sida. Det är den mig som inte har någon kontakt med fansen, och som mest går förbi dem. Där tampas jag med min klaustrofobi och rädsla att bli mosad. Cindy säger något till killen och han rynkar pannan. Hon måste prata en hel del om mig om han vet vem jag är, för min målgrupp i uppträdande och sång brukar inte rikta sig mot honom. Missuppfatta mig inte, jag älskar de manliga fansen boydirectioners lika mycket som tjejerna, men det är inte lika ofta som de gillar oss. Vi sitter tysta en stund, och stelheten får mig till sist att ångra lite att jag började frysa ut henne.

”This is so great.” säger jag för att höja stämningen lite igen. Hon har trots allt ansträngt sig för att jag ska få något att äta och ett hus att värma mig i. ”Why haven’t I tasted this before.”

”Maybe it’s because you haven’t been in Norway, like ever.” säger hon hårt och jag ser upp. Hon ser inte alls lika chockad ut längre och hennes lillebror har obemärkt lämnat bordet. Jag undrar varför hon blivit så tvär helt plötsligt, sa jag något dumt? Dessutom så la hon precis ut ännu ett bevis på att hon vet allt om mitt liv. Kanske var det bara en gissning att jag aldrig varit i Norge, för det har jag inte, men kom igen, vem gissar så bra.

”Is it a Norwegian dish?” frågar jag för att försöka få henne på bättre humör.Hon nickar och verkar tycka att jag är en idiot. Troligen skulle hon väll inte ha nämnt Norge precis innan om rätten inte kom därifrån. Cindy är en sådan där person som förvirrar mig. Ibland är hon nära att få ett skrattanfall, ibland är hon i chock och ibland riktigt kall. Jag får inte någon rätsida på henne, och jag gillar inte när jag inte kan förstå mig på människor. Så var det med mig och Louis i början. När jag såg honom på The X Factor Bootcamp första gången så satt han i sin gråa kofta och stora jeans och stirrade framför sig. Den långa luggen hade varit kammad över ansiktet och jag hade inte känt någon speciell dragning till att prata med honom. Louis gjorde inga intryck första gången, han bara satt där. Han såg väldigt ensam ut, och jag vet fortfarande inte vad han tänkte just då. När jag såg honom andra gången var det dags för oss att gå upp och möta domarna och deras slutgiltiga beslut. Den bruna koftan jag hade på mig kliade och tårarna rann ner för min hals. När de sände ut oss igen och filmteamet tryckte upp en kamera i mitt ansikte så brast det ännu mer. Det kändes som om jag svek hela Irland genom mitt misslyckande. Jag svek mig själv, bevisade vilken otroligt dålig människa jag är. Alkoholen var kanske det enda värdiga kallet jag någonsin skulle ha i mitt liv. Därför gick jag och svepte ner resten av det vita vinet inne på toaletten. När flaskan var tom till varje droppe så gick jag ut och kramade om en annan av de killarna som åkt ut. Han strök tårarna ur sina gröna ögon med den stickade mössan och jag undrade varför han inte gått vidare. Han var en av alla de som verkligen borde fått en andra chans, för hans röst höll verkligen måttet och den Elvisinspirerade raspigheten gjorde att han verkligen skulle kunna bli något stort. Vi höll om varandra ett tag innan han släppte och gick till den stora klungan av killar som blivit hopkallade. Fyra namn ropades upp, fyra okända namn som ska tillbaka upp på intervjuer. Jag vände på klacken och gick tillbaka in på toaletten, omedveten. Det tog två minuter innan jag började höra röster som ropade utanför dörren.

”Niall Horan? Do anyone know where Niall Horan is?” frågade en kvinna utanför dörren. Folk mumlade att de inte visste och hennes röst försvann bortåt. För varje steg blev hennes röst dovare och snart hörde jag den inte mer. I den sekunden förstod jag allvaret och klev ut från toaletten och började söka av lokalen efter rösten. När jag inte fann någon annan lösning gapade jag ut mitt namn över alla.

”I’m Niall Horan.” skrek jag och snart kom kvinnan tillbaka och förde mig tillbaka mot scenen. Med vana händer sköt hon ut mig på scenen där jag nervöst gick fram till de fyra andra killarna som stod där. En av dem var killen med stickad mössa och gröna ögon, en annan var den lilla killen med biljardbollsrunt huvud som saknats på träningen innan, den längsta var killen som många pratat om och räknat med som hot och den sista som stod där var killen i grå kofta jag övervägt om jag skulle prata med. Vi var så brokiga bredvid varandra, men det visade sig att vi skulle bli de bästa av vänner, i alla fall framför kamerorna. När vi sen gick av scenen var killen med grå kofta helt förändrad. Han hoppade och berättade skämt för alla, helt förbytt. Sen såg jag att hans arm gärna la sig om den grönögda killens nacke. Bara några sekunder senare fick jag veta deras namn också. Sen jag fick veta Louis namn har jag undrat över honom. Det är mycket ingen får se av honom, ingen av oss. Jag gillar inte det, jag kan inte definiera honom.

”How old are you?” frågar jag och slevar i mig lite till av makaronerna i den nu ljumma tomatsoppan. Smaken av basilika är ljuvlig och jag antecknar det enkla receptet i huvudet. Cindy pillar lite på bordskanten och slår ner blicken för några sekunder innan hon svarar.

”I’m seventeen.” säger hon och slår sedan lätt ner nävarna i bordet. Det skallrar inte i porslinet men jag förstår att hon börjar bli lite otålig.

”I’m sorry, I shouldn’t come in the first place.” ursäktar jag mig och ställer mig upp. Cindy reser sig och gör en rörelse med handen så att jag sätter mig igen. Hon tar min tomma tallrik ifrån mig och ställer in den i diskmaskinen. Denna kvinna förvirrar mig. ”Can’t you show me your room?” frågar jag för att försöka få henne på lite bättre humör. Hon rodnar igen och jag ler, kanske kommer jag mötas av mitt eget ansikte på varje vägg. Såklart kan jag inte veta, hon kanske är ett sådant där fan som inte visar för alla andra att hen är ett fan, man bara vet det själv liksom.